Porträtt av ensamheten

För tolv år sedan mötte jag en äldre ensam kvinna på gatan.
Hon stod och höll sig i en stolpe. Jag minns hur hon skakade och hur hon var helt ensam i en rusande storstad. Ingen tog notis om henne.
Hennes utsatthet fick mig att stanna upp. Vi pratade en stund och jag hjälpte henne hem igen.

I bostaden fanns foton på barn och barnbarn.
Hon hade alltså anhöriga. Människor som hon brydde sig om. Ändå var det ingen som verkade känna till att hon legat i sin nedkissade säng i fyra veckor. Eller att det inte fanns någon mat i bostaden.
När hon väl kom in på sjukhus den gången var hon uttorkad.

Vem var hon? Vilka var människorna på fotografierna?
Åren gick och jag glömde hennes namn. Ändå har hon ofta gjort sig påmind i mina tankar.
Till sist bestämde jag mig för att leta efter henne igen.
I sökandet hittade jag en ensamhet jag inte visste något om.

I Sverige finns det 100 000 kvinnor över 75 år som aldrig träffar en anhörig. Jag har nu mött några av dem. I några timmar har jag varit deras sällskap och nu vill jag berätta deras historier. Eller i varje fall delar av dem.

Marianne Lindberg, 70 år, som föll och blev liggande i sin lägenhet.
– Jag låg i 14 dagar på golvet. Jag tog mig inte upp. Jag drack vatten ur toalettstolen, spolade så det kom nytt.

Harriet Wetterberg, 86 år, har alltid klarat sig själv och delvis njutit av ensamheten – att inte behöva ta hand om någon. Men kroppen sviker och hon har svårt att ta sig ut.
– Man känner sig inlåst, säger hon.

Gunhild Högström, 84, bor i en stor lägenhet i Stockholmsförorten Tensta. För sju år sedan föll hon i en rulltrappa mitt i Stockholm. Hon svimmade.
– Ingen hjälpte mig, jag visste inte var jag var. Tänk om jag fått hjälp då, säger hon.

Och så kvinnan vid stolpen.
När jag till sist hittade henne, var hennes lägenhet just tömd.
Kvar fanns två stolar och ett testamente.

En film av