För exakt två år sedan så var jag med om den coolaste teaterupplevelsen jag haft hittills. Då klev jag in i en enorm filmstudio där en hel värld byggts upp så att man själv kunde vandra runt och stå mitt i de olika scener som spelades upp samtidigt.

Jag skrev att det var en teater där ”du själv spelade huvudrollen”. Men det var bara för att jag då inte upplevt ”You Me Bum Bum Train”. Det har jag fortfarande inte – det tusental biljetter som släpptes för hösten sålde slut på fem minuter, berättar en av cheferna där – men i veckan fick jag en liten inblick i det som Jude Law och Stephen Fry hyllat som något av det sjukaste de varit med om.

I ”The drowning man” som jag gick på för två år sedan var man verkligen en statist jämfört med den roll alla besökare får ta i YMBBT. Här går man helt ensam från rum till rum – varje rum är inrett som en ny slags filmscen – och i varje scen du kliver in i är du i fokus. Alla andra är bokstavligt talat statister eller skådespelare och du själv tvingas spela med i några minuter innan du slungas in i nästa rum.

Jag och min kompis Katia spenderade en kväll som statister i ett av rummen. Vi var studenter i en skolsal och när besökaren, som i det tidigare rummet blivit genomsökt och utfrågad av polis i ett flyktingläger, omtumlad kastades in till oss, presenterades hen som en Nobelprisvinnande fysiker som i dag skulle hålla ett föredrag för oss om verkligheten. De hade en talarstol, en mikrofon och ett rum fullt av studenter att underhålla så gott de kunde i 1,5 minut innan professorn avbröt och de fick gå vidare till nästa scen.

Omkring hälften av de som gick kändes som skådespelartypen. De pratade på, skämtade och var riktigt grymma på att improvisera. Den andra hälften var inte, men de gjorde sitt bästa. Ganska många försökte slingra sig undan genom att säga: ”Jag tror att jag ska börja med att höra hur ni studenter ser på det – vad är verklighet för er?” Men då bad någon av mina kollegor snabbt dem att förklara någon teori i deras bok och bollen var tillbaka på deras planhalva.

I början var jag jättesugen på att göra hela YMBBT själv. Och jag skulle nog fortfarande göra det. Men på gott och ont så är det ett väldigt långt kliv utanför sin egen comfort zone. Bland statisterna fanns advokater, studenter och lärare, vanligt folk som bara ville ha lite spänning i vardagen. Det var gratis, man fick mat – och man fick se ett hundratal personer kastas in i en totalt ny situation för dem. Det räcker gott för mig.

Vill du själv vara statist – eller kanske spela huvudrollen? All info finns på deras hemsida, där de också kan tänkas släppa fler biljetter i höst.

Nu har Warner Bros Studio Tour arrangerat en julmiddag för hungriga ”Harry Potter”-fans – i Hogwarts stora sal. Den 3 december går festen av stapeln i den stora filmstudion i Watford och inkluderar bland annat välkomstdrinkar, en tvårätters middag, en tur i studion och dans till livemusik. Priset för detta unika event ligger på £230 – cirka 2 900 kr. Och biljetternas tillgänglighet ligger på samma nivå som de till MFF:s hemmamatch mot PSG. Med ett enormt mediaintresse sålde eventet givetvis slut direkt men man kan ju alltid hoppas på en extrainsatt kväll.

Men om man missar detta också – eller inte vill lägga tre tusen kronor på en tvårätters middag i en filmstudio – så ligger ju den verkliga Hogwarts-matsalen bara en timme utanför London. Det är Oxfords Christ Church Colleges stora sal som helt kopierats för att bli den stora skolmatsalen i filmerna.

Jag var i Christ Church på ett bröllop i helgen och det kändes som någon blandning av ”Harry Potter” och ”Downton Abbey”.

Min kompis gifte sig med dottern till en kyrkoherde, vilket innebar att bröllopet kunde äga rum i Christ Church-katedralen.

Mitt första brittiska bröllop var verkligen så brittiskt det kan bli. Jag var en av få gäster som verkligen kom från London – de andra bodde kring Oxford. Jag var också en av få utlänningar på bröllopet, vilket man som Londonbo inte är speciellt van vid.

Men det var en fantastisk dag. Solen stekte över de gamla Oxfordbyggnader där David Cameron som ung sprungit runt med sina medlemsklubbar och… svinat. Efter en fin liten ceremoni i landets minsta katedral blev det pimms, steak pie och så mycket ale gästerna mäktade med innan jag vid midnatt tog bussen tillbaka till London.

Om du har tid så är Oxford ett måste – speciellt om du gillar Harry Potter.