Det går en osynlig linje mellan behövd och inte behövd. 

I våras hade jag panik under några veckor när det plötsligt stod klart att mitt jobb var i farozonen. Lugn på utsidan kanske, men det svindlade varje gång det slog mig att jag kunde bli en av de där. De ofrivilligt lediga. 

Jag borde förstås ha oroat mig mest för lånet och den nyinköpta lägenheten, men den fråga som slog rot och vägrade lämna mig löd: Utan mitt jobb – vad är jag då?

Vad händer när telefonen slutar ringa och jag bara har ett jättejättegammalt meddelande i svararen? Vad händer när jag passerar den där gränsen och inte längre är behövd?

”Mitt namn är Erik Wiman, jag är reporter på Aftonbladet.” Jag vet inte hur många gånger jag har presenterat mig med just de orden när jag ringt jobbsamtal de senaste åren. Tanken på att någon skulle ta det ifrån mig kändes som att man samtidigt ville stjäla en del av min identitet. 

Hur ska det då inte ha känts för Bert Persson i Eskilstuna som blev av med jobbet efter 38 år på samma företag? 38 år. Ett liv. 

Jag hade tur. Jag fick behålla jobbet. Nu ska jag plötsligt skriva om dem som inte haft samma tur.

Vi har tillbringat de här järngrå höstveckorna i Eskilstuna. Epicentrum för den svenska arbetslösheten, som vi med vårt kvällstidningsspråk har valt att kalla staden. 

Vi har pratat med, jag vet inte hur många människor, som alla har en sak gemensamt. De saknar arbete. Följ våra reportage i tidningen och på nätet den här veckan. Debattera och kommentera bloggen och artiklarna. 

Jag hoppas, men jag vet inte om vi verkligen kommer lyckas ge en bild av det som politiker kallar för utanförskapet. Kanske vet du mycket mer om det än vi. Hör av dig i så fall, så kan vi väl prata om det.