Arkiv för kategori Newcastle United

- Sida 5 av 6

Sex slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Mata utmanar om POTY
Jag har ju lanserat Santi Cazorla som en tidig kandidat till priset som Player of the year. Efter helgen måste vi lägga till ett namn på listan över spelare som gör anspråk på utnämningen (eftersom omröstningen av någon outgrundlig anledning sker redan i februari räcker det ofta med en bra höst för att vara högaktuell).
Juan Mata har nu gjort 7 mål och 7 assist på sina sex senaste matcher för Chelsea.
Det är ett fantastiskt facit – och gör petningen från landslagstruppen än mer underlig. Visst, konkurrensen i Vicente Del Bosques gäng är mördande, men Juan Mata har varit med i två raka turneringar och sa själv förra veckan att han är i sitt livs form.
Om någon tvivlade på på orden fungerade insatsen mot Tottenham som rätt bra argument.
Juan Mata svarade för en av säsongens bästa individuella insatser när Chelsea vann med 4-2 på White Hart Lane.
Han satte två mål när han vände matchen på egen hand inom loppet av några minuter och serverade sedan Daniel Sturridge till det fjärdemålet.
Mata var inte så involverad i uppbyggnadsspelet som i tidigare matcher (han slog bara 52 passningar, varav 45 till rätt adress), men det han gjorde gjorde han bra.
Roberto Di Matteos val att ge Juan Mata två veckors vila har redan betalat sig.
– Det var viktigt att ge honom ett break. Du kan inte spela två säsonger i rad och sedan EM. Du kan se att han dragit fördel av vilan, han har hungern att spela. Det är underbart att se honom spela så här, sa Di Matteo efter segern igår.
Kan Juan Mata hålla i den här formen – då slåss han om priset till Årets spelare.
Och då kanske han till och med får en välförtjänt chans att slå sig in i startelvan i landslaget.
* Det blir mer läsning om Juan Mata senare i veckan.

Holt i form – då lyfter kanariefåglarna
Grant Holt var en av förra säsongens sensationer i Premier League. Vi charmades alla av spelaren som arbetat på däckfirma och slog sig fram i de lägre divisionerna. Det snackades till och med om att han borde vara aktuell för den engelska EM-truppen.
Det var förstås att dra det hela för långt och i starten av den här säsongen visade Grant Holt väldigt lite av det som gjorde honom till en så effektiv striker ifjol.
Men så fick han göra ett tröstmål i 2–5-matchen mot Liverpool före landslagsuppehållet. Och sedan kom det fina målet borta mot Chelsea på Stamford Bridge.
Och det verkar ha gjort susen för självförtroendet.
I lördags mot Arsenal var ”Grant Holtzilla” tillbaka.
Mot ett för dagen ursvagt Arsenal var Grant Holt precis det Norwich längtat efter.
Han var targetspelaren som gjorde att laget hade en referenspunkt att sätta uppspelen på.
Han var den djupledslöpande anfallaren som gjorde att laget klarade sig utan Steve Morison.
Han var måltjuven som högg på Vito Mannones retur och satte segermålet.

Norwichs manager Chris Hughton har skippat 4-4-2 i de senaste matcherna och satsat på ett 4-4-1-1. Det är ett klokt val.
Även om Bradley Johnson och Jonny Howson är underskattade finns alltid risken att bli utmanövrerade centralt när de flesta andra lag spelar 4-2-3-1. Med tre man centralt blev Norwich mer kompakt än tidigare och hade även lyxen att kunna foga in spelgeniet Wes Hoolahan i favoritrollen som ”tia”.

Arsenal gjorde sin sämsta match för säsongen, det ska sägas. Laget hade nästan 72 procent av bollinnehavet men skapade frapperande få chanser.
Men trots gästernas bottennapp var det en stor triumf för Hughton.
Han fick defensiven att stämma (Sébastien Bassong var riktigt bra i mittförsvaret), han fick Hoolahan att trivas, han fick Holt att vara Holt. Framför allt fick han en insats som liknade Norwich under Paul Lambert – ett lag med hjärta och engagemang.
Ska Norwich klara kontraktet måste det bli en vana.

Coloccinis mäktiga comeback
Newcastle har hittills inte nått upp i samma nivå som i inledningen av förra säsongen. En av orsakerna är avsaknaden av Fabricio Coloccini i de bakre leden.
Argentinaren var en av lagets bästa spelare ifjol, men har bara spelat fyra matcher hittills i höst.
Idag var han tillbaka i mittförsvaret – och dominerade.
Coloccini, som gjorde sin första match på en månad, var monumentalt bra i 78 minuter när Newcastle krigade för att försvara 1–0-ledningen efter Cheick Tiotés utvisning.
I 79:e minuten fick Coloccini kliva av skadad. Några minuter senare nickade John O’Shea bollen i huvudet på Demba Ba som oturligt styrde in bollen i eget mål. Det var ingen slump att det inträffade när Coloccini satt på bänken.
Om Newcastle ska slåss om Champions League-platserna igen är en frisk Fabricio Coloccini en förutsättning.

Sessegnon formsvag – då är Sunderland uddlöst
Det var derbyt som skulle kickstarta Sunderlands säsong. Det blev istället en match som tydligt visar hur Martin O’Neill har mycket att jobba på.
Sunderland fick chansen att spela 65 minuter i numerärt överläge idag. Trots massivt bollinnehav hände inte mycket.
Ifjol var Stéphane Sessegnon en av ligans bästa offensiva spelare. En Santi Cazorla-typ som fick saker att hända genom en mottagning, genom en dribbling. När Sessegnon förlängde kontraktet jublade Sunderland-fansen, men i höst har han inte kunnat upprepa succén.
28-åringen hade blott ett avslut idag, och skapade endast en målchans enligt officiella statistiken. I höst har han skapat sex målchanser på sex matcher. Jämför det med den här tiden ifjol då det kändes farligt varje gång han fick bollen på offensiv planhalva.

Utan sin nummer tio-spelare i form är Sunderland ligans mest förutsägbara lag.
Varje anfall spelades bollen ut till kanterna, till James McClean och Adam Johnson i hopp om att dessa skulle kunna skapa något. Det blev ett gäng inlägg (41 för att vara exakt), men sällan med kvalitet. Hemmalaget lyckades aldrig – trots att de spelade mot tio man – spela sig igenom centralt.
En av anledningarna är att Jack Colback och Sebastian Larsson blir för mycket sidledsspelare och för lite djupledshot.
Nu fick Sunderland en poäng till slut, tack vare ett självmål, men insatsen som sådan var en stor besvikelse och reser ett stort frågetecken kring klubbens chanser att sluta på övre halvan.

Mina spelarbetyg, Sunderland-Newcastle:
Sunderland: Mignolet 6 – Gardner 5, O’Shea 6, Cuéllar 6, Rose 6 – A Johnson 4, Larsson 6, Colback 6, McClean 5 – Sessegnon 5 – Fletcher 5.
Avbytare: Saha -, Vaughan -.

Newcastle: Krul 6 – Simpson 6, Coloccini 9, Williamson 7, Santon 7 – Ben Arfa 7, Cabaye 7, Tioté 5, Gutiérrez 6 – Ba 7, Ameobi 6.
Avbytare: Perch 6, S Taylor -, Obertán -.

En match som avslöjade WBA
Om Sunderland var en besvikelse på söndagen var West Bromwich samma sak i lördags.
Inför matchen låg de bara en poäng efter Manchester City i tabellen. Roberto Mancini hade inför mötet hävdat att ”WBA spelat den bästa fotbollen i ligan”.
I den här matchen såg vi hur stor skillnad det är mellan topplagen och de som utmanar om en plats på övre halvan.
West Bromwich fick spela med elva mot tio i 67 minuter efter James Milners målchansutvisning. Ändå var det City som kontrollerade matchen och skapade de farligaste lägena.
Det är en sak att vara kompakt bakåt och ta chanserna när de dyker upp.
Det är helt annan sak att vara det spelförande laget och öppna en ”parkerad buss” med kreativt anfallsspel.
West Bromwich och Sunderland bevisade det tydligt inom loppet av ett dygn.
– Idag visar vi att vi kanske inte är tillräckligt bra för att ligga i toppen av tabellen, sa Jonas Olsson.
Det var precis den känslan jag hade när ett naivt WBA skapade en hörna på tilläggstid men ändå lät superinhopparen Edin Dzeko kontra in segermålet några sekunder senare.

Att Steve Clarkes gäng inte hör hemma i toppen är precis som det ska vara.
Lagets startelva i går kostade 17,78 miljoner pund, 1,62 miljoner per spelare.
Manchester Citys startelva kostade 172,96 miljoner pund, 15,72 miljoner per spelare.

Uniteds superanfall maskerar problem
Manchester United vann över Stoke, gjorde fyra mål och anfallsbesättningen med RvP, Danny Welbeck och Wayne Rooney fick alla hamna i målprotokollet.
Det var tre viktiga poäng med tanke på Chelseas ”ryck” tidigare på lördagen, men min känsla är att superanfallet maskerar problem som Alex Ferguson måste åtgärda.
Manchester United har släppt in elva mål på åtta omgångar i Premier League. Säsongen 2008/09 släppte laget in 24 – på hela säsongen.
Wayne Rooneys självmål var förstås olyckligt, men sättet Stoke skapade en rad chanser att öka på till 2–0 var häpnadsväckande.

Manchester United av idag är en diametral motsats mot för tre-fyra år sedan då laget var tätt, disciplinerat och svårgenomträngligt. Då fanns en defensiv triangel med Edwin van der Sar, Nemanja Vidic och Rio Ferdinand som oftast garanterade max ett baklängesmål per match.
Nu är Uniteds presspel undermåligt. Ytorna som uppstår på mittfältet är stora nog för att få ett eget riktnummer. Och det beror delvis på att den annars förträfflige Paul Scholes med åren blivit för statisk.
Vi har sett i tidigare matcher att det går att ”springa sönder” United; löpstarke Moussa Dembélé har dominerat två matcher på Old Trafford med eftertryck. Gareth Bale sprang över halva plan innan han placerade in bollen. Och igår fick Michael Kightly springa förbi en trög Rio Ferdinand innan han placerade in reduceringen till 2–3 – en omöjlighet för fyra år sedan.
Lägg till att ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra (nuförtiden) är skakiga i defensiven så förstår man varför United släpper in fler mål än någonsin.
Ifjol vid den här tiden hade United släppt in sex mål efter åtta omgångar.
I den nionde kom 1–6-smällen hemma mot Manchester, vilket fick Alex Ferguson att backa bandet och gå back to basics. Han övergav den överentusiastiska, hyperoffensiva ”byta-chanser-med-varandra-fotbollen” och hängde på dubbla hängslen.
Efter det släppte United inte in ett mål på fem raka matcher och slogs sedan om titeln ända in på mållinjen.
Om laget ska göra det igen så måste försvarsproblemen åtgärdas.
Frågan är hur man gör det och samtidigt behåller den sexiga offensiven med Rooney, van Persie, Welbeck?

Analys: Uniteds taktiska revolution

av Kalle Karlsson

Det pågår en revolution i Manchester United.
Klubben som är känd för sina kantspelare har nu spelat två raka matcher utan yttrar.
Varför?

När Manchester United värvade Robin van Persie i somras var det många som reste ett frågetecken. Inte för värvningen i sig, holländaren valdes ju till ligans bäste spelare ifjol. Den stora frågan var ju hur Alex Ferguson skulle få in alla offensiva spelare i startelvan.
Jag analyserade en rad tänkbara uppställningar för att foga in Wayne Rooney, Shinji Kagawa och Robin van Persie i samma elva.
Jag avstod från en diamant-uppställning av den enkla anledningen att jag inte trodde att det skulle bli aktuellt.
Den som kan sin Manchester United-historia vet att kantspelet har varit en central del av klubbens filosofi. Tröja nummer sju tillhört storheter som George Best, Steve Coppell, Andrej Kanchelskis, David Beckham och Cristiano Ronaldo. Ryan Giggs har ockuperat vänsterkanten i merparten av sina 22 säsonger.
Även efter det att Ronaldo flyttade till Real Madrid sommaren 2009 har kantspelet varit Uniteds främsta anfallsvapen. Antonio Valencia är ligans mest pålitliga inläggsleverantör vid sidan av Matt Jarvis. Nani var innan sin formsvacka lagets ”dörröppnare” i offensiven.
Konkurrenterna vet att Uniteds inläggsspel är en av styrkorna. Vi minns hur Evertons David Moyes identifierade kanthotet inför mötet i våras och därför använde ett mycket våghalsigt, brett försvarsspel.
Men nu är läget annorlunda. Nani har visat usel form, Ashley Young är skadad, Ryan Giggs börjar bli till åren och Antonio Valencia har precis rehabiliterat sig.
Utan klockrena alternativ valde Alex Ferguson att testa en diamant i Ligacupmötet med Newcastle häromveckan. Han fortsatte experimentet i bortamatchen mot Cluj i Champions League förra veckan.
Igår testade han det för första gången i Premier League. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett United spela utan yttrar under Premier League-eran.

Manchester Uniteds uppställning liknade ett 4-3-1-2 där korridorerna längs kanterna lämnades till ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra.
Istället packade United planen centralt – och käkade upp Newcastle på St James’ Park.
Första tio minuterna hade Newcastle knappt varit uppe i närheten av David De Gea.
Och det här är intressant.
Vi vet ju hur alla lagen spelar. Vi vet vilka spelsystem de använder, var de anfaller, hur de anfaller. Alla lag på toppnivå är sönderlästa.
Det enklaste sättet att skapa oreda är att använda ett nytt, osymmetriskt spelsystem. Vi minns hur Wigans innovativa 3-4-3-system räddade kontraktet åt laget i våras.
Det var det Manchester United gjorde igår. De överraskade. Tvingade Newcastle att tänka till. Det tog ”skatorna” 20 minuter att klura ut hur de skulle tackla det.
Då hade Manchester United redan gjort 2–0 tack vare två hörnmål av Jonny Evans och Patrice Evra (Mike Williamson missade markeringen på första målet, Demba Ba på det andra).
Målen kom efter fasta situationer. Det är mer intressant att reflektera över spelövertaget som ledde fram till dessa hörnor.
Under de första 20 minuterna slog Manchester United 159 passningar. Nästan tre gånger fler än Newcastle (64).
Där avgjordes matchen.
– Det (spelsystemet) ger oss andra alternativ, sa Alex Ferguson efteråt. Vi är kända för vårt sätt att använda yttrar, men vi spelade så bra i tisdags mot ett bra Cluj att jag ville se hur långt vi kunde gå med diamant-formationen.

Uniteds 4-3-1-2-uppställning


Manchester Uniteds passningskarta första 20 minuterna (till vänster). En stor del av passningarna skedde centralt i plan. Till höger ser vi lagets passningsdiagram från minut 20–45 – efter att Alan Pardew beordrat högre Newcastle-press. Fler längre bollar, inte alls samma grepp om mittfältet.

Kommer Manchester United att använda en mittfältsdiamant framöver? Det återstår att se.
Manchester United har en så bred trupp att de utan problem kan formera ett mittfält med spelare som är anpassade för en diamantuppställning. Darren Fletcher är klockren eftersom han tidigare spelat högermittfältare, Paul Scholes är både spelintelligent och har spelat vänstermittfältare i landslaget och Tom Cleverley är tillräckligt rörlig och löpstark för att klara att vara kantspelare på ett tremannamittfält.
Men Antonio Valencia gör det inte.
Ecuadorianen var lagets bästa spelare förra säsongen vid sidan av Wayne Rooney. Han är en gammaldags ytter. Han är enfotad, ”slickar kanten” och vill nästan alltid gå runt sin försvarare på utsidan.
Med Valencia i elvan får diamanten ett annat utseende. Då blir högerspelaren en kantspelare. När Valencia byttes in i matchen fick han order av Alex Ferguson att hålla bredd.
Och en Valencia i form blir svår att hålla utanför laget.
Diamant eller inte?
Alex Ferguson har haft en av de mest flexibla trupperna i fotbolls-Europa de senaste decenniet. Han har kunnat varva mellan 4-4-2, 4-4-1-1, 4-5-1, 4-3-3, 4-2-3-1, kunnat använda rollspelare som Ji-Sung Park.
Gårdagens seger gav honom ytterligare ett gångbart alternativ.

FÖR- OCH NACKDELAR MED UNITEDS NYA SPELSYSTEM


Här ser vi fördelen med Manchester Uniteds spelidé. Laget överbelastar centralt, Danny Welbeck har droppat i banan och spelar bollen snett bakåt till Michael Carrick. Shinji Kagawa har flyttat in från högerkanten. Manchester United har fem spelare centralt mot Newcastles två (eller tre om man inkluderar Jonas Gutiérrez). Under första 20 minuterna hade gästerna ett massivt bollövertag. De slog 159 passningar, varav 147 till rätt adress.


För att illustrera svårigheten att möta ett lag som överbelastar centralt måste vi titta på motståndarens, i det här fallet Newcastles, sätt att anfalla. Alan Pardews lag bygger mycket på genombrott längs kanterna där Hatem Ben Arfa är nyckelspelaren. Newcastle vill dra isär motståndarna. På bilden ovan anfaller de genom att Papiss Cissé dragit sig mot högerkanten. Davide Santon är beredd att överlappa. Har man själv ambitionen att bredda spelet medföljer alltid problem när man förlorar boll eftersom man är vidöppet centralt. Spelarna får lång väg till ”försvarssida”. Problemet blir än större om man möter ett lag som vill attackera i mitten.


Här ser vi återigen Manchester Uniteds övertag centralt i plan. Shinji Kagawa har flyttat in från sin högerkant. Utanför honom står Hatem Ben Arfa i ett ingenmansland. Normalt hade utgångspositionen varit den rätta för att skära av en passning ut till högerkanten. Men på grund av Manchester Uniteds centrala övertag hade Ben Arfa behövt ta ett kliv in i banan för att inte utelämna mittfältskollegorna Yohan Cabaye och Cheick Tioté.
Asymmetriska spelsystem ställer frågor till motståndarna som är svåra att besvara. Vem ska egentligen markera Kagawa? Ben Arfa? Vänsterbacken Shane Ferguson? Jonas Gutiérrez? Om svaret är Gutiérrez – vem ska då plocka upp Wayne Rooney som kommer att få bollen i nästa moment (intill domaren Howard Webb)? Där har vi knäckfrågan och den oreda som ett nytt spelsystem medför. Udda spelsystem har fördelen att de ger fria spelare, precis som i Wigans fall där ”halvbackarna” ofta blir lediga och omarkerade i uppspelsfasen.

Slutsats
Efter ett rejält övertag första 20 minuterna beordrade Alan Pardew högre press från hemmalaget. Newcastle började låsa de tidiga uppspelsvägarna, även vid insparkar, och tvingade David De Gea att söka längre bollar. När Manchester United inte längre fick ned bollen på backen fick man heller inte grepp om mittfältet.
I andra halvlekens inledning styrde Newcastle tillställningen. Då var 4-3-1-2-systemet snarare en belastning för Alex Ferguson när Shinji Kagawa och Tom Cleverley fick ta flera energikrävande löpningar ut mot kanterna. Han insåg det och valde därför att göra ett ovanligt tidigt byte. Han tog av Kagawa i 55:e minuten, satte in Antonio Valencia och gick över på ett 4–2–3–1. Danny Welbeck och Antonio Valencia beordrades att hålla bredd och bortalaget kunde jämna ut spelet igen.

Uniteds 4-2-3-1-formation efter bytet


I diagrammet från Statszone över ”mottagna passningar” kan vi jämföra Antonio Valencias och Shinji Kagawas rörelsemönster. Valencia höll sig till högerkanten, Kagawa överbelastade centralt och var ibland över på vänsterkanten.

Ergo: Ett 4-3-1-2-system med offensiv prägel fungerar endast om man dominerar bollinnehavet. Om motståndaren är skicklig, har bollövertag och vill attackera längs kanterna kommer 4-3-1-2 bli en nackdel eftersom de egna ytterbackarna blir utelämnade. När Antonio Valencia byttes in var det främst för att ge Rafael da Silva understöd mot Hatem Ben Arfa.
Det går att använda 4-3-1-2 i defensivt syfte – vi minns att Milan-tränaren Max Allegri gjorde det med framgång mot Barcelona i 2–2-matchen förra hösten – men då gör man det för att förhindra attacker centralt.

Fotnot 1: Bilder från Viaplay.se. Diagram från StatsZone.
Fotnot 2: Tack till Linus Hedrén och Johan D Lundin som hjälpte till med grafiker och pilar.

***
Här är länkar till tidigare taktiska analyser.

***
Vill du ha liknande analyser i din Facebook-feed? Då kan du kolla bloggens sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och längre texter av mig på Sportbladet.se.

Tre slutsatser efter söndagen

av Kalle Karlsson

Friedels makalösa svit bruten
En av Premier Leagues mest imponerande sviter fick ett slut idag. Brad Friedel hade spelat 310 raka matcher i ligan.
Idag valde André Villas-Boas att ställa Hugo Lloris mellan stolparna.
Det var förvånande eftersom Friedel inte gjort något misstag för att förtjäna en petning.
– Det var inget som gjorde att det ”tippade över” för Lloris, vi förstår att Brad har varit mycket duktig. Vi vill ge Lloris en svit av matcher med tanke på Panathinaikos-matchen och att två landskamper med Frankrike väntar. Det gör att han kan hålla i formen och att vi har två fantastiska målvakter.
Villas-Boas bekräftade efteråt att 41-årige Friedel varit besviken.
– Men som det proffs han är accepterade han beslutet.

Det är åtta år sedan Brad Friedel senast missade en match. Sedan dess har han alltså vaktat målet i 310 raka matcher. Utan att bli skadad/sjuk, utan att ta en avstängning (en gång fick han rött kort men det överklagades), utan att hamna i en formsvacka så att tränaren kunnat överväga en bänkning. Det är sanslöst.
Jobbet som andremålvakt bakom Friedel måste vara fotbollsvärldens allra tråkigaste. Brad Guzan var det i ett par år i Aston Villa och det dröjde innan han fick chansen att visa vilken kompetent målvakt han är.
Hugo Lloris kom till Tottenham med en stor prislapp och annan status. Därför fick han chansen idag.
Han gjorde en okej match men höll på att ställa till det med ett galet utkast som hade betytt 0–1 om Christian Benteke ställt in siktet med pannan.
Lloris höll nollan – lagets första för säsongen – när Spurs besegrade Aston Villa med 2–0 och lär vara sugen på att behålla förstaposten.
Nu har Villas-Boas två målvakter i form (plus Carlo Cudicini och Heurelho Gomes).
Ett roterande av målvakter – är det framtiden?

Hooivelds tröst
Jos Hooiveld kom till Southampton under förra säsongen och hjälpte till att föra laget till Premier League.
Men steget till högstadivisionen har blivit aningen stort för den förre AIK-spelaren.
Jag satte ett stort frågetecken för ”Saints” mittförsvar inför premiären och efter sju omgångar har jag inte ändrat uppfattning. Southampton får betala för att de inte satsade på att stärka backsidan.
Jos Hooiveld har orsakat straff på Etihad mot Manchester City, orsakat straff mot Manchester United hemma och gjort självmål mot Arsenal. Idag blev det ett nytt självmål hemma mot Fulham.
Han har förlorat sin plats i startelvan till japanen Maya Yoshida. Idag kom han in från bänken när Frazer Ricahardson blev skadad.

Att styra bollar i eget mål kan hända den bäste, men det är ingen slump att det drabbat Jos Hooiveld två gånger redan. Kommer man steget efter, har man problem att hänga med snabbare spelare, hamnar man i situationer där risken att göra självmål eller orsaka straffar ökar exponentiellt.
Den sympatiske holländaren kan förstås växa i kostymen efterhand, men hittills har han inte hållit Premier League-klass.
Jos Hooiveld kan alltid trösta sig med att han har en bit kvar till Germinal Beerschots Stan van den Buys. Han gjorde alla tre (!) målen i eget mål i en 2–3-förlust mot Anderlecht 1995.

Krönikören fick bada
Man får stå för sitt ord. Tidningen Telegraphs krönikör Henry Winter var inte optimistisk när Alan Pardew fick jobbet som tränare för Newcastle. Han lovade att bada i Tyne-floden om ägaren Mike Ashley behöll tränaren kontraktstiden ut.
När det förra veckan stod klart att Alan Pardew belönats med ett åttaårskontrakt (!) av Newcastle fick Winter krypa till korset.
Idag inför Newcastle-Manchester United fick han hoppa i plurret. Alan Pardew hade skickat en Newcastle-handduk.
Slutsatsen? Ett bet är ett bet.
Jag lovar att bada i fontänen vid Sergels torg om Jos Hooiveld värvas till Manchester City i januarifönstret.


Henry Winter.

***
I nästa inlägg kommer en analys av Manchester Uniteds seger mot Newcastle – och laget nya spelsystem.

Tre slutsatser efter Everton–Newcastle

av Kalle Karlsson

Everton – på samma nivå som Newcastle
En del av försnacket till den här matchen handlade om Alan Pardews uttalande om att hans lag var ”på en annan nivå än Everton”. Pardew satt på läktaren på grund av sin touchline-ban och fick se sitt lag bli fullständigt utspelat av Everton i första halvlek.
Leighton Baines och Steven Pienaar hade lekstuga på vänsterkanten och deras kombinationsspel som ledde fram till 1–0 höll högsta klass.
”Skatorna” var helt vilsna. Sylvain Marveaux verkade inte veta om han skulle pressa eller falla och resultatet blev att han fick jaga Baines skugga hela halvleken. Den annars så briljante Yohan Cabaye var en katastrof.
Evertons borde haft en större ledning.
– Jag var chockad över vårt spel i första halvlek, sa Pardew till Sky.
– Vi har nog inte spelat sämre under min tid i klubben.

I paus bytte Alan Pardew (jodå, han sköter bytena även under matchen via telefon) in Demba Ba från bänken. Senegalesen behövde bara tre minuter innan han hade gjort 1-1, fint framspelad av Cabaye.
Newcastle fick även bättre balans efter att Vurnon Anita bytt position med högerbacken James Perch.
Spelet jämnade ut sig i andra, men det var Everton som satt i förarsätet. Marouane Fellaini gjorde ett regelrätt mål som dömdes bort för offside. Victor Anichebe nickade in ett mål som domarteamet inte uppfattade var över mållinjen (målkamerorna är efterlängtade!).
Rättvisa såg ut att skipas när Anichebe tryckte in 2–1 i 88:e minuten.
Men Everton visade att de har en bra bit kvar till topplagen (även om spelet inledningsvis antytt annat).
I 90:e minuten fick Demba Ba – han lär inte sitta på bänken i nästa match – en nedbröstning av Shola Ameobi och placerade in 2–2.

Så vad drar vi för slutsats? Efter första halvlek skrev läsare tlll mig på Twitter att Everton var bra nog för en topp 5-placering.
Tveksamt. I så fall behöver man stänga såna här matcher mot toppkonkurrenterna.
Men de är åtminstone på samma nivå som Newcastle.

Fantastisk hyllning för Hillsborough-offren
Vi visste på förhand att Everton planerade att hylla Hillsborough. David Moyes skrev i programbladet att klubben står bakom kampen för rättvisa, att han är imponerad av de anhörigas envisa kamp.
Trots att vi var förberedda var hyllningen inför avspark så vacker, så genuin att inte ett öga var torrt i salongen. Ur högtalarna ljöd ”The Hollies” ”He aint heavy, he’s my brother”. Två knattar – en iförd Evertontröja, en iförd Liverpooltröja – ledde lagen in på planen. De hade en nia och en sexa på ryggen.
Justice for the 96.

Harper – en gentleman
Hur många gånger ser vi inte spelare som simulerar skada för att öka påföljden för motståndaren?
Typ tio gånger per match.
Det är sällan man får se motsatsen – att en spelare tonar ned händelsen och berättar för domaren att tacklingen inte var så farlig.
Det var precis vad som hände ikväll. Victor Anichebe sprang fram mot Newcastlemålvakten Steve Harper och tacklade. Domaren Mike Jones var på väg att plocka fram det gula kortet, men Harper visade tydligt att Anichebe träffat bollen.
Jag kan knappt minnas när det hände senast. Jag kommer ihåg att Ashley Cole gjorde en lika snygg gest och tonade ned en stämpling från Nani i ett möte 2009, men det är ju ett tag sen.
Det visar hur sällsynt och gentlemannamässigt Harpers agerande var.

Fyra slutsatser efter Chelsea-Newcastle

av Kalle Karlsson

Di Matteo har hittat formeln
Det var det här jag menade när jag skrev om Chelsea i veckan.
När laget plötsligt bjuder på den ”sexy football” som Ruud Gullit talade drömskt om redan på 90-talet, när laget uppfyllt drömmen som Roman Abramovitj gått och burit i ett decennium, finns ju risken att man får tunnelseende. Att man blir förblindad av Eden Hazards briljans och Juan Matas genialitet.
Inte Roberto Di Matteo.
Han spelade Ryan Bertrand som defensiv ytter idag, i samma typ av roll som vänsterbacken hade i Champions League-finalen i våras.
Di Matteo är ingen populist. Det får mig att tro att han klarar uppgiften att både genomföra en generationsväxling – och utveckla lagets spel.
Balans, var ordet.

Hazard en juvel bland juveler
Det blir trångt i toppen på fyndlistan som jag brukar sammanställa när transferfönstret stängt igen. Michu, Santi Cazorla, Shinji Kagawa… det är några ”tior” om visat framfötterna i Premier League-inledningen.
Om dessa lirare är fynd är Eden Hazard något annat. Han kostade en förmögenhet så han kan knappast kallas fynd i den bemärkelsen, men det känns ändå som Chelsea gått hem med prinsessan och hela kungariket.
Det hade inte spelat någon roll om han kostat ytterligare 100 miljoner kronor. När bidraget är tillräckligt stort är pengarna oväsentliga. Eller rättare sagt: Då kommer det att betala sig. På planen – och därmed även utanför planen.
Av Chelseas åtta mål hittills i ligan har belgaren varit inblandad i sju.
Jag gissar att Hazards tröja just nu säljer bäst i souvenirshopen.

Ben Arfa på en trygg plats igen
I våras var många som krävde att Hatem Ben Arfa skulle få en plats i den franska EM-truppen. Det var inte särskilt konstigt. Ben Arfa gjorde en sensationell vår, var en av ligans allra bästa yttrar, om inte den allra bäste, och såg ut att vara en tänkbar joker för Laurent Blancs Frankrike.
Det blev ingen succé. Hatem Ben Arfa smittades av den franska individualismen, den som drabbat ”Les Bleus” de senaste åren. Han hamnade i en disspyt i omklädningsrummet och fick böter av Franska fotbollförbundet.
Nu är han tillbaka i Newcastle, under Alan Pardews trygga ledning.
Och där trivs han som fisken i vattnet.
Han var bra i premiären där han avgjorde på straff mot Tottenham och idag var han lagets främsta anfallshot. Det var inte Newcastles match, men det kändes farligt varje gång Ben Arfa gav sig ut på dribblingsfärd.
Hatem Ben Arfa har verkligen alla verktyg i lådan för att bli en superstjärnan.
Det handlar mest om honom själv.
Tänk om man hade den valmöjligheten.

Torres har återfått självförtroendet
Jag vill inte slå fast att Fernando Torres är tillbaka. Det vore att dra lite för långt gångna slutsatser om en spelare som varit nere på källarvåningen och vänt.
Men det är glädjande att se att spanjoren verkar ha återfått självförtroendet.
När han var som djupast nere i träsket kunde man se det väldigt tydligt på en detalj.
Han utmanade aldrig. Han spelade Henke Larsson-spelet; han släppte bollen till närmaste lagkamrat. För Henke var det det enda rätta – han var aldrig någon dribbler – men för en fartspelare som Torres var det som att ta bort en viktig dimension.
Det var som om han inte litade på sin förmåga längre.
Nu ler ”El Niñjo” igen – och då vågar han också utnyttja sin speed.
I mötet med Newcastle tog han inte bara löpningarna. När läget dök upp i den 20:e minuten trippade han runt Davide Santon och ordnade straffen som ledde till 1–0.
Efter att ha tryckt in 2–0 med en urläcker yttersida var det som om hans forna aura var tillbaka.
I andra halvlek bjöd han till och med på en rabona.
Det ryktas att Chelsea jagar Edinson Cavani.
Uruguayanen behövs inte om Fernando Torres ska vara på det här humöret.

Säsongssummering lag för lag, del 4

av Kalle Karlsson

Dags för sista delen i säsongssummeringen där vi granskar lag för lag.
Här är del 4. 

1) Manchester City, 89 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. City vann ligan till slut efter att ha varit nära att kollapsa under våren. Centrallinjen med Hart, Kompany, Lescott, Yaya, Agüero var ryggraden vid sidan av nyckelspelaren David Silva. Dock var cupspelet, med uttåg ur gruppen i Champions League, en besvikelse.
Tränaren: Roberto Mancini: 4/5. Det är små marginaler. Hade inte Sergio Agüero gjort det där målet med en minut och 40 sekunder kvar hade Mancini sågats jäms med fotknölarna. Nu är han helgonförklarad.
Mest positivt: Ligatiteln, klubbens första på 44 år.
Mest negativt: Carlos Tévez-cirkusen som skapade turbulens helt i onödan.
Vilka spelare kan säljas: Adam Johnson, Carlos Tévez, Edin Dzeko.
Vilka spelartyper skulle behövas: En out-and-out-winger som är bra på att slå inlägg för att ge laget en ”plan B”.
Rimliga värvningar: I princip alla är rimliga utom Leo Messi.
Säsongens spelare: 1) Vincent Kompany. Ledaren i försvaret. 2) Joe Hart. 3) David Silva.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Ligatiteln och minst semifinal i Champions League.

2) Manchester United, 89 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Med de enorma skadebekymmer som United haft under året har laget klarat sig utomordentligt bra. De var bara en minut från att ta titeln…
Tränaren: Alex Ferguson: 3/5. I ligaspelet är han värd en femma eftersom han klarade att hantera skadekriserna. Men cupspelet var en stor missräkning och Ferguson får ta på sig fiaskot i Champions League där han spelade b-betonade lag i gruppspelet och åkte ut.
Mest positivt: Paul Scholes comeback i januari blev en framgångssaga. Veteranen var en av ligans bästa mittfältare under våren.
Mest negativt: Fiaskot i Champions League där laget förlorade den avgörande matchen mot Basel var en av de största skrällarna i fotbolls-Europa.
Vilka spelare kan säljas: Michael Owen (redan lämnat), Thomas Kuszczak (redan lämnat), Dimitar Berbatov, Nani, Anderson.
Vilka spelartyper skulle behövas: En central mittfältare med playmaker-egenskaper. En långsiktig ersättare till Patrice Evra.
Rimliga värvningar: Jordi Alba (Valencia), Luka Modric (Tottenham), Shinji Kagawa (Dortmund).
Säsongens spelare: 1) Wayne Rooney. Nära att ta skytteligatiteln. 2) Antonio Valencia. 3) Michael Carrick.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Ligatiteln.

3) Arsenal, 70 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Gjorde en uppryckning efter den svaga starten i ligan och tog tredjeplatsen.
Tränaren: Arsène Wenger: 2/5. Har aldrig varit mer ansatt än under det här året. Hade en tuff sommar som var orsaken till den svaga starten. Hans tålamod har dock visat sig lönsamt, inte minst i fallet med Tomas Rosicky.
Mest positivt: Att Arsenal tog tredjeplatsen vilket betyder fortsatt spel i Champions League.
Mest negativt: Robin van Persies framtid är osäker. Klarar laget att tappa sin lagkapten i år igen?
Vilka spelare kan säljas: Robin van Persie, Andrej Arsjavin, Manuel Almunia (redan lämnat), Nicklas Bendtner, Denilson.
Vilka spelartyper skulle behövas: En back-up-högerback bakom otursförföljde Sagna, en central anfallare som ersättare till van Persie om han flyttar.
Rimliga värvningar: Yann M’Vila.
Säsongens spelare: 1) Robin van Persie. Ligans bäste. 2) Laurent Koscielny. 3) Alex Song.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Topp tre-placering (om RvP flyttar). Ligatiteln (om RvP stannar).

4) Tottenham, 69 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. En fantastisk höst följdes av en inte lika fantastisk vår. Hade inte Schweinsteiger missat sin straff hade dock Spurs säsong betecknats som mer än godkänd.
Tränaren: Harry Redknapp: 3/5. Fick laget att spela en underbar fotboll under hösten och alla fans hade tagit en fjärdeplats inför säsongen. Våren satte dock frågetecken för om Redknapp tagit Spurs så långt han är kapabel till.
Mest positivt: Svårt att lyfta fram något positivt när säsongen slutade i sådan besvikelse, men höstens spel gav en fingervisning om vilken kapacitet det här gänget besitter.
Mest negativt: Chelseas Champions League-seger.
Vilka spelare kan säljas: Gareth Bale, Luka Modric, Niko Kranjcar, Steven Pienaar.
Vilka spelartyper skulle behövas: En striker om inte Emmanuel Adebayor går att lösa.
Rimliga värvningar: Jan Vertonghen (Ajax), Leandro Damiao (Internacional), Demba Ba (Newcastle).
Säsongens spelare: 1) Gareth Bale. Skapar fler målchanser än någon annan. 2) Luka Modric. 3) Scott Parker.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Champions League-plats.

5) Newcastle, 65 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 5/5. Ingen hade räknat med att Newcastle skulle ha något med Europaplatserna att göra, än mindre slåss om CL-biljetterna. Men det var vad laget gjorde.
Tränaren: Alan Pardew: 5/5. Med rätta vald till säsongens manager. Fick förmodligen ut mer av materialet än han själv kunnat drömma om.
Mest positivt: Värvningarna förra sommaren som blev fullständig jackpott.
Mest negativt: En bra säsong leder alltid till uppmärksamhet. Flera spelare attraherar storklubbarna.
Vilka spelare kan säljas: Demba Ba, Cheick Tioté, Fraser Forster.
Vilka spelartyper skulle behövas: En högerback av kvalitet, en defensiv mittfältare om Tioté flyttar.
Rimliga värvningar: Nathaniel Clyne (Crystal Palace), Mathieu Debuchy (Lille), Dame N’Doye (FC Köpenhamn).
Säsongens spelare: 1) Fabricio Coloccini. Lagets försvarsrese. 2) Tim Krul. 3) Demba Ba.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Topp sex-placering.

***
Då var även den här summeringen klar. Nu har jag bara ett blogginlägg kvar att skriva innan jag tar semester.

Betyg på alla spelare i Premier League, del 3

av Kalle Karlsson

Två delar avverkade. I dag publicerar vi tredje delen i genomgången där jag betygsatt samtliga spelare i Premier League.

Den här kvartetten gick ganska smärtfritt. Bland dessa fyra gäng behövde jag inte göra lika många avväganden.
Imorgon kommer del fyra och sedan har vi bara en del kvar.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon spelare – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

Manchester City

Målvakter
Joe Hart 5

Försvarare
Gaël Clichy 4
Aleksandar Kolarov 3
Vincent Kompany 5
Joleon Lescott 4
Micah Richards 4
Stefan Savic 1
Kolo Touré 2
Pablo Zabaleta 4

Mittfältare
Gareth Barry 4
Nigel De Jong 2
Adam Johnson 2
James Milner 3
Samir Nasri 3
David Pizarro 2
David Silva 5
Yaya Touré 5

Anfallare
Sergio Agüero 5
Mario Balotelli 4
Edin Dzeko 3
Carlos Tévez 3

Manchester United

Målvakter
David De Gea 4
Anders Lindegaard 3

Försvarare
Jonny Evans 4
Patrice Evra 3
Rio Ferdinand 4
Phil Jones 3
Fabio da Silva 1
Rafael da Silva 2
Chris Smalling 3
Nemanja Vidic 4

Mittfältare
Anderson 3
Michael Carrick 4
Tom Cleverley 3
Darren Fletcher 2
Ryan Giggs 2
Nani 4
Park Ji-Sung 2
Paul Scholes 4
Antonio Valencia 5
Ashley Young 4

Anfallare
Dimitar Berbatov 3
Javier Hernández 2
Wayne Rooney 5
Danny Welbeck 3

Newcastle

Målvakter
Tim Krul 5

Försvarare
Danny Simpson 3
Fabricio Coloccini 5
Steven Taylor 4
Mike Williamson 2
Davide Santon 3
Ryan Taylor 3
James Perch 3

Mittfältare
Sammy Ameobi 2
Hatem Ben Arfa 4
Yohan Cabaye 4
Shane Ferguson 2
Dan Gosling 1
Jonas Gutierrez 3
Danny Guthrie 3
Sylvain Marveaux 1
Gabriel Obertán 2
Chieck Tioté 4

Anfallare
Demba Ba 4
Papiss Cissé 5
Shola Ameobi 2
Leon Best 3
Peter Lövenkrands 1

Norwich

Målvakt
John Ruddy 4

Försvarare
Daniel Ayala 2
Adam Drury 2
Leon Barnett 3
Ryan Bennett 2
Ritchie De Laet 1
Russell Martin 4
Kyle Naughton 3
Marc Tierney 4
Elliot Ward 2
Zak Whitbread 3

Mittfältare
Elliott Bennett 3
Andrew Crofts 2
David Fox 2
Wes Hoolahan 3
Jonny Howson 3
Andrew Surman 3
Bradley Johnson 3
Anthony Pilkington 4

Anfallare
Grant Holt 4
Steve Morison 3
Simeon Jackson 3
James Vaughan 1

***
Imorgon kommer den fjärde delen.

Dokument: Fönstermontören kan göra det omöjliga

av Kalle Karlsson

Han arbetade som fönstermontör när han borde ha satsat på fotbollen.
Han lade av helt för att arbeta ett halvår i Mellanöstern.
Han har beskyllts av Arsène Wenger för att fälla rasistiska uttalanden.
Han har en svensk fru och gillar pytt-i-panna.
En gång kunde jag själv ha fått träna under honom.
Det finns en del att berätta om Alan Pardew, 50. Mannen som är på väg att göra det som inte borde vara möjligt.

Stamford Bridge, den 2 maj:
Newcastle leder på Stamford Bridge med 1-0 i nyckelmatchen mot Chelsea. Papiss Cissé har gett laget ledningen i första halvlek med ett klassmål. Det är ett mål som kan få enorm betydelse. Lagen krigar om en Champions League-plats värd hundratals miljoner kronor och, inte minst, en ljusare framtid.
På tilläggstid drar Cissé till igen från ett hopplöst läge långt ut från kanten. Bollen går i en båge och skruvar sig in i bortre hörnet bakom Petr Cech.
Det borde egentligen inte vara möjligt, men å andra sidan kanske man inte ska tvivla på någonting som gäller Newcastle den här säsongen.
De har redan lyckats med något som väldigt få trodde var möjligt.
Med två omgångar kvar av Premier League lever drömmen om Champions League. Detta för laget som inför ligastarten tippades få kriga på undre halvan. Inför säsongen hade de släppt tunga pjäser som Kevin Nolan, Joey Barton, José Enrique. Fansen var oroade.
Sedan kom en höst som överträffade alla förväntningar. Sedan dess har många, däribland undertecknad, bara väntat på att raset ska komma, väntat på en period där bollen studsar emot, där resultaten går emot laget. Ungefär som Tottenham fått erfara under våren.
I ”Magpies” fall har svackan aldrig kommit. Visst, 0-4 mot Wigan var inga smickrande siffror, men en dålig dag på jobbet har alla. Det viktiga är att laget med två omgångar kvar är en poäng – en poäng! – bakom Arsenal på tredjeplatsen.

I centrum för framgången står en man som var så hatad när han anlände att hans renommé var i klass med utskällde ägaren Mike Ashleys. Och det var redan innan han började jobbet.
Alan Pardew lyckades vända opinionen. Ändå har inte, förrän senaste veckorna, fått den credit han förtjänar.
När det har diskuterats vem som ska få priset som årets manager har namn som Brendan Rodgers och Roberto Mancini nämnts flitigare under säsongen. Kanske är det ett tecken på att alla räknat med att Newcastle ska visa sig vara en bluff; ett korthus som förr eller senare ska rasa samman.
Det finns några argument för att inte ge priset till Alan Pardew.
Vissa menar att Newcastles scoutingteam med Graham Carr i spetsen har gjort grundjobbet genom att hitta spelare som Yohan Cabaye, Cheik Tioté, Hatem Ben Arfa och Papiss Demba Cissé.
Vissa befarar kanske att en sådan utnämning skulle luft under vingarna för Alan Pardews tränargelikar, de med en egocentrisk ådra. Det är de andra tränarna som röstar och Pardew fick det ryktet bland kollegorna under den tiden då han gled runt i en Ferrari.
Sedan har vi det tyngsta argumentet – att Newcastle blir tomhänta, att de missar Champions League-platsen och får nöja sig med Europa League. Det är förstås också en framgång, men det smäller inte lika högt.
River de murarna slår sig in bland de fyra första skulle vara en bedrift av historiska mått.
Men även om de faller på mållinjen framstår Alan Pardew, enligt mig, som den värdige vinnaren.
Framför Brendan Rodgers som fått Swansea att spela som ett Barcelona-light, framför Paul Lambert som gjort underverk med Norwich och framför Roberto Mancini som kan vinna ligatiteln med Manchester City.


Alan Pardew samtalar med Papiss Cissé, klubbens senaste succéförvärv. 

Alan Pardew har förstås haft tur. I augusti jobbade klubben hårt för att få loss anfallaren Madibo Maïga från Sochaux. Affären gick inte igenom trots att Maïga strejkade för att få till en flytt. Inför januarifönstret skulle övergången ske, men då klarade inte spelaren läkarundersökningen. Alan Pardew hade förstås alternativ – alla klubbar jobbar på det sättet – och det är han glad för idag.
Värvningen av Papiss Demba Cissé framstår en av de bästa som gjorts i ett januarifönster – någonsin. För den nätta summan av £9m fick Newcastle en anfallare som gjort 13 mål på 12 matcher. Igår satte Cissé två drömmål, varav ett kommer att bli ihågkommet länge.
– Så bra att det nästan är kriminellt, sa Jamie Redknapp i Sky.
Newcastletränaren berättade efter matchen att Demba Cissé har scoutats av Graham Carr i flera år.
– Han hade sett honom i Frankrike redan innan han kom till Tyskland, sa Pardew.
Alan Pardew har inte varit sen att lyfta fram ledarstaben bakom honom. Assisterande managern John Carver, coachen Steve Stone, utvecklingschefen Peter Beardsley och chefsscouten Carr. Ledarstaben och spelarna har hyllats så mycket att vi nästan glömt bort mannen som fogat samman delar och skapat en alkemisk essens.
Han som fått spelare som Tim Krul, Fabricio Coloccini, Cheik Tioté, Yohan Cabaye och Demba Ba att spela sitt livs fotboll.
Han som tyglat egensinniga lirare som Hatem Ben Arfa.
Han som fick se båda mittbackarna gå sönder, men ändå lagade läckage med modesta backar som Mike Williamson och James Perch.
Han som ändrat spelsystem för att kunna utnyttja all offensiv kraft och därmed ändra rollerna för spelare som Ba och Jonas Gutiérrez.
Han som i onsdags åkte till Stamford Bridge och besegrade ett formstarkt Chelsea med ett offensivt 4-3-3, bara dagar efter 0-4 mot Wigan.
Han som fått laget, fansen, hela klubben, att le och våga drömma igen.
– Jag spelar med ett leende på läpparna. Så här lycklig har jag aldrig varit, sa försvararen Steven Taylor i höstas.

Det där sista är intressant. Just förmågan att skapa harmoni i Newcastle – känd som en stormig klubb – är det som imponerar mest på mig.
Alan Pardew har agerat psykolog – och fått ut maximalt av materialet.
Ta bara hanteringen av Hatem Ben Arfa. Den franske stjärnan var känd som ett problembarn. Under Pardew har han spelat drömfotboll i vår. Han tar till och med jobbet för laget. Mot Chelsea imponerade hans presspel lika mycket som hans bollbehandling.
Alan Pardew berättar om Ben Arfa:
– Jag har sett målet mot Everton om och om igen, och känner att det är inte många gånger jag kommer att få jobba med en spelare med den talangen.
– Jag har fått jobba hårt med Hatem. Han hade en hemsk skada. Jag tog tillbaka honom lite tidigt och kände att nästa gång måste det bli rätt. Han var lite besviken först. Jag förstår det, och jag hanterade det bättre än jag hade gjort när jag var yngre.
– Han sätter upp en mur, för att hålla distans, många bra spelare gör det. Teddy Sheringham var också så, men när du väl kommer innanför muren finner du en stark och älskvärd karaktär.
– Jag ger inte så mycket instruktioner offensivt. Med en sån som Hatem måste du låta dem få ha sin värld – när han har bollen är det hans värld. När han inte har den är det min värld. Det har jag fokuserat på, att ge frihet och låta honom uttrycka det.
Ta hanteringen av Demba Ba. När Papiss Cissé värvades fick den förstnämnde acceptera en kantroll. Han har gjort ett lojalt arbete utan att klaga.
– De är väldigt olika. Demba är mer kreativ och kan vara länkspelare och spela fram. Papiss lever för att göra mål.
Vissa tränare, inte minst Alex Ferguson, lyckas få spelare att acceptera att sitta på bänken, acceptera otacksamma roller. I andra klubbar kan det orsaka världskrig.
Alla som sett Newcastle spela den här säsongen, alla som sett att Jonas Gutiérrez aldrig sviker sin ytterback i defensiven, vet att det är ett lag där spelarna jobbar otroligt hårt för varandra.
Alan Pardew verkar ha den där förmågan.
Samme man som blivit sparkad av West Ham, Charlton, Southampton, men tog smällarna och reste sig.


Alan Pardew presenterades som tränare i Newcastle i december 2010 – ett impopulärt val.

Egentligen skulle ha inte ha blivit fotbollsspelare, Alan Scott Pardew. Han föddes i Wimbledon 1961. Som ung kombinerade amatörfotboll med arbetet som fönstermontör och extraknäcket som taxichaufför. Från sitt arbete på byggena i London i slutet av 1970-talet och början av 80-talet kunde han se skymten av Upton Park. Han kunde inte ana då att han en dag skulle träna laget på den arenan.
Pardew spelade för Whyteleafe och Epsom & Ewell. Han hade ingen tanke på en professionell fotbollskarriär. Lönen var blygsam: 70 kronor i veckan, ytterligare 10 kronor i segerbonus. Vid ett tillfälle lade han av med fotbollen för att arbeta i Mellanöstern i ett halvår.
Först 1987, när han skulle fylla 26 år, värvades han till Crystal Palace av Steve Coppell, en affär värd 50 000 kronor.
Alan Pardew tvekade. I en intervju för sex år sedan berättade han:
– Fönsterbranschen var lukrativ på den tiden. Det kostade mig mycket pengar att gå till Palace. Jag tjänade bara 400 pund i veckan.
Tre år senare sköt han det avgörande 4-3-målet i FA-cupsemin mot Liverpool. Han spelade i finalen som Manchester United vann.
Pardew hade inte den naturliga talangen, hans spel byggde mer på inställning och attityd. Han har kallats ”dåtidens Scott Parker”. Hans förre tränare Billy Smith har berättat:
– Han var inte den bästa passningsspelaren. Han har överraskat alla med att lyckas som manager. Han var lite strulig, kom sent till träningar och så.
Innan den aktiva karriären var över hann den hårt arbetande mittfältaren spela för klubbar som Charlton, Barnet och Reading och en kort lånesejour i Tottenham innan han tog jobbet som spelade reservlagstränare i Reading 1997.
Där gjorde han succé. Efter att ha fått huvudansvaret lyfte han laget från botten till avancemang till gamla Division One (Championship) inom ett par år.
Det var året efter det som våra vägar hade kunnat korsas. Alans fru, Tina, kommer från Västerås och via en gemensam vän fick jag en lös förfrågan om jag ville träna med Reading under deras läger i Sverige. Min vän Martin, vars föräldrar kände Alan, nappade och fick köra målvaktsträning med Marcus Hahnemann (som för övrigt är Colorado Avalanche-fan och bara ville prata om Peter ”Foppa” Forsberg). Själv avböjde jag erbjudandet. I efterhand har jag ångrat mig många gånger, men sedan förra månadens slaktarmatch har jag känt att det, trots allt, var rätt klokt.

Framgångarna i Reading gav eko. Alan Pardew handplockades till West Ham där han förde upp laget till Premier League. Första säsongen, 2005/06, slutade ”Hammers” nia i ligan och nådde FA-cupfinal. Pardew var en sen Steven Gerrard-kvittering från att skriva historia och vinna FA-cupen. Den före detta fönstermontören hyllades som en av landets mest lovande managers.
Han var visserligen inte omtyckt av alla. Hans heta temperament och rappa käft – förmodligen ett resultat av jargongen bland byggnadsarbetarna där i början av 80-talet – gjorde att hamnade i luven på andra tränare. I West Ham anställde klubben en mediarådgivare.
Pardew och Arsène Wenger bråkade öppet. En gång i tidningarna sedan Pardew kritiserat Arsenal för att ha spelat en elva utan engelska spelare. Wenger kallade uttalandet ”rasistiskt”.
– En manager som är gift med en svenska och har värvat spelare från hela världen kan inte kallas rasist, svarade Alan Pardew.
Ett halvår senare, i november 2006, hamnade de i handgemäng vid sidlinjen.
Han kom bättre överens med José Mourinho. Alan Pardew var fascinerad av Chelseatränaren och besökte träningsanläggningen.
– Innan jag flyttade norrut var Chelsea det lag jag såg oftast. Jag gjorde en stor studie om Mourinho, hur han spelade och hur han lyckades gå obesegrad på hemmaplan. José hade gjort det med Porto också. Det handlade inte bara om bra spelare, det var något mer.

Vid tidpunkten för fighten med Wenger hade karriärkurvan som pekade uppåt vänt.
Alan Pardew sparkades från West Ham i december efter en tung höst där han inte alls lyckats få in Carlos Tévez och Javier Mascherano i laget. När han lämnade klubben sa isländske ägaren Eggert Magnusson att det var som att ”skära bort en bit cancer”.
Äventyret i Charlton blev inte heller lyckat. Pardew spenderade relativt stora pengar men laget sladdade. I november 2008, efter en förlust mot Sheffield United, stannade hundratals fans kvar och skanderade ”We want Pardew out”.
Sedan kom sejouren i Southampton där han sparkades tre matcher in på säsongen 2010/11.
Efter tre mer eller mindre misslyckade tränaruppdrag var Alan Pardews status körd i botten. Det var därför Newcastles fans reagerade med ilska när han presenterades som ersättare till omtyckte Chris Hughton som sparkats trots en stark höst.
– Chris gjorde ett bra jobb. Han är en bra coach. Men det var tydligt att Mike (Ashley) och Derek (Llambias) inte ville fortsätta med honom. Det var samma sak för mig i Southampton där jag tyckte att jag gjorde ett bra jobb. Så jag hade ingen sympati för Chris, jag hade upplevt samma sak; det är så det fungerar, säger Alan Pardew i en intervju med The Times.
Sällan har en ny Premier League-tränare mötts med sådan avsky. En omröstning visade att endast 5,5 procent av fansen var positiva till Alan Pardew.
Men kritiken späddes på av falska teorier. Det hette att Pardew fått jobbet för att han var en av Mike Ashleys pokerpolare från London.
Sanningen, enligt The Times, är att Alan Pardew aldrig hade träffat Ashley när han kallades till en intervju.
– Jag fick en bra känsla med Mike. Det var inget snobbigt med hans attityd om vem som skulle träna Newcastle. Jag var inte ”Pardinho”, men han var inte besvärad av det.

Alan Pardew har hela tiden backat upp sin ägare. Även när Andy Carroll såldes i januari förra året.
– Carroll var ett hårt slag när han gick. Min ambition var att göra honom till Englands näste centerforward. Men budet var… well, vi tittade alla på varandra och sa: ”Vad kan vi göra?”. Budet var löjligt för en spelare med den erfarenheten som han hade, 16 matcher i Premier League.
Mike Ashley har fått kritik för att han hållit i pengarna. Men Pardew förstår strategin.
– Vi kan inte ta risker. Leeds, Portsmouth, Rangers – huvudet i sanden, beslut fattade på impulser. Det finns inte en chans att Mike och Derek kommer att göra det. Mike har satsat ungefär 273 miljoner pund i klubben och inte tagit något tillbaka. Politiskt är det ett minfält för mig. Jag vill ha en god relation till fansen, men jag vill säga till dem, innan de blir upprörda: Mike har investerat 25 procent av sin förmögenhet i klubben.
– Fråga mig efter 25 procent av mina pengar och du har noll chans, jag bryr mig inte om hur bra din idé är.
Fråga 100 procent av Newcastlefansen och de skulle förmodligen vara eniga om att Alan Pardew är årets manager i Premier League.

Källor: BBC, The Guardian, The Telegraph, The Times, Wikipedia

FAKTA/Newcastles spelaromsättning inför säsongen
In: Mehdi Abeid (Lens), Yohan Cabaye (Lille), Demba Ba (West Ham), Sylvain Marveaux (Rennes), Gabriel Obertán (Manchester United), Davide Santon (Inter), Rob Elliot (Charlton).
Ut: Sol Campbell (klubb oklar), Shefki Kuqi (Oldham), Kevin Nolan (West Ham), David Leadbitter (Torquay), Wayne Routledge (Swansea), José Enrique (Liverpool), Joey Barton (QPR).

***
Senare i dag eller i morgon kommer jag att lista de tränare som jag tycker har gjort de största bedrifterna den här säsongen.

Analys av toppstriden: Skadeläget, programmet, formen

av Kalle Karlsson

Tre omgångar kvar. Slaget om Champions League-platserna är hetare än någonsin.
En eller två platser står på spel. Det vet vi inte förrän i efterhand, när Champions League-finalen har avgjorts. Så raffinerat är läget.
– Jag kommer sätta ölen i halsen om Chelsea vinner Champions League, sa Alan Pardew innan Chelsea hade spelat bort Barcelona.
Här har jag tagit tempen på klubbarna som slåss om CL-biljetterna. Det är en nulägesanalys, inte en profetia om hur det slutar.

Tabelläget 
1) Man United 35   83
2) Man City 35   80
3) Arsenal 36   66
4) Tottenham 35   62
5) Newcastle 35   62
6) Chelsea 35   61
7) Everton 35   51

3) Arsenal, 66 poäng, +24

Återstående program: 4
Norwich (h), West Bromwich (b)
Kommentar: Två överkomliga matcher. Norwich har tappat fart senaste månaden. WBA på The Hawthorns är ingen munsbit, men Roy Hodgsons gäng har i jämförelse väldigt lite att spela för i den matchen.

Skadeläget: 3
Mikel Arteta (resten av säsongen), Theo Walcott (oklart), Jack Wilshere (resten av säsongen), Per Mertesacker (14 maj), Emmanuel Frimpong (september).
Kommentar: Försvarskrisen är över. Skadan på Mikel Arteta ställer till det för Arsène Wenger som inte får samma balans på mittfältet.

Formen: 2
Kommentar: Arsenal var glödhett i mars, men sedan Mikel Arteta gick sönder i inledningen av matchen mot Wigan har maskineriet hackat. En förlust och två kryss på de tre senaste matcherna.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Robin van Persie har tappat sin sanslösa målform. Hittade rätt i helgen mot Stoke, men det var första spelmålet i ligan sedan 12 mars.

Tränare: 4
Kommentar: Arsène Wenger har erfarenheten och kunnandet för att inte darra när säsongen går in i ett avgörande skede. Har hans trupp det?

Totalt: 15/25

4) Tottenham 62 poäng, +20

Återstående program: 2
Bolton (b), Aston Villa (b), Fulham (h).
Kommentar: Två matcher på bortaplan mot lag som slåss om kontraktet. Dessutom svårspelade Fulham på hemmaplan i sista matchen.

Skadeläget: 3
Benoit Assou-Ekotto (oklart), Louis Saha (oklart), Niko Kranjcar (oklart), Heurelho Gomes (oklart), Michael Dawson (resten av säsongen), Jermaine Jenas (resten av säsongen), Tom Huddlestone (resten av säsongen).
Kommentar: Spurs skadelista har varit lång hela säsongen, men nu är åtminstone nyckelspelarna hela. Av dessa namn är det bara Assou-Ekotto som kan klassas som ordinarie.

Formen: 1
Kommentar: Spurs har kollapsat efter den fina hösten. Visserligen blev det seger i dag, men den trepoängaren kom mot hopplösa Blackburn. Bara två segrar på de tio senaste i ligan.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: Gareth Bale har spelat helt okej, men haft marginalerna emot sig under våren (träffar i virket och lagkamrater som inte förvaltar chanserna han skapar). Gjorde en mycket bra insats i dag.

Tränare: 2
Kommentar: Harry Redknapp har gjort ett fantastiskt arbete med Spurs sedan han tog över hösten 2008, men sedan han kopplades ihop med förbundskaptensjobbet har varken han eller klubben arbetat i harmoni. Ligaavslutningen kommer att definiera hans säsong.

Totalt: 11/25.

5) Newcastle 62 poäng, +7

Återstående program: 1
Chelsea (b), Manchester City (h), Everton (b).
Kommentar: Ett nytänt Chelsea borta, ett titeljagande City hemma och en avslutning borta mot Everton som alltid är bättre på våren. Schemat talar kraftigt emot Newcastle.

Skadeläget: 3
Gabriel Obertan (2 maj), Haris Vuckic (oklart), Danny Guthrie (2 maj), Peter Lövenkrands (resten av säsongen), Sammy Ameobi (oklart), Steven Taylor (resten av säsongen), Sylvain Marveaux (2 maj).
Kommentar: Många som trängs på rehabcykeln, men ingen av de ordinarie spelarna, bortsett från mittbacken Taylor.

Formen: 3
Kommentar: Newcastle hade sex raka segrar och hade spelat drömfotboll fram till helgen. Sedan kom 0-4 borta mot Wigan. Ett olycksfall i arbetet eller starten på en tyngre trend? Det återstår att se.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Med Steven Taylor på skadeligan är Fabricio Coloccini centralfiguren i försvaret. Han har varit lysande senaste månaderna, men han såg precis som resten av laget, rätt vilsen ut i går. Samma sak här: Var det ett snedsteg?

Tränare: 3
Kommentar: Alan Pardew borde ligga bra till för att bli utsedd till årets manager i Premier League. Så imponerande är arbetet han gjort med det här manskapet. Bristfällig rutin från liknande toppstrider.

Totalt: 14/25

6) Chelsea 61 poäng, +23

Återstående program: 2
Newcastle (h), Liverpool (b), Blackburn (h).
Kommentar: Ett revanschsuget Newcastle kan bli nog så tufft. Dessutom Liverpool på bortaplan direkt efter att lagen ställts mot varandra i FA-cupfinalen.

Skadeläget: 2
Ryan Bertrand (oklart), Gary Cahill (oklart), David Luiz (oklart).
Kommentar: Hanterbart sett till antalet, men att ha två mittbackar borta i ett så här avgörande skede av säsongen är inte optimalt. Står och faller med John Terry och Branislav Ivanovic för tillfället.

Formen: 5
Kommentar: Sedan Roberto Di Matteo tog över i början av mars har Chelsea spelat 16 matcher och förlorat en (borta mot Manchester City). Slog ut Barcelona i Champions League och vann med 6-1 i dag. Chelsea glöder.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: John Terry har gjort en stark vår. Visst, hjärnsläppet i Champions League som gör att han missar finalen var ren idioti, men spelmässigt har han visat att formen är på topp, inte minst i första mötet med Barcelona.

Tränare: 4
Kommentar: Roberto Di Matteo är en rookie i sammanhanget men allt han rör vid för tillfället verkar bli till guld. Har fått laget att vinna, Fernando Torres att göra mål och Roman Abramovitj att le. Sett till dagsformen är han värd en femma i betyg.

Totalt: 16/25.

———————————————-

Fotnot: Om Chelsea vinner Champions League och inte slutar bland de fyra första i ligan kommer fjärdeplatsen endast att ge spel i Europa League. Chelsea får då den fjärde Champions League-platsen. Alla engelska CL-lag slipper då att kvala till turneringen.

***
Vad tror du om slaget om Champions League-platserna?
Vilket lag ser hetast ut?
Vad kommer att bli avgörande?
Kommer Chelsea vinna Champions League och därmed snuva någon av konkurrenterna på en av CL-biljetterna?

***
Mitt tips: Arsenal slutar trea. Tottenham slutar fyra. Bayern München vinner Champions League.

Dokument: Problembarnet mognade – och blev hetast i Premier League

av Kalle Karlsson

Han var en av Europas mest lovande spelare – men slarvade bort karriären med ständiga bråk.
Tidigare i år pratade han om att vinna Ballon d’Or – i ett läge då han inte spelat för sitt landslag på 1,5 år och satt på bänken i klubblaget.
Till slut kom genombrottet för Newcastles Hatem Ben Arfa, 25.
Det här är berättelsen om hur problembarnet mognade, flydde en religiös sekt, bytte position, blev en av Premier Leagues hetaste spelare – och nu kan bli en joker för Frankrike i EM.

Newcastle United är vid sidan av nykomlingarna Swansea och Norwich ligans stora positiva överraskning den här säsongen.
Från att ha varit Europas mest underpresterande storklubb, men en ettårig sejour i andraligan, har fansen på Tyneside äntligen fått se sitt lag tillbaka i toppen av Premier League.
Managern Alan Pardew har fått ut maximalt av spelarmaterialet. Flera av spelarna spelar sitt livs fotboll: Tim Krul, Fabricio Coloccini, Cheick Tioté, Yohan Cabaye, Demba Ba.
Men är det någon spelare som just nu får supportrarna att resa sig ur stolen, som får pulsen att höjas lite extra på St James’ Park, är det spelaren som nyss satt på bänken.
Hatem Ben Arfa har varit glödhet den senaste månaden. Han gjorde mål borta mot Arsenal den 12 mars. Två veckor senare, borta mot West Bromwich, var han outstanding och blev utsedd till ”Omgångens spelare” i den här bloggen. Han låg bakom alla tre målen när Newcastle vann enkelt med 3-1. I söndags var han segerorganisatör i segermatchen mot Liverpool. Papiss Cissé gjorde båda målen, men det var Hatem Ben Arfas insats – där han terroriserade Liverpools vänsterback José Enrique – som fastnade på näthinnan.
Han har, kort sagt, varit allt det som vi en gång trodde att han skulle bli.
Vägen dit har varit lång och brokig.

Hatem Ben Arfa kom fram i den ansedda akademin Clairefontaine. Han tillhörde den fantastiska ”class of ’87” (födelseåret) med spelare som Samir Nasri, Jérémy Menez och Karim Benzema.
Ben Arfa, son till en tunisisk immigrant, fick tidigt en stämpel som bråkmakare. När ett franskt tv-team gjorde en dokumentärserie från anläggningen fångade de ett klipp med en 15-årig Ben Arfa som skriker åt Abou Diaby:
– Your father is a son of a bitch.
Kamraterna får gå emellan och hindra ett slagsmål. Senare i programmet sitter Ben Arfa då på sitt rum. Han har lugnat ned sig, framstår som blyg.
– Jag är en karaktär. Jag är lite nervös för att jag är liten till växten. Det har stört mig mycket.
Tre klubbar på fem säsonger som ungdomsspelare vittnade om en spelare som hade svårt att finna sig tillrätta. Ben Arfa menar att hans tuffa uppväxt var orsaken.
– Min pappa var strikt och sa aldrig att han älskade mig. Det fanns en brist på kärlek, han visste inte hur han skulle visa känslor. Jag skyller inte på honom, men all frustration som jag kände från familjen tog jag ut på folk utanför den sfären.
Lyon tog chansen.
När Frankrike vann U17-EM 2004 var Ben Arfa stjärnan i det franska laget. Han debuterade för Lyon i franska ligan 2004 och vann fyra ligatitlar med Kim Källström & Co. Men genombrottet kom aldrig. Istället handlade det mest om svarta rubriker. Han drog sällan jämnt med Gérard Houllier. Han bråkade med lagkamraterna och presidenten Jean-Michel Aulas.
I en intervju med L’Equipe i början av året berättade han om hur han kände sig vilsen, om hur sökandet efter en identitet höll på att leda honom till en religiös sekt via franske rapparen Abd Al Malik.
– Jag mådde inte bra och sökte välbefinnande. Jag läste böcker om sufism och de bra sakerna gjorde mig nyfiken. Då Abd Al Malik var intresserad av det, kontaktade jag honom och gick med.
Det gick så långt att han reste till Marocko för att träffa en schejk. De placerade schejken på en piedestal. De sa till mig att alla som var emot sufism var fiender. De gjorde mig beroende och ett tag ville jag följa dem.
En detalj räddade blev droppen – när han ombads att kyssa schejkens fötter.
– Det var obligatoriskt i bönesalen. Mitt ego räddade mig. Jag kunde inte acceptera det. Det var inte den spiritualism jag sökte.
När Ben Arfa lämnade Lyon för Marseille var det få som sörjde i Lyon. Ben Arfa beskyllde Lyon för att vara ”ekonomiskt disorienterade”. Lyon hade inga problem att vifta undan dessa beskyllningar när de rensade Ben Arfas skåp i omklädningsrummet och fann en check på 90 000 euro.
Samtidigt hade jämnårige Karim Benzema slagit sig fram som en av Europas mest lovande spelare och värvats till Real Madrid.

Flytten till Marseille blev inte heller det lyft han önskat. Hans relation med tränaren Eric Gerets blev ohållbar när han Ben Arfa gjorde ”en Tévez” och vägrade hoppa in i en match mot Paris SG.
Tränarbytet, Didier Deschamps tog över efter Gerets, blev bara ett temporärt lyft. Marseille vann ligan, men den offensive mittfältaren sprang fortfarande runt med oförlöst potential. Hans pappa, Kamel Ben Arfa, tidigare landslagsspelare för Tunisien, gick ut i tidningarna och uttryckte oro för sonens livsstil.
Därför var utlåningen till Newcastle sommaren 2010 precis det miljöombyte som Hatem Ben Arfa behövde.
Han inledde ligan mycket lovande, bland annat med ett drömmål som gav seger i andra omgången borta mot Everton.
En månad tidigare hade han tagits ut i Frankrikes landslag. Det var Laurent Blancs första landslagstrupp. Ben Arfa tackade för förtroendet genom att göra mål i mötet med Norge.
Karriären som hackat under flera år såg äntligen ut att vara på rätt spår.
Den 3 oktober, två veckor efter matchen mot Everton, var olyckan framme i bortamötet med Manchester City. Nigel De Jong delade ut en brysk tackling. Ben Arfas ben gick av. Fyndlånet bars ut på bår och karriären var återigen på väg ned i källaren.


Ben Arfa på båren efter benbrottet hösten 2010.

Hatem Ben Arfa spelade inget mer den säsongen, men Newcastle tog ändå ett beslut som man knappast ångrar. Redan i december, tre månader efter skadan, beslutade nye tränaren Alan Pardew för att lösa spelaren. Eftersom det fanns frågetecken för karriären satt Newcastle i en bra förhandlingsposition. Enligt uppgifter löste de mittfältaren för så lite som £2m.
– Jag är överlycklig över att vi säkrat Hatem. Jag tvivlar inte på att han, när han är tillbaka, kommer att visa vilken superb spelare han är, sa Pardew.
I september förra året gjorde Ben Arfa comeback, nästan exakt ett år efter benbrottet. Efter en så lång frånvaro var det naturligt att han behövde tid. Under hösten användes han mest som inhoppare. Fram till januari hade han bara startat tre matcher i ligan.
I januari blixtrade han till och visade den där ohyggligt höga högstanivån när han gjorde ett solomål mot Blackburn i FA-cupen. Men han var ändå bara en rotationsspelare i februari och mars.
I en intervju med L’Equipe pratade han om vikten av att bida sin tid:
– Nuförtiden är jag också frustrerad när jag inte får spela, men istället för att bråka med managern som jag hade gjort förr så släpper jag det för jag vet att jag kommer att vara förloraren. Jag fortsätter att arbeta hårt på träningarna för att vara redo är jag behövs. Jag har tålamod för jag vet att det lönar sig i slutändan.
Det gjorde det.

Sedan mötet med Arsenal den 12 mars har Hatem Ben Arfa varit given i startelvan. Med nye Papiss Cissé har Alan Pardew har hittat en ny 4-3-3-uppställning som är som skräddarsydd för Ben Arfa. Numera utgår han från högerkanten där han kan vika inåt i plan och låta vänsterfoten tala.
Det var det den gjorde mot Liverpool när Ben Arfas känsliga inlägg hittade pannan på Cissé som nickade in 1-0.
25-åringen var outstanding veckan innan, men insatsen mot Liverpool var den som gav eko. Daily Mirrors Simon Bird jämförde Ben Arfa med en före detta Newcastle-legendar: Peter Beardsley. Alan Pardew var lyrisk efter matchen och menade att Ben Arfa måste vara aktuell för EM.
– Han har en individuell kvalitet som det skulle förvåna mig om Frankrike har i sin trupp.
Med landslagskonkurrenter som Jérémy Menez, Marvin Martin och Florent Malouda ur form menar, många att det inte ens ska vara någon diskussion.
– Han måste med till EM, Frankrike klarar sig inte utan honom, sa förre landslagsspelaren Luis Fernandez i tv-kanalen RMC. Han kan slå en avgörande passning och har en otrolig förmåga att göra bort sin försvarare. Han kan spela till vänster, till höger eller ”i hålet”. Han måste vara med.
Det återstår att se om Laurent Blanc delar den uppfattningen.
För Hatem Ben Arfa kan EM i sommar bli den stora möjligheten att kompensera för de förlorade åren, för alla svarta rubriker, för stämpeln som bråkmakare. Möjligheten att visa världen att han mognat.
– Jag förlorade tid i min karriär, men i livet har jag alltid utgångspunkten att jag kommer att vinna. Jag ser fram emot de kommande tre-fyra åren. Under den tiden kan jag se mig själv på toppen, vinna exempelvis VM 2014 i Brasilien och Ballon d’Or. Jag har fullt av drömmar.

Källor: Daily Mirror, The Guardian, France Football, L’Equipe.

Sida 5 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB