I helgen fick Londonbesökare sig en märklig upplevelse när tusentals tomtar marscherade genom stadens gator. Alla klädda i rött och vitt önskade storögda åskådare god jul medan de vandrade från norr, söder och öst mot slutmålet; Hyde Park. Men förutom julhälsningarna och kläderna så fick vi se tomtar som man inte riktigt är vana att se dem. Med en stor flaska cider i högsta hugg. Kastandes brysselkål på andra tomtar. Uträttande sina behov bakom en byggnadsställning. I vilket fall som helst så var det ett fint Londonminne. Och det här var första gången som jag själv deltog i det årliga event som kallas Santacon.

Under mitt första år i London 2007 stod jag inne på Mayfairpuben Bonds där jag jobbade som servitör när en oändlig mängd tomtar plötsligt passerade förbi vårt fönster. Det tog liksom aldrig slut. Jag minns fortfarande det som något av det konstigaste jag sett på Londons gator, och jag har sett en hel del. Efter det har jag i flera år råkat hamna mitt i någon av de tre tomtemarscherna, så i år bestämde jag och min flatmate Malin oss för att hänga på.

Vi köpte varsin tomtedräkt och mötte upp med det 500-tal tomtar som gått den östra rutten från Victoria Parks Winterworld till Liverpool Street. Så snart tomtedräkten kommit på var vi en av dem, och det var en samhörighet jag kanske inte känt sedan jag som tonåring åkte med MFF Support på bortamatcher. Alla tittade medan hundratals tomtar fyllde Liverpool Street Station, skanderandes: ”Vad vill vi ha? Jul! När vill vi ha det? Nu!” Men bakom mitt skägg kändes det ganska lugnt.

Det var en trevlig samling människor. Inte helt oväntat kändes det som att majoriteten var australiensare, men jag pratade även med folk som rest dit från andra delar av England för att delta i tomtetåget.

Vi hamnade på St Pauls-katedralens trappor, marscherade sedan till Covent Garden där vi fyllde torget, och tog oss slutligen till Hyde Park där tomtarna från den norra och södra rutten mötte upp för en jättegatufest. Alla var glada – en hel dags drickande kan ha haft något att göra med det – och det faktum att alla hade tomtedräkt gjorde det jättelätt att prata med främlingar.

Det bästa med dagsfester är att man kan gå hem så tidigt. När det varit mörkt i flera timmar och jag var redo att lämna tomtarna, ta av mig skägget och träffa några kompisar var klockan bara 21.

Nästa år ska vi vara med från början, med en större grupp kompisar. Se till att vara i stan då!

När jag såg ”The play that goes wrong” på Duchess Theatre i Covent Garden härom dagen lärde jag mig tre saker.

1.  ”The play that goes wrong” är en kanonshow. Precis som titeln hintar om så handlar den om en teater som ska sätta upp ett spel där allt som kan gå fel går katastrofalt fel. Det innebär en hel del snubbelhumor och snudd på buskis, men det gjorde även tv-serien ”Pang i bygget”, som jag förde tankarna till.

2. Tom Cruise uppträdde inte i föreställningen vi såg, trots att han förekom på flera av affischerna utanför teatern.

3. När biljettförsäljarna på Leicester Square sade att biljetterna var slut, eller skulle kosta £37, föreslog min kompis Anton, som själv hade huvudrollen i West End-showen ”Les Miserables” tills i höstas, att vi skulle gå direkt till teatern och kolla. En kvart senare hade vi fått sex biljetter för £20 stycket, mitt i publiken framför scenen och tillsammans – tjugo minuter innan föreställningen började. Jag har alltid tyckt att dessa biljettluckor på Leicester Square känts lite skumma, men inte vetat om att det funnits ett alternativ. Från och med nu går jag alltid direkt till teatern och kollar om de har biljetter först – innan jag börjar involvera mellanhänder.