Jamie Vardys målsvit är över, men Leicester är tillbaka i toppen av Premier League.
Det var ett nytt kapitel i det som kan gå till historien som ”crazy season”.

Jag har inte sett Leicesters mangling av Swansea, men vi kan nog ana hur det såg ut på Liberty Stadium. Det pressade hemmalaget, som bara vunnit en ligamatch sedan 30 augusti (!), ägde bollen (59%). Leicester kontrade och gjorde det bättre än något annat lag i ligan den här hösten.
Riyad Mahrez började säsongen sensationellt, sedan dippade hans form något. Senaste veckorna har han varvat upp igen och idag blev det ett hattrick. Mahrez har varit höstens spelare i Premier League i mina ögon, tätt följd av Mesut Özil.
Jamie Vardy blev mållös så nu lär väl han gå in i en måltorka.
Eftersom jag inte sett fajten så får vi lämna Leicester tills vidare och gå över på det jag faktiskt sett.

Lördagen började med Stokes styrkebesked mot Manchester City på ett blåsigt Britannia. Med en frontfyra med Shaqiri, Afellay, Arnautovic och Bojan strimlade Stoke City sönder Manuel Pellegrinis defensiv.
Manchester City lider enormt av Vincent Kompanys skada. Det är en truism. Men Pellegrinis problem ökar exponentiellt när Martin Demichelis återigen är i katastrofal form. Demichelis var felplacerad vid båda Stokes mål (och i princip resten av första halvlek) och när Bacary Sagna inte klarade att markera Arnautovic blev det ödesdigert två gånger om.
Idag fungerade inte heller offensiven. Wilfried Bony blev för ofta felvänd och David Silva ser rostig ut efter sin långa frånvaro. Inte ens Kevin De Bruyne hittade några öppningar.
Stoke hade scoutat bra och identifierat Manchester Citys svaghet eftersom man ständigt matade sina offensiva spelare och testade Demichelis. Dagens män på Britannia: Xherdan Shaqiri (två magiska framspelningar) och Marko Arnautovic (två fina mål och ett stolpskott från hattrick).

Över till 16-matcherna där det ett tag såg ut som Leicester skulle rycka ensamt i tabelltoppen.
Sam Allardyce har ju fått fason på Sunderlands försvarsspel. Idag formerade han ett 5-4-1 borta mot Arsenal med Ola Toivonen som central mittfältare. Taktiken var lyckad (den underlättas med lojala löpare som Duncan Watmore) och hade Fabio Borini förvaltat sitt friläge i början av matchen hade Sunderland fått licens att bli än mer defensiva. Precis före paus kvitterade Sunderland efter självmål av Olivier Giroud, men i andra halvlek var Arsenal för starkt. Giroud fick ta revansch på sig själv genom att nicka in 2–1. Sunderland hade kvitteringschanser, Duncan Watmore brände ett friläge och Jermaine Lens sköt över när han fick bra skottläge i slutminuterna.
Arsenal har bara vunnit två av lagets sex senaste matcher, men jag tycker ändå att det finns anledning att se positivt på ligaracet för Gunnersfansen. Arsenal känns trots allt mest stabilt av de tippade topplagen. Nu är Aaron Ramsey tillbaka och han fick näta i slutminuterna. Theo Walcott hoppade in i slutet och han ger fler dimensioner.

På Old Trafford blev det en ny besvikelse för Louis van Gaal, denna gång hemma mot West Ham. Det här var sjätte 0-0-matchen för säsongen.
Jag tycker faktiskt att Manchester United var mer rakt och mer direkt än vi vant oss vid i höst, framför allt i första halvlek. Då försökte man ställa om snabbt och spelet var stundtals rätt trevlig att bevittna. Det snabbare hemmaspelet var naturligt eftersom Maraoune Fellaini placerades som tia bakom Anthony Martial och Fellaini är knappast spelaren som triangelspelar sig igenom ett lågt försvar.
I första halvlek hade West Ham de farligaste chanserna, två träffar i virket och ett Victor Moses-friläge som David De Gea räddade.
I andra halvlek blev det mer sidled eftersom West Ham sjönk längre och längre tillbaka. Manchester United skapade nog med chanser för att göra mål, men kanske är det så enkelt att kvaliteten saknas? Laget hade 21 avslut i matchen, bara ett var på mål. Jesse Lingard, Bastian Schweinsteiger, Juan Mata och Martial skulle förstås träffat mål när de fick sina lägen.
Spelmässigt var det återigen inte tillräckligt bra (efter den här hösten har nog många sänkt förväntningarna och kravbilden på vad ett Manchester United-lag ska prestera). Med det här torftiga spelet kommer det att bli en kamp för att klara topp fyra.

Premier League-säsongen 2015/16 är speciell. Inget lag har hittills varit tillräckligt bra för att vinna ligan. Inte ens Leicester.
Den jämna tabellen blev än jämnare idag. Tio poäng skiljer i skrivande stund från ettan ned till plats tio efter 15 omgångar.
Det är sensationellt.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Arsenal. Matchen (Swansea borta) Arsenal förlorade båda mötena med Swansea förra säsongen och faktum är att Garry Monk fram till i lördags aldrig hade förlorat mot Arsène...

Minns ni hur det lät efter Arsenals premiär mot West Ham? Gunners förlorade med 0–2 och Petr Cech fick kritik för sitt agerande vid båda målen. Han var feltajmad när Cheikhou Kouyaté nickade in 0–1 och såg passiv ut, stod möjligen på fel ben, när Mauro Zárate distanssköt in 0–2.
”José Mourinho visste något som vi andra inte visste”.
”Petr Cech har blivit rostig av att sitta på bänken ett år bakom Thibaut Courtois”.
Det är bara två månader sedan, men det har hänt en del sedan dess. Petr Cech har visat sitt värde i Arsenaltröjan. Eller rättare sagt: Han har verkligen visat sitt värde.
Cechs stigande form har sammanträffat med Arsenals stigande form och det är ingen slump. Nu finns tryggheten bakifrån, vetskapen om att laget har en målvakt som gör matchavgörande räddningar. Vi minns ju hans fenomenala parad när Christian Benteke avslutade från nära håll mot Liverpool. Han gjorde en matchavgörande räddning då Anthony Martial hade läge att ge Manchester United en livlina i mötet för ett par veckor sedan.
Igår gjorde han en stormatch och var segerorganisatören bakom Arsenals blytunga seger mot Bayern München.

Arsenal valde den väntade strategin igår. De lät Bayern ta hand om bollinnehavet och satsade på kontringar.
Deras 4-3-3 blev ett 4-4-2 i försvar med två raka linjer som tvingade Bayern till kanterna och efterföljande inlägg. Och där har Per Mertesacker och Laurent Koscielny numera ett samarbete som bär frukt, inte som förr när inlägg var en akilleshäl.
Den här taktiken hade kunnat betala sig i första halvlek då Theo Walcott fick några omställningslägen där han oroade gästernas försvar. Det hade förstås även kunnat kosta baklängesmål eftersom Bayern är ett av Europas bästa lag och alltid kommer att skapa chanser, oavsett motstånd. Tyskarnas sätt att spela sig ur trånga situationer igår påminde en hel del om hur Barcelona brukar hänföra oss. Den individuella kvaliteten är extremt hög på en del fötter och hjärnor (Philipp Lahm!). Den underbare Douglas Costa hade sån lekstuga med Héctor Bellerín på vänsterkanten att jag funderade om Bellerín skulle behöva hjälp för att hitta till omklädningsrummet i pausen.
Hur Pep Guardiola kunde flytta Costa till högerkanten i andra halvlek när brassen skaffat sig ett sånt mentalt övertag var häpnadsväckande. Pep vet förstås bättre än alla andra, men det kändes som en taktisk blunder. När Bellerín slapp Costa satte han inte en fot fel och spelade upp sig till ett bra slutbetyg. Nacho Monreal på vänsterbacken klarade Costa avsevärt bättre och var bra matchen igenom.
Bayern hade gjort mål om Robert Lewandowski – spelaren som Thierry Henry befängt nog kallade ”bäst i världen” – varit skarpare. De hade definitivt gjort det om Petr Cech varit en ordinär målvakt.
Sommarförvärvet från Chelsea ägde sitt straffområde igår och han gjorde en hyperviktig räddning när Lewandowski sprang sig till ett friläge vid ställningen 0–0.
En stor målvakt gör stora räddningar i stora, avgörande ögonblick och Petr Cech framstår nu som en ett tungt argument till att Arsenal är bättre i år än vid motsvarade tidpunkt ifjol.
Nu när laget har fått spets i sina omställningar kan kombinationen av toppkvalitet mellan stolparna och ett förfinat kontringsspel bära långt.
Hur långt?
Tja, jag tippade ju inför säsongen att Arsenal skulle vinna ligatiteln och det står jag fast vid.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Arsenal. Matchen (Manchester United hemma) En mäktig start av Arsenal som var revanschsuget efter förra veckans Champions League-fiasko. Arsenalspelarna hade knappt lånat ut bollen när Alexis Sanchez...

En superstart med två mål efter sju minuter och sedan 3–0 efter 20. Jag har aldrig sett Manchester United blivit så bortblåst vid starten av en match tidigare. Och jag har aldrig sett Arsenal agera så respektlöst och beslutsamt i ett topp 4-möte.
Om det var revanschsuget efter veckans Champions League-debacle vet jag inte, men Arsenal svepte ut som en orkan över Emirates på söndagen.
När stora lag förlorar brukar många ofta fokusera alltför mycket på vad det laget har misslyckats med istället för att hylla de som hyllas bör. Arsenal var brutalt bra första sju minuterna.
Manchester United är vana vid att känna sig in i matcherna, det har man gjort hittills den här säsongen och Louis van Gaals possession-filosofi bygger på det. Vi minns ju hur Liverpool tillät Manchester United att spela bollar i sidled en hel halvlek på Old Trafford för en månad sedan.
Arsenal vred upp tempot från första sekunden och satte istället Manchester United i en karusell som gjorde gästerna åksjuka. Efter sex minuter hade Alexis Sanchez satt 1–0. Då hade United inte slagit två passningar i rad till varandra. Possession-United hade inte hittat två passningar i rad på sex minuter vid starten av en match, då man alltid vill diktera villkoren. Det är uppseendeväckande.
En minut senare hade Manchester United försökt rulla igång, men eftersom Arsenal placerade sig genomtänkt fick Chris Smalling slå en meningslös långboll. Santi Cazorla förnedrade Wayne Rooney med en kroppsfint och iscensatte en omställning som redan är införd i skolboken. Hård passning framåt, klack, djupledslöpning från Theo Walcott och sekunder senare hade Mesut Özil placerat in 2–0.
Det var inte bara rock ’n’ roll, det var heavy metal-fotboll.

Theo Walcott slog efter matchen fast att han aldrig upplevt ett bättre Arsenalspel än detta, och så är det nog. Arsenal får sällan spela rakt och snabbt eftersom motståndarlagen backar hem och sällan bjuder på dessa ytor. Manchester United med zonmarkerande mittfältare lämnade enorma ytor att spela igenom och Arsène Wengers manskap straffade dem skoningslöst. Det innebär inte att det blir lika lätt att spela snabbt och rakt i nästa match, men det underströk att Arsenal har enorm fart och speed när man använder dessa egenskaper.

Manchester United reste sig efter chockinledningen, det ska sägas, och laget fick åtminstone tag i bollen och kunde etablera spel på offensiv planhalva trots spel med tio man (jag räknar knappt Wayne Rooney i denna usla form).
Planens bäste spelare, Alexis Sanchez, dundrade in 3–0 och där kändes det som siffrorna kunde rinna i väg eftersom kontringslägena skulle bli fler och fler, men Aaron Ramsey brände ett jätteläge till 4–0 och sedan hade faktiskt Anthony Martial ett gyllene läge att sätta 3–1 precis före paus. Petr Cech räddade och fick demonstrera sin betydelse för sin nya klubb. Ett mål där hade förändrat psykologin inför andra halvlek.
Manchester United var på tok för segt i andra halvlek för att kunna hota. Den ende som hade initiativförmåga och kvalitet var Martial, men hans understöd var obefintligt.
Louis van Gaals val att spela Michael Carrick och Bastian Schweinsteiger blev totalflopp. De hade fungerat som par om Manchester United haft ledningen i andra halvlek, suttit lågt med laget och fokuserat på att hålla bollen (possession-filosofin) för att spela av matchen. Nu blev de omsprungna och bortblåsta av ett kvickt, idérikt Arsenal. Det hade behövt en bollvinnartyp av Morgan Schneiderlin-snitt.
Manchester United blottade försvarsbrister som vi anat tidigare. Skadan på Luke Shaw är förstås förödande när Ashley Young tvingas ta klivet ned på vänsterbacken. Young är okej offensivt, men hade stora problem defensivt. Den tidigare så stabile Darmian var också skakig.

Arsenal har därmed ätit i kapp Manchester Uniteds försprång i ligan. Nu när Gunners skakade av sig Champions League-besvikelsen på detta imponerande sätt så bör det boosta självförtroendet enormt. Alexis Sanchez var iskall i början av säsongen, av förklarliga skäl, nu är han en av Europas hetaste spelare.
Kraven på Arsène Wengers avgång kanske avtar. Åtminstone till nästa förlust.

Diego Costa stängs av tre matcher för ”violent conduct”. Gabriel får sitt röda kort struket.
Beslutet från FA uppfattas inte som rättvist, men utifrån gällande regelverk var det logiskt.
Frågan är dock om inte regelverket borde ändras.

Chelseas Diego Costa satte armen i ansiktet på Arsenals Laurent Koscielny och ”bröstade ned” fransmannen i det infekterade derbyt i lördags.
Domaren Mike Dean missade dessa händelser. Det han istället uppmärksammade i ett senare skede var att Gabriel (helt onödigt) kom stormande till situationen och hamnade i en dispyt med Costa. Spelarna varnades och sedan utdelade Gabriel en lätt spark mot Costa, en klack, där Costa gjorde allt för att omvandla en fjäder till en höna.
Jag köper att domare bedömer ”off the ball”-incidenter hårt. Jag kan absolut köpa att Diego Costa får rött kort för sin arm i ansiktet på Koscielny och jag kan köpa direkt rött kort för Gabriel för sin idiotiska klack mot Costa (även om det sprids bilder i Arsenalkretsar som ska visa på att Gabriel inte träffar Costa så får man ändå inte måtta en spark mot en motståndare utanför spelet).

Gabriel visades ut, Diego Costa fick vara kvar på planen och där och då kändes det orättvist. Arsenal drabbades hårt och förlorade matchen på den situationen och Mike Deans felaktiga bedömning.
Nu har Engelska fotbollförbundet (FA) studerat videoklippen från händelsen och kommit fram till efterhandsbestraffning.
Diego Costa bedöms ha gjort sig skyldig till en förseelse som ska ge rött kort och stängs därmed av i tre matcher.
Gabriel får sitt röda kort struket och slipper avstängning.

Det är här det blir snedvridet. FA har bedömt att Gabriels förseelse inte var värt en utvisning och då dras det tillbaka. Men det var i min bok definitivt värt minst gult kort – oavsett om han träffar eller inte – och då hade han ändå blivit utvisad och fått en matchs avstängning. Det hade jag kunnat köpa, det hade varit rimligt, och det hade ingen kunnat ifrågasätta. Men nu blir inte Gabriel avstängd alls för FA kan inte ändra ett rött kort till ett andra gult kort (som hade betytt utvisning).
Det bästa hade förstås varit om Mike Dean gjort korrekt bedömning från början. Hade han visat ut båda spelarna hade ingen kunnat klaga.

I dagsläget går det bara att överklaga röda kort, inte gula. Det gör att Diego Costa kan straffas, medan Gabriel blir friad. Ska det vara så? Det kanske måste vara så, men jag skulle jättegärna se ett system där man även kan ge gula kort för ”off the ball”-incidenter, eller åtminstone ändra röda kort till gula (om förseelsen är värd en varning). Jag hade gärna sett videogranskning för domarutbrott också, men det är en annan diskussion som vi får ta någon annan gång.

Jag ser fram emot nästa presskonferens med José Mourinho där han får förklara att FA och resten av världen är emot honom och hans Chelsea.
Chelseafansen kan trösta sig med att när José Mourinho får sluta leden och skapa en ”vi-mot-världen”-känsla brukar hans lag prestera som bäst.

***
Hur många matchers avstängning borde inte Mike Dean få?

England fortsätter att komma tillkorta i Europaspelet.
Om den här utvecklingen håller i sig kan Premier League mista den fjärde Champions League-platsen.

Manchester City har gått fram som en ångvält i Premier League. Vissa har redan förklarat dem som ligamästare. Efter flera läroår i Europaspelet har jag känt att nu är det äntligen dags att lyckas även i Champions League. I ärlighetens namn trodde jag att laget var redo redan förra säsongen, men då slarvade man i gruppspelet, fick en tuff lottning i form av Barcelona och åkte ur.
Så därför var jag säker på att Manchester City skulle skicka ett statement till sig själva och omvärlden igår hemma mot ett sargat, formsvagt Juventus. Men istället blev det en blytung förlust.
Det var den sortens förlust som understryker att City inte är färdigt ännu, och om man ska bli det så måste man växa upp fort.
Manchester City gjorde ingen dålig match. Man styrde spelet hemma mot ett defensivt Juventus, skapade de bästa chanserna i första halvlek och fick 1–0 en knapp kvart in i andra efter att Vincent Kompany klättrat på Giorgio Chiellini, som nickade bollen i eget mål.
Sedan hade City chanser att stänga matchen. Så som stora lag gör.
Raheem Sterling serverades av David Silva men avslutade för tamt och när Silva fick returen så svarade Gianluigi Buffon för en prakträddning.
Ska man erövra Europa måste man ta tillvara på såna chanser, vilket Manuel Pellegrini påpekade efteråt.
När Juventus fick lägena var man kompromisslöst. Paul Pogba slog en passning med kirurgisk precision till Mario Mandzukic. Alvaro Morata högg som en kobra och vred in 1–2 via stolpen med tio minuter kvar. Det var en smash ’n’ grab-seger för ett krislag som spelade med kniven mot strupen. Man måste imponeras av det.
Det finns förstås en insikt här. Juventus spelade inte den sorgfria, snabba fotbollen. De klev hem med hela laget på egen planhalva tidigt i matchen för att stänga ytor och när de väl behövde vara aggressiva i sin press – då var de oerhört noggranna och aggressiva. Precis så som vi känner italienska lag.

Samtidigt, i en annan del av Europa, fick Louis van Gaal se Luke Shaw bäras ut på bår. Det är djupt tragiskt att en så ung och lovande spelare att drabbas av en sådan skada nu när han hittat tillbaka till sin toppform.
Manchester United fick ändra om i backlinjen, Marcos Rojo tog den centrala platsen bredvid Chris Smalling och Daley Blind flyttades ut till vänster. Och United föll.

Manchester City har återigen hamnat i en tuff grupp med Sevilla och Mönchengladbach så här kan allt hända, inget är kört. Manchester United har också hamnat i en jämn grupp och att förlora på bortaplan är ingen katastrof. Men den engelska härdsmältan i Europaspelet har varit så lång, så utdragen att den knappast kan ses som en slump eller olycksfall i arbetet.
Vi får avvakta och se om de engelska lagen misslyckas kapitalt igen (förra året hade PL ingen representation i kvartsfinalerna), jag har en känsla av att både Chelsea och Arsenal vinner ikväll.
Men det som verkligen börjar framstå som ett reellt hot är att Premier League kan mista den fjärde Champions League-platsen.

Just nu är La Liga (85,999) överlägset i den så kallade koefficient-rankingen. Därefter följer Bundesliga (67,034) och Premier League (65,034) och Serie A (60,939). Portugisiska ligan (44,915) och franska Ligue 1 (44,749) är fortfarande långt efter, men Serie A börjar äta sig i kapp Premier League. Och den siffran påverkas varje gång ett lag vinner en match i Champions League och Europa League (2 poäng för seger, 1 poäng för oavgjort och slutsumman delas sedan på antalet deltagande lag från den nationen).
Eftersom statistiken räknas på de senaste fem säsongerna kommer England nästa år att tappa den starka säsongen 2011/12 då man tog 15,250 rankingpoäng. Det året hade Serie A bara skrapat ihop 11,357 poäng, vilket betyder att man tjänar in närmare fyra poäng på Premier League. Och då blir plötsligt racet om plats tre i rankingen är supertajt.

Två engelska lag slarvade nyligen i kvalet till Europa League. Både Southampton och West Ham åkte ur, mot Midtjylland respektive Astra Giurgiu. Det förbättrade förmodligen deras chanser i ligan, men det innebar samtidigt att Englands möjligheter till viktiga koefficientpoäng minskade.
Premier League har två lag i årets Europa League, Tottenham och Liverpool. Italien har tre: Fiorentina, Lazio, Napoli. Premier League har visserligen fyra representanter i Champions Leagues gruppspel mot Italiens blott två (Juventus, Roma), men om den engelska härdsmältan i Europa fortsätter samtidigt som Juventus går bra och Roma överraskar förändras läget fort. Italien tog 19.000 koefficientpoäng förra spelåret då Juventus nådde Champions League-final jämfört med Englands 13,571.

Sedan införandet av fyra Champions League-platser till de tre bäst rankade ligorna i Europa har Premier League ständigt haft fyra. Fram till nu har de engelska klubbarna inte behövt oroa sig för att mista sin ställning, men efter ett par magra år kändes det redan i våras som en tänkbart scenario. Nu framstår det som fullt möjligt. Bundesliga, som om två år tappar sitt starka 2012/13 då Bayern och Dortmund spelade CL-final, kan inte heller känna sig helt säkra på sikt. Det som tidigare var en kamp mellan Serie A och Bundesliga har nu utvecklats till ett slag mellan tre ligor om två platser (bakom La Liga).
Premier League kan tidigast tappa en Champions League-biljett till CL-säsongen 2017/18. En fjärdeplats i koefficientrankingen innebär även en förlorad biljett i Europa League. Den är förstås inte lika attraktiv och vållar inte samma debatt, men med färre deltagande lag blir det knappast lättare att plocka rankingpoäng.

De engelska lagen måste hitta segerreceptet i Europaspelet, helst redan ikväll, annars kommer Uefa-koefficienten bli ett samtalsämne hela hösten och våren.
Det finns några klubbägare i Premier League som har anledning att vara aningen nervösa.

Fotnot: Om ni scrollar ned på den här sidan kan ni se Uefa-kofficienten, uppdaterad igår.

ARSENAL
In
Petr Cech – Chelsea, £10m
Out
Lukas Podolski – Galatasaray, £1.8m (kan stiga till £10m med bonusar)
Serge Gnabry – West Brom, Loan
Carl Jenkinson – West Ham, Loan
Wojciech Szczesny – Roma, Loan
Abou Diaby – Marseille, Free
Ainsley Maitland-Niles – Ipswich, Loan
Brandon Ormond-Ottewill – Swindon, Free
Ryo Miyaichi – St Pauli, Undisclosed
Semi Ajayi – Cardiff, Undisclosed
Yaya Sanogo – Ajax, Loan
Daniel Crowley – Barnsley, Loan
Isaac Hayden – Hull, Loan
Jon Toral – Birmingham – Loan
Renny Smith – Burnley, Free
Emiliano Martinez – Wolves, Loan
Josh Vickers, Swansea, Loan
Wellington Silva – Bolton, Loan
Gedion Zelalem – Rangers, Loan

Kommentar: Arsenal gjorde ett kap som knöt till sig Petr Cech, en målvakt som kommer ge laget en extra dimension (även om premiären blev ett debacle). Men sedan när alla väntade sig fler tillskott levererades… ingenting. Kontentan är att fansen än en gång är besvikna nu när fönstret slagit igen. Arsenal hade ju behövt en striker i toppklass och det finns absolut argument för att man hade behövt en defensiv mittfältare i högsta klass för att konkurrera med Francis Coquelin. Nu ska Arsenal återigen tvingas lita till att Olivier Giroud och Theo Walcott löser uppgiften som ensam striker (skulle man kunna plocka deras bästa egenskaper och överföra till varandra så hade man skapat den perfekta centern). Räcker det för att slåss om titeln? I så fall måste Manchester City kapitulera för Manuel Pellegrini har världsklasspelare i varje lagdel. Det har inte Arsenal. Trots att jag ser Cech som sommarens värvning är Gunners snuddande nära en etta, underkänt betyg, eftersom klubben hade en gyllene chans att flytta fram positionerna än mer denna sommar. Ett anfallsköp hade räckt för att markant öka chanserna att bärga ligatiteln.
Betyg på silly season: 2/5.

ASTON VILLA
In
Jordan Ayew – Lorient, £10m
Idrissa Gueye – Lille, £9m
Jordan Veretout – Nantes, £8m
Adama Traore – Barcelona, £7.1m
Jordan Amavi – Nice, £7m
Scott Sinclair – Man City, £2.5m
Jose Angel Crespo – Cordoba, £500,000
Joleon Lescott – West Brom, Undisclosed
Rudy Gestede – Blackburn, Undisclosed
Matija Sarkic – Anderlecht, Undisclosed
Micah Richards – Man City, Free
Mark Bunn – Norwich, Free
Tiago Ilori – Liverpool, Loan
Out
Christian Benteke – Liverpool, £32.5m
Fabian Delph – Man City, £8m
Shay Given – Stoke, Free
Darren Bent – Derby County, Free
Enda Stevens – Portsmouth, Free
Andreas Weimann – Derby County, Undisclosed
Matthew Lowton – Burnley, Undisclosed
Graham Burke – Notts County, Free
Yacouba Sylla – Rennes, Undisclosed
Antonio Luna – Eibar, Undisclosed
Joe Bennett – Bournemouth, Loan
Callum Robinson – Bristol City, Loan
Aly Cissokho – Porto, Loan
Janoi Donacien – Wycombe, Loan
Nathan Baker – Bristol City, Loan

Kommentar: Här kan vi snacka spelaromsättning. Jag hävdar att det allra viktigaste är att behålla sina viktigaste spelare och där har Aston Villa inte lyckats. Christian Benteke, Fabian Delph och Ron Vlaar, centrallinjen, är borta. Men Tim Sherwood har gjort intressanta nyförvärv. Jag är inte övertygad om lillebror Jordan Ayews förträfflighet, men Idrissa Gana är en skicklig mittfältare. Adama Traoré ser hyperspännande ut även om han är köpt för framtiden. Jordan Amavi är en finfin vänsterback. Rudy Gestede ger power längst fram. Micah Richards kanske är mogen att styra en backlinje nu när han kommit upp i åren. Och deadline day-värvningen av Joleon Lescott kan ge rutin och kraft i mittförsvaret. Det som oroar är att man tappat för mycket kvalitet.
Betyg på silly season: 2/5.

BOURNEMOUTH
In
Tyrone Mings – Ipswich Town, £8m
Glenn Murray – Crystal Palace, £4m
Lee Tomlin – Middlesbrough, £3.5m
Max Gradel – St Etienne, Undisclosed
Sylvain Distin – Everton, Free
Artur Boruc – Southampton, Free
Adam Federici – Reading, Free
Joshua King – Blackburn Rovers, Tribunal
Christian Atsu – Chelsea, Loan
Filippo Costa – Chievo, Loan
Joe Bennett – Aston Villa, Loan
Tomas Andrade – River Plate, Loan
Out
Ian Harte – Released
Josh McQuoid – Luton, Free
Darryl Flavahan – Released
Mohamed Coulibaly – Released
Joe Partington – Eastleigh, Free
Miles Addison – Released
Ryan Fraser – Ipswich Town, Loan
Brett Pitman – Ipswich Town, Free
Jayden Stockley – Portsmouth, Loan
Harry Cornick – Yeovil, Loan
Stephane Zubar – York, Loan

Kommentar: Bournemouth hade en försiktig strategi inför uppflyttningen. Man ville bygga vidare på det material som tog klubben hit och inte lockas med i någon köphysteri. När chansen att värva Max Gradel dök upp var det förstås för bra för att missa. Tyrone Mings var relativt dyr och hade oturen att skada sig omgående. Bortsett från Gradel har Bournemouth mest hämtat in ”left-overs” och den mest intressanta tycker jag är Glenn Murray. Han var oerhört bra för Crystal Palace i våras och jag är lite förvånad över att Alan Pardew släppte honom. Murray och Callum Wilson känns som ett spännande anfallspar.
Betyg på silly season: 2/5.

CHELSEA
In
Pedro – Barcelona, £21.4m
Baba Rahman – FC Augsburg, £17.7m
Asmir Begovic – Stoke, £8m
Kenedy – Fluminense, £6.3m
Nathan – Atletico Paranaense, £4.5m
Papy Djilobodji – Nantes, £2.7m
Danilo Pantic – Partizan Belgrade, £1.25m
Michael Hector – Reading, Undisclosed
Radamel Falcao – AS Monaco, Loan
Out
Petr Cech – Arsenal,  £10m
Oriol Romeu – Southampton, £5m
Filipe Luis – Atletico Madrid, Undisclosed
Patrick Bamford – Crystal Palace, Loan
Didier Drogba – Montreal Impact, Free
Marco van Ginkel – Stoke, Loan
Danilo Pantic – Vitesse Arnhem, Loan
Christian Atsu – Bournemouth, Loan
Josh McEachran – Brentford, Undisclosed
Tomas Kalas – Middlesbrough, Loan
Gael Kakuta – Sevilla, Undisclosed
Mario Pasalic – Monaco, Loan
Kenneth Omeruo – Kasimpasa, Loan
Andreas Christensen – Borussia Monchengladbach, Loan
Isaiah Brown – Vitesse Arnhem, Loan
Lewis Baker – Vitesse Arnhem, Loan
Dominic Solanke – Vitesse Arnhem, Loan
Jordan Houghton – Gilliingham, Loan
Alex Davey – Peterborough, Loan
Mohamed Salah – Roma, Loan
Nathan Ake – Watford, Loan
Juan Cuadrado – Juventus, Loan
Marko Marin – Trabzonspor, Loan
Lucas Piazon – Reading, Loan
Islam Feruz – Hibernian, Loan
Michael Hector – Reading, Loan

Kommentar: Chelsea satt länge lugnt i båten medan toppkonkurrenterna shoppade loss (inte Arsenal, men de hämtat ju sin förstärkning från just Chelsea). Med den svaga inledningen i ligan blev behovet av tillskott större och till slut har José Mourinho hämtat in en rad förstärkningar. Värvningen av John Stones gick i stöpet och det var ett antiklimax eftersom Chelsea är i behov av nytt blod i mittförsvaret. Pedro är sommarens största köp och spanjoren har redan gjort avtryck. Det är mer frågetecken kring nivån hos spelare som Baba Rahman, Papy Djilobodji och Kenedy (den sistnämnde visar lovande tendenser). Få förstod motivet till lånet av Falcao, men anfallaren nätade senast och kanske kan bli en bra inhoppare.
Betyg på silly season: 2/5.

***
Vad säger du om dessa klubbars transferfönster?

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Arsenal. Matchen (Liverpool hemma) En allt annat än trist 0–0-match. Måndagens möte på Emirates borde egentligen ha slutat 3–3 eller 4–4 – lagen hade sammanlagt 34 avslut...

Låst, händelsefattigt och två lag som inte ville förlora. Så brukar det se ut när toppmatcher slutar 0–0.
Det här var raka motsatsen.
Det här var hela havet stormar.

Det fanns omständigheter som indikerade att det här kunde bli en händelserik match. På matchdagen kom beskedet att Arsenal saknade båda sina ordinarie mittbackar Laurent Koscielny (ryggont) och Per Mertesacker (sjuk). En vikarierande mittback kan man klara, men två är jobbigt att bära.
Det hade bara gått ett par minuter när Christian Benteke hittade korridoren mellan Gabriel och vänsterbacken Nacho Monreal och löpte sig fri. Coutinho fick passningen med avslutade i ribbans underkant. Några minuter senare hade Arsenal ett regelrätt Aaron Ramsey-mål avvinkat för offside (efter en magnifik Santi Cazorla-macka). Liverpool har sannerligen haft flyt med avgörande domslut inledningsvis i ligan eftersom segermålet mot Bournemouth förra omgången borde ha vinkats av för offside.

Arsenals mittförsvar spelade huvudrollen i första halvlek. Ersättarna Calum Chambers och Gabriel var inte synkade för fem öre. Jobbigast hade Chambers som svarade för en första halvlek som fick oss att dra paralleller till Igors Stepanovs och Pascal Cygan. Jag tappade räkningen på alla enkla misstag och felpassningar som Chambers svarade för. Vid ett tillfälle räddades han av en världsklassbrytning av Francis Coquelin.
Liverpool hade så många chanser i första halvlek att man borde ha gjort ett par, tre mål. Petr Cech svarade för säsongens räddning hittills när han rånade Christian Benteke på ett givet mål. Coutinho prickade virket igen innan halvleken var över.
Hemmalagets spel var en tickande bomb, så darrigt och taffligt agerade mans stundtals. Liverpool var positivt. Utan Jordan Henderson och med Lucas Leiva som sopkvast kunde James Milner bli mer dynamisk i sitt tvåvägsspel. Offensiven med Benteke och Coutinho i spetsen såg lovande ut.

I andra halvlek var Arsenal bättre. Calum Chambers, som hade blivit utbytt om det bara funnits ett mittbacksalternativ på bänken (men då hade han ju i för sig inte startat), skärpte till sig. Arsenal flyttade bollen snabbare och tryckte ned Liverpool, som aldrig har haft ett så lågt bollinnehav (34 procent) i en ligamatch under Brendan Rodgers. Alexis Sanchez prickade stolpen, Olivier Giroud brände en jättemöjlighet när han oförklarligt drabbades av ”plötslig bakvikt” och Arsenal hade en rad andra lägen.
Sammanlagt hade lagen 34 avslut. 34!
Det här borde ha slutat 4–4, men det blev 0–0 och det fanns positiva aspekter att ta med sig för båda tränarna.
Arsène Wenger fick se Petr Cech briljera och tjecken lär ha återvunnit självförtroendet efter den skakiga inledningen, dessutom var Francis Coquelin effektiv efter sin svajiga insats borta mot Crystal Palace.
Brendan Rodgers tog en viktig pinne på Emirates och försvaret med Martin Skrtel och Dejan Lovren höll emot igen. Dessutom fick han chansen att skicka in unge debutanten Jordan Rossiter från bänken sista kvarten när Lucas tröttnade.
Det här var Liverpools bästa insats för säsongen, den enda matchen man hittills inte vunnit.