För den som blivit av med jobbet blir tillvaron ofta ett slags lågintensivt ställningskrig. En långsam, malande kamp för att komma tillbaka och för att klara sig under tiden. 

Vi journalister letar alltid efter bra storys. Dramatiska, spännande, eller roliga händelser gärna med tydlig dramaturgi. Får vi det är vi nöjda. 

Arbetslösheten saknar egentligen det där. Den är, kort beskriven, ganska osexig.

Men jag tror att jag vågar säga att det är den fråga som engagerar svenska folket mest av alla just nu. Åtminstone att döma av reaktionerna på vår artikelserie från Nyfors som inleddes i går. Sällan, om ens någonsin, har min inkorg fyllts med så många läsarmejl på så kort tid och på aftonbladet.se strömmade artikelkommentarerna in under hela dagen. Ris och ros, precis som det ska vara.

Många upprördes över hur unga människor kan gå utan jobb år efter år utan att någon slussar dem ut i arbetslivet. Lika många, eller fler, tycker att ansvaret i slutändan ligger på den enskilda individen. 

Roligast under dagen var i alla fall de människor som spontant hörde av sig för att erbjuda jobb till Mirja och Pernilla som reportaget handlade om. 

I dag skriver vi om Anna Jonasson, 29, som tvingas säga upp sig från timanställningen som undersköterska på grund av regeringens hårdare regler om a-kassa till deltidsarbetslösa. Staten sparar miljarder på åtstramningen, men för den som drabbas kan det bli ett hårt slag både ekonomiskt och socialt.

Fortsätt att tycka och debattera och ställ gärna dina frågor till Anna under chatten klockan 14 i eftermiddag. Kanske är du eller någon du känner i samma situation om hon. 

Det går en osynlig linje mellan behövd och inte behövd. 

I våras hade jag panik under några veckor när det plötsligt stod klart att mitt jobb var i farozonen. Lugn på utsidan kanske, men det svindlade varje gång det slog mig att jag kunde bli en av de där. De ofrivilligt lediga. 

Jag borde förstås ha oroat mig mest för lånet och den nyinköpta lägenheten, men den fråga som slog rot och vägrade lämna mig löd: Utan mitt jobb – vad är jag då?

Vad händer när telefonen slutar ringa och jag bara har ett jättejättegammalt meddelande i svararen? Vad händer när jag passerar den där gränsen och inte längre är behövd?

”Mitt namn är Erik Wiman, jag är reporter på Aftonbladet.” Jag vet inte hur många gånger jag har presenterat mig med just de orden när jag ringt jobbsamtal de senaste åren. Tanken på att någon skulle ta det ifrån mig kändes som att man samtidigt ville stjäla en del av min identitet. 

Hur ska det då inte ha känts för Bert Persson i Eskilstuna som blev av med jobbet efter 38 år på samma företag? 38 år. Ett liv. 

Jag hade tur. Jag fick behålla jobbet. Nu ska jag plötsligt skriva om dem som inte haft samma tur.

Vi har tillbringat de här järngrå höstveckorna i Eskilstuna. Epicentrum för den svenska arbetslösheten, som vi med vårt kvällstidningsspråk har valt att kalla staden. 

Vi har pratat med, jag vet inte hur många människor, som alla har en sak gemensamt. De saknar arbete. Följ våra reportage i tidningen och på nätet den här veckan. Debattera och kommentera bloggen och artiklarna. 

Jag hoppas, men jag vet inte om vi verkligen kommer lyckas ge en bild av det som politiker kallar för utanförskapet. Kanske vet du mycket mer om det än vi. Hör av dig i så fall, så kan vi väl prata om det.