I veckan såg jag till att gå förbi Trafalgar Square där man under tre timmar visade upp Storbritanniens första nattregnbåge. Snacka om att lysa upp den just nu väldigt mörka vardagen! Den färgsprakande illustrationen var projicerad på vatten som sprutade rakt upp i Londonnatten.

Att det handlade om marknadsföring av en ny tv-serie (Cucumber, ett drama i Manchesters gayvärld) spelar mindre roll. En 30×15 meter stor, färgglad påminnelse om allas rätt att älska vem de vill är alltid välkommen – inte minst när sommaren och dess pridefestivaler är så långt borta.

De senaste åren har jag och de flesta Londonbor fått dille på hemliga barer. I en stad full av turister, där förvirrade flockar av kostymmänniskor, spanjorer på språkresa och amerikanska backpackers likt zombies väller in och ut från stadens lättfunna barer är det viktigt att ständigt hitta nya hemliga tillhåll. Men efter ett tag blir dessa kända, urvattnade och känslan av exklusivitet försvinner. The Mayor of the Scaredy Cat Town, som nås genom ett kylskåp i Breakfast Clubs Spitafields-resturang, är ett exempel. Från början var det tänkt att man skulle be personalen att få träffa ”The Mayor”, varpå de skulle leda en igenom den stora kylen ner i den mysiga Speakeasy-baren. Men konceptet har funnits så länge att folk nu bara frågar efter baren – eller stövlar in själva.

Därför blev jag glad över att besöka Breakfast Clubs nya resturang i London Bridge, där kraven är hårda för att få komma ner till den hemliga baren. Call Me Mr Lucky nås endast med en bakväg som går genom köket – om du lyckas pricka in rätt mening till personalen på Breakfast Club, det vill säga. I dörren frågade jag: ”Can you get me lucky?” och fick genast en eskort ner till den mysiga hemliga baren med spännande cocktails, skön hiphop och små valv att hänga i, på andra sidan köket. Men mina vänner hade haft problem. Säger man ”I want to get lucky”, ”I want to go to Call Me Mr Lucky”, eller något annat liknande, har personalen tydligen ingen aning om vad man pratar om – och jag älskar det. Medveten om att det bara kommer att vara så strikt en kort tid så ska jag försöka gå tillbaka dit – inom kort innan alla zombies tar över.

Som väntat fick Londons första flingkafé stor uppmärksamhet när det slog upp på Brick Lane. Den lilla lokalen fylld av barndomsnostalgi har varit full sedan dess. Bakom baren finns 120 sorters flingor från hela världen, ett tiotal olika poptarts – och 13 olika sorters mjölk. Populärast? Det är helt klart Oreo-flingorna som tog slut direkt, säger ägaren Gary Keely, som öppnat stället med sin lika skäggprydde tvillingbror, Alan.

Och som om dess ovanliga upplägg inte vore nog så fick kaféet ett rejält pr-uppsving direkt gratis – av TV-kanalen Channel 4 som i en intervju försökte ställa Gary mot väggen. Reportern ville veta hur de kunde ta £3 för en skål med flingor när stället låg i en av landets fattigaste områden, vilket slutligen fick chefen att lämna intervjun för att servera kunder. Det obekväma klippet har blivit väldigt omskrivet och de flesta har tagit kaféets parti. I området Tower Hamlets ligger hundratals hippa pubar och barer och även bankdistriktet Canary Wharf, så varför hoppa på en nyöppnad småföretagare för att de tar betalt lika mycket för en skål med flingor som de stora kafékedjorna tar för en kaffe?

På kaféets Facebook skriver Gary i ett öppet brev till reportern om hur de bland annat samarbetar med välgörenhetsorganisationer för att bjuda mindre privilegierade barn i området på flingor och att han själv kommer från ett fattigt område i Belfast men aldrig skyllt det på de lokala småföretagarna. Han avslutar med att be reportern att själv betala för sin måltid där, vilket han aldrig gjort.

Cereal Killer Café

139 Brick Lane, London, United Kingdom

Nära Liverpool Street t-bana eller Shoreditch High Street overground.