Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Southamptons första mål i matchen mot Manchester United. Vem var det egentligen som felade?

Southampton inledde starkt på St Mary’s Stadium på söndagen och hade kunnat leda matchen med 2–0 efter dryga kvarten om Graziano Pellè ställt in siktet lite bättre när han prickade stolpen.
Ett par minuter tidigare hade italienaren hittat rätt och det var ett mål som ledde till att Manchester Uniteds försvarare Daley Blind och Marcos Rojo fick utstå en del kritik.
Ni kan se målet här i svepet från Viasat.

Alla kunde se att Marcos Rojo kunde ha varit aningen snabbare ut i press mot James Ward-Prowse som slår inlägget (bilden ovan). Daley Blind borde också ha varit snabbare upp i rygg på Sadio Mané och sett till att denne inte kunde vända upp med bollen.
Jag menar dock att det var fler spelare som fallerade och kanske framför allt vänsteryttern Memphis Depay.

Målet föranleds av situationen på bilden nedan och det är något som är direkt kopplat till Louis van Gaals försvarsstrategi.

Den holländske managern använder zonmarkering på mittfältet. Det är något vi noterade att Holland använde i VM förra året, bland annat i mötet med Spanien (ännu mer fördjupning här). Det betyder att de centrala mittfältarna ska positionera sig utifrån motståndarna i första hand, inte utifrån bollen och medspelarna. Det innebär att Uniteds mittfält ibland kan framstå som utspritt. Det i sig är inget problem så länge spelarna där framme har skött sitt jobb korrekt.

Vi tar situationen från allra första början. Wayne Rooney har slagit en misslyckad passning som hamnar hos Southamptons målvakt Maarten Stekelenburg. När uppspelet startar tittar inte Memphis Depay på bollen. Se bild nedan.

Memphis Depay vänder ryggen åt spelet.

Memphis Depay har en viktig roll i presspelet. Manchester United placerar oftast sin striker på högerkanten (i detta fall Anthony Martial) för att stoppa spel till motståndarnas vänstra mittback och vänsterback. Tanken är då att Manchester Uniteds vänsterytter ska ta en kurva och skära av spel till motståndarlagets högerback. Se bilden nedan som jag sparat ned från Champions League-mötet med PSV Eindhoven.

Men eftersom Memphis Depay har slappnat av i förstaläget, när bollen sätts i spel av Maarten Stekelenburg så hamnar han efter i pressen.

Memphis Depay hamnar efter i pressen. Memphis ”kurva” är för stor och han hinner inte stressa bollföraren.

Här kommer det intressanta. Mot ett positionsförsvar hade det här – att tappa en offensiv spelare på fel sida om bollen – inte varit något problem alls. Manchester Uniteds mittfält hade i så fall centrerat, låtit Southamptons bollförare José Fonte spela ut bollen på en kant och sedan flyttat hela laget mot bollsida och fördröjt spelet. Men eftersom Manchester United använder zonmarkering på mittfältet – där Wayne Rooney och Morgan Schneiderlin ligger tajtare på sina motståndare – blir Memphis Depays uteblivna press jobbig att hantera i ett senare skede. Se nedan.

Wayne Rooney (inringad längst bort) ligger tätt på Victor Wanyama. Morgan Schneiderlin har markerat Oriol Romeu. Ytan i mitten blir enorm eftersom Memphis Depay (inringad längst till vänster i bild) hamnat på efterkälken. Schneiderlin har här insett det och släppt bevakningen på Romeu.

Wayne Rooney har släppt markeringen på Victor Wanyama och försöker sätta press på Fonte, men det är för sent eftersom denne redan har hittat en passningsväg till Sadio Mané. Notera här hur Chris Smalling, den bortre mittbacken i Manchester United, har följt Graziano Pellè i rygg och därför har lång väg hem till eget mål medan Daley Blind avvaktat istället för att kliva upp tätt på Mané.

Slutsats
Manchester Uniteds strategi med zonmarkering på centralt mittfält betyder att förstapressen blir oerhört viktig för att laget ska komma rätt.
Om en spelare slarvar, vilket jag visar ovan att Memphis Depay gjorde, så finns risken att Manchester United blir öppna centralt och enkla att såra.

England fortsätter att komma tillkorta i Europaspelet.
Om den här utvecklingen håller i sig kan Premier League mista den fjärde Champions League-platsen.

Manchester City har gått fram som en ångvält i Premier League. Vissa har redan förklarat dem som ligamästare. Efter flera läroår i Europaspelet har jag känt att nu är det äntligen dags att lyckas även i Champions League. I ärlighetens namn trodde jag att laget var redo redan förra säsongen, men då slarvade man i gruppspelet, fick en tuff lottning i form av Barcelona och åkte ur.
Så därför var jag säker på att Manchester City skulle skicka ett statement till sig själva och omvärlden igår hemma mot ett sargat, formsvagt Juventus. Men istället blev det en blytung förlust.
Det var den sortens förlust som understryker att City inte är färdigt ännu, och om man ska bli det så måste man växa upp fort.
Manchester City gjorde ingen dålig match. Man styrde spelet hemma mot ett defensivt Juventus, skapade de bästa chanserna i första halvlek och fick 1–0 en knapp kvart in i andra efter att Vincent Kompany klättrat på Giorgio Chiellini, som nickade bollen i eget mål.
Sedan hade City chanser att stänga matchen. Så som stora lag gör.
Raheem Sterling serverades av David Silva men avslutade för tamt och när Silva fick returen så svarade Gianluigi Buffon för en prakträddning.
Ska man erövra Europa måste man ta tillvara på såna chanser, vilket Manuel Pellegrini påpekade efteråt.
När Juventus fick lägena var man kompromisslöst. Paul Pogba slog en passning med kirurgisk precision till Mario Mandzukic. Alvaro Morata högg som en kobra och vred in 1–2 via stolpen med tio minuter kvar. Det var en smash ’n’ grab-seger för ett krislag som spelade med kniven mot strupen. Man måste imponeras av det.
Det finns förstås en insikt här. Juventus spelade inte den sorgfria, snabba fotbollen. De klev hem med hela laget på egen planhalva tidigt i matchen för att stänga ytor och när de väl behövde vara aggressiva i sin press – då var de oerhört noggranna och aggressiva. Precis så som vi känner italienska lag.

Samtidigt, i en annan del av Europa, fick Louis van Gaal se Luke Shaw bäras ut på bår. Det är djupt tragiskt att en så ung och lovande spelare att drabbas av en sådan skada nu när han hittat tillbaka till sin toppform.
Manchester United fick ändra om i backlinjen, Marcos Rojo tog den centrala platsen bredvid Chris Smalling och Daley Blind flyttades ut till vänster. Och United föll.

Manchester City har återigen hamnat i en tuff grupp med Sevilla och Mönchengladbach så här kan allt hända, inget är kört. Manchester United har också hamnat i en jämn grupp och att förlora på bortaplan är ingen katastrof. Men den engelska härdsmältan i Europaspelet har varit så lång, så utdragen att den knappast kan ses som en slump eller olycksfall i arbetet.
Vi får avvakta och se om de engelska lagen misslyckas kapitalt igen (förra året hade PL ingen representation i kvartsfinalerna), jag har en känsla av att både Chelsea och Arsenal vinner ikväll.
Men det som verkligen börjar framstå som ett reellt hot är att Premier League kan mista den fjärde Champions League-platsen.

Just nu är La Liga (85,999) överlägset i den så kallade koefficient-rankingen. Därefter följer Bundesliga (67,034) och Premier League (65,034) och Serie A (60,939). Portugisiska ligan (44,915) och franska Ligue 1 (44,749) är fortfarande långt efter, men Serie A börjar äta sig i kapp Premier League. Och den siffran påverkas varje gång ett lag vinner en match i Champions League och Europa League (2 poäng för seger, 1 poäng för oavgjort och slutsumman delas sedan på antalet deltagande lag från den nationen).
Eftersom statistiken räknas på de senaste fem säsongerna kommer England nästa år att tappa den starka säsongen 2011/12 då man tog 15,250 rankingpoäng. Det året hade Serie A bara skrapat ihop 11,357 poäng, vilket betyder att man tjänar in närmare fyra poäng på Premier League. Och då blir plötsligt racet om plats tre i rankingen är supertajt.

Två engelska lag slarvade nyligen i kvalet till Europa League. Både Southampton och West Ham åkte ur, mot Midtjylland respektive Astra Giurgiu. Det förbättrade förmodligen deras chanser i ligan, men det innebar samtidigt att Englands möjligheter till viktiga koefficientpoäng minskade.
Premier League har två lag i årets Europa League, Tottenham och Liverpool. Italien har tre: Fiorentina, Lazio, Napoli. Premier League har visserligen fyra representanter i Champions Leagues gruppspel mot Italiens blott två (Juventus, Roma), men om den engelska härdsmältan i Europa fortsätter samtidigt som Juventus går bra och Roma överraskar förändras läget fort. Italien tog 19.000 koefficientpoäng förra spelåret då Juventus nådde Champions League-final jämfört med Englands 13,571.

Sedan införandet av fyra Champions League-platser till de tre bäst rankade ligorna i Europa har Premier League ständigt haft fyra. Fram till nu har de engelska klubbarna inte behövt oroa sig för att mista sin ställning, men efter ett par magra år kändes det redan i våras som en tänkbart scenario. Nu framstår det som fullt möjligt. Bundesliga, som om två år tappar sitt starka 2012/13 då Bayern och Dortmund spelade CL-final, kan inte heller känna sig helt säkra på sikt. Det som tidigare var en kamp mellan Serie A och Bundesliga har nu utvecklats till ett slag mellan tre ligor om två platser (bakom La Liga).
Premier League kan tidigast tappa en Champions League-biljett till CL-säsongen 2017/18. En fjärdeplats i koefficientrankingen innebär även en förlorad biljett i Europa League. Den är förstås inte lika attraktiv och vållar inte samma debatt, men med färre deltagande lag blir det knappast lättare att plocka rankingpoäng.

De engelska lagen måste hitta segerreceptet i Europaspelet, helst redan ikväll, annars kommer Uefa-koefficienten bli ett samtalsämne hela hösten och våren.
Det finns några klubbägare i Premier League som har anledning att vara aningen nervösa.

Fotnot: Om ni scrollar ned på den här sidan kan ni se Uefa-kofficienten, uppdaterad igår.

MANCHESTER CITY
In
Kevin De Bruyne – Wolfsburg, £54.5m
Raheem Sterling – Liverpool, £49m
Nicolas Otamendi – Valencia, £33m
Patrick Roberts – Fulham, £12m
Fabian Delph – Aston Villa, £8m
Enes Unal – Bursaspor, £2m
David Faupala – Lens, Free
Out
Alvaro Negredo – Valencia, £21.3m
Karim Rekik – Marseille, £3.6m
Scott Sinclair – Aston Villa, £2.5m
Dedryck Boyata – Celtic, £1.5m
Edin Dzeko – Roma, Loan
Jason Denayer – Galatasaray, Loan
James Milner – Liverpool, Free
Stevan Jovetic – Inter Milan, Loan
Micah Richards – Aston Villa, Free
Jordy Hiwula – Huddersfield Town, £150,000
John Guidetti – Celta Vigo, Free
Seko Fofana – Bastia, Loan
Angelino – New York City FC, Loan
Devante Cole – Bradford, Free
Kommentar: Manchester City agerade snabbt och effektivt när man säkrade Raheem Sterlings namnteckning. Övergångssumman var hög (åtminstone vid den tidpunkten), men för City är Sterling värd pengarna. Dels är han ung och lovande och sänker medelåldern, dels är han engelsman vilket förbättrar home-grown-ration i truppen. Att 20-åringen dessutom är en förbannat bra fotbollsspelare som bidrar med exakt de egenskaperna som City behövde är grädde på moset. Fabian Delph och Patrick Roberts är spelare som City kan ha och mista, Roberts kan säkert bli bra på sikt, men när klubben slutligen även landade Kevin De Bruyne och Nicolas Otamendi så blev fönstret fulländat. Manchester City har fått in unga, offensiva kanoner i Sterling och De Bruyne och den nödvändiga mittbacksförstärkningen. Eliaquim Mangala har visserligen börjat säsongen starkt, men med Otamendi har City försäkrat sig mot eventuella skador.
Betyg på silly season: 5/5.

MANCHESTER UNITED
In
Anthony Martial – Monaco, £36m
Memphis Depay – PSV Eindhoven, £27.9m
Morgan Schneiderlin – Southampton, £25m
Matteo Darmian – Torino, £12.7m
Bastian Schweinsteiger – Bayern Munich, £6.5m
Regan Poole – Newport County, Undisclosed
Sergio Romero – Sampdoria, Free
Out
Angel Di Maria – PSG, £44.3m
Jonny Evans – West Brom, £8m
Javier Hernandez – Bayer Leverkusen, £7.3m
Nani – Fenerbahce, £4.5m
Robin van Persie – Fenerbahce, £3.84m
Rafael Da Silva – Lyon, £2.5m
Angelo Henriquez – Dinamo Zagreb, £1.15m
Reece James – Wigan, £1m
Saidy Janko – Celtic, £200,000
Anders Lindegaard – West Brom, Free
Tom Cleverley – Everton, Free
Ben Amos – Bolton, Free
Tom Thorpe – Rotherham, Free
Tyler Blackett – Celtic, Loan
Will Keane – Preston, Loan
Ben Pearson – Barnsley, Loan
Joe Rothwell – Barnsley, Loan
Adnan Januzaj – Borussia Dortmund, Loan
Liam Grimshaw, Motherwell, Loan
Kommentar: Det såg lovande ut ett tag när Ed Woodward inom loppet av ett dygn signade Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin. Darmian är en klok spelare som blivit ett lyft på högerbackspositionen medan Memphis Depay är en ytter med enorm potential. Anthony Martial hade varit en klockren värvning om den gjort under andra omständigheter, det vill säga i ett tidigare skede och med en annan prislapp. Nu var köpet av Martial en ren panikvärvning och det satte ett löjets skimmer över Manchester Uniteds värvningsarbete. De har famlat i jakten efter ett stort namn och arbetat utan röd tråd. Att behålla David De Gea är i grunden positivt eftersom spanjoren är en världsmålvakt som ifjol räddade ett antal poäng åt laget. Chris Smalling har lättat saknaden av en mittback av högsta snitt, men visst hade lagets chanser varit betydligt bättre om Smalling haft sällskap av en trygg partner, typ Nicolas Otamendi?
Tack vare de många fina värvningarna klarar United godkänt betyg.
Betyg på silly season: 2/5.

NEWCASTLE UNITED
In
Georginio Wijnaldum – PSV, £14.5m
Florian Thauvin – Marseille, £13m
Aleksandar Mitrovic – Anderlecht, £13m
Chancel Mbemba – Anderlecht, £8.5m
Ivan Toney – Northampton, £250,000
Out
Davide Santon – Inter Milan, £2.8m
Mehdi Abeid – Panathinaikos, £0.43m
Shane Ferguson – Millwall, Loan
Sammy Ameobi – Cardiff City, Loan
Jonas Gutiérrez – Released
Ryan Taylor – Hull, Free
Olivier Kemen – Lyon, Undisclosed
Adam Campbell – Notts County, Free
Remie Streete – Port Vale, Free
Freddie Woodman – Crawley, Loan
Adam Armstrong – Coventry, Loan
Jak Alnwick – Port Vale, Loan
Remy Cabella – Marseille, Loan
Haris Vuckic – Wigan, Loan
Kommentar: Mike Ashley fick äntligen upp näven ur byxfickan och istället för att hålla hårt i plånboken investerade han i somras i truppen. Georginio Wijnaldum är den typ av värvning som en klubb som Newcastle bör göra varje år. Kommer från en stark säsong i Holland och är kapabel att lyfta offensiven. Aleksandar Mitrovic har stämplats som talang och är ett framtidsnamn. Hans renommé har dock naggats av hans bryska tacklingar, vilket renderade ett rött kort häromveckan. Florian Thauvin är ett ännu större löfte och lyckas han är chanserna stora att han blir en publikfavorit. Chancel Mbemba är den minst namnkunnige i kvartetten, men förmodligen den som gjort bäst avtryck hittills. Försvararen har tagit plats bredvid Fabricio Coloccini och övertygat i inledningen av säsongen.
Newcastle tappade ingen spelare som man ville behålla och med dessa fyra nya tillskott känns transfersommaren som den bästa på flera år. Det säger dock inte så mycket i Mike Ashleys värld.
Betyg på silly season: 3/5.

NORWICH CITY
In
Robbie Brady – Hull, £7m
Graham Dorrans – West Brom, £3m
Youssuf Mulumbu – West Brom, Free
Andre Wisdom – Liverpool, Loan
Dieumerci Mbokani – Dynamo Kiev, Loan
Matt Jarvis – West Ham, Loan
Jake Kean – Blackburn, Free
Out
Cameron McGeehan – Luton Town, £0.1m
Mark Bunn – Aston Villa, Free
Carlton Morris – Hamilton, Loan
Sam Kelly – Port Vale, Free
Remi Matthews – Burton, Loan
Josh Murphy – MK Dons, Loan
Jacob Murphy – Coventry, Loan
Ricky van Wolfswinkel – Real Betis, Loan
Tony Andreu – Rotherham, Loan
Vadis Odjidja Ofoe – Rotherham, Loan
Kommentar: Norwich känns profilfattigt och transfersommaren bjöd inte på några signifikanta förändringar av den uppfattningen. Dubbelvärvningen från WBA, Graham Dorrans och Youssouf Mulumbu, var väl okej, men var det verkligen centrala mittfältare laget behövde? Hade inte Alex Neil behövt en riktigt vass striker? Kan Dieumerci Mbokani bli den målkällan? Jag tvivlar ju på att Lewis Grabban och Cameron Jerome fixar de mål som krävs. Robbie Brady var en smart värvning, även om det kan gå ut över Martin Olssons chanser att spela i startelvan. Jag gillar även lånet av Matt Jarvis, en ytter som kan röra om. Men känslan är att Norwich hade behövt göra mer, eller? Norwich får med liten marginal godkänt betyg.
Betyg på silly season: 2/5.

Här har vi ägnat sommaren åt att diskutera var i hela fotbollsvärlden Manchester United ska leta efter sin nya försvarschef.
Och så stiger han fram – från det egna omklädningsrummet.

Memphis Depay ledde Manchester United till en 3–1-seger igår i första Champions League-kvalmötet med Club Brügge. Holländaren dansade in med 1–1, vred in 2–1 med ett skuvat skott och smekte ett inlägg på Marouane Fellainis panna som fastställde 3–1 i slutsekunderna.
Depay var planens store lirare och demonstrerade sin potential som Cristiano Ronaldo-arvinge, men jag fastnade på en annan spelare som nu levererat i tre raka matcher (det har inte Depay som varit slätstruken i de två första ligamatcherna).

Chris Smalling anslöt till Manchester United från Fulham sommaren 2010. Hans fotbollsresa var osannolik.
Smalling tog sig fram via Maidstone United, som huserar utanför det engelska ligasystemet.
Innan dess hade han tillhört Millwall, men eftersom London är en stor stad och Chris bodde med sin ensamstående mor i en annan del av staden kunde han inte fortsätta i akademin. Mamma Theresa hade ingen bil och Chris Smalling hann inte till träningarna.
Han fick ta sig fram via de lokala laget Maidstone United. Smalling satsade på fotbollen, men han tjänade blygsamma 2000 kronor i veckan så han var tvungen att även planera för den civila karriären. Han antogs på universitetet i Loughborough för att studera business management och var inställd på att plugga. Istället hamnade han i Fulham. Knappt ett år efter Premier League-debuten i Fulham säkrade Manchester United hans namnteckning.
På bara 18 månader hade Chris Smalling tagit sig från amatörfotbollen och Maidstones matcher med i snitt 400 åskådare till ett kontrakt med Manchester United.

Efter ett förstaår som handlade om acklimatisering i Manchester United var han redo för genombrott till starten av 2011/12. Det var så ett ungt, rappt Manchester United imponerade stort i Community Shield och vände 0–2 till 3–2-seger mot Manchester City. Spelare som Smalling, Phil Jones, Nani, Tom Cleverley och Anderson sågs som den nya generationen av ”Fergie’s Fledglings”. Men var de flygfärdiga? Nja, de efterföljande åren visade att det inte var fallet.
Phil Jones stagnerade. Tom Cleverley likaså. Nani blomstrade, men bara under en gyllene period på 1,5 år. Anderson kraschade fullständigt. Chris Smalling… han stod och stampade.
Fysiskt sett var han ett monster, men han gjorde många många enkla misstag och Nemanja Vidic och Rio Ferdinand var fortfarande tämligen givna. Ofta fick Smalling vikariera som högerback, med blandad framgång.

Chris Smalling och Phil Jones stämplades tidigt som Manchester Uniteds framtida mittbackspar, men de levde sällan upp till hajpen. Båda drabbades av återkommande skador och när de fick chansen övertygade de inte tillräckligt. Allra tydligast blev det hösten 2014 då Nemanja Vidic och Rio Ferdinand lämnat över stafettpinnen. Louis van Gaal var ny som tränare, men han lyckades inte hitta någon mittbacksersättare – och Uniteds försvar havererade under inledningen av ligan. Chris Smalling tog en ödesdiger utvisning i derbyt mot Manchester City i början av november. Hade det inte varit för storspelande David De Gea hade Manchester United förmodligen spelat bort sina chanser att knipa en Champions League-biljett.
Men sedan hände något.
Louis van Gaal slopade experimenten med trebackslinje. David De Gea fortsatte storspela. Och laget fick laget en ny försvarsstrateg.

Allt ljus riktades på David De Gea förra säsongen. Men faktum är att Chris Smalling, i skuggan av De Gea, gjorde en riktigt stark andra halva av säsongen. Då framstod han som chefen i de bakre leden. Spelaren som Manchester United saknat.
Engelsmannen är fortfarande begränsad i spelet med boll, hans uppspel lämnar en del i övrigt att önska, men han kompenserar det med en otrolig fysik. Det är sällan man ser mittbackar som både är långa, stora, starka – och samtidigt snabba. Till skillnad mot andra nickspecialister kan Smalling ta en löpduell med Sergio Agüero utan att förlora särskilt stort.
26-åringen är och har alltid varit reslig och stark i luftrummet. Nyckeln till framgång har varit att förbättra positionsspelet och skära ned på antalet misstag. Det var misstagen som gäckade honom tidigare.
Trots Smallings stigande formkurva i våras var mittbackspositionen högprioriterad när United gick in i silly season. Sergio Ramos var på tapeten, Nicholas Otamendi diskuterades, men när säsongen drog igång hade Manchester United inte värvat någon mittback. Trots att alla (inte minst undertecknad) slog fast att laget framför allt behövde en mittback av toppklass.

I inledningen av den här säsongen har avsaknaden av den där backförstärkningen varit försumbar. Istället har Chris Smalling stigit fram som den försvarschef som Ed Woodward letat efter. Medan Phil Jones återigen är skadad kan Chris Smalling stå inför sitt genombrott.
Han var oerhört stabil i premiären mot Tottenham, minst lika bra på Villa Park och dominant igår mot Club Brügge. När Wayne Rooney klev av planen fick Smalling överta lagkaptensbindeln, ett bevis på hans stigande status i Manchester United.
Louis van Gaals gäng har inte släppt in något mål ännu i ligan. Sedan 8 november ifjol har laget ligans bästa facit över insläppa mål (23).
Så frågan är nu:
Kan Manchester Uniteds försvar fortsätta att prestera med Chris Smalling i befälsrollen och Daley Blind som nödlösning?

FAKTA/Inläppta mål i PL sedan 8 november 2014
1) Manchester United 23
2) Chelsea 27
3) Arsenal 28
4) Manchester City 28
5) Southampton 33
Källa: Sky Sports/Daily Mail

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, ett riktat uppdrag från chefen till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Manchester United. Matchen (Aston Villa, borta) Manchester United styrde spelet i första halvlek och byggde metodiskt upp sitt spel efter marken. Man klarade tämligen...

Manchester United besegrade Aston Villa igår kväll i fredagsmatchen på Villa Park. 0–1 blev det sedan Adnan Januzaj gjort målet i första halvlek. Här summerar jag lite snabbt mina intryck av Manchester Uniteds starka defensiv, Daley Blinds förtjänster och Wayne Rooneys svaga form. I hemmalaget Aston Villa diskuterar vi Tim Sherwoods presspel och nye mittfältaren Idrissa Gana.

Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Liverpools press och Manchester Uniteds raka 4-4-2 i försvarsspelet.

Christian Bentekes övergång till Liverpool har varit föremål för stora diskussioner i sommar. Prislappen blev hög, runt 430 miljoner kronor, för den snart 25-årige anfallaren.
Christian Benteke är en komplett striker som både kan agera targetspelare och löpa i djupled. Något som har ifrågasatts är hans förmåga att pressa motståndarnas backar. Brendan Rodgers filosofi bygger på snabb återerövring av bollen och det kräver offensiva spelare som är villiga att springa i defensiven. Luis Suárez var en drömspelare i det avseendet eftersom han sprang som en uppjagad vinthund till dess att bollen var i egen ägo.
Christian Benteke framstod ibland som loj i Aston Villas försvarsspel, men det handlade också om att Paul Lambert inte använde samma typ av pressfilosofi.

I premiären mot Stoke i söndags (seger 1–0 efter sent mot av Coutinho) kunde vi notera hur Brendan Rodgers förändrat sitt lags presspel utifrån spelarmaterialet.
Christian Benteke har fått en ”bekvämare” roll där han inte behöver jaga lika mycket. Istället är det centrale mittfältaren James Milner som ska trycka fram och jaga.

Christian Bentekes (inringad i rött) roll här är att låsa spel till höger mittback i Stoke. Istället får James Milner trycka fram från sin roll som sittande mittfältare medan Coutinho (i mittcirkeln) kan zonmarkera motståndarnas centrala mittfältare. Det gör att Liverpool hamnar i ett 4-3-2-1 i försvarspelet. Mot just Stoke som har starka huvudspelare fungerade taktiken sådär i första halvlek. Marco van Ginkel, här med bollen, kunde crossa ut mot Jon Walters där Stoke ofta hade ett 2 vs 1-läge mot Liverpools vänsterback Joe Gomez.

Uniteds nya försvarsmetod

Med tanke på vilken uppryckning Manchester United gjorde under förra säsongens andra halva är jag förvånad över att Louis van Gaal bytt spelsystem. Hans 4-1-4-1 (av vissa beskrivet som 4-3-3) gav både ett possessionspel och ett effektivt presspel under våren när Champions League-biljetten säkrades.
Nu har klubben värvat nya mittfältare i Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger och van Gaal har såldes bytt spelsystem.
Mot Tottenham kunde vi notera att uppställningen i försvarsspelet framstår som ett rakt 4-4-2. Varken Wayne Rooney eller Memphis Depay gör någon ansats till att droppa ned för att plocka upp någon av Spurs mittfältare.

Det här var ett stort problem första 20 minuterna och en av orsakerna till att Spurs då styrde matchen. Michael Carrick och Morgan Schneiderlin hade enorma ytor att täcka och det rimmade illa med att pressa högt eftersom Spurs enkelt kunde spela sig förbi Uniteds förstapress. Vi ser ett exempel nedan.

Memphis Depay (längst bort) kurvar och sätter press på Toby Alderweireld. I det här läget krävs ofta att den andre anfallaren, inringade Wayne Rooney, droppar ned och fångar upp Spurs mittfältare i nästa läge.

När inte det skedde var det enkelt för Tottenham att spela sig förbi och igenom. Både Wayne Rooney och Juan Mata slår ut med armarna i uppgivenhet.

Louis van Gaal löste det här genom att låta Michael Carrick och Morgan Schneiderlin kliva högre och släppa ytan bakom sig. Det innebar att Tottenhams nummer tio-spelare Christian Eriksen ofta lämnades ensam i ytan mellan mittfält och backlinje. Se bilden nedan.

Michael Carrick och Morgan Schneiderlin lämnade ofta ytan bakom sig.

Det här löstes, vilket inte syntes så tydligt i tv men Jamie Carragher kunde visa tack vare Sky Sports specialkamera (som filmar hela planen), av att Daley Blind tog ett steg upp och stötte mot Eriksen. Det lämnade i sin tur Chris Smalling 1 vs 1 med Harry Kane.
Det jag funderade mest över när jag såg reprisen i måndagsmorse var inte lösningen som Carragher diskuterade som ”djärv” utan det faktum att Louis van Gaal övergett 4-1-4-1 för ett system som framstår mer som 4-4-2. I min bok är Michael Carrick inte längre någon effektiv 4-4-2-mittfältare och jag tvivlar på att Bastian Schweinsteiger är det heller då ytorna blir större och kräver piggare ben. Morgan Schneiderlin skulle kunna klara det, men han passar ännu bättre i en sittande roll när han får vinna boll och leverera den kort till en mer kreativ mittfältskollega.
Louis van Gaal är förstås mycket smartare än de allra flesta utomstående bedömare, men förra säsongen fanns det stunder då holländaren var för smart för sitt eget bästa. Inte minst då han experimenterade med trebackslinjen.
Det ska bli intressant att se om United fortsätter med detta system eller om han återgår till den 4-1-4-1-uppställning som var så lyckosam ifjol.

Första delmålet avklarat. Nu har Manchester United spenderat hundratals miljoner kronor för att ta sig tillbaka till den absoluta toppen. Men fortfarande saknas den där mittbacksförstärkningen.

Förra säsongen:
Premier League: 4.
FA-cupen: Kvartsfinal.
Ligacupen: Andra omgången.

Förra sommaren genomförde Manchester United en satsning av historiska mått. Från att ägarfamiljen Glazer blivit beskylld för att ha hållit i plånboken började man spendera – stort. Angel Di Maria, Ander Herrera, Daley Blind, Luke Shaw, Marcos Rojo och Falcão anslöt, men när säsongen startade hade Manchester United struntat i det allra viktigaste – mittbacksförstärkningen som alla kunde se att laget behövde.
Så Louis van Gaal experimenterade med fembacklinjer och all möjlig personal under hösten. Väldigt lite fungerade, inte minst tydligt i 3–5-förlusten mot Leicester.
Till den här sommaren var det givet att Manchester United skulle gå ”all in” för att få en mittback i toppklass. Men nu är vi en dag från premiären och Louis van Gaal måste fortfarande lita till Chris Smalling, Phil Jones, Marcos Rojo, Paddy McNair och Jonny Evans. Hans krislösning på försäsongen har varit att spela Daley Blind som mittback. van Gaal har antytt att Blind kommer starta premiären i mittlåset. Det kan aldrig hålla över en hel säsong.
Chris Smalling växte förra säsongen ut till chefen i försvaret, men hans uppspelsfot lämnar en del i övrigt att önska. Phil Jones är fortfarande för ojämn och kastar sig hejdlöst in i tacklingar. Marcos Rojo är solid, men var skadad en del under debutåret. Daley Blind är pudelklok som vänsterback, men får svårt mot tuffare motstånd medan Jonny Evans gått bakåt i utvecklingen. Kanske kan unge Paddy McNair få sitt genombrott?
Manchester United skriker efter en försvarsgeneral, en John Terry, som med järnhand styr sina kollegor. De hade siktet inställt på Sergio Ramos i en eventuell bytesaffär mot David De Gea. Men Ramos använde bara United-intresset som löneförhandlingsstrategi. Mats Hummels är kvar i Dortmund och ryktena om Nicholas Otamendi har dött ut. Mittbackar av klass är fortfarande en bristvara på marknaden.

Louis van Gaal fick bitarna på plats med Manchester United under våren då han formerade ett 4-1-4-1-system och fick spelare att blomstra. Ashley Young upplevde en renässans, likaså Juan Mata som spelades till höger.
Det som framför allt bar frukt var att van Gaal beordrade United att springa igen. Under hösten var laget passivt, segt och lika intetsägande som under David Moyes. Under våren ville de äga bollen – och ta tillbaka den snabbt. Det passade både spelarna och publiken.
I sommar har Memphis Depay hämtats från PSV Eindhoven. Han är kapabel till både mål och assist och ser intressant ut. Matteo Darmian har ersatt skadebenägne Rafael Da Silva som högerback. Och United har åtgärdat den återkommande akilleshälen på centrala mittfältet genom köp av Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger. Det ska bli oerhört intressant att de dem både i den här miljön. Schneiderlin var Southamptons bästa spelare, men man vet aldrig om en spelare är kapabel att växla upp i ett topplag. Schweinsteiger höll världsklass för något år sedan, men har börjat dala. Förmodligen kommer han starta lysande.
Manchester United är fortfarande på jakt efter Pedro från Barcelona, vilket förvånar mig. Pedro är ingen nia och på ytterpositionerna finns redan hård konkurrens.
Det börjar bli tjatigt, men de pengarna hade kunnat läggas på en mittback istället.
Det ena behöver inte utesluta det andra, framför allt inte när man som Manchester United bryter nya marknadsbarriärer. Men än så länge tycker jag det råder ett frågetecken kring försvaret.
Ifjol räddades siffrorna av David De Geas storspel; spanjoren var så bra att han förmodligen räddade fjärdeplatsen åt sitt lag. Kan han leverera på samma nivå igen, trots att han hittills blivit nekad sin drömflytt till Real Madrid?
Wayne Rooney kommer att få bära att oerhört tungt lass där framme om inte United värvar en ny striker. Just nu är han förstaval och bakom honom finns endast Javier Hernández, som troligen flyttar, och James Wilson.
Kan Louis van Gaal hitta en mittback innan fönstret stänger? Det kommer avgöra Manchester Uniteds chanser att blanda sig i titelstriden.

För ett år sedan tog Louis van Gaal över en stukad ligasjua. Målet var att säkra en Champions League-plats. Det målet infriades. Efter nya storköp i sommar – van Gaal har spenderat runt 230 miljoner pund på tolv månader – är förväntningarna höga, men jag kan inte se Manchester United vinna ligatiteln med den här backuppsättningen.
När United vann ligatitlar och andra lag slutade 15-20 poäng bakom brukade sir Alex Ferguson påminna om hur svårt det var att ”ta igen 15 poäng på ett år”. Manchester United slutade 17 poäng efter Chelsea i våras.

Tänkbar startelva:
De Gea – Darmian, Smalling, Rojo, Shaw – Carrick – Mata, Herrera, Schweinsteiger, Depay – Rooney.
Nyckelspelare: Wayne Rooney.
Håll ögonen på: Luke Shaw.

Nyförvärv
Morgan Schneiderlin – Southampton, £25m
Bastian Schweinsteiger – Bayern Munich, £14.4m
Memphis Depay – PSV Eindhoven, £25m
Matteo Darmian – Torino, £12.7m
Sergio Romero – Sampdoria, Free

Förluster
Robin van Persie – Fenerbahce, fee to be agreed
Angel Di Maria – Paris SG, £44,3m
Nani – Fenerbahce, £4.5m
Rafael Da Silva – Lyon, Undisclosed
Tom Cleverley – Everton, Free
Reece James – Wigan, Undisclosed
Saidy Janko – Celtic, Compensation
Ben Amos – Bolton, Free
Tom Thorpe – Rotherham, Free
Will Keane – Preston, Loan
Angelo Henriquez – Dinamo Zagreb, Undisclosed
Ben Pearson – Barnsley, Loan
Joe Rothwell – Barnsley, Loan

Okej, det är hög tid för mig att be om ursäkt.

När Manchester United gjorde totalfiasko förra säsongen fick David Moyes bära hundhuvudet. Med all rätt. Han var ytterst ansvarig och han stod för en mängd konstiga beslut både på och utanför plan som påverkade lagets chanser.
Symbolen för den misslyckade Moyes-eran blev en hårfager belgare som kändes malplacerad från början till slut.
Marouane Fellaini värvades av David Moyes för stora pengar i slutet av transferfönstret. United hade gjort misslyckade försök att locka Cesc Fàbregas.
Fellaini kom från en riktigt stark säsong i Everton, men var han en storklubbsspelare? Skulle hans spetsegenskaper, targetspelet, kom till pass i en förmodad toppklubb som borde aspirera att spela efter marken?

Det var på sätt och vis synd om Marouane Fellaini förra säsongen. David Moyes använde honom helt fel. Från en roll som sittande mittfältare förväntades belgaren – som aldrig varit någon bra passningsspelare – styra spelet. Han hamnade för långt ned i plan för att hinna in i boxen när det väl vankades inlägg.
Fellaini totalfloppade.
Därför var hans framtid i Manchester United osäker när Louis van Gaal kom till klubben. Holländaren är fostrad i den holländska skolan, knappast en fotboll som bygger på långa bollar.
Det ryktades om flytt, men Fellaini blev kvar och under senaste två månaderna har han vuxit ut till en nyckelspelare.

Louis van Gaal har experimenterat fram och tillbaka denna säsong i sökandet efter rätt modell. Till slut hittade han rätt med Marouane Fellaini som central mittfältare.
Men vänta nu… var det inte i den positionen han misslyckades ifjol?
Jo, det var det, men nu är arbetsbeskrivningen helt annorlunda.
I Louis van Gaals nya 4-1-4-1-system (vissa beskriver det som 4-3-3, men det är en definitionsfråga) har Marouane Fellaini rollen som en av de två mer offensiva mittfältarna framför ankaret Michael Carrick.
Därifrån är hans uppgift att sprinta upp och vara måltavla för Manchester Uniteds långa uppspel. Jonathan Wilson kallar rollen en ”deep-lying” targetplayer i The Guardian och jag gillar epitetet för det är precis vad det handlar om.
Vi har sett targetspelare som utgår från kanten, exempelvis Emile Heskey, men jag kan inte minnas någon central mittfältare som fått den uppgiften på samma sätt som Fellaini. Vid varje attack förväntas han nu ta sig fram i banan, bli felvänd (han är bättre felvänd än rättvänd) och nickskarva.

Det var den här taktiken som lade grunden till segern i derbyt mot Manchester City. Gästerna började bäst och gjorde 0–1 tidigt i matchen.
Men sedan började United använda den strategin som varit så lyckosam senaste tiden. Längre bollar, högintensivt presspel, hårt jobb i defensiva omställningar.
En sådan boll landade på Fellaini och några sekunder senare hade Ashley Young forcerat in 1–1.
Drygt tio minuter senare hade Fellaini tagit plats i straffområdet – han kommer in i boxen nuförtiden – och nickat in Youngs inlägg till 2–1.
Jag är inte säker på att Marouane Fellaini är en spelare för ett lag som ska ta upp kampen med Barcelona och Bayern München och vinna Champions League, men jag som hävdat att han inte är en spelare för en toppklubb i Premier League får allt krypa till korset. Han har visat att han fyller en viktig funktion i ett nytänt Manchester United.

Det finns mycket som fallit på plats i Manchester United. Michael Carrick, Juan Mata och Ander Herrera har vi nämnt tidigare i den här bloggen. Ashley Young, utsedd till man of the match idag, är en annan. Men man får inte glömma Antonio Valencia. Han känns mer om mer bekväm som högerback. Med sin snabbhet kan han redan ut de allra mest hopplösa situationerna som i första halvlek när han sprintade ikapp Sergio Agüero och stoppade en given målchans.

***
Manchester City? De är i fritt fall. Kan inte Manuel Pellegrini lösa krisen fort finns det risk att Liverpool springer om och kniper fjärdeplatsen. Det skulle vara det största raset i ligans historia i så fall. Värre än när Arsenal tappade titeln till Manchester United våren 2003.
Manuel Pellegrinis framtid känns mer och mer osäker. Nu känns det som både truppen och tränaren kommer att bytas ut.

I höstas vann de matcher utan att spela bra.
Nu börjar spelet stämma allt bättre samtidigt som segrarna radas upp.
Han fick ordning på det till slut, Louis van Gaal.

Den holländske tränaren har fått utstå en hel del kritik under säsongen. Det var naturligt. I somras spenderade klubben runt 1,5 miljard kronor på nya spelare. Efter en trevande inledning i ligan försäkrade Louis van Gaal att resultaten skulle synas först efter tre månader.
Men tre månader in på säsongen syntes ingen utveckling. Snarare tvärtom. Manchester Uniteds spel var stundtals katastrofalt; idéfattigt, lättläst. Experimentet med trebackslinje föll inte alls väl ut.

Louis van Gaal har fått tvista hit och dit innan han hittat rätt modell. Det dröjde till mars månad när han satte ihop ett 4-1-4-1 (som i anfall blir ett 4-3-3).
Det gav en mycket övertygande seger mot Tottenham, bortatriumfen mot Liverpool och igår en komfortabel trepoängare hemma mot Aston Villa.
Men det är inte vinsterna som fansen jublar mest åt. Det är att Manchester United, för första gången sedan tiden före David Moyes-eran, ser ut som gamla Manchester United. De sätter an tonen i matcherna, går ut med attityden att de ska och är bra nog för att dominera.
Även om rörligheten i anfallsspelet imponerat senaste matcherna, även om om den ultrabegåvade Juan Mata hittat en formtopp i en ny kantroll och Wayne Rooney visat att han är lagets bäste striker, är det försvarsspelet, enligt mig, som är nyckeln till lyftet.

Louis van Gaal är en man av den holländska skolan och som en tidigare Barcelona-tränare bär han på arvet från Katalonien: bollinnehav, snabb återerövring, en vilja att styra matcher på sin egen skicklighet, inte på motståndarnas misstag,
Förra sommaren i VM med Holland gjorde han bedömningen att hans material inte höll för att spela en proaktiv fotboll. Han snickrade ihop ett 5-3-2 och knep en bronsmedalj trots att backlinjen bestod av begränsade spelare från Eredivisie.
När han anlände till Old Trafford gjorde han samma SWOT-analys. Han såg begränsade försvarare som Phil Jones, Jonny Evans och Chris Smalling och bedömde att de inte klarade att hålla tätt i en fyrbackslinje.
Men när Louis van Gaal ställde ut ett reaktivt 5-3-2-lag gick han emot sin filosofi.
Han har alltid värderat bollinnehav. Nu skickade han ut ett manskap som spelade för att inte förlora, istället för att spela för att vinna.

Resultatmässigt gick det okej i höstas, poängen trillade in, men fansen hade svårt att ta till sig det trista, tröga anfallsspelet.
Därför har övergången till 4-1-4-1/4-3-3 blivit en fullträff – försvarsmässigt. I mina egna digra, men icke-vetenskapliga fotbollsundersökningar är det snudd på omöjligt att pressa högt med ett 5-3-2-system. Jag har inte sett något lag som gjort det med framgång. Bytet av spelsystem var en signal att spelarna skulle ändra sitt tänk: Istället för att avvakta – vinn boll så tidigt som möjligt.
De senaste matcherna har Manchester United stressat och pressat sönder sina motståndare. Nu handlar det inte längre om att ligga lågt och vänta på misstag. Nu ska misstagen forceras fram.
Igår mot Aston Villa lade den här taktiken grunden till segern. Gästerna fick inte en lugn stund när Ander Herrera och Michael Carrick tog steget fram istället för att falla.
Herrera, som dessutom satte två mål, är en nyckel i detta spel. Spanjoren var med i det Athletic Club som pressade sönder Manchester United på samma arena 2012. I höstas spelade han knappt, och många undrade varför, men efter skiftet av spelidé har han fått en skräddarsydd roll på mittfältet. Samtidigt har Daley Blind imponerat som vänsterback med sitt kloka, positionssäkra spel.

Vi vet fortfarande inte hur Manchester Uniteds nya spelsätt står sig i längden och det är en bit kvar innan laget säkrat Champions League-biljetten. Kommande tre omgångar väntar Manchester City (h), Chelsea (b), Everton (b). Tre förluster och tonläget kommer vara annorlunda.
Men Louis van Gaal har åtminstone gett supportrarna en tilltalande fotboll. Han har gett dem något att tro på.