Jag är nyligen hemkommen från två månader i Ryssland med en del nya perspektiv. Jag har till exempel redan kommit på mig själv med att tycka att servicen är grym när restaurangpersonal inte försöker undvika att servera en och alla runt bordet får sin mat samtidigt. Även med Londons gatukonst handlar det ofta om att ta ett steg bort för att uppskatta det på riktigt. Som på Clerkenwell Road, där man rakt under verket inte alls ser vad det föreställer.

Kliver man bakåt, till en punkt utmärkt med ett kryss på marken, så får man en helt annan bild.

Det är konstnären Greg Shapter som fick i uppdrag att förgylla denna parkeringsplats och gjorde det med en hyllning till den lokala journalisten och arkitekten Peter Murray. Verket blev så populärt att Shapter fick porträttera en annan arkitekt – ikonen Zaha Hadid – på Great Sutton Street, runt hörnet.

I januari utnämndes London till världens dyraste stad. I veckan kom nya siffror där Singapore var dyrast och London på en femtondeplats. Det låter rimligare. Men jag förstår inte hur London hamnade ovanför Stockholm.

Oavsett var London ligger rankat bland världens dyraste städer så får jag hela tiden höra hur dyrt det är. Folk undrar hur jag har råd att bo här och verkar ha missat pundets fall från 15 till 10 kronor de senaste tio åren. För i själva verket kostar det inte mycket pengar. Priset för ett Londonliv är bara lite av den komfort vi svenskar är vana vid – och energi att hinna kryssa mellan alla spännande events.

• Maten är billigare på restauranger – men framförallt i affären. I de flesta butiker kan jag köpa 500g spaghetti för ca 2 kr, två liter mjölk för 11 kr eller 750g köttfärs för under 30 kr. Det finns givetvis olika kvalitetsnivåer men även om du köper det finaste möjliga så är det fortfarande billigare än hemma.
• Boende är den största sko- och börsklämmaren. Men det behöver inte vara så dyrt. Jag bor i Seven Sisters – ett område i norra London som ännu varken fått McDonald’s eller hipsters men endast ligger en kvart från Oxford Circus. Där hyr jag och tre andra ett stort radhus med trädgård och betalar för varje rum runt hälften av vad man skulle betala för ett mindre rum i t ex Stoke Newington – ett trendigare område med fler barer, färre affärer och sämre kommunikationer.
• Shopping är – som de flesta svenskar redan vet – mycket billigare i London än i många andra Europeiska storstäder. Med butiker som Primark i staden finns det ingen ursäkt för att inte klä sig bra. Trots det misslyckas de flesta ändå.
• Underhållning här kostar lite eller ingenting om man vill. Jag går ofta på gratis standup-, teater eller livemusikkvällar på pubar. För under 50 kr fick jag se Magnus Betnér live ifjol. Och för ca 200 kr kan jag se världskända komiker, musikalartister eller fotbollsspelare live.
• Mitt månadskort för t-bana, buss, båt, spårvagn, tåg och andra färdmedel i London kostar strax under 1500 kr. Detta kan jämföras med ett Skånekort (1195 kr) snarare än med ett SL-kort (790 kr). Och det finns alltid möjlighet att cykla.
• Öl, cocktails och uteliv kostar mycket mindre än hemma och vill man hänga på de dyra klubbarna i Mayfair så har de promotors som fixar inträde och gratis dricka till större grupper. Jag betalar väldigt sällan inträde till klubbar och det dyker alltid upp gratisevent att halka in på när man vill.

Enligt statistiken – och ryktet – är London en dyr stad, men så som mitt barn- och bilfria liv ser ut just nu så lever jag mycket billigare än jag gjort i Sverige. Nästa vecka får jag se hur billigt London kommer att kännas efter två månader i Sotji.