Bantningsmetoder och matångest

Har sagt det förut… Folk är galna när det kommer till mat och någonstans har det blivit djävligt fel! Mat har på bara några år gått från att vara ett av de främsta njutningsmedlen till att bli ren och skär ångest. Ett tag plågade matfundamentalisterna sig igenom måltider med nötter och fullkornspasta som smakade torkad kartong. En metod som numera känns förlegad och kallas GI-metoden. Sedan kom LCHF och fort som attan lade matångest-gänget om sin kost och åt massor av fett och kött och inga KOLHYDRATER och hävdade att människan ju alltid ätit så… Vilket är bullshit! De flesta naturfolk äter massor av kolhydrater, upp till 70%. Det är också snabba kolhydrater i form av frukt och till exempel honung. Och precis när inte GI och LCHF visade sig funka så dök den upp, frälsningen, upplysningen och bantningens nirvana, nämligen 5:2-metoden. En metod där man ska äta som vanligt i fem dagar och så fastar man i två. Halleluja, skriker alla och så sätter man igång att plåga sig igenom en ny metod. För i praktiken så är det självplågeri och inget annat. På fastedagarna får man äta 500 kalorier. Det vill säga typ inget och betyder att man är tvungen att gå och vara tokhungrig två dagar i veckan. Och för mig är det att förstöra en stor del av livet att gå runt och vara hungrig två dagar av sju. Vad folk borde göra istället för att plåga sig själv är att ställa sig några frågor;

Vad är viktigt i mitt liv? Är smal viktigare än glad? Är jag en bra förebild för mina barn när det gäller kost och hälsa?