En sak är säker – redan NU kulminerar det

Bjurmans krönika inför andrarundan

NEW YORK. Det är åtminstone en och en halv månad kvar av Stanley Cup-slutspelet, men redan nu bränner NHL sitt torraste krut i en andrarunda som ser ut att bli något för historieböckerna.

Vi har en fyrklöver i infernaliska tungviktsdraman med de bästa mot de bästa att se fram emot – och de som säger sig veta hur det slutar pratar strunt, men jag tror vi är på väg mot samma final som ifjol…

* * *

Egentligen är det ju rena parodin.

Det slutspelsformat NHL införde för några år sedan är så felkonstruerat och förnuftsvidrigt att andrarundan åtminstone teoretiskt utgör hela festens själva klimax.

Redan nu får vi alltså se ettan mot tvåan i sammanlagda tabellen (Nashville och Winnipeg), ettan mot  tvåan i östra konferensen (Tampa och Boston), ettan mot tvåan i Metropolitan-divisionen (Washington och Pittsburgh) samt ettan och trean i Pacific-divisionen (Vegas och San Jose).

Ursäkta mig kära kommissionär Bettman, men – morsning korsning.

Vi har dock inget annat val än att försöka njuta så länge denna prematura ejakulation av möjlig storhet pågår.

Det kommer med all sannolikhet spelas hockey på absolut högsta,  tänkbara nivå och potentialen för oförglömliga duster är gränslös.

Gott så, får man väl trots allt säga.

Däremot finns det inget utrymme alls för skrällar. Inga av de möjliga utfallen i serierna kan betraktas som särskilt överraskande. Alla de inblandade åtta lagen har goda chanser att vinna och gå vidare till konferensfinal.

Jag tycker dock – utan att vara det minsta tvärsäker – att det börjar kännas som att vi till slut kan komma att få se en repris av förra vårens Stanley Cup-final.

Någon gång borde det för all del vara Washingtons tur att vinna ett av dessa eviga möten med Pittsburgh  i andrarundan och omöjligt förefaller det inte den här gången, inte efter karaktären och beslutsamheten de visade när de vände 0-2-underläget mot Columbus i den inledande omgången. Men regerande mästarna är ju så bra på just det här, de har utvecklat sådana färdigheter i konsten att vinna i playoff – även de sällsynta kvällar när de superstars de kan strössla med i laguppställningen av en eller annan anledning inte levererar. Så det troligaste är ändå att det blir som vanligt – och tar sig pingvinerna bara förbi detta välbekanta hinder kan segraren i den andra öst-gruppen näppeligen stoppa dem.

Senaste finalmotståndaren, Nashville, har liknande förutsättningar. Känns det som. Om man bortser från den avslutande holmgången mot Penguins ifjol tvingas de nu upp mot sin hittills tuffaste motståndare under det makalösa playoff-äventyr som inleddes förra våren. Jets har fler och vassare vapen än någon annan de mött, Pens som sagt undantagna. Framförallt undrar man hur de ska hantera den fysiska aggressiviteten som framförallt Dustin Byfuglien kommer ladda serien med. Predators är ibland lite…mjuka. Men låt oss säga att de i kraft av sin talang och sin rutin och sin hemmaplansfördel ändå vinner en säkerligen historisk Game 7. Då är manegen krattad, för vare sig Sharks eller Golden Knights når rimligen upp på samma nivå.

Eller så gör de visst det. Det är fullt möjligt att jag har uppåt väggarna fel om alltsamman och att det slutliga slaget om hockeyns heliga graal står mellan Boston och San Jose, eller mellan Tampa och Winnipeg.

Allt som är säkert är att Stanley Cup-slutspelet kulminerar redan nu.