Brooklyn Bowl i Brooklyn och Las Vegas fick häromveckan en kusin – i Londons O2 Arena. Och 50-talsbowlingkedjan All Star Lanes som tidigare mer eller mindre haft monopol på klotrullande i stan får passa sig. Brooklyn Bowl är ingen intim hall – det är ett palats med bowling deluxe.

Launchkvällen var min sista i London innan jag begav mig till Ryssland för att jobba med OS och min +1 på listan blev snabbt +10. Snart var vi än jättegrupp som tog farväl av mig och hälsade denna nya Londonupplevelse välkommen. Förutom de 12 bowlingbanorna har de en restaurang med amerikansk mat, flera barer med Brooklyn-öler jag aldrig tidigare smakat, dansgolv och en stor scen som häromdagen hade ett skönt jazzband. O2 Arena har aldrig riktigt attraherat mig förutom när jag varit på stora konserter där, men nu kan det helt klart bli flera återbesök där.

De många storbildsskärmarna visade en NBA-match mellan Atlanta Hawks och Brooklyn Nets. Jag har aldrig varit i Brooklyn, men jag kände mig ganska nära detta New Yorks Shoreditch när jag efter matchen gick ut och gatorna var fyllda av Brooklyn-fans. Matchen hade alltså spelats inne i O2 Arena som då och då är värd för NBA-drabbningar.

Brooklyn Bowl: O2 Arena, Peninsula Square, SE10 0DX

T-bana: North Greenwich

Det senaste årets cocktailboom har tvingat Londonbarerna att jobba ännu hårdare med att skapa en unik produkt. Men ibland känns det som att det kanske har gått för långt. På nya stället White Lyan i Hoxton undrar jag vad det är för vit sörja förpackad i en plastpåse som bartendern står och klämmer på.

–      Det är valspya, förklarar barchefen Iain Griffiths. Och han skojar inte.

Det handlar om ambra – ett doftämne bestående av fetter, eteriska oljor och bensoesyra – som kommer från kaskelotvalens tarmar. I baren som öppnade i höstas och är unik för sina hemmagjorda spritsorter, isfria cocktails och smaksprejer, blandas ambran med Mr Lyans egen whisky, Peychaud’s bitter och absinthris till drinken Moby Dick Sazerac.

–      Ambra används mycket i parfymer och vi tyckte att det kunde vara kul att prova det här, säger Iain.

Och på tal om val så försöker jag bestämma mig för vad som är värst – att de har kräk i en cocktail, att jag faktiskt druckit den vid ett tidigare besök eller det faktum att jag verkligen gillade den.

The White Lyan öppnades av Ryan Chetiyawardana, tvåfaldig ”Årets bartender i Storbritannien” som även ligger bakom mysiga speakeasystället 69 Colebrooke Row, och har verkligen tagit cocktailmixandet till en ny nivå. Baren, som nås genom en anonym dörr med ett vitt litet lejonhuvud på, säljer bara drinkar som med milliliterprecision blandats och hällts i flaskor för att serveras i kylda, kolsyrasprejade glas. Is i cocktails är tydligen såå 2013.

–      Vi ville ha full kontroll på innehållet i våra drinkar. Och köper man is vet man aldrig vad man får. Dessutom får ju drinkarna en intensivare smak när de inte blandas ut med smältande is, förklarar Iain.

Jag har svängt förbi White Lyan flera gånger på väg ut i Shoreditch och en grym grej – förutom dansgolvet på nedanvåningen med DJs på helgerna – är att de färdigblandade – och riktigt goda – drinkarna bara tar några sekunder att servera. Köper man en drink för £13 i någon exklusiv cocktailbar en vardagskväll så kan det vara kul att se hur den blandas och snacka lite med bartendern. Men man vill inte spendera helgen svettandes framför en underbemannad bar och där har denna nya trend en fördel.

–      Det handlar om att ta bort fokus från någon bartender som står i centrum och visar sig på styva linan. Hit ska man kunna komma in, bli snabbt serverad och kunna fokusera på att ha kul med sina vänner, säger Iain.

Han visar en sprej som kan förändra smaken på rödvin – och en annan som kan förvandla en lageröl till en pale ale. Konstgjort? Ja. Tidseffektivt? Ja. Gott? Väldigt.

–      Några i ölbranschen kom in och tyckte att det smakade toppen. Jag frågade om de ville ha ett glas till och de svarade: ”Egentligen vill vi det, men det går inte. Då skulle vi falla för detta och då är vår industri körd”, skrattar Iain och berättar att denna sprej skulle kunna förkorta framställningen av pale ale med två månader. Utan någon känsla av ansvar för industrin accepterar jag gladeligen hans erbjudande om en påtår.

Flavio, min gamla barchef från lyxrestaurangen Nobu Berkeley, skakar på huvudet när jag frågar vad han tycker om detta nya sätt att driva en bar på.

–      Cocktails utan is? Det dummaste jag hört.

Jag erkänner att det var ganska skönt att slippa vänta på någon show-off till bartender och säger till honom att det väl i alla fall är kul med lite nya grepp.

–      Nya grepp? Det är klart, man kan servera bajs på en tallrik, där har du ett nytt grepp, och folk kommer att köpa det ändå, skrattar italienaren.

Inte bajs kanske, men valspya smakade helt ok, tänker jag.

White Lyan, 153-155 Hoxton Street, N1 6PJ

T-bana: Old Street

www.whitelyan.com

Som om inte en hel värld av ”Så gick det sen för Wild Kids 2005”-artiklar vore nog. Nu finns det ännu en anledning att köpa Aftonbladets plustjänst – nämligen min egen sprillans nya Londonguide. Jag har i den samlat 150 livsviktiga eller smånördiga tips till denna fantastiska stad i hopp om att kunna pusha en och annan besökare en liten bit utanför den comfort zone som centrala London är. Men som jag skriver i introt:

”Du behöver inte välja mellan öst och väst. Londons charm ligger varken i Brick Lanes loungebarer eller Mayfairs Michelinstjärnerestauranger – utan i att man kan uppleva båda sidor på samma dag. Jag älskar att kunna dricka burköl till ravemusik i en gammal lagerlokal, ta tuben och snart sippa på cocktails bland kändisar i någon lyxig bar. Så blanda det bästa av alla Londons små världar tills du fått fram just din egen stad – ditt London.”

Guiden finns att läsa här – men bara om du har plustjänsten som kostar 29 kr i månaden. Saknas något som borde finnas med i nästa guide? Hör gärna av dig till mig på petter.j.larsson@aftonbladet.se.

Helgen bjöd på strålande sol i London. Då passade jag och fyra kompisar på att luncha – i totalt mörker. Blindrestaurangen Dans le Noir (30-31 Clerkenwell Green), har legat på min att-göra-lista ända sedan jag hörde talas om den för några år sedan. Här äter man utan att se ett dyft – för att förbättra sinnen som smak och hörsel.

Vi träffades i baren och fick beställa en trerätters meny av kött, fisk, vegetariskt eller surprise. Det kändes lika bra att löpa hela linan ut och satsa på överraskningen. Den blinde servitören Roberto hämtade sedan upp oss och vi gick med en hand på varandras axlar in till vårt bord. Sedan såg vi inget mer på någon timme.

Det var helt omöjligt att med kniv och gaffel jobba sig igenom förrätten – som visade sig vara en bläckfisksallad. Det fina var att ingen av mina vänner kunde se hur jag slafsade i mig den. Roberto tittade till oss hela tiden, gav tjejerna massage och fick alla att slappna av trots att vi satt där och såg inte en centimeter framför oss.

– I mörkret är vi alla vackra och unga, skrek han.

Huvudrätten bestod av olika sorters kött – bland annat känguru – och jag njöt av att höra mina matnördiga kompisar diskutera vad det var vi egentligen åt. Det där med att smaksinnet skulle få en kick av att synen var utslagen bet inte riktigt på oss. Däremot var skrattmuskulaturen på högvarv. Trots att vi bara druckit vatten hade mörkret på något sätt vaggat in oss i ett rus där alla kring bordet plötsligt blev väldigt frispråkiga, vilket var underbart.

Efter en jättegod dessert och många skratt leddes vi ut i dagsljuset igen. En trerätters lunch för £51 (ca 545 kr) är kanske inget jag kommer att göra varje vecka. Men denna unika upplevelse var helt klart en av veckans ljusglimtar. Och skulle säkert fungera perfekt för en (blind)dejt.

En annan händelse som vände mörker till strålande ljus i veckan var givetvis att kollegorna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed släppts fria. Jag spenderade själv en dag med Niclas på ett jobb i somras och har sedan försvinnandet tänkt mycket på honom och hans nära – speciellt under julen. Onsdagens nyhetsflash i mobilen bevisade återigen att nyheter inte alltid är tråkiga. Välkomna tillbaka!

Efter att ha firat jul nere i Skåne och nyår tre timmar norr (!) om Haparanda känns det toppen att vara tillbaka i ett regnigt, stressigt och intensivt London. Men i januari är stan aldrig sig lik.

Jag var ute en sväng i lördags, på ständigt heta Shoreditchbaren The Bookclub där bankfolk och unga studenter trängs kring pingisbord, bordsfotboll och dansgolv. Men de flesta av mina kompisar ligger rätt lågt efter jul och nyår, tar en vit månad och byter pubarna mot Londons caféer. Och det har jag verkligen ingenting emot – på flera ställen kan man sitta uppe till småtimmarna och bara dricka te.

Jag tog en kaffe med James Dickson, som driver Europas bästa självständiga coffeeshop. Workshop Coffee Co, på Clerkenwell Road, vann priset på European Coffee Awards i höst.

– Det var en liten chock att vinna hela grejen. Man jobbar så hårt och så länge att man ibland glömmer hur långt man kommit, säger han.

Varför vann ni?

– De tre nyckelgrejerna med vårt koncept är att vi har full kontroll på de tre komponenterna sourcing, rostning och framställning. Det gör oss helt självständiga.

Hur hänger Londons caféer på gör-det-själv-trenden med mikrobryggerier och små destillerier?

– Jag tror att det har blivit en trend att själv rosta kaffet. Många cafékedjor i landet som har hållit på ett tag börjar nu lägga stort fokus på det.

Workshop, som kommer att öppna två nya caféer under det närmsta halvåret, säljer sitt egenrostade kaffe på plats. Bäst är bryggkaffet Finca Tamana, från en liten gård i Colombia.

27 Clerkenwell Road, EC1M 5RN

T-bana: Farringdon

workshopcoffee.com/

Det bästa med London är att det händer så mycket hela tiden. Det sämsta med London är att det händer så mycket hela tiden. Detta – samt möjligheten att trycka ”kanske” på Facebook-event – har gjort Londonborna helt inkapabla att planera något mer än en timme innan det sker. Det kan ju dyka upp något bättre.

Jag är likadan. Jag lider av en allvarlig FOMO (Fear Of Missing Out) och korsar ofta stan med tuben flera gånger på en kväll för att hinna med flera olika aktiviteter. Hellre det än att gå all in på ett ställe och riskera att missa något annat. Detta leder givetvis till att man ofta får lämna en fest innan maten serverats – och anländer till en annan strax efter att den kände fotbollsspelaren som alla sedan snackar om gått.

Men det struntar vi Londonbor i. Ska man utnyttja denna stad till fullo gäller det att hålla sig flexibel. Värst på året är nyår då man ofta behöver förboka biljetter till Londons klubbar och faktiskt måste ta ett beslut om inte veckor så i alla fall dagar innan.

Kanske är det därför jag flytt stan och dess tusentals möjligheter för att fira in det nya året i en stuga mitt i finska Lappland.

Det blev en vit jul i Skåne. Och i London var det aldrig tal om något annat. Ändå fylldes staden häromdagen med snögubbar. Jag tog en promenad kring ”Silicon Roundabout” – Londons kreativa Mecka kring Old Street – och stötte på den ena vita lilla skapelsen efter den andra.

Vi Londonbor är vana vid det mesta. Den 14 december fick eventet Santacom till exempel tusentals Londonbor att klä upp sig till jultomtar och vandra runt i stan. Vid ett visst klockslag släpptes sedan en plats på sociala medier som tomtarna skyndade till för en brakfest med grymma ljudanläggningar och mycket öl.

Och även PR-företaget Naked Comms genidrag med snögubbarna blev en hit som många Londonbor stannade och tog bilder på. Här är videon om hur projektet gick till:

God fortsättning!

Vad är väl en julshoppingtur på Oxford Street? Det är väl mest trångt och stökigt och kallt och… alldeles alldeles underbart.

Kanske är det för att jag inte jobbar 9-5 på ett kontor och har två timmar på mig att på fredagskvällen köpa julklappar till en hel familj som jag sedan måste hem och laga mat till, men jag älskar att strosa runt i centrala London dessa dagar precis innan jul. Jag undviker helst Oxford Street, men nu när gatan är som värst under julruschen, gillar jag det av någon anledning.

Just nu har de flesta av mina kompisar lämnat London och då får man tid till att göra just det. Jag firade jul här en gång och det är fascinerande vilken spökstad detta stället blir under några dagar då alla som bor här åker dit de egentligen kommer ifrån. Är du i London nästa vecka – håll utkik för eventuella Zombiefilmsinspelningar.

Jag intervjuade hjärtekrossarna i One Direction i höstas. Trots att mötet skedde i ett gammalt industriområde i norra London så hade ett hundratal tonårstjejer letat sig dit. Många vill följa med stjärnan Harry Styles hem. Men eftersom diverse lagar gör det svårt kan man nöja sig med att nedan se hur det kommer att se ut i hans hem:

Detta konstverk, eller i alla fall delen längst till höger, hade han redan köpt för £2800 (ca 30 lax) när jag anlände till öppningen av popup-galleriet Loughran Gallerys ettårsjubileumsutställning ”One” i Southwark.

Styles tavla, samt verk från Damien Hirst och Marc Quinn, finns att se på 50 Holland Street, SE1 9FU (bakom Tate Modern) tills på fredag den 20 december.

I lördags träffade jag Harry Styles syster genom gemensamma bekanta och i söndags hamnade jag bredvid filmstjärnan Benedict Cumberbatch på herrtoan. Närheten av världskändisar skänker verkligen ett ljus i Londonmörkret, även om man helst skulle erkänna att man inte bryr sig.

Med ett ständigt lockande nöjes- och nattliv kan det vara svårt att hålla hälsan uppe i London. Man måste gå förbi många pubar, restauranger och cupcakecaféer för att ta sig till gymmet. Detta har gjort att många nyinflyttade snabbt gått från att ha en kropp som Big Ben till att mer likna The Gherkin.

Det brukar sägas att allt – utom bra väder – finns i London. Men till skillnad från Malmö, Göteborg och många andra städer så finns här ingen inomhusbeachvolleybana. Däremot har man bland annat byggt en inomhusskidanläggning. Som footvolleyspelare innebar det att vi i helgen fick åka buss två timmar söderut, till Bournemouth på sydkusten, för att kunna spela.

Annars tror jag mig ha hittat formeln till formen i London. Jag springer i Finsbury Park som också har ett utomhusgym. Och då maten i butik är mycket billigare än i Sverige har jag råd att äta bättre. Quornalternativ kostar till exempel ungefär en tredjedel av svenska priser, vilket gjort att jag blivit vegetarian när det kommer till mat jag lagar hemma.

Footvolley, en brasiliansk sport som alla tv-kanaler garanterat kommer att göra reportage om under sommarens VM, är något av det bästa jag vet. Därför är fyra timmars lir helt klart värt fyra timmar på en buss nu när London, trots hundratusentals brasilianare, inte verkar ha någon plan på inomhusplaner.

Hur ser footvolley ut då? Som beachvolley – utan att man använder armarna. Nedan spelar jag och min partner Robin Nordgren (i vitt) för Sverige mot Spanien i en österrikisk turnering 2011.