I väntan på att mitt Seven Sisters ska gå från ruffigt till superhippt – det sker, långsamt, jag lovar – så hänger jag gärna i Hackney Wick i sommar. Området är ett litet eget land av industrilokaler som byggts om till barer, ateljéer och lägenheter för Londons hippa elit som flyttar längre och längre österut.

En liten kanal skiljer Hackney Wicks bohemkvarter och gatufester från den nybyggda OS-byn, OS-parken och det hypermoderna köpcentret Westfield. Och trots fina minnen från OS-parken för två år sedan så vet jag vilken sida av kanalen jag väljer en solig dag.

Förra helgen hade jag en kompis på besök och gav honom en totalt oturistig upplevelse på Hackney Wick Streetfest. Gatufesten bjöd bland annat på breakdancebattles, skatetävlingar, bmx-uppvisningar, livemusik, freestylerap, matmarknad, sandstrand och klubb på kvällen. Och turisterna lyste med sin frånvaro.

Är det inte streetparty i Hackney Wick är det bara att slå sig ner på supersköna Crate Brewery precis nere vid kanalen. Bryggeriet har grym öl och superpopulär pizza att njuta av på uteserveringen vid kanalen – eller i kanalen. Ett av barens bord är faktiskt en eka som ligger i vattnet.

Då var det dags för London att gå under igen. Staden har försatts i ett tillstånd av kaos, trängsel, panik och ilska på sociala medier. Det är som att apokalypsen, syndafloden, det tredje världskriget och en något försenad 21 december 2012 har slagits samman. Det är strejk i tunnelbanan.

Nyhetssajter och sociala medier är överfulla av bilder på överfulla perronger och tåg. En Torypolitiker kallar i Daily Mail strejken för ett ”ekonomiskt sabotage” och premiärminister David Cameron twittrar: ”Det är oacceptabelt att miljontals människor får sina liv störda av dagens tubestrejk i London”. Många av mina vänner på Facebook uttrycker sitt missnöje med Transport for London (TfL) i såpass hårda ordalag att många andra problem i världen plötsligt känns bagatellartade.

Men min älskade Victoria Line – Londons bästa linje – är bara inställd mellan två obetydliga stationer i norr. Och jag stannar nog hemma – i alla fall tills ikväll när de flesta frustrerade pendlare hunnit hem för att skriva arga insändare. Jag antar att detta är en av de dagar då jag ska vara lycklig över att bo i Seven Sisters, njuta av att jobba hemifrån – och försöka att inte skylta för mycket med denna nöjdhet i mina rasande vänners ansikten.

Rollerdisco, blindrestaurang eller ett party med inhyrd s&m-show? Nej, den mest bisarra utekvällen i London kan man få på grekiska klubben Elysee (13 Percy Street, nära Goodge Street t-bana).

Konceptet här är egentligen ingenting speciellt – en klubb där Londons grekiska befolkning kan festa loss. Det är tallrikskrossandet jag inte riktigt förstår mig på.

Vi kom in tillsammans min grekiska vän – jag har hört att man inte kommer in utan en grekisk vän – och fick snabbt ett bord eftersom han vuxit upp med en av ägarfamiljens söner. Vid de flesta bord satt män i tighta skjortor med alkohol och grekisk mat. Framför dem trängdes kvinnorna på dansgolvet. Och när männen vid något tillfälle ville svänga sina lurviga till den grekiska livemusiken bildade de andra en ring och gick ner på huk runtom dem. En kvinna sålde blommor som några män kastade på sångerskan för att visa sin uppskattning.

Kring midnatt gick en kvinna fram och drämde en tallrik i golvet. Nu var isen – och tallriken – bruten. På Elysee kan man betala £20 (ca 215 kr) för en trave tallrikar. Folk började gå fram och slänga dem på dansgolvet – som sakta fylldes av krossat porslin. Att det dessutom var IKEA-produkter som krossades stack extra mycket i mina ögon.

Som någon slags fallossymbol hade de extra flashiga männen köpt flera travar och hade ett torn av tallrikar på sitt bord. Och istället för att leka frisbee med var och en av dem, så puttade en av kostymmännen bara nonchalant traven över bordskanten så att han fick en liten hög jämte sig. Att inte ens ödsla energi på det roliga i att krossa något verkade vara det ultimata tecknet på välstånd.

Jag berättade för mina vänner om hur det i Sverige varit poppis att spruta eller vaska champagne. När alla skakade förbryllat på huvudet undrade jag lite vad som var olikt här, förutom att IKEA-tallrikar är något billigare än en flaska Dom Perignon.

Dagen efter vaknade jag upp med en smula huvudvärk. Inte på grund av för många KEO-öl eller mojitos på sköna förfeststället Jerusalem Bar & Kitchen, utan eftersom någon övertygat mig om att få en tallrik krossad – på mitt huvud.

Vi kom dit som blyga åskådare. Men snart hade jag och mina två vänner funnit varsin kudde – och gav oss in bland de tusentals andra i det enorma kuddkriget på Trafalgar Square. Det var International Pillow Fight Day 2014 och sådant skojar inte Londonborna bort.Tjejer och killar, britter och utlänningar, gamla och unga, alla hade samlats på torget för att helt enkelt banka på varandra med kuddar så att dunen flög i luften. Mitt i kaoset av folk i pyjamasar, åskådare, fotografer och – framförallt – kuddar, stod vi en kort stund och undrade hur man började. Sedan slog någon till mig i huvudet och vi var igång.

Jag och mina vänner gick in i slagfältet och bankade på alla huvuden vi såg. Plötsligt kändes hela torget som en enda stor liveversion av leksaken där man bankar ner spikar med en hammare. Folk samlades i ringar, skrek: ”Han har skägg!” och attackerade någon oskyldig stackare, för att senare hojta: ”Hon har gröna skor!” och ge sig på någon annan. En man i pandakostym gick med en kudde i var hand och matade på allt och alla som en riktig ninjapanda. Och alla andra varvade små luriga engångsslag med korta närstrider.

Just den lördagen gick ingen fri på torget. Med detta i åtanke gick jag och mina kompisar loss på varandra – och på andra Londonbor. När annars kan man dra till en japansk turist, en liten pojkscout eller en man i stålmannenkostym, så hårt man kan i huvudet med en kudde? Så fort någon trängde sig förbi oss i folkmassan så slog man till denne i huvudet. Och jag funderade på hur härligt det varit om man fått göra det varje gång någon på stan irriterar en.

Situationer där jag skulle vilja slå Londonborna hårt med en kudde:

• När jag har bråttom i Covent Garden – och måste kryssa mellan italienska familjer, tyska pensionärsgrupper och holländska skolklasser.

• När jag råkat hamna i tunnelbanan mellan 17 och 19 på kvällen.

• När folk slösar bort dyrbar tid i denna underbara stad på att kolla på gatuartister.

• När jag går förbi denna lokala busshållplats som alltid tar upp hela trottoaren. Det känns som att folk står där och hänger utan att ens gå på bussen när den kommer.

• När någon tar upp en maskin på mitt utegym – bara för att sitta och pilla på sin mobil.

Saharadammet som smutsat ner stan i veckan börjar lätta (tyvärr till förmån för regn) och vi går mot en ny superhelg i London. Här är tre av många anledningar till detta.

1. Internationella kuddkrigsdagen

Varje år samlas hundratals på torget bara för att banka på varandra så att dunen flyger. Är du nära Trafalgar Square kring klockan 15 på lördag den 5 april så missa inte detta superevenemang. Är du i någon annan stad så kan du hitta platsen för slaget här. Medtag egen kudde.

2. Londons kaffefestival

Mellan 3 och 6 april är det London Coffee Festival i Old Truman Brewery på 15 Hanbury Street, vid Brick Lane. Här kan du smaka det senaste, godaste och konstigaste inom kaffevärlden.

3. Getrace

Ready, set.. goat! Samtidigt som Oxford och Cambridge tävlar i det årliga båtracet på Themsen så hålls på söndag ett alternativt ”Goat Race” på Spitafields City Farm klockan 13. Såhär såg det ut i fjol:

Vill man vara traditionell kan man ju alltid gå och se det riktiga båtracet mellan de två universitetsstäderna. Här finns mer information om var man bäst gör det.

Efter en vecka av regn och gliringar om att ”det väl är bättre än det ryska vädret” vände plötsligt allt. I helgen fick vi strålande sol och Londonborna kastade allt de hade för att njuta av en pint på närmsta terrass. Jag njöt både av en pint och av att slippa förklara för folk att Sotji, som jag just kommit hem ifrån, faktiskt haft toppenväder nästan hela tiden.

Efter att helgens footvolleypass var avklarat i Shoreditch Park gick jag på jakt efter några sköna takterrasser i området. Jag fann tre:

Queen of Hoxton, 1-5 Curtain Road, EC2A 3JX

En klassiker mitt emellan Shoreditch och City vilket ger en härlig blandning av bankmänniskor och hipsters. I år tas halva terrassen upp av en stor indiantipi, så man står ganska trångt på den övriga ytan. Det fina är att det grillas hamburgare i tipin så att man kan stanna ett bra tag efter att solen gått ner över östra London. Och vill man faktiskt gå inomhus är ställets nedanvåning en skön pub med biljardbord och foosball.

The Red Lion, 41 Hoxton Street, N1 6NH

Min absoluta favoritterrass. Ovanför denna i övrigt sköna trevåningars pub ett stenkast från Hoxton Square ligger områdets skönaste terrass. De har gott om sittplatser, skönt folk, billig öl och en gedigen hot dog-meny. Varför inte en ”The King” – en bockwurst med jordnötssmör, sylt och bacon – som kvällssnack?

Golden Bee, Singer Street, EC1V 9DD

Äntligen hade detta ställe med utsikt över Old Street inte stängt för en privat fest när jag kom förbi. Här var det aningen högre klass. Fräschare möbler, renare ställe och cocktails. Stämningen bland bankmänniskorna där kändes inte lika avslappnad på de andra ställena, men en schysst happy hour, några välgjorda passionsfruktcollins och en sol som gick ner över Shoreditch gjorde det till en fin stund ändå.

Jag är nyligen hemkommen från två månader i Ryssland med en del nya perspektiv. Jag har till exempel redan kommit på mig själv med att tycka att servicen är grym när restaurangpersonal inte försöker undvika att servera en och alla runt bordet får sin mat samtidigt. Även med Londons gatukonst handlar det ofta om att ta ett steg bort för att uppskatta det på riktigt. Som på Clerkenwell Road, där man rakt under verket inte alls ser vad det föreställer.

Kliver man bakåt, till en punkt utmärkt med ett kryss på marken, så får man en helt annan bild.

Det är konstnären Greg Shapter som fick i uppdrag att förgylla denna parkeringsplats och gjorde det med en hyllning till den lokala journalisten och arkitekten Peter Murray. Verket blev så populärt att Shapter fick porträttera en annan arkitekt – ikonen Zaha Hadid – på Great Sutton Street, runt hörnet.

I januari utnämndes London till världens dyraste stad. I veckan kom nya siffror där Singapore var dyrast och London på en femtondeplats. Det låter rimligare. Men jag förstår inte hur London hamnade ovanför Stockholm.

Oavsett var London ligger rankat bland världens dyraste städer så får jag hela tiden höra hur dyrt det är. Folk undrar hur jag har råd att bo här och verkar ha missat pundets fall från 15 till 10 kronor de senaste tio åren. För i själva verket kostar det inte mycket pengar. Priset för ett Londonliv är bara lite av den komfort vi svenskar är vana vid – och energi att hinna kryssa mellan alla spännande events.

• Maten är billigare på restauranger – men framförallt i affären. I de flesta butiker kan jag köpa 500g spaghetti för ca 2 kr, två liter mjölk för 11 kr eller 750g köttfärs för under 30 kr. Det finns givetvis olika kvalitetsnivåer men även om du köper det finaste möjliga så är det fortfarande billigare än hemma.
• Boende är den största sko- och börsklämmaren. Men det behöver inte vara så dyrt. Jag bor i Seven Sisters – ett område i norra London som ännu varken fått McDonald’s eller hipsters men endast ligger en kvart från Oxford Circus. Där hyr jag och tre andra ett stort radhus med trädgård och betalar för varje rum runt hälften av vad man skulle betala för ett mindre rum i t ex Stoke Newington – ett trendigare område med fler barer, färre affärer och sämre kommunikationer.
• Shopping är – som de flesta svenskar redan vet – mycket billigare i London än i många andra Europeiska storstäder. Med butiker som Primark i staden finns det ingen ursäkt för att inte klä sig bra. Trots det misslyckas de flesta ändå.
• Underhållning här kostar lite eller ingenting om man vill. Jag går ofta på gratis standup-, teater eller livemusikkvällar på pubar. För under 50 kr fick jag se Magnus Betnér live ifjol. Och för ca 200 kr kan jag se världskända komiker, musikalartister eller fotbollsspelare live.
• Mitt månadskort för t-bana, buss, båt, spårvagn, tåg och andra färdmedel i London kostar strax under 1500 kr. Detta kan jämföras med ett Skånekort (1195 kr) snarare än med ett SL-kort (790 kr). Och det finns alltid möjlighet att cykla.
• Öl, cocktails och uteliv kostar mycket mindre än hemma och vill man hänga på de dyra klubbarna i Mayfair så har de promotors som fixar inträde och gratis dricka till större grupper. Jag betalar väldigt sällan inträde till klubbar och det dyker alltid upp gratisevent att halka in på när man vill.

Enligt statistiken – och ryktet – är London en dyr stad, men så som mitt barn- och bilfria liv ser ut just nu så lever jag mycket billigare än jag gjort i Sverige. Nästa vecka får jag se hur billigt London kommer att kännas efter två månader i Sotji.

Trots att jag har spenderat fyra år i London har jag inte lyckats att skaffa mig någon härlig brittisk accent. Och jag har slutat att gräma mig över det. Det hade blivit för mycket jobb. Först hade jag behövt bestämma mig för vilken slags brittisk dialekt jag velat ha – drottningens engelska eller den ganska råa Londonaccenten där ”water” blir ”wo’a” och mitt namn uttalas Pe’a. Det hade nog lutat åt det senare.

Men sen hade jag varit tvungen att ändra om mitt umgänge. Jag bor med en italienska, en göteborgare och en kille från Birmingham – som alla hade fått flytta ut. Sedan hade jag fått gå på jakt efter engelsmän i London, vilket är lättare sagt än gjort. Det är klart att jag hänger med engelsmän här, men de utgör kanske en tiondel av mitt totala umgänge – och tar man bort de som kommer från andra delar av landet blir det inte många kvar alls.

London är inte England utan snarare en liten bubbla som rymmer hela världen. Jag föredrar helt klart att kunna höra italienska, portugisiska eller kinesiska på tuben framför att prata med en fläckfri engelsk accent. Och de av mina vänner som pratar som engelsmän får höra det så ofta att det vore ett skäl i sig att inte göra det.

Så jag kör på med en hint av skånska och blir en del av den internationella fruktsallad som London är. Då kan jag själv bestämma om jag vill spendera kvällen i England, Kina eller Italien. Väljer jag det senare smyger jag ner på den hemliga baren New Evaristo Club i Soho, öppnar en Peroni och tänker att jag sitter på ett rökigt café på Sicilien.

Väggarna är fyllda av bilder på påven, Frank Sinatra och Tomas Brolin i Parmas laguppställning från 1993. Känslan av att Don Vito Corleone – som också hänger på väggen – snart kan kliva in och hålla ett möte vid något av borden förstärks av att ingången ser ut som en vanlig trappuppgång klädd i brun heltäckningsmatta.

57 Greek Street, W1D 3DX

T-bana: Tottenham Court Road

Ett fik som tar betalt per minut lät från början bara som ett nytt försök att krama ”hipsterskatt” ur stackars trendtörstande Shoreditchbor. Men efter ett besök på Ziferblat, i hörnan mellan Old Street och Shoreditch High Street, tycker jag snarare att det känns genialiskt. Uppför en liten trappa ligger ett stort hemtrevligt rum med ett kök som man själv kan gå in i för att göra sin egen fika.

–      Idén är att skapa en plats som är lite som ett vardagsrum för alla att komma till och samlas kring, säger grundaren Ivan Meetin.

Köket är fullt av kakor, te och en kaffemaskin där en man i personalen lär oss att göra vår egen latte. Vill man äta något rejälare är det bara att själv ta med det – bara man diskar efter sig. Till priset av 3p (ca 32 öre) i minuten. Man kan alltså dricka kaffe och äta i en god timme innan man uppnått priset av en cappuccino i ett Londonfik.

–      Här är ingen konsumtion som i vanliga kaféer där man behöver betala för en kopp kaffe, vilket försätter dig i en position som kund där någon serverar dig. Jag gillar inte det där alls, säger Ivan, som sitter i dörren och hälsar på den strida ström av intresserade besökare från hela London som väller in.

Kaféet finns redan på nio ställen i Ryssland och ett i Ukraina. Ivan tror nog att vi snart kan se det på flera håll i London och av de många nyfikna ansikten som dyker upp – och av mina kompisars fascination – att döma så kommer det inte att ta lång tid.

–      Det verkar som att folk är glada över detta och gillar att vara med i processen där vi bygger vår egen lilla koja, säger Ivan.

–      Här behöver man inte hela tiden vänta på att en servitör ska komma över med kaffe, här behöver man inte känna sig pressad att köpa saker hela tiden och känna sig skyldig när man inte gör det. Folk verkar gilla det. Folk jobbar, träffar kompisar, skriver böcker, målar, spelar spel och gör allt möjligt här.

I en stad där folk bor lika packade som en Citybankman på after work ses man ofta ute och gör puben eller kaféet till sitt vardagsrum. Man betalar alltid för läget – sällan för vad man stoppar i sig. Och då känns Ziferblat ganska ärligt. Vi får se om folk fortsätter att strömma in, men jag kommer helt klart att komma tillbaka. Jag är ingen kaffesnobb och brygger gärna min kopp själv om det gör att jag billigt kan slå mig ner med en vän eller laptop en stund.

Ziferblat ligger på 388 Old Street, EC1V 9LT

T-bana: Old Street