Ravil är en nyfiken pojke på snart 20 månader som älskar bilar, helikoptrar och sin mamma.
Mamma Karina säger att hon såldes från Kazakstan till Sverige.
Pojkens pappa är en av de svenska män som köpte hennes kropp.
Nu ska mor och barn utvisas.

Ravil vaknar snart i sin vagn på kontoret där vi träffas, gnäller och kränger. Med ett vant grepp drar Karina upp honom i knät, han slappnar av.
Att se Karina som mamma är långt ifrån självklart, snarare ett under. Hon var djupt deprimerad under sin graviditet, och togs in för psykiatrisk tvångsvård.
Ur utredningen: ””…psykiska välmående är så pass dåligt att det ej är tänkbart att hon på egen hand skulle klara av att ta hand om ett barn.”

Två män vaktade

På engelska berättar Karina, med halvt bortvänt ansikte, sin oerhörda historia. En rysk gäst på hotellet där hon arbetade i kassan hjälper henne våren 2010 när hon till sin förtvivlan anklagas för stöld; han mutar henne fri.

Hon är tacksam. Han är så snäll.

De reser till St Petersburg, där ska hon få ett nytt kontorsarbete. Därifrån flyger de till Stockholm, han ger henne ett pass hon aldrig öppnar, bara överlämnar i kontrollen på Arlanda.
Hon förs till en lägenhet i ett hus på en stadsgata.
– Det var en ganska fin lägenhet. Där fanns mat. Och jag fick veta att jag måste betala av min skuld.

Två svenska män vaktar henne och en annan kvinna. På kvällarna kommer kunder, tre-fyra, ibland fler. På dagarna dricker hon sprit och äter tabletter.
– Det var alla sorters män, mörka och blonda. Oftast äldre. Inte alla använde kondom.
Flera kunder klagar i september över hennes växande mage. Hon får stryk. De svenska männen för henne till vad hon uppfattar som en klinik. När männen står i receptionen springer hon. I fickan har hon 2800 kronor, pengar hon fått i dricks och gömt under madrassen.
Karina säger att hon sov ute på marken den natten. Vid minnet stiger tårarna fram.
Hon driver runt en tid, rädd att kontakta polis. Kan männen hitta henne då? På stan hör hon en kvinna tala hennes språk, hon ber om hjälp, sätts i kontakt med socialtjänsten.
Polisutredningen läggs snabbt ner, i brist på spaningsuppslag. Katrina vet inte var hon varit. Har inga namn. Hon mår mycket dåligt, har ångest och självmordstankar.

Föddes i februari

Tre veckor efter förhöret är Karina knappt kontaktbar och läggs in på St Görans sjukhus för psykiatrisk tvångsvård. I februari föds Ravil.
Därifrån placeras de på behandlingshem. Sakta men säkert har hon tack vare insatser börjat fungera som mamma.

Karina får fortfarande vård. Ur senaste intyget: ”Hon har en svårbehandlad och komplex PTSD som kräver behandlingstid under flera år.”  Läkaren Zahra Isaksson-Stammlers, specialist i psykiatri, varnar för psykoser eller självmord.
Men Karina ska utvisas med sin son.

”Inte tillräckligt dålig”

Migrationsverket bestrider inte att hon sålts till Sverige och våldtagits. Inte heller att hon mår dåligt. Men inte tillräckligt dåligt.

Inte heller tror man att Ravil skulle ta skada av att resa till Kazakstan, där Karina blir ensam. Familjen tar avstånd. Hon fruktar polisen, och hämnd från personerna som lurat och sålt henne.

Jag frågar Karina vad hon tycker om beslutet. Hon är tyst länge, rycker sedan på axlarna.
– Jag har ingenstans att ta vägen.

Vi bryter upp. Ravil protesterar mot att sättas i vagnen. ”Snälla”, säger Karina trött på ryska. Hon talar sju språk. Ravils första ord är på svenska: hej, mamma, tack.

– Jag har haft svårt känna att han är mitt barn, säger Karina. Ibland påminner han mig om det som hände. Och det känns hemskt. Men jag älskar honom. Han är min son. Han har inte bett om att få komma till.
Vad ska du säga när Ravil frågar efter pappa?
– Jag ska säga: Han är död.

Läs domen här.