När jag såg ”The play that goes wrong” på Duchess Theatre i Covent Garden härom dagen lärde jag mig tre saker.

1.  ”The play that goes wrong” är en kanonshow. Precis som titeln hintar om så handlar den om en teater som ska sätta upp ett spel där allt som kan gå fel går katastrofalt fel. Det innebär en hel del snubbelhumor och snudd på buskis, men det gjorde även tv-serien ”Pang i bygget”, som jag förde tankarna till.

2. Tom Cruise uppträdde inte i föreställningen vi såg, trots att han förekom på flera av affischerna utanför teatern.

3. När biljettförsäljarna på Leicester Square sade att biljetterna var slut, eller skulle kosta £37, föreslog min kompis Anton, som själv hade huvudrollen i West End-showen ”Les Miserables” tills i höstas, att vi skulle gå direkt till teatern och kolla. En kvart senare hade vi fått sex biljetter för £20 stycket, mitt i publiken framför scenen och tillsammans – tjugo minuter innan föreställningen började. Jag har alltid tyckt att dessa biljettluckor på Leicester Square känts lite skumma, men inte vetat om att det funnits ett alternativ. Från och med nu går jag alltid direkt till teatern och kollar om de har biljetter först – innan jag börjar involvera mellanhänder.

I Oxford Streets skyltfönster har det pågått ett tag. Men i helgen öppnade Winter Wonderland i Hyde Park och då är det jul på riktigt i London.

Efter lite julmustdrickande på svenska kyrkans julmarknad tog jag och min flatmate Malin en promenad i denna härliga blandning av tyska ölstugor, åkattraktioner, tyska ölstugor och marknadsstånd. Och tyska ölstugor.

Precis som i fjol så blev jag mest fascinerad över de britter från förorterna som kommer in till stan på helgerna för att besöka detta snöfria vinterland. Vi pratar brunkräm i onaturliga mängder – och färger, på både killar och tjejer, jättemycket smink, korta kjolar och magtröjor, samt frisyrer och kläder från förra seklet. Det känns som det mest brittiska jag sett på länge. Och mitt bland alla turister och folk från hela världen kändes de, som säkert inte ens har en timmes tågresa in till London, som det mest exotiska.

Winter Wonderland är mysigt, men inte speciellt unikt, snarare ett ganska kommersiellt virrvarr. I London finns det mysigare och mindre turistiga julmarknader, som t ex på Columbia Road eller i Victoria Park. Men är du i närheten av Hyde Park innan jul – missa inte Winter Wonderland. För folkets skull.

För några år sedan kunde man stå och slå golfutslag mellan Bishopsgate och Curtain Road i Shoredich. Men sedan det börjat byggas där hålls nu områdets golfaktiviteter i den gamla industrilokalen intill istället. Vi skulle fira en födelsedag och drog till Swingers London, en minigolfbar som har grym pizza, flera barer och nio grymma minigolfhål.

Jag älskar när födelsedagsfester i London blir lite mer kreativa än att ses på en pub.

Swingers-klubben, som har ett något vilseledande namn, är som en liten minigolfvärld inomhus – perfekt nu när hösten börjar bli riktigt ruggig i London.

Min entusiasm kan ha att göra med att det var jag själv som gick segrande ur matchen, men jag åker gärna tillbaka till plåtskjulet i Shoreditch för fler golfbataljer i höst. Om du skulle vilja dra dit – boka gärna i förväg.

Det är halloween-vecka. Men vad är det egentligen som hänger i taket på den mexikanska sexbutiksförklädda Soho-baren La Bodega Negra?

Den ser ut som en sexbutik, men när man kliver ner i källaren så är La Bodega Negra en helt vanlig bar med goda cocktails och en av mina favoritölvarianter – tomatmixen michelada. Eller ja, vanlig och vanlig. Hela taket är numera täckt av gosedjur. Riktigt läskiga gosedjur – i kedjor.

Söta eller förskräckliga – dessa små stackare gör att man inte glömmer bort ett besök på La Bodega Negra i första taget. Fast med en entré som ser ut så här tror jag inte att mina kompisar som jag i helgen spontant drog ner här under en runda i Soho, skulle glömt bort det ändå.

Vi är i krig! Nej, inte mellan Sverige och Ryssland, i skrivandets stund, utan mellan London och New York. När svenskarna flyr höstrusket för en weekend av neonljus, shopping, värmande drinkar och… ja, något mildare höstrusk, så är det ofta dessa bjässar det står mellan. Och i Aftonbladet Resas oktobernummer försvarar jag Londons färger i en jämn battle i sju ronder, mot Resas New York-skribent Lotta Zachrisson. Utgången? Ja, det får ni läsa om i magasinet eller med Plus online. Jag kan bara säga att det inte var överraskande, att erfarenhet vann mot ung hunger, att sofistikerat besegrade skrikigt, att en kort och billig resa överträffade en lång och dyr sådan, att fotboll med fötterna utklassade fotboll med händerna och det inte bara är storleken som räknas när det kommer till byggnader.

Här är min ingress som i slutändan inte fick plats i tidningen:

”Jag blev förälskad i London redan när jag som 18-åring åkte dit med en kompis för att fira nyår. Det blev bara klassiska turistgrejer; sightseeing kring Themsen, shopping på Oxford Street och häng i baren på Generator Hostel. Men det spelade ingen roll – det var mixen av folk från hela världen jag föll pladask för.

Efter flera år på resande fot bestämde mig för att flytta till detta brittiskt förpackade hopkok av alla kontinenter. Jag har nu varit Londonbo i fem år och hittar fortfarande nya världar bara några tubestopp bort.

Bäst av allt är att denna metropol ligger mindre än två timmar hemifrån – och att britterna under tweedkavajerna är ganska lika oss svenskar. Hit slipper du slösa dagar på resor, flygplatsförhör och jetlag för att komma. Här behöver du inte göra långa matematiska uträkningar på dricks och moms varje gång något ska handlas. Här är du som 18-åring inte plötsligt tre år för ung för att ta del av stadens nattliv. Och här slipper du att ständigt undra om samtalspartnern förstått ironin i ditt skämt. Tittar du bara åt rätt håll när du går över vägen så är London så lätt att vistas i – och fortfarande ljusår från någonting liknande i Sverige.

New York är kanske samma myllrande metropol, fast ung och extrem snarare än historisk och sofistikerad. Det blir lite som att välja mellan Justin Bieber och Paul McCartney – och jag vet vem av dem jag helst bjudit på middag.

New York saknar den historia som ligger i Londonluften. Frank Sinatra i all ära – i den brittiska huvudstaden promenerar man runt på samma gator som William Shakespeare, Charles Dickens och Winston Churchill en gång gjort. Det är någonting med drottningen, kullerstensgatorna, tedrickandet och de gamla pubarna som får mig att känna att New York behöver några sekel till på sig för att mogna.”

Det blev trots allt en jämn match och jag fick lite mersmak på New York, dit flera av mina kompisar flyttat den senaste tiden. Det kanske blir en tripp dit i höst för mig ändå – om än bara för att bekräfta att London är bättre.

Agnes Stenlund, 20, från Skellefteå, har varit Londonbo i ett år, älskar stadens varierade HBTQ-scen och driver upplevelsebanken My Real London, där man själv kan skriva om sina favoritställen. Hon berättar för bloggen om vad som lockat henne till London – och om stadens bästa HBTQ-barer.

Vad fick dig att flytta till London?

– Rastlöshet och reslust. Jag ville jobba, men visste att jag skulle bli allt för uttråkad av att gå på rutin i en småstad, så jag valde en plats där det fanns möjlighet att fylla vardagen med små äventyr.

Vad gör du här?

– Jag jobbar som copywriter och marknadsförare, umgås med folk och dricker öl.

Vad älskar du med staden?

– Storleken och antalet människor, eftersom dessa faktorer gör att ingen orkar lägga sig i varandras liv. Jag kan göra precis vad jag vill, utan att oroa mig över vad andra tycker och tänker, vilket gör det lättare att anta utmaningar och våga ta risker.

Vilka är dina favoritområden?

– Hackney och Greenwich.

Varför är Londons HBTQ-scen så bra?

–      Då själva poängen med konceptet är att erbjuda en frizon, tycker jag att det är oerhört bra att det finns så många ställen som håller stenhårt på endast-HBTQ-personer-policies, så att alla gäster kan känna sig fullkomligt avslappnade. Jag tycker också att det är bra att det inte finns en särskild prägel som spänner över hela registret, utan att varje plats har sin egen niche, vilket innebär trygga alternativ även för de som vill hänga på ställen som inte utmärker sig speciellt ur den stora mängden. Det finns någonting för alla, helt enkelt, precis som det ska vara.

Agnes sex bästa uteställen för HBTQ-personer i London:

Heaven

– Heaven är ett måste på en lista över Londons gay-klubbar. Om det faktiskt är ”The World’s Most Famous Gay Nightclub”, som de själva påstår, vet jag inte. Men en sak är säker – här finner du studenter, reklamare, brevbärare och alla däremellan, till tonerna av dansmusik, torsdag – måndag, kostnadsfritt, året runt.

The Retro Bar

– The Retro Bar är en av Londons många små indiepubar som första gången nästan är omöjlig att hitta. Besöksskaran består oftast av en större andel kvinnor än män, och sticker ut med en genomgående retroinredning och ett utbud av alternativ 60-tals–, 70-tals- och gothmusik.

Dalston Superstore

– Dalston, i nordöstra London, är något av ett hipstermecka. Då majoriteten av dess klubbar och pubar främst besöks av lockiga kalufser med konstnärsdrömmar, är Dalston Superstore en plats där många stilar möts. Pub på övervåningen, dansgolv på undervåningen och ofta väldigt trångt.

The City of Quebec

– ”Quebec” är en av Londons äldsta gay-pubar, öppnad 1947, och ligger alldeles i närheten av Marble Archs t-bana. Vissa menar att dess glansdagar tillhör en svunnen tid, medan andra anser att det fortfarande kniper platsen som London bästa gay-bar. Här råder en lugnare atmosfär än på exempelvis Heaven, och medelåldern är oftast något högre.

Barcode Vauxhall

– Barcode är en populär klubb, med ett par rum, där majoriteten av tradition är dansanta män. Vauxhall ligger tvärs över floden, från Soho sett, och benämns ofta som Londons nya toppkandidat bland HBTQ-vänliga uteställen.

George & Dragon

– I ett gathörn på gränsen mellan de supertrendiga områdena Shoreditch och Hoxton ligger puben George & Dragon. De har en mysig, genuint engelsk atmosfär, kombinerad med en något knarkig inredning och mängder av unga, vintageklädda musiker och kläddesigners. Där kan man dricka öl ur plastglas och dansa till 90-talshits – helt avslappnat och kravlöst.

Även om tuben nästa år ska börja gå på natten under helgerna så kvarstår ett problem. 01-problemet. När pubarna stänger vid 11 kan man på de flesta ställen i London glida vidare till någon bar som i alla fall har öppet till 12 eller 01. Sedan blir det ännu svårare att ta sig vidare – speciellt om allt man vill är att fortsätta en god konversation över en drink. Vill man dansa är klubbarna minst öppna till 03, men för oss andra blir det svårt att hålla sig kvar ute efter att Big Ben slagit midnatt och släckts.

I helgen hade jag Sverigebesök och fick tre goda erfarenheter av lugna och sena barer.

1. Electric Showrooms i Shoreditch är öppet till 01 och ett riktigt bra alternativ till många ställen i området som på helgerna är lite väl överfulla av partysugna Essexbor som letat sig in till London. Här kan man sitta ner och ta en öl medan man i de flesta andra Shoreditch-barer på en lördag får betala inträde för att tränga sig in någonstans och få öl hälld över sig.

2.Maison Touareg på Old Compton Street är kanske Sohos motsvarighet till detta. När gator och barer inom de närmsta kvadratkilometrarna är överfulla av festprissar är denna marockanska pärla ett gott alternativ till mina andra ofta lugnare oaser i närheten, Café Boheme, Experimental Cocktail Club och Opium, som alla på helgerna  är lite väl populära. MT har öppet till 03, har vattenpipa, marockansk mat och en mysig kuddklädd nedanvåning.

Men framförallt:

3. Polo Bar vid Liverpool Street är allas räddning. Alltid. Här kan hungriga, törstiga, pigga eller trötta Londonbor hitta vad de behöver – dygnet runt. Stället har nattamat, drinkar, frukost och en härlig stämning till inpå småtimmarna. Om jag någon gång känner att jag har ett alltför bra sällskap för att behöva rätta sig efter Shoreditch-barernas tidiga stängningar så vill jag gå dit och sitta där hela natten. Ett helt klart mysigare och mer bekvämt ställe att observera nattlivets slagna hjältar på än på en nattbuss.

Visst, man åker kanske inte till London för att äta köttbullar och potatismos. Men Curious Yellow Kafé har ändå en av Shoreditchs bästa bruncher. Och det är inte skrikigt in-your-face-svenskt, bara mysigt och subtilt svenskt på ett sätt som i sin tur känns väldigt… svenskt.

Det ligger lite gömt mellan Old Street och Shoreditch Park, mittemot den supersköna pizzapuben The George and Vulture. Gästerna är hippa mediemänniskor som bor i området och gärna njuter av en kanelbulle eller kladdkaka vid sin macbook. Du slipper alltså de svenska au pair-gäng som oftare ses på de mer klassiska skandinavhaken Fika och Scandinavian Kitchen.

Och maten är bara sådär lagom svensk. Köttbulletallriken kommer med en slags mosad potatis med örter i som kanske inte riktigt kan kallas potatismos. Och även om gravlax och annat står på menyn så känns det som att man här gjort sin egna tolkning av det.

Curious Yellow är ett fräscht alternativ till brunchklassikern Breakfast Club – som bara ligger några kvarter bort. Avsluta gärna med en pint på The George and Vulture.

Hur många hits med Mary J Blige kan du räkna upp på rak arm? I mitt fall två – ”911” som hon gjort med Wyclef Jean och ”One” som hon gjort med U2. Men Mary J Blige har ändå alltid funnits där – första albumet kom ut 1992 – och när jag kollade igenom hennes Spotify-sida visade sig hitlåtarna vara många fler. ”Family affair”, ”Be without you” och ”Real love” är några av mina favoriter utöver hennes supersamarbeten.

Universal Music hade bjudit mig på hennes konsert och det krävdes inte mycket Spotify-research för att jag skulle bli heltaggad. Hon spelade på iTunes Festival, som hålls i september varje år i klassiska musikhallen Roundhouse i Camden. Innan festivalen får man ansöka om biljetter som sedan lottas ut, vilket gör att det inte alltid är de mest hängivna fansen som går på showerna. I Mary J Bliges fall verkade dock alla vara i extas. 43-åringen radade upp hitlåtar med en grym energi och många bredvid oss på övre sittplatsläktaren fick svårt att se med alla som ville stå upp och digga med till klassikerna som funnits där under hela min uppväxt – utan att jag egentligen tänkt på det.

Den gamla cirkusarenan Roundhouse är ett toppenställe med en stor terrass på utsidan, som på somrarna förvandlas till Camden Beach.

Fördrinken tog jag och mitt brasilianska sällskap Dany givetvis på sköna brassemusikbaren Spiritual Caipirinha, som ofta har sköna akustiska livvakter på kvällarna. De har dessutom kanske Londons bästa caipirinhas, på happy hour för endast £5.

Äntligen har min viktigaste Londonguide – nöjesguiden – kommit ut. Den finns nu här – att läsa online eller ladda ner med Aftonbladets Plus-tjänst. I den finns över 110 tips som täcker upp hur man tar sig hit och runt – men framförallt vart man tar vägen på kvällen, när shoppingen och sightseeingen är över.

Det svåra när jag skrev guiden var inte att hitta bra ställen att rekommendera – utan snarare att sålla bland mina många smultronställen. Något som också är svårt att visa upp i en guide är alla olika popups och temporära event som hela tiden dyker upp och försvinner, men de kommer här i bloggen istället.

Trots åtskilliga timmars kärleksfullt arbete med guiden, så är jag kanske ändå mest nöjd med framsidan, som vi tog en ljummen fredagskväll på Old Compton Street i Soho. Det kändes väldigt rätt att stå där i vimlet med en drink i handen (mellan bilarna, som av någon anledning fortfarande får köra på denna väg på helgerna).Men när jag och min kompis Fredrik senare mötte upp med hans flickvän och hennes vänner på restaurangen La Polenteria (underbar polenta, små men billiga portioner) så kände jag mig inte lika naturlig.

Men det fina med London är att ingen – knappt ens Fredriks tjejs kompisar som jag träffade för första gången – undrade varför jag såg ut som om jag skulle på ett cocktailparty. I London är det aldrig fel med en tredelad kostym och drinkar, och det älskar jag.