Brooklyn Bowl i Brooklyn och Las Vegas fick häromveckan en kusin – i Londons O2 Arena. Och 50-talsbowlingkedjan All Star Lanes som tidigare mer eller mindre haft monopol på klotrullande i stan får passa sig. Brooklyn Bowl är ingen intim hall – det är ett palats med bowling deluxe.

Launchkvällen var min sista i London innan jag begav mig till Ryssland för att jobba med OS och min +1 på listan blev snabbt +10. Snart var vi än jättegrupp som tog farväl av mig och hälsade denna nya Londonupplevelse välkommen. Förutom de 12 bowlingbanorna har de en restaurang med amerikansk mat, flera barer med Brooklyn-öler jag aldrig tidigare smakat, dansgolv och en stor scen som häromdagen hade ett skönt jazzband. O2 Arena har aldrig riktigt attraherat mig förutom när jag varit på stora konserter där, men nu kan det helt klart bli flera återbesök där.

De många storbildsskärmarna visade en NBA-match mellan Atlanta Hawks och Brooklyn Nets. Jag har aldrig varit i Brooklyn, men jag kände mig ganska nära detta New Yorks Shoreditch när jag efter matchen gick ut och gatorna var fyllda av Brooklyn-fans. Matchen hade alltså spelats inne i O2 Arena som då och då är värd för NBA-drabbningar.

Brooklyn Bowl: O2 Arena, Peninsula Square, SE10 0DX

T-bana: North Greenwich

Det senaste årets cocktailboom har tvingat Londonbarerna att jobba ännu hårdare med att skapa en unik produkt. Men ibland känns det som att det kanske har gått för långt. På nya stället White Lyan i Hoxton undrar jag vad det är för vit sörja förpackad i en plastpåse som bartendern står och klämmer på.

–      Det är valspya, förklarar barchefen Iain Griffiths. Och han skojar inte.

Det handlar om ambra – ett doftämne bestående av fetter, eteriska oljor och bensoesyra – som kommer från kaskelotvalens tarmar. I baren som öppnade i höstas och är unik för sina hemmagjorda spritsorter, isfria cocktails och smaksprejer, blandas ambran med Mr Lyans egen whisky, Peychaud’s bitter och absinthris till drinken Moby Dick Sazerac.

–      Ambra används mycket i parfymer och vi tyckte att det kunde vara kul att prova det här, säger Iain.

Och på tal om val så försöker jag bestämma mig för vad som är värst – att de har kräk i en cocktail, att jag faktiskt druckit den vid ett tidigare besök eller det faktum att jag verkligen gillade den.

The White Lyan öppnades av Ryan Chetiyawardana, tvåfaldig ”Årets bartender i Storbritannien” som även ligger bakom mysiga speakeasystället 69 Colebrooke Row, och har verkligen tagit cocktailmixandet till en ny nivå. Baren, som nås genom en anonym dörr med ett vitt litet lejonhuvud på, säljer bara drinkar som med milliliterprecision blandats och hällts i flaskor för att serveras i kylda, kolsyrasprejade glas. Is i cocktails är tydligen såå 2013.

–      Vi ville ha full kontroll på innehållet i våra drinkar. Och köper man is vet man aldrig vad man får. Dessutom får ju drinkarna en intensivare smak när de inte blandas ut med smältande is, förklarar Iain.

Jag har svängt förbi White Lyan flera gånger på väg ut i Shoreditch och en grym grej – förutom dansgolvet på nedanvåningen med DJs på helgerna – är att de färdigblandade – och riktigt goda – drinkarna bara tar några sekunder att servera. Köper man en drink för £13 i någon exklusiv cocktailbar en vardagskväll så kan det vara kul att se hur den blandas och snacka lite med bartendern. Men man vill inte spendera helgen svettandes framför en underbemannad bar och där har denna nya trend en fördel.

–      Det handlar om att ta bort fokus från någon bartender som står i centrum och visar sig på styva linan. Hit ska man kunna komma in, bli snabbt serverad och kunna fokusera på att ha kul med sina vänner, säger Iain.

Han visar en sprej som kan förändra smaken på rödvin – och en annan som kan förvandla en lageröl till en pale ale. Konstgjort? Ja. Tidseffektivt? Ja. Gott? Väldigt.

–      Några i ölbranschen kom in och tyckte att det smakade toppen. Jag frågade om de ville ha ett glas till och de svarade: ”Egentligen vill vi det, men det går inte. Då skulle vi falla för detta och då är vår industri körd”, skrattar Iain och berättar att denna sprej skulle kunna förkorta framställningen av pale ale med två månader. Utan någon känsla av ansvar för industrin accepterar jag gladeligen hans erbjudande om en påtår.

Flavio, min gamla barchef från lyxrestaurangen Nobu Berkeley, skakar på huvudet när jag frågar vad han tycker om detta nya sätt att driva en bar på.

–      Cocktails utan is? Det dummaste jag hört.

Jag erkänner att det var ganska skönt att slippa vänta på någon show-off till bartender och säger till honom att det väl i alla fall är kul med lite nya grepp.

–      Nya grepp? Det är klart, man kan servera bajs på en tallrik, där har du ett nytt grepp, och folk kommer att köpa det ändå, skrattar italienaren.

Inte bajs kanske, men valspya smakade helt ok, tänker jag.

White Lyan, 153-155 Hoxton Street, N1 6PJ

T-bana: Old Street

www.whitelyan.com

Som om inte en hel värld av ”Så gick det sen för Wild Kids 2005”-artiklar vore nog. Nu finns det ännu en anledning att köpa Aftonbladets plustjänst – nämligen min egen sprillans nya Londonguide. Jag har i den samlat 150 livsviktiga eller smånördiga tips till denna fantastiska stad i hopp om att kunna pusha en och annan besökare en liten bit utanför den comfort zone som centrala London är. Men som jag skriver i introt:

”Du behöver inte välja mellan öst och väst. Londons charm ligger varken i Brick Lanes loungebarer eller Mayfairs Michelinstjärnerestauranger – utan i att man kan uppleva båda sidor på samma dag. Jag älskar att kunna dricka burköl till ravemusik i en gammal lagerlokal, ta tuben och snart sippa på cocktails bland kändisar i någon lyxig bar. Så blanda det bästa av alla Londons små världar tills du fått fram just din egen stad – ditt London.”

Guiden finns att läsa här – men bara om du har plustjänsten som kostar 29 kr i månaden. Saknas något som borde finnas med i nästa guide? Hör gärna av dig till mig på petter.j.larsson@aftonbladet.se.

Helgen bjöd på strålande sol i London. Då passade jag och fyra kompisar på att luncha – i totalt mörker. Blindrestaurangen Dans le Noir (30-31 Clerkenwell Green), har legat på min att-göra-lista ända sedan jag hörde talas om den för några år sedan. Här äter man utan att se ett dyft – för att förbättra sinnen som smak och hörsel.

Vi träffades i baren och fick beställa en trerätters meny av kött, fisk, vegetariskt eller surprise. Det kändes lika bra att löpa hela linan ut och satsa på överraskningen. Den blinde servitören Roberto hämtade sedan upp oss och vi gick med en hand på varandras axlar in till vårt bord. Sedan såg vi inget mer på någon timme.

Det var helt omöjligt att med kniv och gaffel jobba sig igenom förrätten – som visade sig vara en bläckfisksallad. Det fina var att ingen av mina vänner kunde se hur jag slafsade i mig den. Roberto tittade till oss hela tiden, gav tjejerna massage och fick alla att slappna av trots att vi satt där och såg inte en centimeter framför oss.

– I mörkret är vi alla vackra och unga, skrek han.

Huvudrätten bestod av olika sorters kött – bland annat känguru – och jag njöt av att höra mina matnördiga kompisar diskutera vad det var vi egentligen åt. Det där med att smaksinnet skulle få en kick av att synen var utslagen bet inte riktigt på oss. Däremot var skrattmuskulaturen på högvarv. Trots att vi bara druckit vatten hade mörkret på något sätt vaggat in oss i ett rus där alla kring bordet plötsligt blev väldigt frispråkiga, vilket var underbart.

Efter en jättegod dessert och många skratt leddes vi ut i dagsljuset igen. En trerätters lunch för £51 (ca 545 kr) är kanske inget jag kommer att göra varje vecka. Men denna unika upplevelse var helt klart en av veckans ljusglimtar. Och skulle säkert fungera perfekt för en (blind)dejt.

En annan händelse som vände mörker till strålande ljus i veckan var givetvis att kollegorna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed släppts fria. Jag spenderade själv en dag med Niclas på ett jobb i somras och har sedan försvinnandet tänkt mycket på honom och hans nära – speciellt under julen. Onsdagens nyhetsflash i mobilen bevisade återigen att nyheter inte alltid är tråkiga. Välkomna tillbaka!

Efter att ha firat jul nere i Skåne och nyår tre timmar norr (!) om Haparanda känns det toppen att vara tillbaka i ett regnigt, stressigt och intensivt London. Men i januari är stan aldrig sig lik.

Jag var ute en sväng i lördags, på ständigt heta Shoreditchbaren The Bookclub där bankfolk och unga studenter trängs kring pingisbord, bordsfotboll och dansgolv. Men de flesta av mina kompisar ligger rätt lågt efter jul och nyår, tar en vit månad och byter pubarna mot Londons caféer. Och det har jag verkligen ingenting emot – på flera ställen kan man sitta uppe till småtimmarna och bara dricka te.

Jag tog en kaffe med James Dickson, som driver Europas bästa självständiga coffeeshop. Workshop Coffee Co, på Clerkenwell Road, vann priset på European Coffee Awards i höst.

– Det var en liten chock att vinna hela grejen. Man jobbar så hårt och så länge att man ibland glömmer hur långt man kommit, säger han.

Varför vann ni?

– De tre nyckelgrejerna med vårt koncept är att vi har full kontroll på de tre komponenterna sourcing, rostning och framställning. Det gör oss helt självständiga.

Hur hänger Londons caféer på gör-det-själv-trenden med mikrobryggerier och små destillerier?

– Jag tror att det har blivit en trend att själv rosta kaffet. Många cafékedjor i landet som har hållit på ett tag börjar nu lägga stort fokus på det.

Workshop, som kommer att öppna två nya caféer under det närmsta halvåret, säljer sitt egenrostade kaffe på plats. Bäst är bryggkaffet Finca Tamana, från en liten gård i Colombia.

27 Clerkenwell Road, EC1M 5RN

T-bana: Farringdon

workshopcoffee.com/