Mary J Blige på Roundhouse i torsdags krönte en musikvecka i London, där jag hunnit med fyra konserter av olika storlekar och stilar, på olika ställen. Den första var med ett bekant ansikte på scen.

Min Höörskompis Andrea (t h) har börjat spela bas i ett band som heter LUST. Och nu fick jag äntligen se dem live – på mysiga Old Blue Last, en klassisk stor 315 år gammal musikpub i Shoreditch. LUST, med tre svenska tjejer i spetsen, var verkligen grymma och jag kommer helt klart att följa deras framfart i London. Old Blue Last ser mest ut som en stor lokal med en bar i hörnet. Men stället på hörnan till Curtain Road bär på en hel del historia. Innan det blev pub för över tre sekler sedan var det en bordell. På Old Blue Last har även Shakespeare hängt en del i sina dar. Efter att bordellen gjorts om till pub, alltså. Det var faktiskt teatern ovanför puben som senare flyttades till Southbank och blev den anrika The Globe-teatern.

Så sent som mellan 1970- och 90-talet var Old Blue Last ett ruffigt ställe med en skum klientel och olagliga strippshower. Och när hipstermagasinet Vice köpte upp det 2004 beskrev man det som ett ”skithål”.

Sedan dess har bland annat Arctic Monkeys, Amy Winehouse, Lily Allen och Klaxons spelat på den legendariska scenen. Och nu även LUST. Dem kan du lyssna på här.

Äntligen är det klart. Den 12 september 2015 kommer tunnelbanan i London att på helgerna gå hela natten, berättar TfL (Transport for London) till Londonbornas förtjusning. Det kommer helt klart att förändra stadens uteliv på många sätt.

Nu kommer man vid midnatt slippa att besluta mellan hemgång eller en jättesen utekväll. Det kanske kan öppna upp för att fler barer och pubar börjar ha öppet till 01 eller 03. Det blir lättare att gå ut i andra delar av staden. Och även om nattbussfyllegänget nu förmodligen flyttar med till tuben så innebär det i alla fall att man får spendera en mycket kortare tid med folk utklädda till superhjältar som sjunger fotbollssånger och spyr.

Det kommer även göra mitt område, Seven Sisters, mer attraktivt eftersom vi ligger på en av superlinjerna, Victoria Line. En spontan idé vid 03-tiden på en bar nära Oxford Circus skulle i teorin mindre än en halvtimme senare kunna bli en efterfest hemma hos oss. På gott och ont.

Helgerna är i och för sig en tid på veckan då jag brukar undvika de centrala delarna av London, men det kanske det blir ändring på nu också. Tack TfL!

Det är just för dessa dagar jag har Stockholm och Malmö sparade på min telefons väderapp. Det visar regn, rusk och 0 grader på nätterna i mina svenska favvostäder. Samtidigt skiner solen och vi ligger fortfarande bekvämt tillbakalutade på 20-strecket om dagarna, med så mycket som 25 grader och sol i söndags. London må ha sina gråa månader, men september är inte en av dem. Och svenskar med fördomar om att huvudstaden i någonting som fortfarande heter Storbritannien skulle vara en regnigare plats än hemma, är varmt välkomna hit.

BBC, ITV och Sky får därmed vänta ett tag till – stadens bästa kanal heter fortfarande Regent’s Channel. Den sträcker sig från Heathrow i väst till Limehouse i öst och går igenom flera favoritområden som Little Venice, Camden, Angel, Hoxton och London Fields. Jag och mina flatmates Fredrik och Malin tog en utelunch vid en av slussarna. Vid Angel ligger sköna puben The Narrowboat men vi ville ta det lite enklare, med Sallad från Sainsbury’s och cider.

Denna lugna värld är en härlig blandning av folk som bor i båtar, folk på promenad, cyklister och kanotister. De flesta båtboende tvingas för att slippa betala för dockning flytta runt varannan dag och en båt, som måste vänta på slussar att öppna och stängas för att ta sig fram, känns lugnande för en stressad Londonbo att se på. Allt behöver inte ske som i en snabbspolning.

Jag är förundrad, men framförallt väldigt glad, över att fler turister inte verkar tycka att denna dolda pärla är mer intressant än till exempel Covent Gardens torg.

Efter en sommar i Stockholm har jag återigen vant mig vid att helgerna i London börjar redan på onsdagen. Det är för mycket folk att hinna se och för många ställen att hinna uppleva för att bara två och en halv dag ska räcka till. Därför blir det ofta afterwork-drinkar, konserter, fotbollsmatcher, pingisturneringar eller teater även mitt i veckan. Eftersom jag jobbar hemifrån är det extra viktigt att få ta del av det sociala after work-livet på kvällarna. Därför hakar jag ofta helt enkelt på någon kompis och tar en öl med dennes kollegor på kvällen. Det finns många fördelar med detta. Man är alltid välkommen som ett nytt ansikte bland kollegor som kanske sett varandra lite för ofta under dagen, och skulle man inte trivas i ett sällskap är det bara att byta grupp kollegor till nästa gång.

I går bjöd min kompis Dany med mig till AW på Porterhouse – ett trevåningars ölmecka som trots läget mitt bland Covent Gardens turistfällor är ett klassiskt tillhåll för locals efter jobbet. Det som vanligtvis är ganska lugnt och mysigt exploderar varje dag mellan 17 och 21 till ett jättemingel Londonbor emellan – och jag älskar det. Porterhouse har en massa spännande ölsorter och har sedan jag var där senast även blivit en fullfjädrad fotbollspub. Hennes kollegor? Helt okej. Det kommer nog att bli fler gånger med dem.

Porterhouse: 21-22 Maiden Lane, WC2E 7NA

Tre andra bra afterwork-häng i området:

Gordon’s wine bar, 47 Villiers Street, WC2N 6NE: Vin och ost i en enorm gränd nere vid Embankment.

The Round House, 1 Garrick Street, WC2E 9BF: En stor härlig pub med en massa plats utanför att stå och svalka sig med en öl på efter en lång, eller kort, arbetsdag.

The Harp, 47 Chandos Place, WC2N 4HS, en av Londons minsta, äldsta och mest klassiska pubar som vunnit ”Årets pub” flera gånger.

Nu är ett av mina favoritevent i Londonsommaren igång igen. På The Scoop – en mysig amfiteater bredvid stadshuset och Tower Bridge – är det bara att slå sig ner och njuta av film, musik och teater – helt gratis. I år ska jag försöka att hinna med filmerna Life of Pi, The Truman Show och Rush. Kolla in programmet här. Och kom i god tid – ett gratis utomhusevent i London innebär alltid en folkström.

Eftersom jag, nyss hemkommen från Brasilien, inte längre kan se VM-matcher här på Copacabanas Fan Fest…

…så får jag nöja mig med vad London har att erbjuda.

Här är några höjdarställen att kolla VM i London på.

Fat Ronaldos World Cup Pop Up, 347 Old Street

En schysst popup-lokal i klassisk Shoreditch-anda med flera storbildsskärmar, ett stort matutbud, palmträd och unika brassedrinkar.

Bar Kick, 127 Shoreditch High Street

Shoreditchs ledande fotbollsbar som alltid har bra stämning, spännande ölsorter, god mat och möjligheter till att göra upp i bordsfotboll i halvtid.

Pub on the Park, 19 Martello Street

En av mina absoluta favoritpubar om sommarmånaderna. Med större delen av serveringen utomhus kan man här följa VM med en kall öl i solen och känna lukten från gräset i London Fields. Som det ska vara när man kollar fotboll.

Walkabout, Temple Place

Visst, det är ett billigt och ganska bröligt ölhak nere vid Themsen. Men när det kommer till fotbollsmatcher kan det vara just vad man vill ha. Billig öl, många storbildsskärmar, mycket folk och härlig stämning gör denna enorma australiensiska pub till en VM-pärla.

Floripa, 91-93 Great Eastern Street

I denna brasilianska bar såg jag rysaren mellan Brasilien-Chile. Deras Happy Hour (2 Sol-öl för £5) hjälpte helt klart till att lugna nerverna. De har även brasiliansk mat och goda caipirinhas på menyn. När värdlandet spelar är det viktigt att vara där i god tid. Då påminner stället snarare om en rockkonsert.

Ett lättat gäng efter Brasiliens straffdrama.

Då var det dags igen. Detta årliga jippo som man kanske inte vill ha på sin egen gata, men som kan vara kul att se lite sådär på avstånd.

Nej, i London syns inga studentflak till. Fotbollsfans, möhippor och backpackers på pubcrawl håller bra liv i luckan på stan som det är. Jag talar givetvis om nakencyklingen som åter intar London nu på lördag.

Ställ dig någonstans vid Marble Arch, Regents Park, King’s Cross, Clapham Junction, West Norwood, Knights Hill eller Tower Hill och upplev den bisarra synen av hundratals cyklister i bara mässingen som svischar förbi.

Jag jobbade för några år sedan på restaurangen Henry’s i Covent Garden och fick mig en hände-det-där-just-nu-på-riktigt-upplevelse när allt jag plötsligt såg utanför fönstret var hud, cyklar och cykelhjälmar.

Läs här för mer utförlig information. Och tänker du hyra en Barclays-cykel till helgen – torka av den först.

Allt är möjligt i London. Det bevisade min kompis Fabrizio när han ett halvår efter vår journalistikexamen slog upp portarna för sin egen pastashop – Mamma Anna & Co.

–      Det svåraste med att öppna ett nytt ställe var faktiskt att hitta ett passande läge och vi var nära att ge upp tre gånger, berättar Fabrizio i en paus utanför butiken i West Kensington.

–      Sen var det nästan lika svårt att hitta leverantörer med smakrika produkter.

Mamma Anna flyttade i fjol till London från Milano. Detta gav mig, som inte har någon mamma här, möjligheten att då och då få äta en bättre italiensk middag än de flesta restauranger i London kan erbjuda. Och några månader efter att ”pastalabbet” öppnat och gjort succé med sin handgjorda pasta, så får nu även Londonbor prova på Mamma Annas middagsupplevelse. Under labbet ligger nämligen en hemlig minirestaurang – med ett bord. Rummet är på pricken inrett som Mamma Annas vardagsrum i Milano – jag har faktiskt varit där – med samma möbler och tavlor på väggarna.

–      Vi ville ta alla delar av middagarna vi brukade ha i vardagsrummet i Milano och förhöja upplevelsen på alla sätt, berättar Fabrizio.

–      Och precis som när man äter hemma hos Mamma Anna, är det hon som bestämmer menyn. Själv får man bara komma med önskemål och information om eventuella allergier.

Menyn varierar från gång till gång, och familjerestaurangen – där även Fabrizios storasyster Giulia nu jobbar – ser till att återvändande gäster inte serveras samma sak.

Bordet har åtta platser att boka per kväll och är ingen bra idé om du vill ha privata samtal med ditt sällskap. Under mina två besök där har vad som kunde blivit en vanlig middag båda gånger lett till spännande samtal och nya bekantskaper.

– Feedbacken har varit helt fantastisk. Det droppar in fler folk varje dag. Vi gör inte någon marknadsföring utan ber folk att instagramma eller twittra bilder på sin mat. Genom det har vi sett att uppskattningen inte bara är något vi själva inbillar oss, berättar Fabrizio.

Och maten? En sexrätters middag med spännande italienska rätter, presenterade av en Fabrizio i sitt esse. Som hemma hos Mamma Anna i Milano – fast med servitörer.

Middagsupplevelsen på Mamma Anna & Co kostar £35 (ca 400 kr) per person och är varje fredag och lördag i sommar.

Boka bord här.

Själva ”labbet” (butiken) är öppet 11-21 varje dag på 3 Charleville Road, nära West Kensingtons t-bana.

Jag är inget Arsenal-fan men jag håller med Johanna i Berlin – det är svårt att inte ryckas med när hela staden (eller i alla fall Islington-området) firar på gatorna.

Så det var klart att jag skulle ansluta till festligheterna när stackarna äntligen lyckades vinna en titel. Tusentals fans hade samlats längs med gatorna i Islington för att hylla sina hjältar efter den oväntat svettiga matchen i lördags. Det var verkligen festivalstämning på gatan i solskenet. Barnfamiljer, kill- och tjejgäng – alla hade de väntat nio år på en ny titel och firade därefter.

Bussen svischade förbi, spelarna vinkade, Podolski satt längst bak och bara njöt, fansen jublade, jag tänkte på mina svenska Arsenalvänner som nog gärna varit där, sedan flyttades festen till Emirates – eller till de lokala pubarna.

Men fotbollssäsongen är långt ifrån över i London. Redan i nästa vecka spelar VM-lagen träningsmatcher på Craven Cottage i Fulham till billiga priser.

Den 28 maj möter Nigeria Skottland och den 31:e spelar Italien mot Irland – biljetter finns här.

Vem jag håller på? De allsvenska serieledarna Malmö FF såklart. I England kan jag väl säga att det är ett av de två Manchesterlag som vunnit de senaste två åren.

I väntan på att mitt Seven Sisters ska gå från ruffigt till superhippt – det sker, långsamt, jag lovar – så hänger jag gärna i Hackney Wick i sommar. Området är ett litet eget land av industrilokaler som byggts om till barer, ateljéer och lägenheter för Londons hippa elit som flyttar längre och längre österut.

En liten kanal skiljer Hackney Wicks bohemkvarter och gatufester från den nybyggda OS-byn, OS-parken och det hypermoderna köpcentret Westfield. Och trots fina minnen från OS-parken för två år sedan så vet jag vilken sida av kanalen jag väljer en solig dag.

Förra helgen hade jag en kompis på besök och gav honom en totalt oturistig upplevelse på Hackney Wick Streetfest. Gatufesten bjöd bland annat på breakdancebattles, skatetävlingar, bmx-uppvisningar, livemusik, freestylerap, matmarknad, sandstrand och klubb på kvällen. Och turisterna lyste med sin frånvaro.

Är det inte streetparty i Hackney Wick är det bara att slå sig ner på supersköna Crate Brewery precis nere vid kanalen. Bryggeriet har grym öl och superpopulär pizza att njuta av på uteserveringen vid kanalen – eller i kanalen. Ett av barens bord är faktiskt en eka som ligger i vattnet.