Det är inte ofta fotbolls-Englands fokus riktas mot Stadium of Light. Sunderland har haft några motiga år, laget har varit intetsägande och utan färgstarka profiler till dess att Paolo Di Canio satte sig på tränarbänken i våras.
Men i lördags vid 16-tiden var landets blickar riktade mot stadens mäktiga fotbollsarena.
Pressplatserna var fullbelagda. Alla utom lokalreportrarna var där för att se 42-miljonerpundsmannen.
Efter nästan två veckors haussande och uppbyggda förväntningar skulle Mesut Özil debutera i Arsenal.
Om det var någon som fortfarande satt och undrade hur i all sin dar Arsenal kunde lägga så mycket pengar på en spelare som blivit överflödig i Real Madrid skulle det inte dröja länge innan denne spelare gav goda argument.

I elfte minuten tog han en djupledslöpning in bakom Sunderlands högerback Ondrej Celustka, sög in bollen med en nedtagning i världsklass och serverade Olivier Giroud som kunde direktskjuta in 1–0.
Om Özil fortsätter med sådana nummer kommer tvivlarna, om de nu existerar, snart vara obefintliga.
Det är den här sortens individuell briljans Arsène Wenger betalat för. En löpning, en nedtagning, en framspelad. 1-0 och Arsenal i förarsätet.
Innan kvarten var spelad hade Mesut Özil även spelat fram Theo Walcott till ett friläge. Det var ingen svår passning, men skillnaden mellan bra och väldigt bra spelare är att den senare kategorin nästan alltid levererar passningarna med rätt hårdhet och rätt tajming. Mesut Özil är en sådan spelare. En sådan som gör skillnad.
Tysken hann med ytterligare en fin till Theo Walcott.
Han hade höga förväntningar på sig, och i första halvlek infriade han dem sannerligen.

Mesut Özil utgick från vänsterkanten på den officiella laguppställningen, men hans roll var en ren nummer tio-position. Han flöt ständigt runt i ytan mellan motståndarnas mittfält och backlinje, ofta vid kanterna för att skapa numerära överlägen.
När jag såg matchen tyckte jag att han inte var lika aktiv i spelet utan boll som han brukar vara, vilket hade varit naturligt då han missade torsdagens träning på grund av sjukdom och var osäker till att starta. Men så granskade jag statistiken och såg diagrammen över hans passningar.
Özil slog 34 passningar till rätt adress på offensiv tredjedel – fler än någon annan gjort i Premier League den här säsongen.

Diagram över Mesut Özils samtliga 79 passningar. Han hade 90 i passningsprocent, bara överträffat av de defensiva spelarna i Arsenal (som inte behöver så riskfyllda passningar).

I diagrammet över hans ”mottagna passningar” kan vi notera att han var rörlig och drog sig utåt mot kanterna, bort från den ”röda zonen” framför mittbackarna.

Det här diagrammet säger en hel del om Özils styrka. Han är ingen statisk tia som parkerar centralt och väntar på att få tillbakaspel från centerforwarden. Han drar sig ständigt ut på kanterna för att bli spelbar och skapa numerära överlägen.

Han mattades i andra halvlek och byttes ut, men då hade han redan lagt grunden till segern. Dels genom assisten till 1–0-målet, dels genom ”hockeyassisten” till Aaron Ramseys 2–1-mål.
En nätt och jämnt matchfit Mesut Özil var bra i lördags.
Mycket talar för att det bara var en försmak av vad som väntar.

***
Det var lite om Mesut Özils debut. Jag var på tränarutbildning i helgen, därför hamnade jag lite efter med bloggandet.
Det händer att läsare frågar om jag inte borde bli tränare. Faktum är att jag blev spelande assisterande a-lagstränare i division 5 redan som 19-åring (förmodligen en av landets yngsta), men jag har fått tillbaka suget nu. Så är det något lag på division 2-3-nivå i Stockholmsområdet som letar tränare till nästa säsong så är jag beredd att lyssna.
Nog om det.
Senare kommer lite mer om helgens PL-fotboll. Det är inte omöjligt att Aaron Ramsey och Gareth Barry figurerar då.

Förra säsongen:
Premier League: 17.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Tio nya spelare, ny taktik och en mördande försäsongsträning.
Paolo Di Canio-revolutionen fortsätter skölja över Sunderland.
Hur långt räcker den?

Om jag ska plocka fram en sekvens från Premier League säsongen 2012/13 – blott en – som jag vill minnas i evighet är det denna:
David Vaughan gör 3–0-målet för Sunderland i derbyt borta mot Newcastle och Paolo Di Canio går fullständigt banans vid sidlinjen.
Han firar som om han själv skjutit hem ett VM-guld med ett golden goal.

Italienaren hade tagit över efter sparkade Martin O’Neill, han var ifrågasatt på sina håll.
Var han kompetent nog för jobbet eller hade han fått tjänsten för sitt namn, för att han var Paolo Di Canio, med allt vad det innebär?
Under sekunderna när han vevade med armarna och gled ned på knäna på St James’ Park blev han en hjälte i Sunderland-fansens ögon.
Bland alla tillrättalagda tränare står han för något annat. Äkta glädje.
Paolo Di Canio är tränaren som ger uttryck läktarnas passion.

Med Paolo Di Canio blir det rock ’n’ roll. Aldrig vardagstristess. Oavsett hur färglöst laget var förra säsongen var det en fröjd att följa dem efter att Di Canio ställt sig vid tränarbänken. Att titta på honom var underhållning nog.
Det kommer att bli kul att följa Sunderland även den här säsongen.
Di Canio har nämligen varit ligans mest aktiva manager under transferfönstret. Tio nya spelare har anlänt till Stadium of Light.
Bland namnen som sticker ut finns Emanuele Giaccherini från Juventus, Jozy Altidore från AZ Alkmaar, Cabral från Basel och David Moberg Karlsson från IFK Göteborg.
Ambitiöst?
Jo, men samtidigt ställer jag mig frågan om det inte handlar om kvantitet framför kvalitet. Sunderland har sålt målvakten Simon Mignolet till Liverpool och fått se Danny Rose återvända till Tottenham. Laget som slutade på platsen precis ovanför nedflyttningsstrecket har förlorat sina två bästa spelare från ifjol.
Klubbens ”net spend” är bara €7m, mindre än Crystal Palaces.

Paolo Di Canio har skickat i väg stofiler som Titus Bramble. Lee Cattermole, före detta lagkapten, har inte sålts ännu men petas förmodligen ur Premier League-truppen. Även James McClean har lämnat. Ingen större förlust då spelaren stagnerat.
Trots alla värvningar i sommar har Sunderland fortfarande inga vettiga ytterbackar. Under försäsongen har Craig Gardner och Jack Colback återigen spelats som ytterbackar. De är okej, men inte optimala.
Så trots tio värvningar finns det fortfarande brister i truppen.
Det ryktades nyligen om intresse för Inters Walter Gargano. Han hade gjort nytta på det här mittfältet.

Di Canio har kört stenhårt med laget under försäsongen. Lagkaptenen John O’Shea avslöjade i en intervju att de drillades tre gånger om dagen: Löpning plus gympass på förmiddagen, fotbollsträning på eftermiddagen.
Det bådar gott. En klubb som Sunderland kan inte ligga på latsidan om man ska hävda sig mot klubbar som har råd att spendera avsevärt mycket mer pengar på nyförvärv.
Laget ska samtidigt spela en mer passningsorienterad fotboll kommande säsong. Det säger inte så mycket om man jämför med förra året då Sunderland i många matcher var håglöst, idéfattigt – nästan handlingsförlamat. Men jag gillar tanken.

För att Sunderland ska lyckas krävs förstås att spelare som svek ifjol tar sig i kragen. Som Stéphane Sessègnon. Som Sebastian Larsson. Som Adam Johnson.
Steven Fletcher behöver hitta målet, om nu inte Jozy Altidore blir den succé fansen drömmer om på. Han påstår själv att han är avsevärt bättre än under sejouren i Hull City.
Wes Brown, tillbaka från skada, blir ett välkommet tillskott i backlinjen om han håller sig frisk (det har varit lite si och så med det under hans karriär).
En annan avgörande faktor är målvakterna. Simon Mignolet tillhörde ligans bästa ifjol. Nu ska Keiren Westwood och Vito Mannone axla manteln. Ingen av dem känns som någon förstemålvakt.

Paolo Di Canio har skaffat sig många anhängare efter ett halvår i Premier League.
Fansen hade han redan vid ”hello”. Eller åtminstone efter 3–0 mot Newcastle. Det dröjde inte länge innan spelarna också föll för den karismatiske italienaren.
Di Canio-febern avtog med tiden, det ska sägas, men nu bubblar klubben av förväntningar igen.
Den här säsongen kommer visa om Di Canio är värd hajpen.

Tänkbar startelva:
Westwood – Gardner, Brown, O’Shea, Colback – Johnson, Cabral, Larsson, Giaccherini – Sessègnon – Fletcher.

Transfers In: Jozy Altidore (AZ Alkmaar, £6.5m), Emanuele Giaccherini (Juventus, £6.5m), Vito Mannone (Arsenal, £1.5m), David Moberg Karlsson (IFK Gothenburg, £1.5m), El-Hadji Ba (Le Havre, £380,000), Duncan Whatmore (Altrincham, Undisclosed), Cabral (Basel, Free), Modibo Diakité (Lazio, Free), Valentin Roberge (Maritimo, Free), Jordan Pickford (Burton Albion, Loan).
Out: Simon Mignolet (Liverpool, £9m), Ahmed Elmohamady (Hull, £2m), James McClean (Wigan, Undisclosed), Matt Kilgallon (Blackburn, Free), Adam Reed (Burton, Free), Ryan Noble (Burnley, Free), Danny Graham (Hull City, Loan), Alfred N’Diaye (Eskisehirspor, Loan).
Released: Titus Bramble, Anthony Callaghan, Wade Joyce, Matt Kilgallon, Ben Wilson.
Nyckelspelaren: Steven Fletcher.
Håll ögonen på: Emanuele Giaccherini.

För andra matchen i rad åkte Sunderland på en utvisning.
Det blev till slut en poäng i den hyperviktiga måndagsmatchen mot Stoke – men nu tvingas de klara sig utan sin tre bästa målskyttar.

Med tio minuter kvar av första halvlek, vid ställningen 0–1 på Stadium of Light, kastade sig Craig Gardner vårdslöst in i en duell med Stokes Charlie Adam.
Med sträckt ben träffade han Adam med dobbarna över foten. Gardner, Sebastian Larsson och de andra Sunderlandlirarna försökte få det till att det inte alls var så farligt, men domaren Lee Mason var klok nog att inte låta sig påverkas. Han plockade fram ett av säsongens mest givna röda kort.
Där och då var Sunderland riktigt illa ute.
Efter den fantastiska derbysegern mot Newcastle, när Paolo Di Canio firade som om hans lag vunnit VM-guld, och den meriterande segern över Everton har laget åkte på en stjärnsmäll mot Aston Villa (1-6) där man fick bästa spelaren Stéphane Sessègnon utvisad och avstängd.
Skyttekungen Steven Fletcher är redan på skadelistan. När Craig Gardner dragit på sig rött kort i den 34:e minuten var läget detta:
Underläge hemma mot Stoke. Två poäng före Wigan, som ligger under nedflyttningsstrecket och som har en match mindre spelad. Tre av de bästa spelarna otillgängliga framöver (Fletcher, Sessègnon, Gardner).
Krisen var nära.
Men utvisningen blev en väckarklocka.

I andra halvlek visade Sunderland direkt en vilja att gå framåt. Danny Rose fortsatte att attackera från sin vänsterbacksposition och Adam Johnson var fantastisk när han flyttades ut på högerkanten där han sysselsatte Stokeförsvaret gång på gång.
I den 63:e minuten kom utdelningen. John O’Shea tryckte in en boll från nära håll med mer vilja än ackuratess, men ack så viktigt det målet kan bli.
Matchutvecklingen var symptomatisk för ett Stoke som så ofta den här säsongen varit alltför försiktigt, alltför svagt framåt. De fick ett jätteläge att vinna den här matchen, men tappade istället allt spel och bjöd in hemmalaget.
Sunderland fick med sig en poäng trots att man spelade med tio man i 56 minuter. Nu har de tre poängs avstånd ned till Wigan och bättre målskillnad.
Men de röda korten har ställt till det. Paolo Di Canio vädjade efteråt till sina spelare att hitta balansen mellan passion och aggressivitet.
– Det är tydligt att jag gillar passion, jag älskar hjärta, men om vi ska förbättra oss är det en förutsättning att vi kan hantera aggressionen. Jag hoppas att vi inte gör liknande misstag.
– Vi måste sluta upp med det vi gjorde förra veckan (Sessègnons utvisning för en stämpling) och den här veckan. Det har gett oss problem och vi är inte i behov av att hjälpa de andra lagen.

På söndag väntar en ny måstematch för Sunderland, hemma mot Southampton, som också blivit indraget i bottenstriden.
– Det är en stor, stor match. Det är en Champions League-final för oss. Vi vet att vi har två matcher kvar och den matchen blir livsviktig för vårt öde.
Frågan är vem som ska göra målen.
Steven Fletcher (11), Stéphane Sessègnon (7) och Craig Gardner (6) är lagets bästa målskyttar. Anfallaren Danny Graham, som värvades i januari från Swansea, är fortfarande mållös. Igår sprang han lojalt och oavbrutet, men framför målet är han fortfarande iskall.

***
Bottenstriden är spektakulär. Inte ens Stoke på elfte plats i tabellen är på trygg mark. Fyra poäng skiljer mellan Wigan på plats 18 och Stoke.
Ikväll spelar Wigan den uppskjutna matchen hemma mot Swansea.
Vinner Roberto Martínez gäng den fajten har vi fyra lag runt strecket på 38 poäng: Wigan, Newcastle, Norwich, Sunderland.

När det som allra mest behövdes – då föll alla bitar på plats för Aston Villa.
Kan de bara klara kontraktet – och ett stort steg togs igår – kan gårdagens 6–1 mot Sunderland vara kvällen då allt vände och fansen började se ljuset i tunneln.

När matchen tickade in på tilläggstid kunde hemmafansen på Holte End knappt tro vad de hade sett.
En låst, händelsefattig match under de första 20 minuterna hade förvandlats till en målexplosion. Deras Aston Villa hade gjort vad de kämpat för under hela säsongen och krossat formstarka Sunderland med 6–1.
Det var som om allt klaffade samtidigt.
Mittbacken Ron Vlaar inledde målskyttet med ett distansskott från 35 meter. Sunderland stack emellan med ett otroligt vackert 1–1-mål signerat Danny Rose som väggade två gånger innan han placerade in bollen bakom Brad Guzan.
Då hade den dittills sömniga tillställningen tagit fart.
Matthew Lowton, planens bästa spelare, snodde en boll och serverade Andy Weimann till 2–1. Ett psykologiskt viktigt mål före paus.
I andra halvlek var det bara Aston Villa. Och väldigt mycket Christian Benteke.
Först nickade han in 3–1 på en retur på ett Gabby Agbonlahor-skott som ändrade riktning och ställde Simon Mignolet.
Sedan lät Carlos Cuéllar Benteke ta sats på en hörna (ingen bra idé). Belgaren käkade upp allt och alla i luftrummet och nickade in 4–1. Cuéllar bjöd även på 5–1 när han slarvade och skänkte bort bollen som hamnade hos Benteke som fullbordade ett hattrick på 17 minuter.
Då hade Sebastian Larsson sedan länge blivit utbytt, svensken hade en tung kväll på vänsterkanten.
”We want six”, skanderade hemmafansen.

Paolo Di Canio, den smått galne, underbare Sunderlandmanagern, hade ingen anledning att glida ned på knä den här kvällen. Han stod handfallen i sitt tekniska område.
”Sit down, Di Canio!”, sjöng hemmafansen, fortfarande lite lack över italienarens kommentar tidigare under säsongen om att Villa skulle åka ur.
Hans kväll blev än mörkare när domaren Lee Probert valde att ge rött kort till Stéphane Sessègnon för en stämpling (kunde ha varit gult, kunde ha varit rött). Nu måste Sunderland kriga om kontraktet i sista tre omgångarna utan sin bäste offensive spelare.
Smekmånaden är över för Di Canio.
Det är nu vi får se hans ledaregenskaper. Att leda laget i framgång är en sak. Att lyfta tunga huvuden efter 1–6 i en livsviktig bottenkamp är en helt annan.
Det skulle nämligen bli ett mål till. David Vaughan, inhopparen, slog en helt galen passning till en fri Gabby Agbonlahor, som sprang in med 6–1.
”We want seven”, skanderade Holte End.

Det här var Paul Lamberts tyngsta seger sedan han klev in på Villa Park. Det var första gången hans lag gjort över tre mål i en ligamatch. Lambert har haft ett tufft förstaår och degradering skulle betecknas som ett fiasko.
Kan Aston Villa klara sig kvar finns det hopp inför framtiden.
Startelvan igår bubblade av talang. Alla utespelare förutom Ron Vlaar och Gabriel Agbonlahor var mellan 21 och 23 år. Matthew Lowton gjorde en stormatch på högerbacken. Ashley Westwood var en jätte på mitten i andra halvlek. Trion framåt med Andreas Weimann, Gabby Agbonlahor och Christian Benteke var fantastisk; deras omställningsspel påminde lite om det tempofyllda spel vi såg tyska lag prestera förra veckan. Benteke blev den förste Villa-spelaren att nå 20-målsgränsen sedan Juan Pablo Angel.
Får Villa behålla honom i sommar? Tveksamt, men i så fall kan de åtminstone räkna hem stora pengar.
– Han har hållit världsklass-nivå, sa Paul Lambert efteråt i Sky.
Segern igår gav efterlängtat avstånd till Wigan. Sunderland, Aston Villa och Newcastle är fem poäng före Wigan, som dock har en match mindre spelad.
Aston Villa riskerar fortfarande att åka ur. Men gårdagen var ett stort steg mot en ljusare framtid.

Di Canio har väckt Sunderland
Var det någon som tvivlade på Di Canio-effekten? Om det fanns tvivel kvar efter den imponerande derbysegern över Newcastle såg Sunderlandspelarna till att röja undan dem på lördagen.
Det blev 1–0 mot Champions League-jagande Everton inför ett kokande Stadium of Light.
I rampljuset efter slutsignalen stod en hetlevrad italienare ensam kvar i mittcirkeln och tog emot publikens jubel.
Snacka om att Paolo Di Canio regerar på Wearside för tillfället.

Han har inte gjort några större förändringar sett till laguttagningar. Det han gjort är att han lyft humöret på spelartruppen. Fått dem att le igen. Och tro. Dels på sig själva, dels på laget.
Den nyvunna entusiasmen blev tydlig när Everton fick en indirekt frispark i andra halvlek efter att Sebastian Larsson slagit en okänslig hemåtpassning som Simon Mignolet tvingades rädda med händerna.
Sunderlandspelarna täckte första skottet, täckte andra skottet, offrade sig hejdlöst för att täcka tredje försöket och rensade till slut iväg bollen. Sista tiden under Martin O’Neill var de en samling resignerade fotbollsarbetare som inte var beredda att springa de där extra metrarna.
Nu är de beredda att göra vad som helst för sin nye tränare.

Stéphane Sessègnon sköt segermålet. Han nätade mot Newcastle i förra matchen och hans formkurva pekar onekligen uppåt.
Direkt efter slutsignalen fick han samma närgångna uppmuntran av Di Canio som Adam Johnson fick på St James’ Park.
När slutsignalen gått och Paolo Di Canio vevat med armarna i ett vilt firande framför fansen bakom spelarbänken, gick tränaren fram till Sessègnon, lade armen om stjärnan, pekade med fingret. Sessègnon såg oberörd ut. Då tog Di Canio tag i kinderna på stjärnan, sa några väl valda ord och till slut framkallades ett leende.
Ibland behövs inte mer än lite passionerat man-management.
Di Canio har fått Sunderland att le igen. Det lär räcka till nytt kontrakt.
Vad det räcker till på längre sikt vet vi inte.
Men det är en fråga som vi kan ägna sommaren åt att fundera på.

Sidwell har fått en ny läxa
Tillbaka efter en tre matcher lång avstängning. Då dröjde det knappt tolv minuter innan Fulhams Steve Sidwell hade dragit på sig ett nytt rött kort.
Det är bara tre veckor sedan Steve Sidwell fick rött kort i mötet med Queens Park Rangers. Då kastade han sig in bryskt i en duell med Armand Traoré.
Hade han lärt sig något? Tydligen inte.
Idag var Sidwell tillbaka i Fulhams startelva i hemmamötet med Arsenal. Men comebacken varade bara i drygt elva minuter för då hade mittfältaren satt dubbarna över ankeln på Mikel Arteta. Domaren Andre Marriner tvekade inte utan tog direkt fram det röda kortet. Korrekt beslut.
Steve Sidwell måste städa bort den här typen av satsningar. Annars kommer han dra på sig ännu fler röda kort.

Matchens karaktär förändrades givetvis när Fulham decimerades till tio man. Men hemmalaget stod upp förvånansvärt bra. Med Dimitar Berbatov som referenspunkt och Alexander Kacaniklic, tillbaka från låneperioden i Burnley, skapade laget några vassa kontringslägen.
Arsenal gjorde första halvlekens enda mål. Laurent Koscielny och Per Mertesacker flyttade upp på en frispark och samarbetade som om de lekte firma Adams/Bould.
Andra halvleken var tämligen händelsefattig. Arsenal satsade på att kontrollspela och bevaka sitt 1–0-resultat genom att få längd på anfallen. Fulham skapade några kvitteringslägen, närmast var högerbacken Stanislav Manolev som satte 1–1, men var (korrekt) avvinkad för offside.
I slutminuterna fick Andre Marriner för sig att ta ett kompensationsbeslut och ge Olivier Giroud rött kort för att ha träffat Manolev med dobbarna. Väl hårt, jag utgår från att de överklagar beslutet.

Arsenal kopplar ett allt fastare grepp om Champions League-platserna. Nu har laget tagit 29 av 36 poäng på de tolv senaste matcherna.

Vad säger de nu, de som skrattade åt Sunderland för tillsättningen av Paolo Di Canio?
Efter storsegern i Tyne-Wear-derbyt snackar hela fotbolls-England om ”Di Canio-effekten”.
Hans entusiasm lyfter hela ligan.

När Martin O’Neill fick sparken från Sunderland kom det inte som någon större överraskning. Laget hade underpresterat under ett års tid, den här säsongen har kantats av frustration och maktlöshet. Ägaren Ellis Short sköt till rejält med pengar i somras när klubben värvade Adam Johnson och Steven Fletcher – ändå har resultaten uteblivit.
Nyheten om O’Neills ersättare var dock en bomb.
Paolo Di Canio, 44,italienaren med begränsad erfarenhet efter att att ha lett Swindon Town, fick ansvaret att rädda Sunderland kvar i Premier League.
”Panikdrag”, hävdade vissa. Även många av de egna supportrarna ställde sig kritiska till att värva en så orutinerad tränare.
Bläcket på kontraktet hann knappt torka innan det blossade upp en storm och efterföljande debatt om Paolo Di Canios tidigare uttalanden om fascism och politiska ståndpunkt. Huvudpersonen och klubben skött krishanteringen tvivelaktigt genom att ducka för frågorna.
Di Canios fotbollsmässiga kvalifikationer har nästan glömts bort.
Efter ”uppvärmningen” borta mot Chelsea väntade Tyne-Wear-derby i helgen.
För Sunderland var det en ödesmatch. För Paolo Di Canio var det viktigare än så.

Som tränare är du i behov av en bra start. Det ger arbetsro och trovärdighet.
Som ung, grön tränare kan man multiplicera den där betydelsen med tio.
Paolo Di Canio kunde knappt ha drömt om en bättre söndag.
En seger hade varit bra nog. Nu blev det tre poäng mot bittra rivalen Newcastle, mötet som supportrarna kallar viktigare än allt annat. Dessutom i ett så utsatt läge.
Sättet de genomförde matchen på var ytterligare en fjäder i hatten.
Sunderland vann med 3–0 på St James’ Park och jag vågar slå fast att det var lagets bästa insats för säsongen. Visst, Newcastle var blekt och gjorde ett regelrätt 1–1-mål som vinkades av för offside, men den här söndagen handlade framför allt om Sunderland.
En nytänd Stèphane Sessègnon sprang in med 1–0 sedan Jonas Gutiérrez slagit en huvudlös passning. En nytänd (?) Adam Johnson satte 2–0 med ett behärskat skott. David Vaughan dunkade in 3–0 i krysset.
Bilderna av hur Paolo Di Canio firade målen som om han själv avgjort en VM-final på tilläggstid var underbara.
Paolo Di Canio var en karismatisk spelare. Hans aura som tränare är minst lika iögonfallande.
Till skillnad mot José Mourinhos (på senare år) teatraliska och kalkylerande firanden var Di Canios äkta. Direkt från hjärtat. Fotbollspassion när den är som finast. Han gled ned på knäna så kostymbyxorna blev alldeles leriga, han firade i högen av Sunderlandspelare på ett sätt som fick fotbollsvärlden att le.
– Det är andra byxparet som jag förstört. Jag skulle vilja förstöra ett par byxor varje vecka, även om det skulle kosta mig pengar. Jag ville springa längre, men jag kunde inte, jag är för gammal, därför föll jag ned på knä, sa Di Canio, enligt The Times.
Den sortens entusiasm – så länge den är äkta och inte påklistrad – smittar av sig på såväl spelare som fans.
Di Canio gjorde en poäng av att alla spelare, hela matchtruppen, skulle samlas och tacka de tillresta supportrarna. Han kramade om var och en. Adam Johnson måste ha hajat till när Di Canio klappade honom på kinden med samma kraft som José Mourinho använde mot Carles Puyol.

Att beskriva Paolo Di Canio som en frisk fläkt vore en underdrift. Han är en orkan som svept in över Wearside och blåst liv i en klubb som var på väg att kvävas.
Italienaren har, uppenbarligen, förmågan att motivera och inspirera sina adepter. Sett till gårdagens händelser var det tydligt att han lyckats göra ganska mycket rätt under sina första veckor som manager i klubben. Samma spelare som häromveckan agerade resignerat och utan självförtroende mot Manchester United sprang igår livet ur sig. Erik Hamrén hade talat om shining.
Visar Sebastian Larsson & Co samma inställning och vilja i slutomgångarna kan de inte åka ur.
Newcastle-fansen välkomnade Paolo Di Canio med en sång igår:
”Di Canio ooooh, Di Canio, oooaah, he came from Swindon Town, to send The Mackems down!”.
Fyndigt, men det kan istället bli tvärtom. Di Canio kan bli Sunderlands räddare.
Känslan igår var att han, på kort sikt, kan vara det bästa som hänt klubben på väldigt länge.

***
Missade tyvärr de övriga matcherna igår på grund av att mitt lag, Gamla Karlbergare spelade genrep inför seriestarten i division 6 (förlust, 1–2).
Jag noterade att Robin van Persie firade sitt förlösande straffmål i Di Canio-style genom att hoppa upp i famnen på sir Alex Ferguson (”Han höll på att döda mig, han glömmer att jag är 71 år!”).
Jag kom hem lagom till Chelseas slutforcering mot Manchester City och fick se Demba Ba reducera med ett klassmål.
City verkar ha fått upp ångan och bör svepa bort Wigan i finalen. Med en titel där kan Roberto Mancini känna sig tämligen säker på att få stanna på posten som tränare till nästa säsong.

Ingen vändning i sikte för Sunderland
Oinspirerat, håglöst och framför allt brist på kvalitet. Sunderlands insats mot Manchester United (0–1) var ingen uppmuntrande upplevelse för fansen på Stadium of Light.
Vi är vana vid att Martin O’Neills lag åtminstone kan agera brittiskt; springa, kriga om andrabollar, kämpa. Idag fanns inget av det. Sunderland hade ingen tro, och utan tro är frågan om det finns något hopp.
Visst, de ryckte upp sig under en femtonminutersperiod i andra halvlek och skapade lite tryck mot David De Gea, men fram till dess hade den spanske målvakten kunnat ställa sig bland fansen på bortasektionen – så sysslolös var han.
Sunderlands situation är alarmerande. Laget har bara fyra poäng ned till Wigan under strecket och har spelat två matcher mer. Dessutom har de ett tufft schema framöver där lag som Chelsea, Newcastle, Everton väntar de kommande tre omgångarna.
Väldigt lite av det vi såg idag talar för att laget ska vända trenden.
* Skadan på Steven Fletcher – missar resten av säsongen – är förödande. Den skotske anfallaren var ett av få ljus i höstens mörker och nu vilar ett tungt ansvar på Danny Graham eftersom Connor Wickham är för grön.
* Adam Johnson och James McClean har försvunnit ned samma mediokra tillstånd som de hade i säsongsstarten. Idag satt Sebastian Larsson på bänken, och att han inte färgar i det här gänget säger en hel del om svenskens form i år.

Steve Bruce var på väg att bygga något riktigt intressant med Sunderland för några år sedan när Darren Bent, Asamoah Gyan och Danny Welbeck bildade en fruktad trojka. Den tiden känns avlägsen.
Dagens trupp behöver en rejäl uppfräschning. Det som saknas är spelare av odiskutabel kvalitet. Förra säsongen kunde laget luta sig emot Stéphane Sèssegnon, men nu när han letar efter formen finns ingen som kan ta över manteln.
Ägaren Ellis Short öppnade plånboken i somras när Martin O’Neill tilläts värva Adam Johnson och Steven Fletcher. I januari anslöt mittfältaren Alfred N’Daye. Investeringarna har uppenbarligen inte räckt.
Om kontraktet säkras kommer han behöva gräva i fickorna igen. Annars riskerar Sunderland att sjunka än djupare i kvicksanden.

Young bör hänga löst i sommar
Manchester Uniteds försvar var återigen vattentätt (Nemanja Vidic!) och Michael Carrick var kung på mitten. Men det har jag ju skrivit om tidigare så jag fastnade istället på Ashley Youngs insats.
Han är verkligen en skugga av sitt forna jag.
I Aston Villa var han en fartspelare och en av ligans mest pålitliga inläggsleverantörer; alltid på språng, ytterst vass i en mot en-situationer.
Under sin första tid i Manchester United var han precis det och lite till. Vi minns inte minst de två drömmålen i 8–2-matchen mot Arsenal.
Men under våren tappade Young formen och den här säsongen har han aldrig lyckats nå samma nivåer med undantag av Manchester City borta.
Hans insats idag på Stadium of Light demonstrerade hans svacka. Han utmanar sällan med fart, blir överambitiös i passningsspelet och tar sig sällan till mållägen.
Ashley Young, Nani och Antonio Valencia spelar för sin framtid med tanke på att Manchester United värvat jättetalangen Wilfried Zaha.
Nani var på väg bort i augusti då han var nära en flytt till Zenit St Petersburg och hans kontraktssituation är en osäkerhetsfaktor. Men sett till kvalitet borde Ashley Young och formsvage Antonio Valencia ligga sämre till.

Bale räddar strikerlöst Tottenham
Daniel Levy ägnade deadline day åt att försöka lösa Leandro Damião från Internacional. När affären gick i stöpet stod Tottenham kvar med Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor som enda strikeralternativ.
Med Adebayor på Afrikanska mästerskapen vilade ansvaret på Defoe i söndags borta mot West Bromwich. När den engelske landslagsanfallaren trampade snett i första halvlek var André Villas-Boas plötsligt barskrapad.
Spurstränaren var tvingad att skicka upp Clint Dempsey som spets, en ovan position för amerikanen.
Som tur var har han Gareth Bale att tillgå.

Walesaren valdes till Premier Leagues bästa spelare av spelarna själva för två år sedan. En sådan utmärkelse medför förväntningar. I Bales fall har dessa krav, kan jag tycka, blivit orimligt höga. Så fort han inte är dominant och äger sin vänstersida tar många chansen att hävda att han är överskattad.
För mig är det tvärtom. Eftersom så många påstår att han inte alls tillhör ligans allra bästa spelare är han snarare underskattad.
Bale är inte lika estetisk som bollbegåvade lirare som Juan Mata och David Silva, men få spelare i Premier League kan göra skillnad på samma sätt. I söndags spelade han i en central roll (Clint Dempsey höll till på vänsterkanten) och var ett ständigt hot mot WBA. Han hade nio avslut i matchen, överlägset flest. Det var därför ingen slump att det var Bale som dundrade in segermålet med tjugo minuter kvar.
Tottenham har med nye Lewis Holtby (inte lika vass som i inhoppet i debuten mot Norwich) en uppsjö av alternativ på mittfältet. Framåt ser det farligt tunt ut. André Villas-Boas konstaterade visserligen att ”världsmästarna spelar utan striker”, men det är inte samma sak som att Tottenham klarar av det.
Att Togo med Emmanuel Adebayor i laget åkte ur Afrikanska mästerskapen var goda nyheter för Spurs inför mötet nästa helg mot Newcastle.

Graham välkomnades till slut
Danny Grahams övergång till Sunderland har inte varit helt friktionsfri. För några år sedan när anfallaren – som är Newcastlefan sedan barnsben – spelade i Watford uttalade han sig så här på frågan vilket lag han skulle stödja om ”skatorna” upphörde att existera:
– Säg så här. Jag skulle hålla mig så långt borta från Sunderland som möjligt. Det skulle förmodligen bli Gateshead.
Det som länge var ett oskyldigt citat i ett fanzine för några år sedan växte till en större issue när Sunderland i januari visade intresse för att värva Graham. Citatet grävdes fram och när 27-åringen hoppade in på Stadium of Light i Swanseas tröja förra veckan blev han utbuad.
Sedan gick affären igenom ändå. Martin O’Neill behöver ju en till striker.
I lördags debuterade han för sin nya klubb. Det var lite osäkert hur fansen skulle reagera. I den 80:e minuten fick vi svaret. Danny Graham byttes in – de tillresta supportrarna var förlåtande och välkomnade nyförvärvet med jubel.
Sensmoralen: Som spelare bör man inte säga inte saker som man senare kan få ångra.

Lovande debut för Monreal
Arsène Wenger såg till att förstärka laget på deadline day. Inte så mycket som fansen hade önskat – många hoppades att få se David Villa posera med en Arsenaltröja på torsdagskvällen – men managern lyckades åtminstone släcka den mest akuta branden genom att täcka upp för skadade Kieran Gibbs.
Nacho Monreal, 26, var en hastig värvning, men han är ingen chansning i den bemärkelsen. Vänsterbacken från Málaga har gjort sju landskamper för Spanien och är uttagen i Vicente Del Bosques trupp till samlingen i veckan. Är man med i regerande världs- och Europamästarnas lag håller man hög kvalitet.

Nacho Monreal slängdes in direkt i startelvan och debuten lovade gott. Han testades visserligen aldrig defensivt, men framåt var han vårdad i passningsspelet och villig att gå fram. Han slog 53 passningar, varav 45 till rätt adress (85 %) och hade två avslut, varav ett var lite väl optimistiskt. Det var ingen succédebut, men väl en lovande första 90-minutare i engelsk fotboll.
Vi kan redan slå fast att han kommer att bli en förstärkning för Arsenal under de 4–6 veckorna som Kieran Gibbs är borta.
Men det var i och för sig ingen överraskning när ersättaren heter André Santos.

***
Senare under eftermiddagen kommer ”Omgångens lag”.

Steven Fletcher gjorde två mål efter två klassavslutningar. Men det var inte bara den skotske anfallaren som gav Sunderlands fans anledning att drömma om ett lyft i vår.
Det var en mittfältare som hämtats från Turkiet.
Ni vet ju att jag rätt ofta den här säsongen har ondgjort mig över Sunderlands centrala mittfält. De har, helt enkelt, inte hållit måttet. I brist på vettiga alternativ har Martin O’Neill ”tvingats” laborera med Sebastian Larsson i en central roll bredvid antingen Jack Colback, Lee Cattermole eller, ibland, Craig Gardner.
Lagdelar som saknar specifika egenskaper är rätt vanligt förekommande, men det här har varit en lagdel som saknat allt: Kreativitet, passningsskicklighet, huvudspel, snabbhet, andravågslöpningar, tuffhet, defensiv kompetens.
De har haft litegrann av varje, men inte tillräckligt av någonting.
Med Alfred N’Diaye som defensiv kraft har de åtminstone fått in den sortens fysik som gör laget respektingivande.
Det dröjde bara 40 sekunder igår mot Wigan innan nyförvärvet från Bursaspor hade manglat Shaun Maloney.
Den tacklingen borde ha renderat en frispark från Anthony Taylor, men det fungerade som ett statement: Det kommer att kännas att möta Sunderland framöver.
Att The Telegraph beskriver fransmannens debut med orden ”a one-midfield roadblock”, ger en hint av vilken spelartyp Martin O’Neill valt att satsa på. Det är ingen champagne-lirare. Snarare en närmare 190 centimeters ångvält som inte kommer att väja för någonting i dess väg.
Att supportrarna redan tillägnat honom en sång (”N’Diaye, oooaaahhh, he came from Bursaspor, to hear the Roker Roar”), antyder att hans egenskaper varit efterlängtade.

Alfred N’Diaye bidrar dock inte enbart med fysik och hårda tacklingar till Sunderland (i så fall hade det räckt med Lee Cattermole).
22-åringens entré betyder framför allt att mittfältet nu har en spelare som i första hand tänker defensivt. En spelare som positionerar djupare i planen, som försäkrar sig att han plockat upp spelare bakom ryggen, ”between the lines”, som styr sina medspelare. Hans sju brytningar (interceptions) igår visar hans specialitet.
N’Diaye är inte den moderna defensiva mittfältaren som både behärskar defensiven och spelet med boll. Han var inte involverad i speluppbyggnaden i debuten. I går slog han bara 26 passningar, varav 18 till rätt adress. Det kan jämföras med Mikel Arteta och Michael Carrick som ofta når upp till 100 passningar per match.
Men han har kvaliteter. Det var han som slog det perfekta inlägget (med ”fel” fot) till Steven Fletchers 2–1 igår.

Alfred N’Diayes entré bredvid David Vaughan gjorde att Sebastian Larsson flyttades ut till högerkanten och Adam Johnson tog steget ut till vänster. Svensken har inte riktigt kommit till sin rätt centralt så även om köpet av N’Diaye ökar konkurrensen kan det betyda att Larsson får spela oftare i favoritpositionen till höger.

Hooiveld klarade testet
Jos Hooiveld fick som väntat chansen från start i lördags för Southampton. Då höll laget nollan och vann det viktiga bottenmötet borta mot Aston Villa.
Jag skrev ju inför helgen att det var en definierande match för Hooiveld. Efter den svaga hösten, där han orsakade en mängd baklängesmål, har han hamnat utanför laget. Det var nödvändigt för honom att leverera nu när José Fontes skada öppnade en dörr till startelvan.
Och Hooiveld klarade mandomsprovet.
Southampton tog ledningen i första halvlek efter att Jay Rodriguez gjort en horribel filmning och Mark Halsey pekat på straffpunkten (Rickie Lambert satte sin 31:a straff i rad). Fram till dess sattes inte den tidigare AIK:aren på några större prov.
Men i andra halvlek, när Villa tryckte på, blev det svettigare. I par med mittbackspartnern Maya Yoshida (som växer för varje vecka) stod de emot. Hooiveld påminde om den ”Jos the Boss” som blev en publikfavorit i Championship förra säsongen. Han svarade för 14 rensningar (clearances) – mest av alla på plan – och hade bra koll på Christian Benteke fram till slutkvarten då hemmalaget skapade ett gäng farliga lägen.
Eftersom Southampton ännu inte har gjort klart med någon ny mittbacksvärvning (Davide Astori uppges vara på gång) lär Jos Hooiveld få starta på onsdag mot Chelsea på Stamford Bridge.
Klarar han även den uppgiften – kanske han till och med kan överskugga minnena av den nattsvarta inledningen på hösten.
> Läs mer: ”Matchen kan avgöra Hooivelds karriär”.

Man United-Liverpool var schack
En av de mest intressanta aspekterna med fotboll – till skillnad mot andra lagidrotter – är hur en match, rent taktiskt, kan förvandlas till ett schackparti.
Alex Ferguson startade med Danny Welbeck, Shinji Kagawa och Ashley Young. Det naturliga hade varit att spela Welbeck och Young på varsin kant och Kagawa som nummer tio i den vanliga 4-2-3-1-uppställningen.
Men Alex Ferguson hade en annan plan. Han hade bestämt sig för att pressa Liverpool högt. Vi har sett andra lag göra det med framgång tidigare under säsongen. Så han valde 4-4-2 med Danny Welbeck bredvid Robin van Persie och Kagawa som vänstermittfältare.
Och fick rätt. Som han nästan alltid får.
Manchester United dominerade första halvlek, mycket tack vare den höga pressen som stressade Liverpool till misstag. Samtidigt fick Michael Carrick alldeles för mycket tid att diktera villkoren mot Steven Gerrard och Joe Allen.
– Vi hade för stor respekt för United. Vi lät dem kontrollera första halvlek. Vi stod lågt ned med laget och lät dem ha bollen, sa Stewart Downing.
Så var det, men det är å andra sidan rätt vanligt att lag känner sig underlägsna när de kommer till Old Trafford.

I paus bytte Brendan Rodgers in Daniel Sturridge och gick över på ett 4-2-3-1 med Luis Suárez som tillbakadragen anfallare. Plötsligt fick Michael Carrick och Tom Cleverley oroa sig för att Luis Suárez skulle bli rättvänd framför backlinjen. De sjönk djupare och Liverpool fick mer tid i backlinjen och mittfält.
Det var här det hade utvecklats till en ”hjärnornas kamp”. Brendan Rodgers gjorde ett offensivt, vågat, nödvändigt drag när han offrade en defensiv mittfältare (Lucas som hade en varning) och adderade en anfallare. Han satsade på remi och fick önskad effekt; Liverpool tog över taktpinnen.
Alex Ferguson var tvungen att svara. Många supportrar hade nog väntat sig att få se Javier Hernández komma in och testa Liverpools backlinje. Men Ferguson, kanske med hjälp av tränarassistenten Mick Phelan, identifierade ett mer alarmerande problemområde. De bytte in Phil Jones som sopkvast framför backlinjen med uppdraget att man-man-spela mot Luis Suárez.
Det var ett klokt drag i rätt läge. Och United höll emot.
Det var en match där båda tränarna gjorde smarta taktiska drag under matchens gång.
Brendan Rodgers misstag var att han ställde ut ett lag med en för defensiv approach i första halvlek.

Sturridge ger Liverpool ny dimension
Daniel Sturridge hade redan gjort sin debut i Liverpool, men det här var hans första riktiga test.
Redan efter en halvlek kan vi konstatera att han kommer att tillföra Liverpool en hel del.
När Brendan Rodgers gick över på 4-2-3-1 fick vi en första glimt av hur samarbetet mellan Sturridge och Luis Suárez kan se ut. Uruguayanen droppar och agerar länkspelare, Sturridge ligger och hugger vid offsidelinjen.
Scenförändringen i andra halvlek var total. Före paus hade Liverpool ett avslut. Efter paus hade de tolv. Sturridge slog sju passningar till Suárez (plus två avsparkar), Suárez hittade Sturridge fem gånger.
Sturridge gjorde reduceringen till 1–2 och tog sig till ytterligare ett par, tre bra lägen.
– Det där är vad Sturridge kan ge. Han löper in bakom försvararna, han har fart och kraft, sa Stewart Downing.
Det är möjligt att Suárez målproduktion kommer att minska något om han spelas längre ned i plan – i den här matchen hade han bara tre avslut – men det kommer ge laget så mycket mer.
Liverpool må ha förlorat matchen, men Daniel Sturridge inhopp gav åtminstone fansen hopp inför fortsättningen.

FAKTA/Sturridge i siffror
Mål: 1. Assist: 0. Avslut: 4. Avslut på mål: 1.Passningar: 16/17 (94 %). Mottagna passningar: 20. Skapade chanser: 3. Inlägg: 0/1. Brytningar: 1. Orsakade frisparkar: 0. Vunna frisparkar: 1.

Larssons mål kom lägligt
Sebastian Larsson hade en tung höst. Inte nog med att han spelades ur position – central mittfältare istället för på kanten – hans form från förra säsongen har varit som bortblåst. Inte ens frisparkarna har slagits med samma ackuratess.
Men i lördags hittade svensken äntligen rätt. Hans vänsterkanon borrade sig in i nätet bakom Jussi Jääskeläinen – och den kunde inte ha kommit mer lägligt.
Sebastian Larssons plats i startelvan är nämligen hotad.
På kanterna är det trångt. Adam Johnson, som köptes i somras och tog över platsen till höger på mittfältet, har börjat hitta formen. James McClean, som också hade en tung höst, har också visat en stigande kurva.
På centralt mittfält har Martin O’Neill hämtat in Alfred N’Diaye från Bursaspor. Fransmannen är en stor, tuff defensiv mittfältare, den spelartyp laget skriker efter. Det är troligt att han kommer att spelas in när han är matchfit.
Då finns bara en mittfältsplats kvar att slåss om och där är konkurrensen också hårdare än tidigare. Jack Colback har gjort en svag säsong och Craig Gardner spelas oftare som ytterback nuförtiden. I lördags gav O’Neill förtroende för David Vaughan, som startade sin första match för säsongen. Den förre Blackpool-spelaren svarade en stormatch, vilket gör att han nu är högaktuell för att starta nästa match. Sedan finns Lee Cattermole som rehabiliterar sig från skada.
Det var nog tur att Sebastian Larsson påminde Martin O’Neill och alla andra om de där kvaliteterna som gjorde honom till en av Sunderlands viktigaste spelare förra säsongen.

***
Ni missade väl inte linjedomaren som uppmanade Joleon Lescott att tacka fansen eftersom de betalat ”62 quid”? Briljant.

***
Läs mer: ”Två slutsatser efter Stoke–Chelsea”.