Trots att jag har spenderat fyra år i London har jag inte lyckats att skaffa mig någon härlig brittisk accent. Och jag har slutat att gräma mig över det. Det hade blivit för mycket jobb. Först hade jag behövt bestämma mig för vilken slags brittisk dialekt jag velat ha – drottningens engelska eller den ganska råa Londonaccenten där ”water” blir ”wo’a” och mitt namn uttalas Pe’a. Det hade nog lutat åt det senare.

Men sen hade jag varit tvungen att ändra om mitt umgänge. Jag bor med en italienska, en göteborgare och en kille från Birmingham – som alla hade fått flytta ut. Sedan hade jag fått gå på jakt efter engelsmän i London, vilket är lättare sagt än gjort. Det är klart att jag hänger med engelsmän här, men de utgör kanske en tiondel av mitt totala umgänge – och tar man bort de som kommer från andra delar av landet blir det inte många kvar alls.

London är inte England utan snarare en liten bubbla som rymmer hela världen. Jag föredrar helt klart att kunna höra italienska, portugisiska eller kinesiska på tuben framför att prata med en fläckfri engelsk accent. Och de av mina vänner som pratar som engelsmän får höra det så ofta att det vore ett skäl i sig att inte göra det.

Så jag kör på med en hint av skånska och blir en del av den internationella fruktsallad som London är. Då kan jag själv bestämma om jag vill spendera kvällen i England, Kina eller Italien. Väljer jag det senare smyger jag ner på den hemliga baren New Evaristo Club i Soho, öppnar en Peroni och tänker att jag sitter på ett rökigt café på Sicilien.

Väggarna är fyllda av bilder på påven, Frank Sinatra och Tomas Brolin i Parmas laguppställning från 1993. Känslan av att Don Vito Corleone – som också hänger på väggen – snart kan kliva in och hålla ett möte vid något av borden förstärks av att ingången ser ut som en vanlig trappuppgång klädd i brun heltäckningsmatta.

57 Greek Street, W1D 3DX

T-bana: Tottenham Court Road

Ett fik som tar betalt per minut lät från början bara som ett nytt försök att krama ”hipsterskatt” ur stackars trendtörstande Shoreditchbor. Men efter ett besök på Ziferblat, i hörnan mellan Old Street och Shoreditch High Street, tycker jag snarare att det känns genialiskt. Uppför en liten trappa ligger ett stort hemtrevligt rum med ett kök som man själv kan gå in i för att göra sin egen fika.

–      Idén är att skapa en plats som är lite som ett vardagsrum för alla att komma till och samlas kring, säger grundaren Ivan Meetin.

Köket är fullt av kakor, te och en kaffemaskin där en man i personalen lär oss att göra vår egen latte. Vill man äta något rejälare är det bara att själv ta med det – bara man diskar efter sig. Till priset av 3p (ca 32 öre) i minuten. Man kan alltså dricka kaffe och äta i en god timme innan man uppnått priset av en cappuccino i ett Londonfik.

–      Här är ingen konsumtion som i vanliga kaféer där man behöver betala för en kopp kaffe, vilket försätter dig i en position som kund där någon serverar dig. Jag gillar inte det där alls, säger Ivan, som sitter i dörren och hälsar på den strida ström av intresserade besökare från hela London som väller in.

Kaféet finns redan på nio ställen i Ryssland och ett i Ukraina. Ivan tror nog att vi snart kan se det på flera håll i London och av de många nyfikna ansikten som dyker upp – och av mina kompisars fascination – att döma så kommer det inte att ta lång tid.

–      Det verkar som att folk är glada över detta och gillar att vara med i processen där vi bygger vår egen lilla koja, säger Ivan.

–      Här behöver man inte hela tiden vänta på att en servitör ska komma över med kaffe, här behöver man inte känna sig pressad att köpa saker hela tiden och känna sig skyldig när man inte gör det. Folk verkar gilla det. Folk jobbar, träffar kompisar, skriver böcker, målar, spelar spel och gör allt möjligt här.

I en stad där folk bor lika packade som en Citybankman på after work ses man ofta ute och gör puben eller kaféet till sitt vardagsrum. Man betalar alltid för läget – sällan för vad man stoppar i sig. Och då känns Ziferblat ganska ärligt. Vi får se om folk fortsätter att strömma in, men jag kommer helt klart att komma tillbaka. Jag är ingen kaffesnobb och brygger gärna min kopp själv om det gör att jag billigt kan slå mig ner med en vän eller laptop en stund.

Ziferblat ligger på 388 Old Street, EC1V 9LT

T-bana: Old Street

Med 10 dagar kvar innan nedsläpp mellan Sverige och Tjeckien i OS-premiären sitter jag nere i ett inte helt färdigbyggt Sotji, Ryssland, och pluggar hockey. Jag ser fram emot att byta telefonsamtal och bakgrundsartiklar mot svettiga kamper i Bolshoy Ice Dome – och i dess mixade zon.

Hockey i all ära – i London är pingis den hetaste sporten. Borgmästaren Boris Johnson brukar ofta fylla staden med pingisbord om somrarna och många barer hänger på trenden som fick ett uppsving under OS. Själv älskar jag pingis. Som gammal kommunmästare i Höör gick jag under våren 2012 en pingiskurs i Hongkong när jag var utbytesstudent där. Efter det blev jag så inne i sporten att jag numera nästan blir förbannad när jag ser hipsters som med en öl i ena handen och ett racket i den andra förpassar bordtennisen till någon slags pubaktivitet. Jag vill ha stora ytor, högt till tak och bra ljus. Det hittade jag på Bounce i Chancery Lane.

Londons pingismecka ligger på platsen där sporten 1901 patenterades. Sedan dess har det servats, skruvats och smashats i den enorma källarlokal som är perfekt för dejt, förfest eller bara vardagshäng med kompisarna. Det är förvisso en bar, men med en så pass bra utrustning och stor plats att det går att spela bra pingis där.

Efter att ha upptäckt stället i januari har det blivit flera återbesök. Och jag är glad över att hitta aktiviteter i Londons nattliv som inte helt fokuserar på drickande. Det enda jag nu saknar är en bra pingispartner, så hör gärna av dig om du är i London och känner dig manad.

Enda problemet med detta enastående pingispalats är att de kan ta enastående höga priser. Efter 18 måndag-lördag kostar ett bord £26 (ca 280 kr) i timmen. Men för att få dunka in några forehands, rädda en smash, få bollar plockade och öl serverat till bordet, är det helt klart värt det.

Bounce ligger på 121 Holborn med Chancery Lane som närmsta t-bana.