Swansea utnyttjade Arsenals defensiva problem
Ytterligare en tappad ledning. Ytterligare en dag då Arsène Wenger blev ifrågasatt. Arsenal förlorade mot Swansea borta och efter matchen antydde Wenger att laget får svårt att vinna titeln. Redan nu, i november. Det var inte det som var tanken när klubben lade ut stora pengar för att säkra spelare som Alexis Sanchez i somras.
Chilenaren gjorde mål igen, hans åttonde på nio starter i Premier League, och så långt såg det bra ut.
Det hade visserligen varit en jämn match. Swansea är bra, riktigt bra, och Liberty Stadium är ingen arena där du kan dominera matcher. Swansea har bytt manager ett par gånger senaste åren, men de har kvar sin possession-filosofi och i första halvlek vårdade hemmalagets mittfältare Ki Sung-yueng och Tom Carroll bollen så klokt att Arsenal ibland fick ägna sig åt att jaga (vilket de inte är vana vid).
Men problemet var inte centralt utan på vänsterkanten där Calum Chambers gång på gång snuvades av Jefferson Montero. Vi visste att ecuadorianen var snabb, men det är sällan man ser en spelare ha ett sådant speedövertag på en ytterback. Montero körde klassiska peta-sticka och Chambers fick ägna sig åt att jaga Swanseaspelarens skugga.
Modou Barrow, en annan sprinter, byttes in i andra halvlek och fick göra PL-debut. Den förre Östersundsspelaren ordnade en frispark som Gylfi Sigurdsson smekte in. Ett par minuter senare sprang Montero om Chambers – för vilken gång i ordningen? – och slog ett inlägg som Bafétimbi Gomis nickade in till 2–1. Det var ingen slump att han vann nickduellen mot Nacho Monreal, vänsterbacken som fått fylla i som mittback i brist på alternativ.

Credit till Garry Monk så klart som vann matchen med lyckade byten. Samtidigt kan vi sätta frågetecken för Arsène Wenger.
Hur kunde han låta Calum Chambers bli förnedrad gång på gång utan att åtgärda problemet? Även om han inte ville sätta in den snabbe Héctor Bellerin och offra ett tidigt byte i paus hade han kunnat tvista taktiken något. Låtit Chambers styra Montero inåt i banan på Swanseaspelarens högerfot, och samtidigt sett till att Mathieu Flamini gett extra understöd. Det är inte säkert att det hade hjälpt, men det hade ökat chanserna. Att Chambers inte klarade en mot en-spelet mot den vindsnabbe Montero var uppenbart redan efter första tjugo minuterna.
Nu blev det matchavgörande.

Di María líder av systemskiftet
Manchester United vann mot Crystal Palace med 1–0 sedan Juan Mata hoppat in och pangat in segermålet. Det var dock ingen övertygande insats. Spelet hackar fortfarande och en som dalat senaste veckorna är sommarvärvningen Angel Di María.
Ni såg säkert hur han tog Premier League med storm, öste in mål och poäng första matcherna och bjöd på mål i världsklass (som mot Leicester). Det som var allra mest uppseendeväckande var att han så fort bar Manchester United på sina axlar.
Det här var under en tid då Louis van Gaal använde en mittfältsdiamant och Di María utgick från en mer central roll. Därifrån kunde han variera mellan att styra spelet och gå ut mot kanten.
Men defensiven läckte så till mötet med West Bromwich 20 oktober hade van Gaal bytt spelsystem till ett 4-2-3-1 där Di María flyttades ut på kanten.
Sedan dess har Di Marías effektivitet minskat drastiskt. I fyra raka matcher har hans bidrag varit blygsamt. Istället för att hota med snabba bolltransporter och han blivit alltför förutsägbar på kanten. Mot Crystal Palace blev han utbytt i den 71:a minuten. Louis van Gaal försvarade argentinaren efter lördagens insats:
– Han har spelat på små ytor och han är en dribbler. Men ibland kan man inte dribbla, du måste passa bollen och Di María är inte en spelare som vill spela enkelt varje gång han får bollen. Men i det här fallet behövde vi det snarare än dribblers. Därför tappade han bollen och det var inte bra för lagets balans.

Angel Di María har spelat ytter i både Benfica och Real Madrid och i det argentinska landslaget. Men det var flytten in centralt i Carlo Ancelottis elva som gjorde att han tog steget från ”mycket bra” till ”världsklass”.
Systemskiftet till 4-2-3-1 har förbättrat Manchester Uniteds defensiv. Nollan mot Crystal Palace var lagets första sedan 14 september. Men det har missgynnat lagets bästa spelare.
Louis van Gaal har fortfarande en obalanserad trupp och Angel Di Marías dalande form är ytterligare en aspekt som holländaren behöver överväga.

Bojan visar framfötterna i Stoke
Det var en del som blev förvånade när Bojan Krkic skrev på för Stoke i somras. Vad skulle en La Masía-skolad minilirare göra i Stoke-on-Trent av alla ställen?
Nu har ju Mark Hughes visserligen lagt om spelsättet och laget spelar avsevärt mer frekvent efter marken idag jämfört med under Tony Pulis-eran. Men det fanns ändå frågetecken kring Bojan.
Efter att ha kommit fram som 17-åring och gjort tio mål i La Liga (!) säsongen 2007/08 sågs han som nästa stora stjärna i Barcelona. Jag minns hur jag vevade det här klippet om och om igen.

Till och med Ronaldinho såg häpen ut på bänken.
Men sedan stagnerade spanjoren. Efter att ha startat 14 matcher som 17-åring blev det bara sex starter som 18-åring. Efter ytterligare två trevande säsonger blev det en flytt till Roma, utlåning till Milan, nytt lån till Ajax.
Så när den nu 24-årige anfallaren värvades till Stoke i somras behövde Mark Hughes endast betala runt 1 miljon pund. Högre än så var inte marknadsvärdet för en spelare som nästan blivit bortglömd.
Lagkamraterna i Stoke har vittnat om att nyförvärvet såg ruskigt vasst ut på försäsongen, men när Bojan startade premiären mot Aston Villa (0–1) kom förväntningarna på skam.
Det blev ytterligare en start mot Leicester i september, men sedan har Bojan främst fått se matcherna från bänken.
Igår på White Hart Lane startade han sin andra raka match och då var det som om han påminde oss alla om den där potentialen som en gång var så omtalad i Katalonien.
I den sjätte minuten sprintade han ifrån Tottenhams tröga mittfält och distanssköt 1–0. Resten av matchen var han ett ständig oroskälla för hemmalaget. Alltid rörlig, ofta spelbar och finurlig.
– Vi är glada över att han äntligen får stå i centrum. Han startade otroligt bra när han kom till oss på försäsongen och kanske skenade folk iväg för tidigt för vi kände att det skulle ta lite tid att anpassa sig, säger Mark Hughes.
– Han har dragit fördel av tre-fyra månaders intensiv träning och han ser ut att vara en riktigt bra spelare igen. Vi kommer att tjäna på hans kvalitet och målskytte.

Tottenham var visserligen riktigt svagt (pratade med min far igår på Fars dag och han lät uppgiven över Spurs chanser att hävda sig denna säsong. Nu kan han inte ens skylla på Michael Dawson längre). Men Stoke demonstrerade sin bredd. Efter 26 minuter hade två försvarare, Phil Bardsley och Marc Wilson, fått lämna planen. Ändå klarade de att öka på ledningen till 2–0 och hålla ut mot Tottenham.
Mark Hughes valde att sätta Peter Crouch på bänken och istället satsa på fart framåt. Frontfyran med Bojan, Victor Moses, Mame Diouf och Jon Walters kan inte vara lätt att möta. Fyra rörliga, löpstarka spelare. Moses flög förbi Kyle Naughton, vilket tvingade denne att orsaka en frilägesutvisning.
Då fanns ändå sparkapital på filten i form av Marko Arnautovic, Stephen Ireland, Charlie Adam och Crouch.
Stoke ser gediget ut.
Kan Bojan Krkic kliva fram som joker kan det bli en riktigt rolig säsong på Britannia.

Förra säsongen:
Premier League: 12.
Europa League: 16-delsfinal.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

Vid den här tiden ifjol lanserades Swansea som en utmanare till Europaplatserna.
Det blev ett turbulent år med bottenstrid.
Nu är förväntningarna nedtonade.

Swanseas senaste decennium är en av engelsk fotbolls häftigaste sannsagor. Historien om hur den lilla klubben, som var på väg ur ligasystemet i början av 2000-talet, bytte spelsätt och sedan spelade sig upp i Premier League, har berättats många gånger. Hur de charmade fotbolls-Europa med sin kortpassningsfotboll och sedan fick lyfta Ligacup-pokalen 2013.
Inför förra säsongen hade Swanseas ställning blivit så stark att de kunde värva Wilfried Bony, eftertraktad skyttekung från Holland för nästan 150 miljoner kronor.
Det fanns anledning att tro att de ta nästa steg och börja sikta uppåt.
Men fjolåret blev istället ett kaosartat år där tiden kom ikapp tränaren Michael Laudrup.

Det började redan på försäsongen bakom kulisserna där spelare var missnöjda med träningsupplägget. De avsaknade intensitet på träningarna.
Det fortsatte med svaga resultat i ligan där Swansea kämpade med att klara av dubbelspelet i Europa League. Det var redan från början en övermäktig uppgift med tanke på att skador medförde att man endast hade 14-15 etablerade a-lagsspelare.
Problemen fortsatte.
I januari bråkade Chico Flores med dåvarande lagkamraten Garry Monk och polis tillkallades. Två veckor senare fick Michael Laudrup sparken.
Garry Monk tog över som tränare och lyckades hålla klubben kvar i Premier League.

I sommar har Swansea gått ifrån det spanska spåret. Michu har lånats ut till Napoli, Pablo Hernández och Chico Flores har sålts. Alejandro Pozuelo fick inget nytt kontrakt. José Cañas är på väg bort.
Samtidigt har Jonathan De Guzman och Roland Lamah, återvänt till sina spanska klubbar efter utlåning, liksom Alvaro Vasquez.
Michael Laudrups spanska invasion är snart utraderad från Liberty Stadium.
Det behöver inte vara negativt. Min känsla var att Swansea körde fast ifjol, nådde taket av sitt projekt. Då måste man testa nya vägar.
Swansea har tappat två tunga namn, målvakten Michel Vorm och vänsterbacken Ben Davies skrev på för Tottenham. I övrigt handlar storstädningen om att göra sig av med reserver som Leroy Lita och David Ngog.
I gengäld har man fått in Gylfi Sigurdsson, som fick sitt genombrott i klubben. Islänningen är en bra ersättare till Michu. Jefferson Montero är en vass ytter som kan fylla luckan efter Hernández medan Batefemi Gomis, en klassisk centertank från Lyon, ger tyngd i anfallet. Gomis entré antyder att Swansea kommer att lägga om spelsättet och spela rakare. Lukasz Fabianski ansluter från Arsenal på free transfer och lär ta förstaposten mellan stolparna. Det ryktas om att Federico Fernández, mittback från Napoli,  ansluter inom kort. Det behövs eftersom försvaret ser tunt ut efter att Chico lämnade.

En spelare som jag tror kan göra skillnad för Swansea är mittfältaren Ki Sung-yeung. Sydkoreanen var utlånad till Sunderland och visade under Gus Poyet varför han kallats ”Asiens Steven Gerrard”. Han besitter ett fantastiskt passningsregister och ett fruktat distansskott. För Swanseas skull hoppas jag att de behåller Ki och satsar på honom istället för att casha in (ryktas om intresse från Aston Villa).
Frågetecknet på mittfältet är om Leon Britton håller som defensiv sköld. Jag älskar den lille engelsmannens spelstil, avgudar hans sätt att sy ihop passningstrianglar, men att han har brister defensivt är knappast någon hemlighet.
Där behöver Swansea en uppgradering.

Swansea genomgår en förändringsfas. De har tillräckligt bra trupp för att slippa kriga runt strecket, men knappast tillräckligt bra för att titta högre än en mittenplacering.
Garry Monks status bland fansen – som spelare var han en av publikfavoriterna – kan säkerligen få en sammansvetsande effekt på klubben efter det kaosartade fjolåret under Laudrup.
Swansea kommer framför allt gynnas av att man fullt ut kan koncetrera sig på ligaspelet utan Europa-spel.

Tänkbar startelva:
Fabianski – Rangel, Williams, Amat, Taylor – Sung-yeung, Shelvey – Dyer, Sigurdsson, Montero – Bony.

In: Jefferson Montero (Monarcas Morelia, £4m), Marvin Emnes (Middlesbrough, £1.5m), Stephen Kingsley (Falkirk, Undisclosed), Lukasz Fabianski (Arsenal), Bafétimbi Gomis (Lyon).

Out: Michel Vorm (Tottenham Hotspur, £4.5m), Gwion Edwards (Crawley Town, £700,000), Alejandro Pozuelo (Rayo Vallecano, Undisclosed), Thomas Atyeo (Aberystwyth Town), Daniel Alfei (Northampton Town, Loan), Michu (Napoli, Loan), Pablo Hernández (Al-Arabi), Chico Flores (Lekhwiya).
Released: Leroy Lita, Jernade Meade, David Ngog, Darnel Situ.
Nyckelspelare: Gylfi Sigurdsson.
Håll ögonen på: Ki Sung-yeung.

Under större delen av säsongen har de framstått som en titelkandidat. Nu har Arsenal resignerat. Igen. Och nu handlar det istället om att försvara fjärdeplatsen. Igen.
Hur kunde det bli så här?

Kim Källström fick äntligen debutera för Arsenal. I den 79:e minuten stod han redo vid sidlinjen i klädd tröja nummer 29 och ett par rödgråa dojor och ersatte Tomas Rosicky (jag tyckte först att skorna var gula, men tack och lov har Källström insett att gula skor för evigt är fördömda för svenska spelare).
Svensken klev in på defensivt mittfält bredvid Mathieu Flamini och smälte in tämligen obehindrat. Källström slog ett par kloka passningar, en fin crossboll och vann ett par bollar. Det är svårt att dra några slutsatser av 15 minuters spel i ett läge där båda lagen var trötta och hade gått ned i tempo, men det var ändå en positiv debut som lär ge honom fler chanser.
Om vi tar av oss de blågula glasögonen så kan vi dock konstatera att snackisen från den här matchen knappast var Kim Källström.

Hela den här säsongen har Arsenal sett ut som en het titelkandidat. Efter den snöpliga förlusten i premiären mot Aston Villa tog de sig samman, värvade Mesut Özil och klättrade upp i serieledning.
Arsenal mådde bättre än de gjort någon gång senaste nio åren. Under hösten turades expert efter expert om att ifrågasätta laget, att betona att laget inte ”testats” ännu. Om ”test” innebär matcher mot toppkonkurrenterna fick Arsenal bekänna färg. De vacklade ibland, som borta mot Manchester United och borta mot Manchester City samt mot Chelsea i Ligacupen, men de höll sig kvar i toppen tack vare sin förmåga att vinna enkelt mot lagen på den undre halvan.
Nästa frågetecken var om Gunners, för en gångs skull, skulle klara sig igenom den tuffa perioden i februari-mars. Då när belastningen på lagets viktigaste spelare börjar bli kännbar, när skadelistan är lång och när ligan går in i ett avgörande skede.
Det var uppenbarligen en motiverad fråga. Skadelistan är sannerligen lång nu. Igår saknades bland andra Aaron Ramsey (som fått ett bakslag i rehabiliteringen), Jack Wilshere, Mesut Özil, Laurent Koscielny. Och då har laget tappat det mesta. 6–0-smällen mot Chelsea i helgen följdes upp av 2–2 hemma mot Swansea.
Februari-mars är en tid då tidigare Arsenal-upplagor fallerat (förutom ifjol då de var uträknat vid den här tiden, men istället reste sig och räddade CL-biljetten). De ser ut att göra det igen.
Det räckte med att höra Arsène Wengers svar när titelracet nämndes på gårdagens presskonferens. Han hade precis fått se sitt lag vända 0–1 till 2–1 för att sedan släppa in ett självmål av Mathieu Flamini i slutminuten.
– (Titelracet) är inte vårt största bekymmer nu. Vi måste titta bakom oss.

Everton kommer stormande med nyvunnet självförtroende och vind i seglen. Igår gjorde de 3–0 borta mot Newcastle. Romelu Lukaku är tillbaka i slag, liksom Ross Barkley (grym igår). De liknar det Everton som imponerade i höstas. Arsenal har visserligen sex poäng att gå på, men i helgen möter de Manchester City, ett City som Wenger hävdade ”ser ut att vara ostoppbara”. Sedan möter de Everton på Goodison Park, innan de avslutar med ett gäng ”enklare” matcher.
Arsenals problem är att de tappat självförtroende och pondus. Storförlusten mot Chelsea i helgen har satt spår. Igår när de ledde med 2–1 blev de försiktiga och ville värna om ledningen. För många lag är det ett fungerande recept, men Arsenal är sällan bra när de spelar med livremmen på. Inte med deras offensiva lirare som inte trivs med att försvara sig.
– Vi fokuserade kanske för mycket på att spela på resultat och blev för konservativa, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Jag var en av dem som verkligen trodde att Arsenal hade gjort läxor den här säsongen. Det fanns en anledning till det: Till skillnad mot tidigare år kändes defensiven säker. Per Mertesacker och Laurent Koscielny utvecklades till det bästa mittbacksparet klubben haft sedan Sol Campbell/Martin Keown. Mertesacker framstod som en ledartyp, om än inte lika verbal som en Tony Adams eller en Roy Keane.
Men det är fortfarande något som saknas i laget, någon egenskap som blir extra tydlig i stormatcherna. Arsenals statistik mot topp 7-lagen är 3W 3D 4L. Knappast siffror som kännetecknar ett mästarlag. Chelseas statistik i dessa möten är: 7W 3D 1L.
I Sky Sports studio satt Paul Scholes och sågade Gunners brist på ledartyper. Han ifrågasatte mittfältarna som inte är beredda att ta jobbet:
– Av någon anledning finns det spelare som försvinner. Arteta, Cazorla, Rosicky, Özil, även om han (Özil) inte spelat på sistone. Det är som om de går ut på planen med inställningen: ”Ni fyra-fem mittfältare gör som vi vill, försök göra mål, spela lite nätt, fin fotboll. De bryr sig inte om att jobba tillbaka. Det finns ingen disciplin hos dem. Inga ledare. Det finns ingen Patrick Vieira, ingen Adams, ingen Martin Keown. Ibland måste man som mittfältare bestämma sig för att spela kompakt, för att stoppa motståndarnas attacker. De här spelarna uppträder likadant även om de hamnar i 0–2-underläge. Tappar bollen, spelar något fint väggspel utan att bry sig om att jobba hem.
Scholes har förstås en poäng. Arsenal har många ”bekväma spelare”. De är formidabla när allt flyter på, ofta mot sämre lag, men har inte tillräckligt bra attityd/inställning att göra det när det går emot. I matcher där det krävs att man tuggar taggtråd och gör ”the dirty work”.

Teoretiskt sätt kan Arsenal fortfarande vinna ligan, känslan är att de har bränt chansen igen. Trycket på Arsène Wenger har ökat igen. Vissa menar att han borde ersättas, men där sätter jag ett stort frågetecken. I så fall kan Arsenal stå där med en David Moyes i höst.
Så hur kommer säsongen att sluta? Det enkla svaret är att det slutar som det brukar göra. Arsenal tar fjärdeplatsen, Arsène Wenger får stanna på sin post. Det framförs en viss kritik från supporterhåll om att det måste spenderas stora pengar i sommar.
Men nu har Arsenal fått en gyllene möjlighet att bryta förbannelsen. I FA-cupen utgörs hindren endast av Wigan, Hull och Sheffield United. Mycket talar för att Gunners, trots allt, tar den där titeln. Om de tar den efterlängtade triumfen kan de lägga grunden för framtiden. Ge spelare smak av titlar, en vinnarkänsla som sedan kan leda till något positivt på sikt.
Men vad händer om de samtidigt skulle mista fjärdeplatsen och missa Champions League-spel? Jag tror inte att det sker, men hur skulle säsongen beskrivas då? Ett misslyckande, trots att man brutit titeltorkan.

Det var en helgalen första halvlek på Anfield. Swansea började lovande, men låg ändå under med 0–2 efter en kvart. Där och då kändes matchen avgjord med tanke på Liverpools form och oerhörda styrka på hemmaplan.
Men med Liverpools försvarsspel går det inte att ta något för givet.
Vi har hyllat Liverpools offensiv massor av gånger den här säsongen, men defensiven ger fansen gråa hår. Kastar dem mellan hopp och förtvivlan.
– Fram till nu har vi kommit undan med det, sa Brendan Rodgers efter segern mot Swansea.

Liverpools anfallsspelare fortsätter att imponera. Daniel Sturridge gjorde två mål och har nu gjort mål i åtta raka matcher. Två till och han tangerar Ruud van Nistelrooys rekord på mål i tio raka fajter. Raheem Sterling var återigen vass och smekte fram en underbar passning fram till 1–0 (Swansea var missnöjt med att Angel Rangel inte fick frispark i upprinnelsen). Luis Suárez gör inte längre mål – bara ett på sex senaste matcherna – men bidrar fortfarande med så mycket annat från sin nya roll där han utgår från kanten. Igår satte han bland annat ett utmärkt inlägg på pannan på Sturridge. Dock verkar det som uruguaynen hamnat i en period där bollen inte studsar hans väg. Stolpe ut istället för stolpe in. Dessutom tvekade han när han frispelades av Sturridge i andra halvlek. Istället för att nypa till direkt tog han en bolltouch och hamnade i sämre vinkel.
Nu spelar det inte så stor roll eftersom Liverpool öser in mål ändå. Laget har gjort 70 mål, ett mer än Manchester City (som har en match mindre spelad).
Problemet är att Liverpool samtidigt har släppt in 35 mål, fyra fler än Manchester United, vars försvar fått rejäl kritik under säsongen.

Så vad har hänt med backarna som hyllades så intensivt i inledningen av ligan när de höll nollan i match efter match?
Kolo Touré har tappat rejält och blivit en säkerhetsrisk efter den starka inledningen i höstas. Martin Skrtel gör två mål och storspelar ena dagen mot Arsenal, på söndagen spred han osäkerhet i de bakre leden.
Liverpool har en offensiv som kan vinna titeln och erövra Europa. Samtidigt har de en defensiv som är långt från toppklass.
Daniel Agger startade igår, men hade svårt med Wilfried Bony. Brendan Rodgers erkände efteråt att det var därför dansken blev utbytt. Nu står hoppet till Mamadou Sakho som rehabiliterar sig från skada. Det finns de som inte är övertygade om fransmannens kvaliteter, men jag gillade det jag såg i höstas. Sakho demonstrerade då att han mognat sedan tiden i Paris SG där han var för benägen att begå kostsamma misstag.
Den här gången räckte det till tre poäng eftersom Jordan Henderson med kvarten kvar av matchen gjorde den typen av andravågslöpningar som börjar bli hans adelsmärke. Liverpools offensiv fortsätter att maskera lagets problem bakåt.
Laget är bara fyra poäng efter ledande Chelsea. Men det här försvaret kan väl knappast räcka för att bärga titeln?

Michael Laudrup förde Swansea till klubbens första stora titel. För ett år sedan var han hyllad av alla.
Nu har han fått sparken.
För dem som levt nära laget kom det inte som någon överraskning.

Vid en första anblick kan sparkningen av Michael Laudrup te sig märklig. Det här är trots allt tränaren som tog över Swansea och förvaltade arvet från Roberto Martínez/Brendan Rodgers genom att spela läcker kortpassningsfotboll. Han ledde Swansea till Ligacuptriumfen, åkte till bortaarenor som Stamford Bridge, Emirates och Mestalla och segrade. Dessutom var han Michael Laudrup, en världskänd fotbollsikon som spelat för Barcelona och Real Madrid. Han hade 1,5 år kvar på sitt kontrakt, vilket betyder att det skulle kosta cirka 35-55 miljoner kronor att sparka honom.
Tajmingen är också intressant, då Cardiff City väntar i ett glödhett derby i helgen.
Men det som såg så bra ut för Swansea för ett år sedan har sakta men säkert förbytts mot ett krisläge. Något var tvunget att göras.

Ni minns säkert hur Swansea överraskade stort under Laudrups debutår förra hösten. Dansken hyllades för sin fingertoppskänsla när spelare som Michu, Jonathan De Guzman, Pablo Hernández och Chico gjorde succé.
När Swansea vann Ligacupen, efter att ha spelat bort Chelsea i semifinalen, var Laudrup glödhet på marknaden. Det snackades om klubbar som Real Madrid, PSG och Roma.
Ordföranden Huw Jenkins agerade direkt. Han förlängde tränarens tvåårsavtal med ett år. Det var en åtgärd för att klubben skulle få en rejäl slant om en intressent ville köpa loss Laudrup.
Men sedan dess har det mesta gått utför för Swansea.
Våren blev inte lika lyckosam då laget dalade till en niondeplats i tabellen.
Efter säsongsslutet utbröt ett bråk mellan Michael Laudrup och Jenkins över transferpolicyn. Det framkom även attLaudrups agent Bayram Tutumlu försökte sälja Ashley Williams utan Swanseas godkännande.
Swansea ville inte längre göra affärer med Tutumlu och Laudrup hotade att lämna.
49-åringen stannade efter någon veckas turbulens. Huw Jenkins försäkrade att relationen var intakt, men under ytan började problemen hopa sig.

Inför säsongen såg många Swansea som en utmanare om Europaplatserna. Men resultaten uteblev. Under 2013 tog laget bara 36 poäng på 38 matcher. Det är siffror som över en säsong betyder nedflyttning.
Michu, succén från förra säsongen, hade trögt med målskyttet. Wilfried Bony, sommarens storköp, satt på bänken.
Vinden hade vänt för Michael Laudrup.
Så länge allt rullade på fungerade hans ledarstil. Men när det började gå emot flöt gamla tvister upp till ytan.
Redan under debutåret klagade spelare på danskens träningsmetoder. När spelare fick frågan om Laudrups träningar svarade de ofta att ”han fortfarande var den bäste spelaren när han deltog i spelövningarna”, men kritiken riktade sig mot innehållet. Enligt Wales Online handlade det bland annat om en brist på detaljträning och avsaknad av analys av motståndare.
Laudrup var betydligt mer ”laid back” än företrädare som Roberto Martínez och Brendan Rodgers som hade nära band och skojade med spelarna. Som sagt, så länge segrarna trillade in så var det inget problem, det var svårare när förlusterna radades upp.
Bråket mellan Garry Monk och Chico på parkeringen, där spanjoren uppges ha hotat Monk med en tegelsten (!) var ett tecken på att allt inte stod rätt till i omklädningsrummet.
Michael Laudrup ansågs inte vara kapabel till att ena gruppen. Därför får han sparken, dagen efter att Huw Jenkins insisterat att man ”inte övervägt att sparka managern”.

Det här scenariot känns igen från Michael Laudrups tränarkarriär. Han har inledningsvis gjort det bra i flera klubbar, som Getafe och Mallorca, men det har alltid slutat abrupt.
I Swansea var första halvåret en fantastisk framgångssaga. Laudrup hade aldrig problem att anamma Swanseas spelfilosofi. Problemet var att han inte lyckades motivera spelarna att vända trenden när formen hackade.
Kanske är han den perfekta tränaren vid de tillfällen då harmoni råder? Det är dock ytterst sällan man får uppleva det tillståndet som tränare. Nya hinder dyker alltid upp längs vägen. Är det inte nederlag på planen är det skadade spelare, ägare, styrelse, transferpolicys, supportrar, media… you name it.
Att vara tränare är att vara problemlösare.

För Swansea hör det inte till vanligheterna att man sparkar tränare. De har länge varit klubben som stått för kontinuitet. Efter Kenny Jackett, som stannade tre år 2004–07, kom Roberto Martínez, Paulo Sousa och Brendan Rodgers, alla tränare med liknande fotbollsfilosofi. Det var lätt att se en röd tråd i dessa rekryteringar, precis som sommaren 2012 när man hämtade in Michael Laudrup.
Publikfavoriten Garry Monk kommer ta över tills vidare. Om den gamla mittbackskämpen är rätt man att föra vidare tiki-taka-arvet efter Martínez och Rodgers låter jag vara osagt, men han kan säkert ena truppen (om han lyckas komma överens med Chico).
Han kastas rakt in i hetluften. På lördag kväll spelar Swansea derby mot Cardiff City.

Michael Laudrups era i Swansea är ändå positiv. Han började fantastiskt starkt, gjorde lyckade värvningar och ordnade framför allt klubbens första tunga titel, efter segern med 5–0 i Ligacupfinalen mot Bradford City på Wembley.
Om tio år kommer det vara det starkaste minnet av Laudrups sejour på Liberty Stadium.

Lite snack inför januarifönstret, del 4:

De brukar vara männen som jobbar i det tysta.
Efter en målsnål helg med flera tillknäppta tillställningar är det ett gäng defensiva mittfältare som fastnat på min näthinna.

För första gången i Premier Leagues historia spelades ett derby utanför Englands gränser.
Om det var något möte inför den här säsongen som kittlade lite extra var det just Cardiff mot Swansea. Historian kring den här matchen berättade Stuart James om häromdagen på ett lysande sätt i The Guardian och Erik Niva idag. Även om rivaliteten var mer påtaglig och hade mer våldsamma inslag förr om åren när de över tid konkurrerade i samma divisioner har den bibehållits under de senaste åren då Cardiff avundsjukt fått se på när Swansea tagit Premier League med storm och hyllats av hela fotbolls-England.
På söndagen tog Cardiff emot den bittra fienden på ett kokande Cardiff City Stadium. Det blev den typ av match vi hade förväntat oss.

Vi är vana vid att få se Swansea spela läcker passningsfotboll, men det var ingen skräll att det här skulle bli en match av derbykaraktär. Tät, tuff, jämn. Malky Mackay är en skicklig manager och han hade onekligen lagt stor vikt vid försvarsspelet i matchgenomgången. Cardiff riskminimerade och lyckades störa Swansea i speluppbyggnaden.
Gästernas bästa chans hade Michu redan i fjärde minuten när han tog ned en boll och drog på volley en bra bit över ribban. Så mycket mer skapade inte laget förrän en liten forcering i slutminuterna och det borde oroa Michael Laudrup en aning. Swansea har en hög nivå i truppen, men de möter numera motståndare som försvarar sig lågt och förbereder sig mentalt på att få springa/riskminimera. Det gör det avsevärt svårare för laget att göra mål.

Det här blev knappast en tiki taka-match i Leon Brittons smak. Hemmapublikens energi (oj, vilken stämning det var!) kanaliserades ut till planen – och allra mest till en liten pitbull i den röda tröjan.
Gary Medel var symbolen för det uppoffrande arbete som lade grunden till tre poäng. Cardiffs defensive mittfältare kämpade, slet, positionerade sig, fick kramp – men reste sig och kastade sig hejdlöst in i nästa duell. Han är som gjord för den här typen av kampdueller. Han var lika bra i den heroiska skrällvinsten mot Manchester City i andra omgången.
Cardiff betalade en hel del pengar för både Gary Medel och Steven Caulker.
De gjorde det tack vare en ägare som bytt färger på matchtröjorna, bytt ut klubbmärket och helt förändrat identiteten på klubben.
Just idag – när man besegrat och passerat värsta rivalen i tabellen – gissar jag att fansen har överseende med det.

***
I en senare blogg ska jag lyfta fram en annan defensiv mittfältare som imponerade i helgen.

Nästan en femtedel av säsongen är redan avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

13) West Ham, 8 poäng
Säsongen: West Ham har sladdat i inledningen av ligaspelet, mest på grund av att man saknat en striker när Andy Carroll varit skadad. Sam Allardyce löste det dock på sitt sätt senast mot Tottenham när man spelade ett 4-6-0-system och gick hem med en 3–0-seger.

Bäst hittills: Winston Reid har växt ut till en riktigt bra Premier League-back.

Kan bättre: Backup-anfallare som Modibo Maiga måste steppa upp för West Ham skriker efter en pålitlig målgörare.

Talangen: Ravel Morrison, 20, har lämnat problemen bakom sig och visar nu varför han sågs som den störste mittfältstalangen i Manchester Uniteds organisation sedan Paul Scholes.

Behövs i januari: En ny anfallare eftersom Andy Carroll har en tendens att dra på sig skador.

Tränarens status: Sam Allardyce har inte vunnit så många beundrare på Upton Park på grund av spelsättet. Men den imponerande fullträffen senast mot Tottenham har gjort att han nämns med mer respekt.

14) Cardiff City, 8 poäng
Säsongen: Nykomlingen chockade genom att vända och vinna mot Manchester City i andra omgången. Det finns en bra centrallinje med Steven Caulker i försvaret och defensiva mittfältarna Aron Gunnarsson och Gary Medel. Orosmoment är ägaren Vincent Tans påhitt där han sagt upp assisterande tränaren Iain Moody och ersatte denne med en oprövad 23-åring (som dessutom råkar vara vän med Tans son).

Bäst hittills: Steven Caulker var en viktig värvning och han har visat sitt värde i mittförsvaret.

Kan bättre: Fraizer Campnell blixtrade till med två mål mot Manchester City, men det är fortfarande de enda fullträffarna.

Talangen: Det skrevs mycket om Jordon Mutch, 21 år, när han kom fram i Birmingham. Avgjorde mot Fulham häromveckan med ett riktigt drömmål.

Behövs i januari: En pålitlig striker.

Tränarens status: Malky Mackay är enormt populär bland fansen, men hans ställning är hotad efter Vincent Tans senaste påhitt. För Cardiffs bästa hoppas man att Mackay stannar, trots att kollegan Moody blivit uppsagd.

15) Swansea, 7 poäng
Säsongen: ”Swans” har stora förväntningar på sig efter det fina fjolåret och sommarens värvningar i form av Wilfried Bony, Jordi Amat och Jonjo Shelvey. Starten i ligan har varit under förväntan, men betänk att man redan mött Manchester United, Tottenham, Liverpool och Arsenal. I Europa League borta mot Valencia visade man vilken klass laget har, men Europaspelet sliter även på materialet.

Bäst hittills: Michu har ”bara” gjort fyra mål hittills under säsongen i alla turneringar, men han är fortfarande lagets främst anfallshot.

Kan bättre: Jonathan De Guzman var en sensation förra säsongen. Nu har han haft lite svårare att plats i elvan, men där finns sparkapital.

Talangen: Ben Davies tog klivet in förra säsongen när Neil Taylor blev skadad. Han har hunnit fylla 20 år och ser redan ut som en etablerad Premier League-spelare.

Behövs i januari: Inga synbara brister i truppen. Upp till Michael Laudrup att få ihop delarna.

Tränarens status: Michael Laudrup höjdes, med rätta, till skyarna efter den starka debutsäsongen på Liberty Stadium. Sitter säkert även om resultaten skulle utebli den här säsongen.

16) Stoke, 7 poäng
Säsongen: Mark Hughes har lagt om spelsättet i Stoke och gör ett tappert försök att göra laget mer attraktivt. Han har lyckats bra – Stoke hade exempelvis 60 procent i bollinnehav borta mot Fulham senast – men poängen har inte trillat in i önskad takt.

Bäst hittills: Mittfältaren Steven N’Zonzi är den spelare med högst högstanivå. Den här säsongen spelar laget ett spel som passar honom.

Kan bättre: Peter Crouch har bara startat två matcher. Hans kvaliteter utnyttjas inte på samma sätt med den nya taktiken. Nu är det upp till bevis för honom.

Talangen: Marko Arnautovics övergång till Stoke var en av sommarens mest överraskande. Österrikaren har en hög nivå i sig och bjöd på två rabona-inlägg (!) mot Fulham.

Behövs i januari: Med det nya spelsättet skulle Stoke behöva en annan anfallstyp, en spelare som inte bara är en targetspelare utan en som även kan hota i djupled och klarar av spelet längs marken.

Tränarens status: Mark Hughes står inte så högt i kurs efter debaclet i QPR, men han förtjänar cred för Stokes förvandling.

Jonjo Shelvey var inblandad i alla målen igår i 2-2-matchen mellan Swansea och Liverpool.
Men det var inte bara de förödande felpassningarna jag reagerade på – utan även hans sätt att försvåra för lagkamraten Chico vid 1-2-målet.

Jonjo Shelvey slog en blindpassning till Daniel Sturridge som gjorde 1-1. När passningen väl var slagen var det svårt att förhindra målet, Sturridge kunde behärskat avsluta med första tillslaget förbi Michel Vorm.
Felpassningen som föranledde 1–2-målet var nästan lika huvudlös, men där hade skadan kunnat gå att reparera om Jonjo Shelvey utfört sitt jobb korrekt i nästa läge.
Vi tittar närmare på situationen. Här kan ni se målet.

Jonjo Shelveys passning går rakt i gapet på Victor Moses. I det här läget ser det inte så farligt ut. Swansea har fyra spelare på rätt sida om bollen: Leon Britton (i högerbacksposition), Ashley Williams, Jonjo Shelvey och Chico.

Här är det givet vem som har ansvar för vem. Chico (längst bort i högerbacksposition) är närmast bollföraren Victor Moses, Jonjo Shelvey är närmast Daniel Sturridge. Notera här hur Chico (inringad) pekar med sin vänsterarm för att Shelvey ska täcka insidan.

Daniel Sturridges osjälviska löpning ska inte förringas. Han skapar målet genom att göra allt rätt enligt skolboken; en överlappning för att förvilla backarna. Men här är själva nyckelögonblicket för Jonjo Shelvey. När han och alla andra ser att Sturridge kommer gå på utsidan övergår hans ansvar till att istället plocka upp bollförararen Victor Moses.

Det här är en situation som man ofta ställs inför som ytterback/wingspelare. Motståndarnas ytterback överlappar och då blir det extra viktigt med kommunikation; att lämna över spelare som man ofta gör i ett zonförsvar (numera kallat positionsförsvar).

Situationen bakifrån. Sturridge överlappar och i ett positionsförsvar bör ansvaret för honom då lämnas över till Chico (som är längst till höger).

Ansvaret för att pressa/fördröja/fånga in Victor Moses har övergått till Shelvey. Han har då en uppgift att förhålla sig till: Låt inte Moses gå inåt i banan och avsluta med högerfoten.

Hade Swansea använt markeringsförsvar hade Shelveys uppgift varit att följa Sturridge. Nu utför han något mellanting mellan markerings- och zonförsvar. Han släpper Moses (som han borde ha ”tagit över” enligt zonspelet). Shelveys agerande gör att Chico hamnar i en omöjlig situation där han inte vet vad han ska täcka. Moses vandrar enkelt in i plan och skjuter 1–2.

Hur borde Jonjo Shelvey ha agerat efter felpassningen? När Chico pekade med armen och uppmanade sin lagkamrat att täcka insidan skulle Shelvey direkt ställt om tankesättet. Han skulle, i sin tur, ha pekat åt Chico att täcka högersidan (överlappande Sturridge) för att ge tydlighet. Sedan skulle han ha fokuserat på en sak: Att Moses inte får gå in i plan och avsluta med högern (bästa foten). Då hade målet kunnat förhindras.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

När vi summerar matcher pratar vi ofta om spelare som haft huvudrollen. Det här begreppet fick en helt annan innebörd igår kväll.
Efter fyra minuter hade hade Jonjo Shelvey gjort 1–0 för Swansea mot sin gamla klubb och spelat fram Daniel Sturridge till kvitteringen.
Och det var ändå bara början.

Starten på måndagsmatchen var frenetisk. Jonjo Shelvey stod i centrum redan före avspark efter flytten från Anfield till Liberty Stadium över sommaren.
I andrà minuten totalmissade han när han skulle distansskjuta. Men det blev till en lyckad skottfint, Mamadou Sakho tjurrusade och ett par sekunder senare hade Jonjo Shelvey placerat in bollen bakom Simon Mignolet.
En drömstart för Swansea, men det skulle inte hålla länge. I en situation som såg ofarlig ut slog Jonjo Shelvey en blindpassning hem till egen målvakt. Grejen var bara den att Daniel Sturridge på ett genialiskt sätt hade förutspått vad ex-lagkamraten skulle göra. Bollen hamnade hos Sturridge som direktsköt in 1–1. Där kan man snacka om att ”lukta sig till målchanser”.
Då hade vi spelat knappt fyra minuter.
Efter den galna inledningen var det som om matchen började, på riktigt. Ungefär som på träning när man säger ”okej, boys, nu är det 0-0 igen!”.
Liverpool var klart bättre första 25 minuterna. Sturridge högg i djupled och Victor Moses var giftig från sin vänsterkant.
Swansea var så tillbakapressat att Michu började veva med armarna för att lagkamraterna skulle vakna till. Det dröjde en halvtimme, sedan började hemmalaget arbeta sig in i matchen igen. Problemet var att Jonjo Shelvey hade fler gåvor att dela ut.
I den 36:e minuten, helt pressad, slog han en idiotisk passning rakt i gapet på Victor Moses. Lånet från Chelsea iscensatte en omställning, fick hjälp av Daniel Sturridges avledande skolbokslöpning, trampade förbi Shelvey och dunkade in 2-1.

Många väntade sig nog att Jonjo Shelvey skulle bli utbytt i paus efter så grova tavlor. Två misstag hade resulterat i två baklängesmål. Men Michael Laudrup plockade istället av Nathan Dyer och satte in Jonathan De Guzman. Med ett mer centrerat mittfält fick Swansea grepp om händelserna. Jonjo Shelvey ska ha credit för att han inte gömde sig efter missödet. Tvärtom, han visade sig ständigt och var ivrig att ställa saker tillrätta.
När Coutinho klev av med en axelskada i minut 54 tappade Liverpool allt. Knappt tio minuter senare nickade Shelvey, vem annars, elegant fram till Michu som sköt 2-2.
Fyra mål och Shelvey var direkt inblandad i alla fyra.
Matchen var signifikativ för honom. Ömsom vin, ömsom vatten. Han gjorde många bra grejer, men visade samtidigt med de två bortskänkta målen varför han inte är kvar i Liverpool. I Swansea har han råd att misslyckas. Det tålamodet finns sällan i klubbar som ska slåss om topp fyra-platserna.

Sista halvtimmen var ligaledaren rejält tillbakapressat, men de höll ut och toppar tabellen efter fyra omgångar. I slutminuten hade Michu en fin chans att avgöra, men Liverpool kontrade och det krävdes en världsklassbrytning av Chico Flores för att inte Daniel Sturridge skulle avgöra.
Efter ett gäng sömniga matcher var det en sådan här show vi behövde. Efter att ha sett Sevilla bjuda upp på Camp Nou mot Barcelona i helgen befarade jag att målfesterna flyttat till La Liga och Serie A.

Jonjo Shelvey var nästan gråtfärdig i intervjun efteråt med Sky Sports. Det är sällan man hör fotbollsstjärnor prata med så låg röst. Han bad om ursäkt för sina misstag, men konstaterade att han ”visat karaktär”. Michael Laudrup var inne på samma linje.
– Han är 21 år och kommer lära sig mycket av det här, sa dansken.
Jonjo Shelvey lär inte glömma den här dagen. Jag kan inte minnas en spelare som gjort ett mål och tre assist i en 2-2-match.

Sakho blandade och gav
Liverpool hade försvarsproblem inför avspark. Glen Johnson var borta sedan tidigare och Daniel Agger hade dragit på sig en lättare skada. Det betydde att nyförvärvet Mamadou Sakho fick göra debut i mittförsvaret bredvid Martin Skrtel.
Fransmannens insats var ungefär som jag förväntat mig, ungefär som han sett ut under senaste två åren: Höga berg och djupa dalar.
Starten var inte lyckad där han vid 1–0-målet först misslyckades med att nicka undan ett inlägg tillräckligt långt och sedan enkelt blev snuvad av Shelvey. Sakho var även lite för ”het” när han kastade sig in i vissa dueller och blev överspelad när Michu och Wilfried Bony kombinationsspelade.
Samtidigt visade han prov på sina kvaliteter, framför allt i andra halvlek. Styrkan i luften var uppenbar och fysiskt är han imponerande. Så länge han får spela till vänster i mittförsvaret bör han klara uppspelen.
Sky-experten Jamie Carragher kritiserade 23-åringens agerande vid 2-2-målet, och visst skulle han ha tagit sig tillbaka snabbare i position efter att ha följt med i rygg på Bony, men det misstaget var av mindre karaktär. Det kan man köpa. Det var trots allt första matchen och Sakho lär växa in i det.
Hans mittbackskollega Martin Skrtel var mer solid. Slovakens brytning framför en helt fri Bony i första halvlek höll Glenn Hysén-klass. Är han på väg tillbaka till formen han höll för två år sedan ser mittbackssidan plötsligt riktigt stark ut för Brendan Rodgers.

***
Det blir mer om helgens matcher senare, om Aaron Ramsey bland annat.