Den sista striden
Medan skymningen faller den andra söndagen i augusti 2020 gör de sig redo för den slutgiltiga striden i Toronto och hjärtat dunkar lika hårt och euforiskt som vid en ”normal” do-or-die-showdown under ett ”normalt” Stanley Cup-slutspel.
Det hade jag aldrig vågat drömma om.
Hur bra bubbel-experimentet i Toronto och Edmonton än fungerat, hur roligt det mot alla odds än varit att följa tv-sändningarna från de tomma hallarna och hur lysande hockey det än spelats – också det i någon mån mot alla odds – har jag varit helt inställd på, och accepterat, en betydligt mindre emotionell upplevelse än i vanliga fall.
Det skulle under de här exceptionella omständigheter omöjligen gå att nå den där fullkomliga extasen som jag bara erfarit när vanliga Stanley Cup-dueller stegrat mot klimax och aldrig riktigt lyckats fånga i ord.
Men jo.
I fredags, när NHL la ut en veritabel bombmatta av hisnande draman, hamnade jag otroligt nog i det sagolika tillståndet igen – och när Toronto Maple Leafs och Columbus Blue Jackets nu ska gå i clinch i en direkt avgörande Game 5 är jag fortfarande där.
Brusande vågor av dopamin och adrenalin sköljer genom systemet, alla sinnen skärps med svetslågans eftertryck, ett fantastiskt välbefinnande tar hela bröstkorgen i besittning och ja – hjärtat dunkar i eufori.
Det finns inget ljuvligare i hela världen än denna magiska Stanley Cup-feber, den sveper likt den perfekta drogen undan allt annat än det absoluta nuets elektricitet, och jag är oändligt tacksam att jag faktiskt får förnimma den även detta förfärliga undantagstillstånd till år.
Hoppas ni där ute, mina bästa bloggkompisar, känner något liknande och förenas med mig i bubblande lyckorus när den unika playin-rundan i 2020 års Stanley Cup-slutspel nu fullbordas i Big Smoke.
• • •
Gårdagens lilla hockeypaus var välbehövlig – men så mycket rajtantajtan blev det ju inte.
Jag drack några kalla till en juicy burger på brandmansbaren Bravests uteservering här i kvarteret under sena eftermiddagen – för inne på barer och restauranger får vi fortfarande inte vara i New York – men blev sedan gubbtrött och gick hem och la mig i korresoffan och kollade Tampa-Philadelphia istället.
Det blev ett par kalla då också, men under stillsamma former. Man är ju ingen sån där stökig festprisse som grannarna måste ringa på hos vid halv sju om morgnarna…hej på’re, Kung Kenta!
• • •
Maple Leafs sanslösa vändning i fredags räknas redan som ett av de största miraklen i Torontos idrottshistoria – och vem kan ha några invändningar därvidlag?
Det som hände de där sista minuterna var inte möjligt – men plötsligt var det det ändå.
Frågan är om den oerhörda kicken genererar momentum även i kvällens holmgång – eller om Tårtans blårockar kan använda vreden över att ha tappat 3-0-ledning på några få minuter för att samla sig till bästa insatsen någonsin.
Jag vet inte, men lutar åt att löven ändå har lite fördel. Såna under är man bara med om en gång i livet och det borde ge effekt.
• • •
Genom åren får jag dock erkänna att jag varit med och orsakat en och annan påknackning och påringning på okristliga klockslag.
Det var, kan man väl konstatera, inte alltid kul att dela hotell med Biffen och hans kompisar under rockfestivaler och Springsteen-helger i Göteborg och turnépremiärer med Kent. Om det är nåt som kommer diskuteras när jag står vid Pärleporten är det nog det.
Jag var dock inte med den gången en arg granne, klädd i bara kalsonger, dunkade på en dörr och vrålade om att mina polare – vi kan kalla dem P och P – för i helvete skulle sluta spela på The Band högsta volym vid halv tre på natten.
– Äh, sa P och P, ta det lugnt. Kom in och ta en öl.
Han svor och gormade ytterligare en stund, men P och P är charmigare rackare – och till slut satt han i soffan med en Carlsberg-flaska i handen och sjöng med till ”The Weight”.
Mycket kul anekdot, tycker jag – och nu vet du vad du ska göra nästa gång, Kenta. Bjud in grannen på lite hockeymys i gryningen!
• • •
Vigge Hedman är en av hockeyvärldens vänligaste och mildaste personer, så hans ursinniga reaktion när han tvingades avbryta matchen igår indikerar tyvärr att han insåg att han drabbats av en allvarlig skada och inte kan spela mer – kanske på hela slutspelet.
Det vore för jävligt, världens bäste back ska ju vara MED när det drar ihop sig – och man kan inte påstå annat än att Bolts alltid har ett jävla oflyt med skador i slutspelet.
Som supportern Emil Gummesson rasade på Twitter igår:
”I ett, ETT jävla slutspel har vi fått ha alla stjärnor tillgängliga. Blodproppar, hjärnskakningar, avstängningar, Bishop, bukskador, höfter och nu ett felskär. Tycker jag ändå är en god människa, jag betalar skatt, jag håller min gräsmatta klippt. Varför?”.
Man kan undra.
• • •
Vi har nästan alla serier klara för den ”riktiga” öppningsrundan nu.
Så här bli’re:
•Philadelphia – Montreal
•Tampa – Columbus/Toronto
•Washington – NY Islanders
•Boston – Calgary
•Vegas – Chicago
•Colorado – Arizona
•Dallas – Calgary
•St. Louis – Vancouver.
Yours truly ska ha alla serier tippade och färdiganalyserade till tisdag morgon, så jag säger ingenting nu – men vad tror expertisen i spåret?
• • •
Såna tillfälligheter det ÄR ändå. Strax innan Lill-Nyllets reducering i fredags hade ju Hästpolo-Gustav en gyllene chans att sätta 4-0 i tom kasse men vispade bara iväg pucken istället för att åka in den – undras om Tårtan haft något säga om det… – och här är vi nu.
• • •
Så fort de är klara i Scotiabank ikväll är det bara att sätta igång och fylla i bloggens bracket, som vanligt rattad av vår eminenta Chall.
Du hittar den här:
• • •
Uppdatering från Westchester: Min kompis har fått tillbaka strömmen. Men det tog 48 frustrerande timmar. Sånt händer inte i Sverige, eller hur? Nu är frågan – hur går det för Linyreg? Vi håller alla tummarna för dig, det vet du.
• • •
Bruins såg lite bättre ut idag, ja. Men de måste upp på en helt annan nivå om de ska kunna stoppa heta Carolina, det säger jag då.
• • •
Biffen ute på byn igår.
Det var ju lördag. Då måste man ha Johnny Cash-masken på sig. Det är sedan gammalt.
• • •
Som någon annan påpekade på Twitter, eller om det var i ett mail: Drömmen om det som hände i det fiktiva Stanley Cup-slutspelet här i bloggen lever fortfarande för Leafs-fansen och då slog det mig: Inte ens i den vilda sagan vågade jag och Ekeliw hitta på något SÅ osannolikt som slutet i fredagsmatchen.
• • •
Det går inte ännu, inte på det sätt som jag vill, så vi får nog vänta till andrarundan – men någon gång under det här slutspelet SKA jag åka nånstans, typ till Boston, och köra hotellrumsblogg några dagar.
Bara för sakens skull.
• • •
I journalistpoolen har jag helt överraskande tagit mig upp på delad niondeplats. Men det kanske inte är så överraskande. Jag är inte precis ensam om att ha förlorat mina första picks. De som draftade McDavid, Draisaitl, Crosby, Filip, Josi, Panarin, Barkov, Laine och Scheifele sitter också och stirrar ut i rymden med tom blick.
• • •
Den verkliga förhoppningen är att det inom en månad ska gå att resa till Florida, utan krav på två veckor i karantän vid återkomsten, så jag kan köra ett bloggrace vid poolen på ranchen hos The CEO of Everything.
Ingenting skulle göra mig lyckligare än att komma dit – och jag kan garantera ständiga femplus-inlägg om det blir av.
• • •
Det ryktas att Andreas Johnsson gör comeback ikväll – i så fall på bekostnad av unge Robertson.
Lite festligt vore ju det för oss. Ju fler blågula kungar desto bättre, det sa ju redan de gamla grekerna.
• • •
Jo, jag vet att jag lovat att svida mig i kostym och slips inför stora ögonblick även i det här slutspelet och kvällens happening kvalar ju egentligen in, men tyvärr: Det är för hett och fuktigt i New York. Jag skulle få överslag och tuppa av. Det får duga med en bowlingskjorta av sedvanlig sommarsort.
• • •
12.5 procent.
Det är alltså så stor chans alla playin-lagen som åkt ur har att vinna fas 2 i draftlotteriet i morgon – och därmed kommer att ta Alexis Lafreniere.
Naturligtvis sjuder sociala medier redan av konspirationsteorier som att ligan vill att han ska hamna i Pittsburgh, Edmonton, New York eller Toronto, om de sistnämnda nu åker ikväll, och därför riggat lotteriet.
Jag blir så trött. För sju tusende gången: NHL är inte ett företag Gary Bettman äger och driver. Ligan utgörs, och ägs, av de 31 lagen och dess ägare. De har anlitat Bettman för att sköta den operativa verksamheten och varför, frågar jag ännu en gång, skulle de övriga 30 ägarna gå med på att en klubb i denna mångmiljard-business favoriseras av kommissionären som de anställt?
Det är ju helt wacko att tro det fungerar så.
Men lagen om alltings jävlighet finns ju också, så självfallet vinner Penguins – med totalt riot på Twitter som följd!
• • •
Har vi verkligen inga Blue Jackets-fans i läsekretsen, ens bland U-båtarna? Jo, det måste vi ju ha. Stick upp periskopet och ge alla Leafs-supportrarna en fajt ikväll.
• • •
Idag fyller Rod Brind’Amour 50. Det betyder att jag är drygt tre år äldre än honom. Så känns det inte. Det är han som har pondusen och auktoriteten och killer-blicken och de gånger jag varit i hans närhet har jag känt mig som en liten pojke…
Ken Dryden och Brett Hull har också födelsedag. Men de är i alla fall äldre än jag.
• • •
Korpisalo är tillbaka i kassen för Columbus. Make of that what you want.
• • •
Det bästa med söndagar nuförtiden är att de slutar med att Michael Imperiole och Steve Schirripa – alltså Christopher Moltisanti och Bobby Baccala – släpper ett nytt avsnitt i ”Talking Sopranos”-podden.
Om allt går som det ska bör jag vara klar i tid ikväll och kan haka på direkt.
Hurra!
• • •
Somliga tycker att playin-momentet varit sådan succé att NHL borde anamma det även fortsättningsvis – alltså också år när pandemi inte rasar i världen.
Vad säger ni?
Själv kan jag tycka att grundserien med ett sådant inslag blir ännu mer utvattnad och för fan – runde robin-serier behöver vi lika mycket som vi behöver herpes.
• • •
Säg inget till golfhatarna, men jag har under tidiga kvällen värmt upp med sändningarna från PGA Championship i Harding Park utanför San Francisco.
Mycket trivsamt. Golf är en underskattad tv-sport. Slutklämmen pågår för övrigt fortfarande och jag håller på en Dustin Johnson.
• • •
Här har vi dagens bild från Stanley Cup-altare – med fokus på en gammal ackreditering från Toronto.
Därmed är det dags.
Andas in och andas ut, ladies and gentleman.
Det här blir oerhört.
Let’s go!