En succé eller en ny André Schürrle?
Pedro har presenterats som en transfertriumf för Chelsea.
Nu ska han göra nytta på planen också.

Efter många turer är Pedro klar för Chelsea.
Det kommer att råda delade meningar och ges olika versioner av vad som egentligen hände när affären svängde, men helt klart är att Chelsea än en gång bevisat att de har förmågan att arbeta snabbt och resolut på transfermarknaden. Som Sanz, som företräder Pedro, säger på fredagen: ”Deal with Barça in 24 hours – like a lightning bolt”.
Dessutom har Chelsea efter en seg start i ligan och en vecka med Carneiro-gate fått positiva rubriker, dels med köpet av Baba Rahman, dels med värvningen av Pedro.

Köpet av Pedro är intressant, inte bara för att två före detta Barcelona-spelare valt att ansluta till José Mourinho, som tidigare ledde antagonisten Real Madrid.
Pedro kommer att ansluta till en stjärnspäckad offensiv med Eden Hazard, Willian, Oscar, Juan Cuadrado, Diego Costa och, delvis, Ramires som även används som sittande mittfältare. Det finns ingen akut behovsposition att fylla ut, men så är Pedro också en speciell spelare som tillför unika egenskaper.

Yttern från Kanarieöarna var fotbolls-Europas komet när Pep Guardiola tog över Barcelona. Pedro gick från Barcelona B till VM-guld med Spanien på 1,5 år. I Barcelona var han en bärande komplementsspelare under fem säsonger. Det var först när Luis Suárez värvades från Liverpool som Pedro hamnade utanför startelvan. Förra säsongen startade han bara 15 matcher i La Liga.
Trots den ringa speltiden blev det sex mål och sex assist i ligan. Jämfört med Chelseas andra offensiva spelare är det siffror som står sig starkt. Faktum är att sett till antalet spelade minuter hade Pedro (127,4 minuter) högre poängtakt än både Eden Hazard (146,8), Oscar (145,3) och Willian (483).
Pedros målproduktion per spelad minut (254,8 minuter) var aningen lägre än Eden Hazard (240,8) men står sig starkt jämfört med Oscar (339) och Willian (1207,5).

Med Pedro får Chelsea en vinnare som fått lyfta alla möjliga titlar. Han har vunnit La Liga fem gånger med Barcelona och Champions League tre gånger. Han har vunnit tre spanska cuptitlar och VM-guld och EM-guld med Spanien. Han har visserligen haft tur som fått vara en del av en unik spansk spelargeneration i klubb- och landslag, men han har också varit en viktig komponent i dessa lag. Pedro är en spelare som jobbar så hårt att han gör livet lättare för sin omgivning.
Under 2009 blev han den förste spelaren någonsin som gjorde mål i sex olika officiella turneringar under samma år.

Så var ska Pedro användas och vad kommer han bidra med? Chelsea har tidigare värvat en rad yttrar som inte blivit mer än utfyllnad. André Schürrle var visserligen nyttig när han fick chansen men han vände hem till Tyskland efter bara 1,5 år i England. Mohamed Salah fick aldrig chansen av José Mourinho. Juan Cuadrado ser ut att vara på väg ut innan han några några som helst avtryck.
Eden Hazard är given till vänster i Chelseas 4-2-3-1, men José Mourinho har laborerat lite i nummer tio-positionen. Oscar var förstaval förra säsongen, men även Cesc Fàbregas användes i utvalda matcher. Mot Manchester City på Etihad i söndags startade Willian som tia med Ramires som defensiv ytter till höger.
Pedro är en annan spelartyp än de övriga i Chelseas offensiv. Till skillnad mot Eden Hazard, Oscar och Willian är han inte som bäst med bollen vid sina fötter. Istället är han mer en komplementsspelare, en djupledslöpare som gör nytta främst genom att löpa åt andra. Det här har varit ett problem i Chelsea innan Diego Costa kom in och agerade universalspelare längst fram. Då hade laget för få löpningar utan boll och anfallsspelet hackade. Det här har underlättats av Costas kombination av fysik och djupledsspel, men Pedro kommer att bidra ytterligare. Han kommer inte i första hand att möta bollen djupt ned i planen och döda ytor för Cesc Fàbregas utan hans uppgift kommer att bli att trycka ned motståndarnas backlinje. 28-åringen är tekniskt unik då han i princip är dubbelfotad och kan driva bollen lika effektivt oavsett vilken fot han använder. Därför kan han spela på båda kanterna, men höger är den han är mest van vid.
Kan han stå på egna ben utan service från Leo Messi? Det kan han onekligen, men jag tror inte Pedro blir någon poängmaskin för Chelsea. Snarare en Willian i ett annat format; en oerhört nyttig lagspelare som bidrar med lite allt möjligt. Mål ibland, assist ibland, djupledslöpningar, defensivt arbete.

Chelseas offensiv med Pedro

Fotnot: Tack till Christoffer Glader som fixade grafiken.

Ålderstiget, tröttkört och på väg i fel riktning?
Det Manchester City vi sett i de två första omgångarna har varit raka motsatsen.

Förra säsongen fanns det tecken som tydde på att Manchester City stod inför en storstädning i sommar.
Laget såg segt ut under våren och gav sig tidigt i titelstriden mot Chelsea. Dessutom hade man den högsta medelåldern av alla lag i Europas fem toppligor samtidigt som stjärnor som Vincent Kompany och Yaya Touré visat tveksam form.
Efter två omgångar kan vi konstatera att vi ser ett nytänt Manchester City. Det här är en spelargrupp som ägnat sommaren åt att ladda batterierna och ställa in sig på revansch.
Manchester City var ruskigt bra idag i toppmötet mot Chelsea. I en tempostark första halvlek var det City som hade fart och spets framåt. Deras omställningar påminde om Pellegrinis debutsäsong. Sergio Agüero, som startade på bänken i premiären, jobbade sig till fyra-fem chanser. Hans 1–0-mål var ett mästerverk i sin sort där han på minimalt utrymme tog emot, vände och avslutade intill stolpen.
Manuel Pellegrini valde att behålla Yaya Touré i den sittande rollen på mittfältet. Det här diskuterades frekvent förra året: Har City råd med Yaya i den defensiva rollen i toppmatcher då hans defensiva arbete är bristfälligt? Idag demonstrerade Yaya Touré att han tagit till sig av kritiken. Jag har sällan sett honom jobba så hårt i det defensiva omställningarna som han gjorde i första halvlek.
Yaya Touré tillbaka i toppform, bara det betyder enormt mycket.

Kanske bevisas Manchester Citys beslutsamhet allra mest av kaptenen Vincent Kompany. Belgaren var inte alls sig lik förra säsongen. Han återvände före utsatt tid till försäsongsträningen i somras och nu ser vi en betydligt skarpare Kompany. Jag syftar inte på hans två mål hittills i ligainledningen, utan det faktum att han knappt satt en fot fel defensivt.
David Silva har fått ta klivet in i nummer tio-rollen och där är han fullständigt magisk. Han lekte med West Bromwich och han var oerhört bra igen mot Chelsea. Raheem Sterling sprang ifrån Branislav Ivanovic gång på gång och han har redan gett City en ny dimension. Fernandinho är en annan spelare som dippade ifjol och som nu ser ut att ha hittat 2013/14-formen. Jag tycker även Eliaquim Mangala ser stabilare ut.
Manchester City framstår nu som ”the team to beat”.

***
Chelsea? De ser plötsligt ut att vara det trötta, sega laget. Branislav Ivanovic har fått åka karusell två matcher i rad, först mot Jefferson Montero i Swansea och nu mot Raheem Sterling (dessutom var han inblandad i två av baklängesmålen). Diego Costa var en vandrande frustration. John Terry byttes ut för första gången under Mourinho. Till och med lagets nya läkarteam hånades med ramsan ”You getting sacked in the morning”. Det enda positiva var att målvaktsreserven Asmir Begovic visade att han är en mer än kapabel förstamålvakt (men det visste vi redan).
Det blir intressant att se hur José Mourinho tacklar den här säsongsstarten.
Senaste veckan har till och med de egna fansen tröttnat på hans beteende. Mourinhos popularitet hänger på att hans lag är framgångsrikt. Gör man inte resultat kan man inte ha den svansföringen som portugisen har.
Efteråt hävdade han att ”City var bättre i första halvlek, men att Chelsea var klart bättre i andra halvlek”. Han har visserligen rätt i att det var nära att Chelsea kvitterade. Ramires fick ett regelrätt (?) mål bortdömt för offside och Eden Hazard hade ett jätteläge att göra 1–1.
Men Chelsea har större problem än så. Över en sommar har backlinjen blivit oerhört sårbar för bollar i djupled. Det dröjde bara 20 sekunder innan Sergio Agüero fått ett friläge. Och detta efter en premiärmatch då Swansea hittat stora hål i Chelseas normalt sett vattentäta backlinje.

Förra säsongen var Chelsea de överlägset bästa laget i Premier League. Nu har konkurrenterna tagit kliv framåt medan Chelsea har stått still.

Anledningen till att Premier League är så intressant att följa? Förmodligen för att titelvinnaren sällan lyckas rycka ifrån sina konkurrenter efterföljande år.
Sedan 2009 har inget lag lyckats försvara sin ligatitel. Jämför det med Bundesliga och Serie A där senaste åren har varit tämligen förutsägbara och utan dramatik i toppen.
Jag vet inte vad det beror på, men kanske har det infunnit sig någon slags ”mättnad” hos klubbarna som lyfter titeln. Truppen har inte varit kapabel att ladda om, tränaren och klubbledningen har inte insett behovet av att förstärka även när man står på toppen och tittar ned på de övriga.
Jag får den känslan när det gäller Chelsea.

Ifjol var de i en klass för sig. De hade det i särklass bästa försvaret där mittbacksparet John Terry och Gary Cahill klarade alla utmaningar (utom Harry Kane på White Hart Lane). Mittfältet med Nemanja Matic och Cesc Fàbregas hade perfekt balans mellan fysik och teknik medan Diego Costa var ligans tuffaste striker att möta. Målgörare och buffel i samma person. Och då har vi inte ens nämnt Eden Hazard som var ligans bästa spelare.
Chelseas trupp var nästintill komplett förra säsongen och jag är den förste att understryka att det viktigaste inte är värvningar utan att behålla sina viktigaste spelare.
Chelsea har inte tappat någon spelare i startelvan, men de har vinkat adjö till både Petr Cech och Didier Drogba. Cech var reserv bakom Thibaut Courtois, men beslutet av Roman Abramovitj att sälja tjecken till en konkurrent kan bita ryssen i svansen. Chelsea tappade en viktig ledarfigur och kulturbärare – Arsenal förstärkte en av sina akilleshälar och fick en dos vinnarmentalitet. Drogba gjorde inte många lyckliga i våras då hans form var suspekt, men som ledargestalt i omklädningsrummet fyllde han en funktion. Det var ju därför José Mourinho plockade hem honom. Jag förstod aldrig riktigt värvningen av Falcâo, men Mourinho kanske har sett något som vi andra missat.

Chelsea har en formidabel startelva och är det något vi vet så är det att spelarna är beredda att springa genom väggar för sin tränare. Oscar har för första gången på flera år fått en försäsong i kroppen och Mourinho väntar sig stordåd från sin brasse. Eden Hazard kommer förmodligen fortsätta på den inslagna vägen, så bra är han. Willian är så nyttig som tvåvägsspelare att Mourinho inte skulle byta honom mot många andra yttrar i världen.
Jag ser farhågor på andra ställen. Diego Costa är skadebenägen och han dras redan med besvär. Hur ska han klara en lång säsong? Och hur ska Chelsea klara sig om Costa blir borta en längre tid eller får återkommande problem? Loïc Rémy är okej, men han kan knappast fylla ut kostymen efter Costa.
På centralt mittfält tycker jag också att Chelsea ser tunna ut om Nemanja Matic eller Cesc Fàbregas skulle gå på en skada. Lojale John Obi Mikel finns som backup för Matic och Ramires kan täcka upp för Fàbregas, men det innebär försämringar.
Förra säsongen klarade sig Chelsea tämligen bra från skador och José Mourinho kunde pumpa på med i stort sett samma elva match efter match.

Något jag personligen är väldigt nyfiken på är om José Mourinho kan hålla sitt löfte att släppa fram de egna spelarna. Han har själv sagt att han ”misslyckats om han inte kan ta tillvara på den fantastiska, egenfostrade generation som nu finns i klubben, men det där är lättare sagt än gjort. Framför allt när man jagar kortsiktiga resultat och varje omgång i ligan gäller något. Patrick Bamford lånades ut till Crystal Palace och förra veckan lämnade även Dominic Solanke. Ruben Loftus-Cheek finns kvar än så länge, men att han skulle starta matcher i ligan framför Nemanja Matic och Cesc Fàbregas, eller ens Ramires, kan jag inte se ske under hösten. Jag har gärna fel.

Chelsea kommer i de allra flestas ögon att vara ”the team to beat”, men jag gissar att det blir betydligt tajtare titelrace denna säsong. José Mourinhos målsättning måste vara att ta laget längre i Europa än ifjol då det snöpligt blev respass mot Paris SG. För att nå hela vägen fram till en CL-final hade det kanske behövts någon injektion i form av en spetsvärvning, typ Gareth Bale.

Tänkbar startelva:
Courtois – Ivanovic, Cahill, Terry, Azpilicueta – Matic, Fàbregas – Willian, Oscar, Hazard – Costa.
Nyckelspelare: John Terry.
Håll ögonen på: Eden Hazard.

Nyförvärv
Radamel Falcao – AS Monaco, Loan
Asmir Begovic – Stoke, £8m
Nathan – Atletico Paranaense, £4.5m
Danilo Pantic – Partizan Belgrade, £1.25m

Förluster
Petr Cech – Arsenal,  £10m
Filipe Luis – Atletico Madrid, Undisclosed
Patrick Bamford – Crystal Palace, Loan
Didier Drogba – Released
Marco van Ginkel – Stoke, Loan
Danilo Pantic – Vitesse Arnhem, Loan
Christian Atsu – Bournemouth, Loan (subject to Premier League approval)
Josh McEachran – Brentford, Undisclosed
Tomas Kalas – Middlesbrough, Loan
Gaël Kakuta – Sevilla, Undisclosed
Mario Pasalic – Monaco, Loan
Kenneth Omeruo – Kasimpasa, Loan
Andreas Christensen – Borussia Monchengladbach, Loan
Isaiah Brown – Vitesse Arnhem, Loan
Lewis Baker – Vitesse Arnhem, Loan
Jordan Houghton – Gilliingham, Loan

***
Del 20 om Arsenal kommer imorgon söndag inför lagets premiär mot West Ham.

Arsenal tog hem första ronden mot Chelsea. Så nu vinner de ligatiteln.

Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Community Shield, mötet mellan ligavinnaren och cupvinnaren, är inte den vägvisare inför säsongen som man kan tro. De senaste tjugo åren har bara skett sex gånger att vinnaren av Community Shield vunnit ligan.
Ibland har det varit tvärtom, insatser och resultat som senarare vilselett oss.
1998 fick Manchester United en lektion av Arsenal (3–0), men det slutade med att United vann en historisk trippel. Ifjol vann Arsenal övertygande över Manchester City, men City slutade ändå före Gunners i ligan.
Community Shield är inte så mycket mer än en upphaussad träningsmatch med sex tillåtna byten.
Men är det något Arsenal ska glädja sig åt är det att Arsène Wenger äntligen fick vinna över José Mourinho. Trots att de ställts mot varandra 14 gånger hade Mourinho fram till idag aldrig förlorat mot sin antagonist. Det har ofta verkat som om det funnits en mental blockering för Arsenal i dessa möten. De har haft lillebrorskomplex och vikit ned sig i avgörande skeden. Mourinho vs Wenger har varit ett möte mellan pragmatik och idealism och Mourinhos pragmatik har nästan alltid vägt tyngre. Kanske har den spärren släppt något för Arsenal tack vare dagens triumf?
Bortsett från Mourinho-spöket så hade Chelsea åtta matcher i rad mot Arsenal utan att förlora så psykologiskt kan det även vara en viktig seger för spelarna.

***
Vad vi såg mer?
> Tja, vi fick bekräftat att Petr Cech blir en supervärvning för Arsenal. Alla visste det redan, men han underströk när han ägde sitt luftrum totalt i den här fajten. Det sprider en trygghet som gör försvararna så mycket bättre.
> Vi fick se Alex Oxlade-Chamberlain övertyga och ta chansen. Han är en lurig spelare, Alex OC. Varje gång man gör misstaget att räkna bort honom i den tuffa konkurrensen på offensivt mittfält så sprattlar han till, hittar formen, och påminner oss alla om vilken finfin potential han besitter. Målet var fantastiskt och spelar han så här blir han svår att peta på ur elvan. Jack Wilshere, som ibland spelats på kanten, fick nu ännu svårare att ta en ordinarie plats.
> Vi fick se Falcão återigen understryka att han har en bit kvar till den form som en gång gjorde honom till en av Europas mest dödliga strikers. Colombianen hoppade in i paus, men lyckades inte hota säkra duon Per Mertesacker och Laurent Koscielny nämnvärt.

***
Hann inte hem till starten av första halvlek idag på grund av egen match men jag lägger energin på nedräkningsserien istället.

Så har det hänt! José Mourinho har gett en start till en egenfostrad spelare i Chelsea.
Det dröjde alltså till maj 2015 innan det skedde, men det här är inte tillfället för att kritisera det som skett tidigare. Det här är istället tillfället för att glädjas åt 19-årige Ruben Loftus-Cheek och att tiderna är på väg att förändras, även i en klubb som Chelsea.

Ruben Loftus-Cheek från Lewisham i sydöstra London kom till Chelsea som åttaåring, 2004. Han har slagit sig fram genom akademin och var kapten när Chelseas U18-lag vann FA Youth Cup. I december 2014 gjorde han debut i a-laget som inhoppare i gruppspelet i Champions League mot Sporting Lissabon. I Premier League hade han fram till igår bara spelat en minut, ett inhopp på tilläggstid mot Manchester City.
På söndagen, när ligatiteln redan var säkrad och Liverpool besökte Stamford Bridge, fick José Mourinho chansen att starta med Ruben Loftus-Cheek. 19-åringen tog plats på det defensiva mittfältet bredvid John Obi Mikel och han gjorde det bra. Loftus-Cheek spelade enkelt och klokt. Med sin eleganta stil och sitt trygga passningsspel såg han ut som en spelare som gjort 20 matcher i den här ligan, snarare än en nervös debutant. Även om det mest handlade om spel i sidled gick han av planen med 100 i passningsprocent. En Michael Carrick-light? Engelsk fotboll svämmar inte över av den här spelartypen så Loftus-Cheek är intressant av flera anledningar.
När Liverpool väl började hitta in bakom honom och Mikel i andra halvlek fick tonåringen ge plats åt Nemanja Matic. José Mourinho hade skrivit en liten bit historia, men han ville inte förlora matchen och låta Loftus-Cheek se dum ut. Som vanligt agerade han i rätt ögonblick, ännu ett bevis på skicklig matchcoachning.

Chelsea har som alla vet haft fasligt svårt att få de egna att etablera sig i a-laget. Men Ruben Loftus-Cheek kan snart följas av fler egenfostrade spelare i José Mourinhos elva. Patrick Bamford har gjort succé på lån för Middlesbrough och Dominic Solanke har redan debuterat i Champions League.
José Mourinho är en av världens skickligaste tränare och hans cv är imponerande. Han släppte visserligen fram en ung Davide Santon i Inter, men bortsett från honom kommer jag inte på att han lyft upp och etablerat någon annan ung, egenfostrad spelare i sina startelvor genom åren.
Det ska bli oerhört intressant att se hur han lyckas matcha fram den här lysande generationen Chelsea-ungdomar som sopat banan med resten av fotbolls-Europa. Portugisen har sagt att han inte vill att Solanke går på lån nästa säsong. ”Det är bättre att stanna i Chelsea, vara en del av laget och steg för steg närma sig en startplats”, har Mourinho sagt. Ruben Loftus-Cheek är ett exempel på det. Han har, till skillnad mot i princip alla andra lovande Chelseaspelare, inte gått på lån.
Kan vi få se ett Chelsea med Ruben Loftus-Cheek, Dominic Solanke, Lewis Baker, Nathan Aké och Patrick Bamford i startelvan om fyra år?

Chelsea säkrade Premier League-titeln i och med segern mot Crystal Palace.
Här är åtta matcher som lade grunden till framgången.

Chelsea säkrade ligatiteln på söndagen via 1–0 mot Crystal Palace. Det har ju bara varit en tidsfråga innan det blir definitivt så själva avgörandet framkallade inte så mycket känslor hos mig.
Chelsea har varit det bästa laget från början till slut. När Diego Costa blev skadad blev de tvungna att vinna på ett annorlunda sätt, genom att kavla upp ärmarna, och det klarade de galant. Det är därför de är så oerhört svåra att bemästra i längden.
Här blickar jag tillbaka på åtta definierande matcher som grundlade titeln.

Burnley–Chelsea 1–3
18 augusti
Burnley tar ledningen genom Scott Arfield. Skulle nykomlingen skrälla? Nej. Chelsea tuggade igång maskineriet och nyförvärvet Diego Costa kvitterade i den 17:e minuten. Fyra minuter senare rullade Chelsea upp ett fantastiskt anfall som avslutades med att Cesc Fàbregas serverade André Schürrle på silverfat, tysken satte 1–2 och sedan fyllde Branislav Ivanovic på med 1–3.
Chelsea hade fått den start man behövde och Cesc Fàbregas hade direkt visat att han kunde ge José Mourinho en extra dimension.

Everton–Chelsea 3–6
30 augusti
Diego Costa behövde ingen startsträcka i Premier League. Anfallaren underströk sin entré med en matchvinnande insats på Goodison Park. Costa satte 0–1 i första minuten och även om Everton höll liv i matchen och reducerade till 3–4 så säkrade Ramires och Diego Costa till slut en komfortabel vinst. Det här var matchen då fotbolls-England inte längre kunde förneka att Chelsea fått in anfallaren de sökt efter.

Manchester City–Chelsea 1–1
21 september
Chelsea har alltid varit starkt i toppmatcherna under José Mourinho och det här var ytterligare ett bevis. Mot regerande mästarna fick man matchen dit man ville och när André Schürrle satte 0–1 med tjugo minuter kvar såg det ut att bli ännu en tung Mourinho-skalp. Frank Lampard ville dock annorlunda. Chelsea-legendaren hoppade in i rivalens ljusblå tröja och stötte in 1–1 i 85:e minuten. En poäng var dock ett resultat som Chelsea hade tagit på förhand.

Liverpool-Chelsea 1–2
8 november
Liverpool hade inte fått den starten i ligan som man förväntat sig, men till den här matchen hade man revansch att utkräva efter den ödesdigra förlusten förra våren. Hemmalaget tog också ledningen i nionde minuten genom Emre Can. Chelsea reste sig. Som alltid. Gary Cahill gjorde 1–1 och i andra halvlek satte Diego Costa dit 1–2 i den 67:e minuten. I slutsekunderna friade domaren Anthony Taylor när Gary Cahill fick bollen på handen.

Swansea–Chelsea 0–5
17 januari
Chelsea hade förlorat med 3–5 mot Tottenham på nyårsdagen och försvaret hade uppträtt på ett förvånansvärt darrigt sätt. Chelsea lyckades resa sig helgen efter via en planenlig 2–0-vinst hemma mot Newcastle. Men det var segern borta mot Swansea som underströk att debaclet på White Hart Lane var en engångsföreteelse. Chelsea knäckte Swansea med 5–0. Oscar satte 0–1 redan i första minuten. Innan det var över var han och Diego Costa tvåmålsskyttar och André Schürrle hade fastställt slutresultatet.

Queens Park Rangers–Chelsea 0–1
12 april
Chelsea hade uppseendeväckande svårt att få till det borta mot QPR. Ligaledaren skapade inte mycket och när matchen gick in i slutskedet hade gästerna inte haft ett enda avslut mot mål. I den 88:e minuten missade Robert Green när han skulle skjuta en utspark. Chelsea ställde om fort, bollen hamnade hos Cesc Fàbregas som tryckte in segermålet i den 88:e minuten. När läget väl dök upp var mästarna än en gång skoningslösa.

Chelsea–Manchester United 1–0
18 april
Manchester United kom till Stamford Bridge med nyvunnet självförtroende och strålande form. Laget spelade också sevärd fotboll, men José Mourinho hade en klar matchplan över hur hans lag skulle agera och de utförde den till punkt och pricka. Chelsea har aldrig haft så litet bollinnehav hemma sedan Opta började mäta, men det var ändå Chelsea som gjorde matchens enda mål. Eden Hazard tunnlade David De Gea och tog Chelsea ett stort steg närmare titeln.

Arsenal–Chelsea 0–0
26 april
Samma matchplan, samma utfall. Eller nästan iallafall. 0–0 på Emirates kändes och firades som en seger i Chelsea-lägret. Chelsea var oerhört disciplinerat – Mourinho kallade John Terrys insats för den bästa lagkaptenen gjort under portugisens styre – och Arsenal var egentligen aldrig nära.
”Boring, boring, Chelsea!”, skanderade Arsenal-fansen, men Chelsea hade ingen plikt att underhålla. De fick med sig det resultat man ville ha och de blå spelarna lyfte armarna i skyn efter slutsignalen. De visste att det var nära nu.

Eden Hazard har utsetts till årets spelare i Premier League. Ett naturligt val. Samtidigt visar hans siffror att han har en del kvar för att ta steget upp bland världens allra bästa spelare.

Eden Hazard mottog priset PFA Player of the year vid en ceremoni i London på söndagskvällen. Det var ett väntat val, den enda som jag ansåg som kunde utmana om det priset var David De Gea, möjligen, möjligen Harry Kane. Men eftersom målvakter är i praktiken uteslutna från den här typen av erkännande (bara en målvakt har vunnit Ballon d’Or sedan 1960) och eftersom Manchester United inte har varit i närheten av någon titelstrid så föreföll det osannolikt.

Eden Hazard är en värdig vinnare. Han har varit oerhört bra den här säsongen, från start till mål. Annars brukar offensiva spelare falla i in svackor, perioder där spelet inte fungerar, men belgaren har hållit en hög lägstanivå.
Det är en ren njutning att se honom spela nuförtiden. Drivet i steget, den låga tyngdpunkten och balansen, tekniken där bollen är som fastlimmad vid fötterna. Förmågan att hela tiden utmana. Det går knappt att få stopp på Hazard i ett en-mot-en-läge. Det enda försvararna kan göra är att fördröja och invänta understöd. I det avseendet påminner han om Leo Messi.
Eden Hazard var brutalt bra redan under tiden i Lille, en stjärna i Ligue 1. Han gjorde avtryck redan under sina första matcher i Premier League och förra säsongen tog han ytterligare kliv. Men de senaste åtta månaderna har han tagit klivet upp bland den exklusiva skaran i den absoluta världseliten, topp tio-tolv i världen.
– Han är på samma nivå som Ronaldo och Messi, sa José Mourinho nyligen.
Jag förstår att det ligger nära till hands att hävda det i takt med att Eden Hazard snurrar upp försvarare i Premier League, men det är fortfarande i bit kvar.

Förra året skrev jag att det som krävdes för att Hazard skulle ta ytterligare ett kliv var en definierande insats på den allra högsta nivån, mot toppmotstånd i Champions League. Den saknas fortfarande.
Det som också saknas i jämförelsen med de allra bästa spelarna i världen är en högre poängproduktion. Eden Hazard har gjort 13 mål och 8 assist denna säsong i Premier League. Det är bra siffror, men inte fantastiska. Som jämförelse har Leo Messi gjort 36 mål och 16 assist medan Ronaldo har gjort 39 mål och 15 assist i La Liga.
Enligt siffror som Independent tagit fram är det faktiskt bara sex spelare av PFA-vinnarna som har sämre statistik än Eden Hazard, och däribland finns spelare som John Terry och Roy Keane, vars arbetsbeskrivningar knappast handlade om att göra mål och assist. Och en av vinnarna är Ryan Giggs som fick för ”lång och trogen tjänst” snarare än att han var den bästa spelaren just den säsongen.
För att ta nästa kliv behöver Eden Hazard blir mer effektiv, mer skoningslös. Han behöver genomgå samma process som Cristiano Ronaldo gjorde under sin tid i England. Från one-trick-pony till skyttekung.
”Jag vet inte om Hazard har hungern att göra mål som Ronaldo, Messi och Suárez. De spelarna har en ständig aptit för att få in bollen i mål. De är ostoppbara. Hazard verkar vara en avslappnad själv. En som är lycklig så länge han tar sig förbi ett par motståndare och serverar bollen på silverfat till en lagkamrat”‚ skrev Paul Scholes i en krönika i Independent.

I rollen som katalysator är Eden Hazard ovärderlig för Chelsea. Det är han som oftast får saker att hända i offensiven, så hans bidrag i titelvinsten går inte att överdriva.
För att ta nästa kliv och slåss om tronen i fotbollsvärlden efter Cristiano Ronaldo- och Leo Messi-eran behöver han göra fler mål och assist.

FAKTA/Så många poäng har PFA-vinnarna gjort


Källa: Independent

Konsten att stänga matcher. Finns det någon – någonsin – som behärskat det bättre än José Mourinho?

Visst, en del äldre läsare kanske kommer dragandes med Helenio Herrera, catenaccions fader. Andra, som är några år äldre än mig, kanske lanserar Arrigo Sacchi, offsidefällornas mästare.
Men i den moderna fotbollen? I den fotbollsvärld som funnits under 2000-talet?
Nej, jag kan inte komma på någon som ens kommer i närheten.
När Chelsea spelar för att få med sig ett resultat är det så tryggt, så vattentätt bakåt att man utgår från att de ska hålla nollan.
Hur bär de sig åt?
José Mourinho är förstås en professor när det gäller försvarsspel. Han har dessutom en auktoritet och ställning som gör att han får igenom sina instruktioner och anvisningar. Under José Mourinho har Willian och Eden Hazard, två flyfotade yttrar, blivit spelare som dessutom kan ta ansvar i defensiven (framför allt Willian, men Hazard har också utvecklat den sidan av sitt spel).
Sedan är Mourinho hjälpt av det faktum att han har två utmärkta mittbackar i John Terry och Gary Cahill. Terry är fortfarande en av världens bästa mittförsvarare så länge han får stå lågt och nicka undan. Kanske den allra bäste.
– Det här var den bästa insatsen jag har sett från John Terry, sa José Mourinho efteråt.
Gary Cahill hade en svacka i vintras, men har hittat formen och som duellspelare och blockare av skott är han toppklass.
Terrys och Cahills styrka i huvudspelet ger synergieffekter. Tack vare att de är så överlägsna kan Chelsea centrera sitt försvarsspel på ett sätt som gör att det är i princip omöjligt att ta sig fram där. Styr mot kanterna, låt motståndarna slå inlägg. Dessa inlägg kommer iallafall hamna i händerna på Thibaut Courtois eller nickas undan av Terry, Cahill eller Branislav Ivanovic (en annan ultrastark huvudspelare).
Det hade varit intressant att se hur José Mourinhos defensiv hade sett ut utan trygga, nickstarka backar, om han bara haft Jonny Evans och Kolo Touré att tillgå. Eller så är det så enkelt som att han identifierar de egenskaperna han vill ha i sitt lag och ser till att skaffa dem? Den dagen John Terry lägger skorna på hyllan finns Kurt Zouma redo att ta över manteln.

Vill man ha en symbolbild för det defensiva tänket, disciplinen i Chelseas spel kan man titta på Nemanja Matic i den 93:e minuten.
Serben har varit en jätte den här säsongen, i mitt tycke, en av de allra bästa spelarna i ligan sett över hela spelåret. Hans arbetsbeskrivning handlar enbart om att bryta upp spelet, stå rätt, använda sin fysik. Han gör det så oerhört bra.
I den just den här situationen hamnade Matic lite för högt upp, lite för långt ut mot sidlinjen. Men istället för att fullfölja och bara jaga bollen sprang han i full fart tillbaka till sin position. Bara för att täcka yta, bara för att riskminimera.
Det här tänket – och utförandet – lägger grunden för Chelseas ligatitel.

***
Arsenal har tagit ett litet kliv framåt den här säsongen. Tittar man på truppen är den starkare än på många år. Nu finns bättre bredd, fler stjärnor (Sanchez!) och täckning på mittbackspositionen. De har alla möjligheter att ta ytterligare ett kliv till nästa säsong, men då krävs att Arsène Wenger öppnar plånboken i sommar.
Jag hoppas att han inte använder vinterns och vårens uppryckning som ”bevis” för att laget är på rätt spår och tror att det räcker.
De saknar fortfarande något för att rå på de allra bästa.

Det är brist på bra mittbackar i toppfotbollen. Det är nästan alla överens om.
Kurt Zouma gör sitt bästa för att slå hål på den tesen.

När laguppställningarna presenterades inför Ligacupfinalen mellan Chelsea och Tottenham igår utbröt en stunds förvirring på Twitter. Skulle Gary Cahill spelas på mittfältet? Hade José Mourinho i avsaknaden av Nemanja Matic skissat på en fembackslinje?
Nej, valet var istället att spela unge försvararen Kurt Zouma på centralt mittfält bredvid Ramires.
Det var ett djärvt drag av José Mourinho, lite av en chansning och ett tag i första halvlek så det väl djärvt. Tottenham dominerade centralt. Men Kurt Zouma växte och hans insats infriade till slut alla förväntningar.

Chelsea vann Ligacupfinalen igår med 2–0 mot Tottenham. Planenligt. Spurs besegrade Chelsea i Ligacupens final för sju år sedan och jag kunde inte se dem göra det igen. Hur het Harry Kane än må vara, hur spännande Mauricio Pochettinos trupp må vara. Jag anade att Chelseas tyngd och erfarenhet skulle fälla avgörandet.
Så blev det också. Spelmässigt var det jämnt, Christian Eriksen drog en frispark i ribban (finns det någon bättre frisparksskytt i hela Europa för tillfället?), men Chelsea gjorde målen.
John Terry satte 1–0 och Diego Costa prickade in 2–0 via Spursben.
Chelseakaptenen Terry var finalens gigant. Resolut, placeringssäker och kapabel till brytningar i världsklass.
Men jag fastnade ändå på hans arvtagare.
Kurt Zouma startade alltså på mittfältet. Men obekväm i rollen? Till en början kanske, men ju längre matchen led, desto mer plats tog han. 20-åringen agerade stabilt, täckte ytor och spelade enkelt.
– Zouma är den nye Marcel Desailly. Det var svårt att spela på mittfältet. Han var tvungen att var kvick. Men vi förberedde honom innan utifall vi behövde använda honom där. Med Ramires och Fàbregas på mittfältet hade vi inte vunnit, sa José Mourinho.
Stora ord från en stor tränare om det som kan bli en stor spelare.

Jag älskar det jag sett av Kurt Zouma hittills i Chelseatröjan. Han började säsongen på bänken och i höstas när John Terry och Gary Cahill ledde ett vattentätt försvar såg det ut som om Zouma skulle få vänja sig vid en roll som reserv. Men så tappade Gary Cahill formen i vintras, José Mourinho kastade in Zouma och fransmannen övertygade så mycket att han spelade till sin en mer eller mindre ordinarie tröja.
Det jag gillar är att Zouma framstår som en ”proper defender”. Han är rejäl, fysisk, positionssäker och kan tackla. Sådana finns det alldeles för få av i fotbollsvärlden för tillfället.
Det känns som alla toppklubbar i Europa är på jakt efter mittbackar. Alla önskar att de hade en försvarare av Kurt Zoumas ålder och cv.
Chelsea säkrade honom i januari ifjol och lånade tillbaka honom till Saint-Étienne.
José Mourinho förklarade att han utvecklat Raphaël Varane till en världsback under tiden i Real Madrid och att han kunde göra samma sak med Zouma.

När affären blev klar hade Lyon-födde Zouma varit en av Europas mest jagade tonåringar i ett par år. Sedan debuten som 16-åring hade han kopplats samman med en rad storklubbar.
Zoumas föräldrar döpte honom till Kurt efter en av Jean-Claude van Dammes rollkaraktärer. Tanken var att han skulle vara tuff. Hans mellannamn är ”Happy”, han skulle vara ”tuff men glad”.
Att han är tuff råder det inga tvivel om. Kurt Zouma stängdes av tio matcher i november 2013 för en tackling mot Thomas Guerbert i Sochaux. Den senare bröt benet och ankeln till följd av duellen (där dock Zouma träffade bollen först).
– Jag var ledsen för spelarens skull. Jag skadade honom, men det var inte meningen. Han lirar med min brorsa i Sochaux och han är okej igen. Som försvarare måste jag göra tacklingar som den. Veckan före gjorde jag samma tackling mot Edinson Cavani och tog bollen.
John Terry har stått för tuffhet och pondus i Chelseas försvar i över ett decennium.
Med Kurt Zouma kan det arvet föras vidare.

Är det möjligt att ha två målvakter i världsklass, hålla dem nöjda och se dem båda varva toppinsatser? José Mourinho kanske är beredd att försöka.
I höstas framstod Thibaut Courtois som given förstemålvakt i Chelsea. Petr Cech fick nöja sig med att slå inlägg på uppvärmningen och det ryktades om flytt i januarifönstret. Så blev det inte. Cech stannade och i januari fick han istället vakta målet i två raka ligamatcher. Efter två nollor satte han press på Courtois, men sedan kom debaclet i FA-cupen där Cech släppte in fyra mål hemma mot Bradford City.
För en vecka sedan fick Petr Cech återigen chansen mellan stolparna i hemmamötet med Everton. Tjecken blev matchvinnare när Chelsea vann med 1–0 sedan han svarat för en fantomparad på Romelu Lukakus närskott.

I gårdagens Champions League-möte var Thibaut Courtois tillbaka i Chelseamålet och José Mourinhos fingertoppskänsla är svår att ifrågasätta. Courtois svarade för en jättematch och var den stora anledningen till att Chelsea klarade 1–1 borta mot Paris Saint-Germain.
Han räddade nickar från Zlatan Ibrahimovic, gjorde en svettig benparad när Zlatan sköt från kanten och sög in en stor del av de inlägg som hemmalaget levererade.
Efteråt innehöll hyllningskören allt från José Mourinho till motståndare. Mourinho sa att om fotboll bestod av nio utespelare och två målvakter skulle ingen motståndare ha en chans. Zlatan Ibrahimovic, som blev snuvad på ett segermål på stopptid, kallade 22-åringen ”världsklass” och det är ju i och för sig ingen nyhet.
– Vad som förvånar mig är att Courtois, trots sin längd, är så kvick. På båda nickarna som han räddade från Ibrahimovic rörde han sig så snabbt. Han är en av toppmålvakterna i världen. Chelsea vet att de har en av de allra bästa sa Laurent Blanc.

Det är en gammal sanning inom fotbollen att målvakter trivs bäst när de känner att de är uttalade förstaval. Det finns exempel i toppligorna där målvakter delat mellan liga och cupspel, i Real Madrid exempelvis med Diego Lopez och Iker Casillas och i Stoke där Thomas Sörensen ofta fick cupmatcherna.
Men att rotera om vartannat i liga och cupspel är ovanligt. Jag kan inte komma på något exempel där det fungerat över tid och där båda målvakterna presterat över tid.
Thibaut Courtois är etta i Chelsea, men eftersom Cech är så pass etablerad som världsmålvakt kommer belgaren aldrig kunna slappna av. En mardrömsmatch lär med högsta sannolikhet få konsekvensen att han får sätta sig på bänken till nästa fajt. Efter insatsen igår har dock Petr Cech hamnat ytterligare lite längre från startelvan.
Det blir oerhört intressant om Mourinho fortsätter att lufta Cech mellan varven och om han lyckas hålla båda på humör och i toppform.