Trots att jag har spenderat fyra år i London har jag inte lyckats att skaffa mig någon härlig brittisk accent. Och jag har slutat att gräma mig över det. Det hade blivit för mycket jobb. Först hade jag behövt bestämma mig för vilken slags brittisk dialekt jag velat ha – drottningens engelska eller den ganska råa Londonaccenten där ”water” blir ”wo’a” och mitt namn uttalas Pe’a. Det hade nog lutat åt det senare.

Men sen hade jag varit tvungen att ändra om mitt umgänge. Jag bor med en italienska, en göteborgare och en kille från Birmingham – som alla hade fått flytta ut. Sedan hade jag fått gå på jakt efter engelsmän i London, vilket är lättare sagt än gjort. Det är klart att jag hänger med engelsmän här, men de utgör kanske en tiondel av mitt totala umgänge – och tar man bort de som kommer från andra delar av landet blir det inte många kvar alls.

London är inte England utan snarare en liten bubbla som rymmer hela världen. Jag föredrar helt klart att kunna höra italienska, portugisiska eller kinesiska på tuben framför att prata med en fläckfri engelsk accent. Och de av mina vänner som pratar som engelsmän får höra det så ofta att det vore ett skäl i sig att inte göra det.

Så jag kör på med en hint av skånska och blir en del av den internationella fruktsallad som London är. Då kan jag själv bestämma om jag vill spendera kvällen i England, Kina eller Italien. Väljer jag det senare smyger jag ner på den hemliga baren New Evaristo Club i Soho, öppnar en Peroni och tänker att jag sitter på ett rökigt café på Sicilien.

Väggarna är fyllda av bilder på påven, Frank Sinatra och Tomas Brolin i Parmas laguppställning från 1993. Känslan av att Don Vito Corleone – som också hänger på väggen – snart kan kliva in och hålla ett möte vid något av borden förstärks av att ingången ser ut som en vanlig trappuppgång klädd i brun heltäckningsmatta.

57 Greek Street, W1D 3DX

T-bana: Tottenham Court Road