Var har det här laget hållit hus under vintern?

Det var så länge sedan Manchester United presterade sevärd fotboll att jag har glömt bort när det skedde senast.
Under 2015 har vi sett ett trögt, osynkat lag som famlat efter form och fantasi. Det har varit varit marginellt bättre än fotbollen som presterandes under ökenvandringen ifjol då David Moyes sågades av allt och alla.
Louis van Gaal har med rätta fått kritik. Trots hattande hit och dit har han aldrig hittat rätt formation och han har sällan fått ut i närheten av maximalt av materialet.
Nu går Manchester United in i ett avgörande skede i fjärdeplatsracet med flera toppmöten. Tottenham hemma på söndagen var en nyckelmatch och en indikation på om laget ska falla platt i slaget om CL-biljetter.
Då kom insatsen som fansen väntat på hela året.

Louis van Gaal och Ryan Giggs satsade på något som liknade ett 4-1-4-1. Men det är teknikaliteter. Vad som betydde något var hur spelarna agerade.
Den som ville ha förklaringar till att Manchester United aldrig fått någon trygghet i försvaret behövde inte vänta länge. Phil Jones stod för ett farligt bolltapp och en hemåtpassning som hade kunnat hamna i eget mål under första fem minuterna. Men förutom dessa misstag var det ett distinkt United, anfört av den evigt unge Michael Carrick.
Marouane Fellaini flyttade upp i en släpande anfallsroll så fort laget vann boll och då fanns en måltavla att sikta på. Längst fram spelade Wayne Rooney och underströk att han fortfarande har mer att ge som anfallare (mer än vad vissa, inklusive jag själv, kanske trott).
Men även om Manchester United hittade vägar framåt och gjorde tre mål i första halvlek menar jag att försvarsspelet lade grunden till segern. Plötsligt fanns en aggressivitet, en löpvilja och ett presspel som United inte haft på hela säsongen. Det disciplinerade försvarsagerandet och de många höga bollvinsterna gav energi att fortsätta jaga. Och vinner man bollen i rätt lägen blir det lättare att anfalla mot osamlade motståndarförsvar.

Tottenham var svagt, det ska sägas. Spurs har spelat frekvent på slutet och det här var ett tröttkört manskap. Antalet hårresande felpassningar, inte bara Nabil Bentalebs vid Wayne Rooneys 3–0-mål, var häpnadsväckande.
van Gaal ska dock ha credit för att han lyckades stänga ned stjärnan Christian Eriksen. Istället för att låta dansken flyta runt fritt använde van Gaal ett zonmarkeringsförsvar där Michael Carrick fick följa Eriksen. Samtidigt hade Marouane Fellaini samma roll för Ryan Mason. Det här draget, att använda markeringsinslag på mittfältet, påminner om van Gaals Holland, som använde zonmarkering på mittfältet under VM förra sommaren.
Förlusten innebär att Tottenhams chanser att utmana om fjärdeplatsen minskade drastiskt. Manchester United har fortfarande ett oerhört tufft program kvar och jag håller Arsenal och Liverpool som favoriter att ta CL-platserna.
Men dagens insats – säsongens överlägset bästa – underströk att det finns oförlöst kvalitet som går att locka fram i de enskilda matcherna. Går det att bibehålla över tid?
Där ligger Louis van Gaals utmaning.

Det är brist på bra mittbackar i toppfotbollen. Det är nästan alla överens om.
Kurt Zouma gör sitt bästa för att slå hål på den tesen.

När laguppställningarna presenterades inför Ligacupfinalen mellan Chelsea och Tottenham igår utbröt en stunds förvirring på Twitter. Skulle Gary Cahill spelas på mittfältet? Hade José Mourinho i avsaknaden av Nemanja Matic skissat på en fembackslinje?
Nej, valet var istället att spela unge försvararen Kurt Zouma på centralt mittfält bredvid Ramires.
Det var ett djärvt drag av José Mourinho, lite av en chansning och ett tag i första halvlek så det väl djärvt. Tottenham dominerade centralt. Men Kurt Zouma växte och hans insats infriade till slut alla förväntningar.

Chelsea vann Ligacupfinalen igår med 2–0 mot Tottenham. Planenligt. Spurs besegrade Chelsea i Ligacupens final för sju år sedan och jag kunde inte se dem göra det igen. Hur het Harry Kane än må vara, hur spännande Mauricio Pochettinos trupp må vara. Jag anade att Chelseas tyngd och erfarenhet skulle fälla avgörandet.
Så blev det också. Spelmässigt var det jämnt, Christian Eriksen drog en frispark i ribban (finns det någon bättre frisparksskytt i hela Europa för tillfället?), men Chelsea gjorde målen.
John Terry satte 1–0 och Diego Costa prickade in 2–0 via Spursben.
Chelseakaptenen Terry var finalens gigant. Resolut, placeringssäker och kapabel till brytningar i världsklass.
Men jag fastnade ändå på hans arvtagare.
Kurt Zouma startade alltså på mittfältet. Men obekväm i rollen? Till en början kanske, men ju längre matchen led, desto mer plats tog han. 20-åringen agerade stabilt, täckte ytor och spelade enkelt.
– Zouma är den nye Marcel Desailly. Det var svårt att spela på mittfältet. Han var tvungen att var kvick. Men vi förberedde honom innan utifall vi behövde använda honom där. Med Ramires och Fàbregas på mittfältet hade vi inte vunnit, sa José Mourinho.
Stora ord från en stor tränare om det som kan bli en stor spelare.

Jag älskar det jag sett av Kurt Zouma hittills i Chelseatröjan. Han började säsongen på bänken och i höstas när John Terry och Gary Cahill ledde ett vattentätt försvar såg det ut som om Zouma skulle få vänja sig vid en roll som reserv. Men så tappade Gary Cahill formen i vintras, José Mourinho kastade in Zouma och fransmannen övertygade så mycket att han spelade till sin en mer eller mindre ordinarie tröja.
Det jag gillar är att Zouma framstår som en ”proper defender”. Han är rejäl, fysisk, positionssäker och kan tackla. Sådana finns det alldeles för få av i fotbollsvärlden för tillfället.
Det känns som alla toppklubbar i Europa är på jakt efter mittbackar. Alla önskar att de hade en försvarare av Kurt Zoumas ålder och cv.
Chelsea säkrade honom i januari ifjol och lånade tillbaka honom till Saint-Étienne.
José Mourinho förklarade att han utvecklat Raphaël Varane till en världsback under tiden i Real Madrid och att han kunde göra samma sak med Zouma.

När affären blev klar hade Lyon-födde Zouma varit en av Europas mest jagade tonåringar i ett par år. Sedan debuten som 16-åring hade han kopplats samman med en rad storklubbar.
Zoumas föräldrar döpte honom till Kurt efter en av Jean-Claude van Dammes rollkaraktärer. Tanken var att han skulle vara tuff. Hans mellannamn är ”Happy”, han skulle vara ”tuff men glad”.
Att han är tuff råder det inga tvivel om. Kurt Zouma stängdes av tio matcher i november 2013 för en tackling mot Thomas Guerbert i Sochaux. Den senare bröt benet och ankeln till följd av duellen (där dock Zouma träffade bollen först).
– Jag var ledsen för spelarens skull. Jag skadade honom, men det var inte meningen. Han lirar med min brorsa i Sochaux och han är okej igen. Som försvarare måste jag göra tacklingar som den. Veckan före gjorde jag samma tackling mot Edinson Cavani och tog bollen.
John Terry har stått för tuffhet och pondus i Chelseas försvar i över ett decennium.
Med Kurt Zouma kan det arvet föras vidare.

Det dröjde alltså till den 25:e omgången innan Mario Balotelli hittade rätt i Premier League.
Med tanke på hur mycket snack och uppmärksamhet hans övergång vållade i somras har den värvningen hittills varit PL:s största flopp.
Han startade säsongen som andraval bakom Daniel Sturridge, men sedan halkade han ned till tredjeval eftersom Raheem Sterling fick förtroendet som spets.
I söndags var det exakt tre månader sedan Balotelli startade en match i Premier League, den gången hemma mot Chelsea (1–2). På tisdagskvällen mot Tottenham började han återigen på bänken. Daniel Sturridge imponerade i första ligamatchen från start efter sin långa skadefrånvaro, men mot slutet när Sturridge kroknade valde Brendan Rodgers att chansa med Balotelli. Med betoning på chansa. Man vet ju aldrig riktigt vad man får av den egensinnige italienaren.

Den här gången blev det jackpott. I den 83:e minuten slog den underbare Jordon Ibe en öppnande passning till Adam Lallana. Lallana hittade i sin tur Balotelli som styrde in segermålet, 3–2, från nära håll.
Super-Mario jublade så klart inte. Det är inte hans gebit. Han rörde inte en min (”brevbäraren jublar ju inte när hen delar ut post”) och efter matchen när andra spelare hade vandrat runt och tagit emot hemmapublikens jubel gick Balotelli istället direkt ned i spelargången. Han kanske redan hade ställt in fokus på nästa match, vem vet.

Liverpool kändes hela tiden en smula vassare i denna tillställning. Tottenham kom visserligen tillbaka två gånger och Simon Mignolet gjorde en fenomenal räddning på Erik Lamelas skott, men jag tyckte inte Spurs hamnade rätt i denna match. Presspelet gav sällan de bollvinster som mot Arsenal i helgen. Christian Eriksen var knappt involverad första 20 minuterna. Danny Rose var bräcklig defensivt och orsakade straffen i andra halvlek. Inte ens Harry Kane hotade på det sätt som han brukar göra, men med hans nuvarande framgångsvåg räckte det ändå till ett mål och en assist.

Det stora utropstecknet, förutom Balotelli som kommer sno alla rubriker, var Jordon Ibe. 19-åringen startade för andra matchen i rad – han var bäst på plan i helgen mot Everton – och Ibe gjorde en ny fin insats.
Högermittfältspositionen i ett 3-4-3-system är sannerligen inte enkel att klara av, men Ibe har gjort två starka insatser. Teknik och speed har många unga spelare, men Ibe har på dessa matcher även visat fint beslutsfattande och en förmåga att stå upp fysiskt. I första halvlek gick han på utsidan om Danny Rose två gånger och även om den vägen tycktes stängd fick han ändå in bollarna i boxen.
I Jordon Ibe har Brendan Rodgers en ny guldklimp att förvalta.

En liten önskan: Kan vi få uppleva ett nytt North London Derby nästa vecka?

Det fanns förutsättningar för att den här matchen skulle bli något extra.
Två lag i riktigt bra form, ett Arsenal som knäckt koden i toppmatcherna – och inte minst flera formstarka stjärnor i varsitt lag.
Santi Cazorla har varit ligans bästa spelare senaste månaden, Francis Coquelin har gett Arsenal stadga, Mesut Özil hade nätat i två matcher i rad, Christian Eriksen avgör matcher i parti och minut och Harry Kane har sprakat sedan han fick chansen av Mauricio Pochettino i november.
Dessutom kändes det som att White Hart Lane skulle koka idag. Spurs-fansen har ju på kort tid fått se ett identitetslöst Tottenham bytas ut och fräschas upp av spelare från den egna akademin.

Det finns alltid en risk att förväntningar inför den här sortens möten slås itu av alltför försiktiga lag, men det var aldrig en risk denna lördagseftermiddag. Tottenham hade bestämt sig för att gå på attack.
Arsenal försökte backa hem, spela tajt och tätt och inte bjuda på något. Jag gillar det ”nya Arsenal” i toppmatcherna, gillar det faktum att Arsène Wenger bytt livsåskådning, men idag blev laget för passivt i försvarsspelet.
Det började visserligen lovande när (en offsidestående) Mesut Özil vinklade in 0–1 i elfte minuten, men tryggheten som fanns på Etihad för några veckor sedan fanns inte denna match. Tottenham skapade chans på chans, främst på vänstersidan där Héctor Bellerín lämnade för stora ytor till Danny Rose.

Även om Tottenham låg under i paus gillade jag verkligen det jag sett från hemmalaget. Det är lätt att gilla det här unga och till stor del egenfostrade laget.
Det här var Pochettinos ”high energy”-fotboll när den är som bäst. Hög, intensiv press. Låt inte motståndarna andas. Spelare som offrar sig hejdlöst in i duellerna och samtidigt kombinerar det med hög teknisk kvalitet framåt.
Tio minuter in på andra halvlek gav det resultat när Harry Kane tryckte in bollen från nära håll efter en hörna.
Här hade Spurs kunnat falla tillbaka, säkerhetsspela, värnat om det oavgjorda resultatet.
Men inte den här dagen. Inte när ett gungande, sjungande White Hart Lane bar fram spelarna.
Spurs höga press gav fler bollvinster, fler lägen.
David Ospina (som ibland slarvade med boxningar och spel med fötterna) hade svettigt att freda sitt mål.

Med fem minuter kvar slog Nabil Bentaleb ett perfekt inlägg som landade på pannan på Harry Kane, som nickade in 2–1.
Det var förstås symboliskt att denne ”Hurricane”, som han kallas, avgjorde derbyt, hans första North London Derby.
På kort tid har 21-åringen från Chingford stigit fram som Tottenhams frälsare. Det i höstas så profillösa, själslösa laget har fått en fältherre. En blivande Tottenham-ikon? Inte omöjligt. Harry Kane tickar alla boxar. Han har kvaliteten, karisman, tajmingen och framför allt ett brinnande hjärta för klubben.
Senaste månaderna har det diskuterats hur bra denne Kane är? Är han inne i en lyckoperiod där allt handlar om flyt?
För varje vecka som går understryker han att han är ”the real deal”. Och så länge han kombinerar målen med sitt hårda slit kommer han alltid göra nytta för laget.

Kan Tottenham hålla den nivån i match efter match? Tveksamt. Det är det här som är problemet med Pochettinos högintensitetsfotboll. Ibland fungerar det och då kan laget besegra vilken motståndare som helst. I längden blir spelarna slitna och då dippar prestationerna.
Men det behöver de inte tänka på idag.
Idag ska de njuta av att de, åtminstone för den här helgen, regerar i norra London.

Mauricio Pochettino gick ifrån 4-4-2 och tog med hängslena till Stamford Bridge. Det gick inte ändå.
Chelsea vann med 3–0 och Spurs visade än en gång att man väger för lätt mot topplagen.

Det är snart 25 år sedan Tottenham vann borta mot Chelsea. När Mauricio Pochettino tog med sitt manskap till västra London idag tippade många att han skulle fortsätta med den spelmodell som var så gångbar mot Everton.
Då spelades Harry Kane och Roberto Soldado på topp och det raka, intensiva 4-4-2-spelet gav tre poäng och nytänt hopp bland fansen. Pochettino gjorde dock bedömningen att 4-4-2 och numerärt underläge på centralt mittfält var alltför riskabelt mot Cesc Fàbregas och Nemanja Matic. Så han satte Soldado på bänken och tog in Erik Lamela i en offensiv mittfältsroll.
Det är lätt att förstå tänket bakom det defensiva draget, men det hade varit så intressant att se Spurs komma till Stamford Bridge med shining och utspända bröstkorgar och försöka utkämpa en slagduell med Chelsea. Mycket talar för att det inte hade räckt ändå, Chelsea är ruskigt starkt i höst, men nu gick det inte så bra med 4-4-1-1 heller.

Tottenham började lovande. Harry Kane nickade i ribban i inledningen och när Gary Cahill slarvade fick Kane ett andra läge att ge bortalaget ledningen.
Han brände det och sedan visade Chelsea hur man ska straffa motståndare.
Eden Hazard satte Aaron Lennon i skolbänken (frågan är om Lennon, 27 år gammal, någonsin kommer att lära sig om han inte lärt sig än). Hazard vände och vred och väggade med Didier Drogba. Lennon hade plötsligt ”slagit rot” och Hazard fick fritt fram att skjuta 1–0.
Tre minuter senare bjöd Hugo Lloris Chelsea på ett omställningsläge med en misslyckad utspark (visst slarvar han ofta i spelet med fötterna?). Oscar slog en perfekt avvägd passning till Didier Drogba som tog emot, höll ifrån och dunkade in 2–0.
Game over.
Jag gillar tanken på ett Spurs med Harry Kane, Nabil Bentaleb och Ryan Mason, spelare från egna akademin. Men då får ju inte bärande spelare som Lennon och Lloris agera så naivt och svagt.
Det är i såna matchavgörande moment (eller som när Vlad Chiriches fumlar vid hörnflaggan och bjuder på ett gratisläge) som skillnaden mellan titelkandidater och halvbra lag blir som allra tydligast.
Bra lag, och framför allt bra spelare, gör färre misstag. Och när de själva ges chansen ser de till att ta den.

Didier Drogba kommer få rubrikerna efteråt och visst förtjänar han credit. Ivorianen hade gjort sitt på toppnivå när han valde att flytta till Kina efter Champions League-segern 2012. Vem hade trott där och då att han tre år senare skulle dunka in ännu fler mål för Chelsea?
José Mourinhos val att plocka tillbaka Drogba till klubben har vidimerats flera gånger om. Samtidigt som 36-åringen accepterar en plats som reserv bidrar han med att upprätthålla den klubbkultur som riskerar att gå förlorad när Chelsea inom kort tid kan förlora Frank Lampard, Ashley Cole, Petr Cech och John Terry.
Hans val att starta med honom ikväll var logiskt. Om Tottenham skulle använda sin anammade high pressing-filosofi fick Chelsea med Drogba automatiskt en targetspelare att lyfta upp bollarna på. Därifrån kunde de få fast bollen och sedan sätta spelare som Hazard, Oscar och Willian i spel.
Chelseas register är imponerande. Mot Tottenham visade de att de behärskar alla sorters strategier. Istället för att dominera matchen sjönk de ofta hem, lät Tottenham spela runt – för att sedan själva kunna kontra.
Ligaledarens truppbredd demonstrerades med extra tydlighet när Loïc Rémy hoppade in och fastställde 3–0 i andra halvlek med ett klassmål. Fransmannen snurrade upp Jan Vertonghen innan han rullade in bollen.

Premier League har gått in på högvarv nu när det närmar sig jul och det är uppenbart att de tilltänkta topplagen har fått upp farten. Senaste dagarna har Manchester City, Manchester United, Arsenal och Liverpool vunnit sina matcher, även om det i vissa fall suttit långt inne.
När Chelsea är så här stabilt – även utan Diego Costa – är det dock svårt att se förbi José Mourinhos lag som blivande mästare.

När Mauricio Pochettino gjorde succé med Southampton var hans high pressing-system en av nycklarna. Den argentinske tränaren fick Saints-spelarna att springa mer än andra lag – och skördade frukterna.
I Tottenham har vi inte kunnat se samma högintensiva bolljagande inledningsvis. Spurs har famlat i jakt på en effektiv spelmodell, men senaste matcherna har man kunnat se en tydlig förändring.
I mötet med Everton på söndagen var den höga pressen matchavgörande.
Efter att Kevin Mirallas skruvat in 0–1 med ett underbart skott (uselt agerat av Roberto Soldado, anfallare ska sannerligen inte vara i och runt eget straffområde) tog Tottenham över matchen.
När Christian Eriksen gjorde 1–1 på en retur från Tim Howard (var det verkligen en genomtänkt chipp av dansken? Varför var det i så fall överskruv när bollen studsade?) var det resultatet av att backlinjen stått högt och stoppat uppspelet från Sylvain Distin.
När Roberto Soldado placerade in 2–1 sekunderna före paus var det efter att anfallskollegan Harry Kane kämpat till sig bollen och vunnit den från Gareth Barry.

Mauricio Pochettino känns verkligen inte som en 4-4-2-tränare, men Tottenham verkar ha hittat något att bygga vidare på nu.
Det är ingen slump att Pochettinos höga press ger effekt när den kombineras med unga spelare i startelvan. När Jürgen Klopp började nå stora framgångar i Dortmund var hans 88-generation nyss fyllda 21 år. Nu är samma 88-generation 26 år och då ligger Dortmund sist i Bundesliga. De har slut på bensin.
Igår startade Pochettino med Nabil Bentaleb och Ryan Mason på centralt mittfält, två akademispelare. På topp fanns en annan egen produkt, Harry Kane, som växer för varje vecka som går.
Jag ska erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av Kane när anfallaren började hoppa in i a-laget häromåret. Nu är han en fullfjädrad Premier League-anfallare. Han var inblandad i båda målen igår och han ger dessutom fysisk närvaro i anfallet, vilket behövs eftersom Roberto Soldado knappast klarar rollen som ensam striker.

Christian Eriksen trivs bäst centralt, det är ingen hemlighet. Den positionen får han inte i ett 4-4-2, men från vänsterkanten kan han vandra in och styra spelet ändå. Om vi studerar hans passningskarta över ”mottagna passningar” igår så ser vi att han rör sig i mitten.

En som också övertygade igår var mittbacken Federico Fazio. 27-åringen, som värvades från Sevilla i somras, blev utvisad i sin Premier League-debut borta mot Manchester City. Nu har han startat tre raka matcher i ligan och känns bekväm bredvid Jan Vertonghen.
Tottenham har blandat och gett under hösten, mest famlat, men det här var ett tecken på att laget är på väg att åtminstone hitta en spelmodell som spelarna köper och utför.
Om det sedan leder till tillräckligt många poäng för att slåss om fjärdeplatsen återstår att se.

Swansea utnyttjade Arsenals defensiva problem
Ytterligare en tappad ledning. Ytterligare en dag då Arsène Wenger blev ifrågasatt. Arsenal förlorade mot Swansea borta och efter matchen antydde Wenger att laget får svårt att vinna titeln. Redan nu, i november. Det var inte det som var tanken när klubben lade ut stora pengar för att säkra spelare som Alexis Sanchez i somras.
Chilenaren gjorde mål igen, hans åttonde på nio starter i Premier League, och så långt såg det bra ut.
Det hade visserligen varit en jämn match. Swansea är bra, riktigt bra, och Liberty Stadium är ingen arena där du kan dominera matcher. Swansea har bytt manager ett par gånger senaste åren, men de har kvar sin possession-filosofi och i första halvlek vårdade hemmalagets mittfältare Ki Sung-yueng och Tom Carroll bollen så klokt att Arsenal ibland fick ägna sig åt att jaga (vilket de inte är vana vid).
Men problemet var inte centralt utan på vänsterkanten där Calum Chambers gång på gång snuvades av Jefferson Montero. Vi visste att ecuadorianen var snabb, men det är sällan man ser en spelare ha ett sådant speedövertag på en ytterback. Montero körde klassiska peta-sticka och Chambers fick ägna sig åt att jaga Swanseaspelarens skugga.
Modou Barrow, en annan sprinter, byttes in i andra halvlek och fick göra PL-debut. Den förre Östersundsspelaren ordnade en frispark som Gylfi Sigurdsson smekte in. Ett par minuter senare sprang Montero om Chambers – för vilken gång i ordningen? – och slog ett inlägg som Bafétimbi Gomis nickade in till 2–1. Det var ingen slump att han vann nickduellen mot Nacho Monreal, vänsterbacken som fått fylla i som mittback i brist på alternativ.

Credit till Garry Monk så klart som vann matchen med lyckade byten. Samtidigt kan vi sätta frågetecken för Arsène Wenger.
Hur kunde han låta Calum Chambers bli förnedrad gång på gång utan att åtgärda problemet? Även om han inte ville sätta in den snabbe Héctor Bellerin och offra ett tidigt byte i paus hade han kunnat tvista taktiken något. Låtit Chambers styra Montero inåt i banan på Swanseaspelarens högerfot, och samtidigt sett till att Mathieu Flamini gett extra understöd. Det är inte säkert att det hade hjälpt, men det hade ökat chanserna. Att Chambers inte klarade en mot en-spelet mot den vindsnabbe Montero var uppenbart redan efter första tjugo minuterna.
Nu blev det matchavgörande.

Di María líder av systemskiftet
Manchester United vann mot Crystal Palace med 1–0 sedan Juan Mata hoppat in och pangat in segermålet. Det var dock ingen övertygande insats. Spelet hackar fortfarande och en som dalat senaste veckorna är sommarvärvningen Angel Di María.
Ni såg säkert hur han tog Premier League med storm, öste in mål och poäng första matcherna och bjöd på mål i världsklass (som mot Leicester). Det som var allra mest uppseendeväckande var att han så fort bar Manchester United på sina axlar.
Det här var under en tid då Louis van Gaal använde en mittfältsdiamant och Di María utgick från en mer central roll. Därifrån kunde han variera mellan att styra spelet och gå ut mot kanten.
Men defensiven läckte så till mötet med West Bromwich 20 oktober hade van Gaal bytt spelsystem till ett 4-2-3-1 där Di María flyttades ut på kanten.
Sedan dess har Di Marías effektivitet minskat drastiskt. I fyra raka matcher har hans bidrag varit blygsamt. Istället för att hota med snabba bolltransporter och han blivit alltför förutsägbar på kanten. Mot Crystal Palace blev han utbytt i den 71:a minuten. Louis van Gaal försvarade argentinaren efter lördagens insats:
– Han har spelat på små ytor och han är en dribbler. Men ibland kan man inte dribbla, du måste passa bollen och Di María är inte en spelare som vill spela enkelt varje gång han får bollen. Men i det här fallet behövde vi det snarare än dribblers. Därför tappade han bollen och det var inte bra för lagets balans.

Angel Di María har spelat ytter i både Benfica och Real Madrid och i det argentinska landslaget. Men det var flytten in centralt i Carlo Ancelottis elva som gjorde att han tog steget från ”mycket bra” till ”världsklass”.
Systemskiftet till 4-2-3-1 har förbättrat Manchester Uniteds defensiv. Nollan mot Crystal Palace var lagets första sedan 14 september. Men det har missgynnat lagets bästa spelare.
Louis van Gaal har fortfarande en obalanserad trupp och Angel Di Marías dalande form är ytterligare en aspekt som holländaren behöver överväga.

Bojan visar framfötterna i Stoke
Det var en del som blev förvånade när Bojan Krkic skrev på för Stoke i somras. Vad skulle en La Masía-skolad minilirare göra i Stoke-on-Trent av alla ställen?
Nu har ju Mark Hughes visserligen lagt om spelsättet och laget spelar avsevärt mer frekvent efter marken idag jämfört med under Tony Pulis-eran. Men det fanns ändå frågetecken kring Bojan.
Efter att ha kommit fram som 17-åring och gjort tio mål i La Liga (!) säsongen 2007/08 sågs han som nästa stora stjärna i Barcelona. Jag minns hur jag vevade det här klippet om och om igen.

Till och med Ronaldinho såg häpen ut på bänken.
Men sedan stagnerade spanjoren. Efter att ha startat 14 matcher som 17-åring blev det bara sex starter som 18-åring. Efter ytterligare två trevande säsonger blev det en flytt till Roma, utlåning till Milan, nytt lån till Ajax.
Så när den nu 24-årige anfallaren värvades till Stoke i somras behövde Mark Hughes endast betala runt 1 miljon pund. Högre än så var inte marknadsvärdet för en spelare som nästan blivit bortglömd.
Lagkamraterna i Stoke har vittnat om att nyförvärvet såg ruskigt vasst ut på försäsongen, men när Bojan startade premiären mot Aston Villa (0–1) kom förväntningarna på skam.
Det blev ytterligare en start mot Leicester i september, men sedan har Bojan främst fått se matcherna från bänken.
Igår på White Hart Lane startade han sin andra raka match och då var det som om han påminde oss alla om den där potentialen som en gång var så omtalad i Katalonien.
I den sjätte minuten sprintade han ifrån Tottenhams tröga mittfält och distanssköt 1–0. Resten av matchen var han ett ständig oroskälla för hemmalaget. Alltid rörlig, ofta spelbar och finurlig.
– Vi är glada över att han äntligen får stå i centrum. Han startade otroligt bra när han kom till oss på försäsongen och kanske skenade folk iväg för tidigt för vi kände att det skulle ta lite tid att anpassa sig, säger Mark Hughes.
– Han har dragit fördel av tre-fyra månaders intensiv träning och han ser ut att vara en riktigt bra spelare igen. Vi kommer att tjäna på hans kvalitet och målskytte.

Tottenham var visserligen riktigt svagt (pratade med min far igår på Fars dag och han lät uppgiven över Spurs chanser att hävda sig denna säsong. Nu kan han inte ens skylla på Michael Dawson längre). Men Stoke demonstrerade sin bredd. Efter 26 minuter hade två försvarare, Phil Bardsley och Marc Wilson, fått lämna planen. Ändå klarade de att öka på ledningen till 2–0 och hålla ut mot Tottenham.
Mark Hughes valde att sätta Peter Crouch på bänken och istället satsa på fart framåt. Frontfyran med Bojan, Victor Moses, Mame Diouf och Jon Walters kan inte vara lätt att möta. Fyra rörliga, löpstarka spelare. Moses flög förbi Kyle Naughton, vilket tvingade denne att orsaka en frilägesutvisning.
Då fanns ändå sparkapital på filten i form av Marko Arnautovic, Stephen Ireland, Charlie Adam och Crouch.
Stoke ser gediget ut.
Kan Bojan Krkic kliva fram som joker kan det bli en riktigt rolig säsong på Britannia.

Han gjorde fyra mål. Han kunde ha gjort sju. Sergio Agüero var skillnaden i toppmötet mellan Manchester City och Tottenham.

Den tidiga lördagsmatchen, omgångens godbit, handlade för mig mest om Tottenham.
Förra säsongen svek de rejält i toppmatcherna. På Etihad blev det 0–6 i baken och ett bevis på hur långt de, trots allt, har kvar till topp fyra.
Nu kom de med en ny manager, Mauricio Pochettino, och ambitionen att åtminstone göra match av det hela.

Rent strategiskt kan man säga att Pochettinos spelidé bar frukt. Det höga presspelet var nyckeln när Ryan Mason stressade Fernando och Christian Eriksen sköt 1–1 i den första halvleken. Dessvärre för Tottenhams del var det frekventa och billiga individuella misstag som fällde laget.
Erik Lamela tappade boll på mittfältet och Younes Kaboul gav Sergio Agüero alldeles för mycket tid och utrymme vid 1–0-målet. Erik Lamela gav bort en onödig straff (även om jag tycker att den var feldömd) till 2–0. Kaboul kastade sig hejdlöst in och skänkte ytterligare en straff som missades.
I andra halvlek när Manchester City fick möjlighet att kontringsspela och fick ytorna bakom Tottenham var det bara en tidsfråga innan det skulle resultera.
Med en spelare som Sergio Agüero blir det oundvikligt.

Före matchen hade Pochettino uttalat sig om sin landsman. Han är full av beundran.
– När Agüero spelar är det som klassisk musik i öronen. Det är otroligt. Jag anser att han är den bästa strikern i världen. För mig är han det. Jag älskar Agüero, sa Pochettino.
– Messi är ingen striker, Cristiano Ronaldo är ingen striker, men Agüero är striker. Han är den bäste för mig. Allt som man måste ha som striker har han. Vi måste göra det svårt för honom.
Det gick så där, kan vi konstatera. Spurs gjorde det snarare enkelt för Manchester Citys målkung.
Younes Kaboul och de övriga Tottenhamförsvararna hängde helt enkelt inte med.
Agüero gjorde fyra mål, men han kunde ha gjort fler. Han missade, som nämnt, en straff. Han vände ut och in på Kaboul i ett en mot en-läge men avslutade rakt på Hugo Lloris. Han fick en fin snett bakåt-passning där han också träffade mitt på Lloris.

Sedan 26-åringen värvades till Premier League för tre år sedan har han hållit världsklass. I princip konstant. Problemet har varit att han alltför ofta dragit på sig skador som satt stopp för hans framfart.
Debutsäsongen startade han 31 matcher (plus 3 inhopp). 2012/13 blev det bara 22 starter (plus 8 inhopp). Ifjol endast 20 starter (plus 3 inhopp). De återkommande muskelskadorna – inte alls ovanligt för explosiva spelare – har berövat Agüero erkännande som en av världens bästa spelare.
Det är nämligen den nivån han har potential för när han är i form.
Efter de fyra fullträffarna på lördagen befäste han ställningen som den spelaren i Premier Leagues historia med bäst målsnitt per spelad minut (108,3 minuter per mål). På sina 79 starter har han pangat in 61 mål. Det är inte Messi/Ronaldo-klass, men inte långt ifrån.
Agüero har gjort nio mål i ligan i höst, ett färre än hela Tottenham.
Jag hoppas innerligt att han får vara hel denna säsong, jag skulle så gärna vilja se vad han kan prestera över ett helt spelår. Men jag befarar att det blir som tidigare.
Han drar på sig en lårskada, blir borta från spel en månad och får kämpa sig tillbaka till toppformen.

***
Dusan Tadic fortsätter att imponera i Southampton. Ett mål och fyra assist idag! Fantastiskt. Ska försöka titta närmare på Southampton nån gång framöver.

Mario Balotelli gjorde debut för Liverpool. Men det här blev inte hans show – snarare Brendan Rodgers.

Mario Balotelli stod i centrum inför söndagens stormöte på White Hart Lane. Den italienske anfallaren blev klar för Liverpool förra veckan, på söndagen var han redo för debut.
Brendan Rodgers valde att skicka in honom direkt i startelvan.
Balotelli var inblandad i mycket i inledningen. Han fick ett nickläge där Hugo Lloris räddade och där han senare föste returen utanför. Han fick öppet mål från distans sedan Lloris missat en rensning. Han klackade fram Daniel Sturridge till något läge. De kommer att ha kul ihop.

Balotelli gjorde en fullt godkänd debut. Det som jag tyckte var mest positivt var dock inte det han uträttade på planen utan det som Steven Gerrard talade om efteråt i intervjun med Sky Sports. Det om att Mario Balotelli arbetat hårt i defensiven och ”tagit in” vad som krävs av honom taktiskt och i det defensiva arbetet.
Just det här ser jag som riskfaktorn med ”Super-Mario”. Att grabben har en enorm talang betvivlar ingen. Men är han beredd att ta jobbet, vilket krävs i Brendan Rodgers spelidé?
Mario Balotelli är en egensinnig figur, men kan Brendan Rodgers få honom att ta jobbet för laget – och inte bara i tre veckor utan över längre tid – har Liverpool gjort ett fynd. 24-åringen hade med lite tur satt ett hattrick i första halvlek idag så att han kommer att producera mål om han får förtroende att kontinuerligt starta matcher är jag tämligen säker på.

Mario Balotelli hamnade dock i skuggan (om han nu någonsin gör det?) av Liverpools laginsats. Med nya Mauricio Pochettinos ”nya Tottenham” ställdes Brendan Rodgers mot passningsorienterat lag som vill vinna bollen högt.
Hans recept var att använda en mittfältsdiamant där Liverpool var i numerärt överläge centralt och effektivt kunde täcka de centrala ytorna i försvarsarbetet. Det medförde att Christian Eriksen kom helt bort ur matchen. Erik Lamela som var så lyckosam förra helgen hade inte heller många rätt.
Efter det fina 1–0-målet av Raheem Sterling, planens bäste aktör, hade Tottenham ett par vassa chanser när Liverpools osäkra försvar gjorde sig påmint. Den här gången hade Mamadou Sakho ersatt Martin Skrtel men tryggheten saknades när Sakho dels missade totalt att falla när Dejan Lovren tog duellen med Emmanuel Adebayor (ledde fram till Nacer Chadlis jätteläge) och dels slog en passning rakt i gapet på framstörtande Spursspelare, vilket hade kunnat kosta ett baklängesmål.
Det försvar som krackelerade på Etihad i måndags var bara marginellt bättre idag, även om ytterbackarna Alberto Moreno och Javier Manquillo skötte sig bättre. Där har Brendan Rodgers fortfarande en del att jobba med. Nu räckte det ändå eftersom Spurs var så blekt.

Mauricio Pochettinos gäng fick ett brutalt uppvaknande efter ”smekmånaden” som betydde serieledning efter två omgångar. Younes Kaboul hade en mardrömsmatch i försvaret. Eric Dier gav bort en onödig straff (där Joe Allen hjälpte till en hel del genom att falla ihop som en säck potatis för en lätt beröring) och Andros Townsends inhopp var nog helgens sämsta (och då ska gudarna veta att det finns konkurrenter på det området).
Offensivt var Liverpool så mycket bättre än Tottenham. Kvickare, skarpare och mer idérikt. Raheem Sterling är en njutning att se. Känslan är att han kan skapa varje gång han får bollen i ett en mot en-läge.
Med Liverpools strategi – snabba omställningar med hjälp av sina kvicka spelare och mittfältslungor som Jordan Henderson – kommer de precis som ifjol att såra många lag.
Kan dessutom Mario Balotelli hitta målet – och ta arbetet för laget – ser det riktigt intressant ut.

Förra säsongen:
Premier League 6.
Europa League: Åttondelsfinal.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Kvartsfinal.

Förra säsongen brottades Tottenham med att fylla tomrummet efter Gareth Bale. Nu bygger man vidare på i stort sett samma spelarmaterial med en ny manager vid spakarna.

När Gareth Bale såldes till Real Madrid shoppade Spurs loss på transfermarknaden.
Roberto Soldado, Paulinho, Nacer Chadli, Étienne Capoue, Erik Lamela, Vlad Chiriches och Christian Eriksen värvades inför och efter Bales flytt.
Blev det för mycket nytt på för kort tid? Det är möjligt. Tränaren André Villas-Boas lyckades inte få ihop bitarna under hösten och allt rämnade rejält borta mot Manchester City där det blev storstryk med 0–6.
Tim Sherwood ersatte portugisen i december, men hans tränarfilosofi gav bara en kortsiktig effekt.

Till den här säsongen har Tottenham valt att satsa på Mauricio Pochettino. Argentinaren gjorde ett starkt jobb i Southampton och kommer med starka aktier. Hans passningsinriktade fotboll kombinerat med ett intensivt presspel lär åtminstone tilltala publiken på White Hart Lane.
Ordföranden Daniel Levy har varit en klok strateg när det gäller spelaraffärer, men tränartillsättningarna har inte varit lika lyckosamma. Har han prickat rätt nu?

Pochettinos uppgift blir att lyfta och förädla det som redan finns. Tottenham har legat lågt på transfermarknaden denna sommar och det känns klokt. De gjorde sin storstädning inför förra säsongen. Dessa spelare har fått ett år på sig att acklimatisera sig. Nu handlar det om att få dem att producera och nog finns det mycket mer att plocka ut av spelare som Roberto Soldado, Paulinho, Erik Lamela, Nacer Chadli. Lamelas debutsäsong blev ett antiklimax med återkommande skador, men nu har han fått en landsman som coach och det kanske kan bli ett lyft. Talangen finns där, det kunde vem som helst se under tiden i Roma.
Ett nyförvärv som hittade rätt, nästan direkt, var Christian Eriksen. Dansken blev navet i Spurs och han kan utvecklas till en stjärna i ligan kommande år. Hans frisparksfot är redan en av de allra vassaste.

De nya ansiktena är Ben Davies, lovande vänsterback från Swansea, Michel Vorm, ny andremålvakt från Swansea, och Eric Dier. Davies behövs eftersom vänsterbacken var ett problemområde ifjol. Det är nog klokt om Kyle Naughton får så få spelminuter som möjligt.  Vorm kommer ge bättre ”cover” bakom Hugo Lloris än Brad Friedel kunde ge.
Eric Dier är ett intressant namn. Född i England flyttade han till Portugal som tioåring. Där fostrades han i Sportings akademi och nu återvänder han alltså till engelsk fotboll. En sådan backupvärvning behövs eftersom jag alltid upplever att Tottenham hamnar i mittbackskris någon gång under säsongen.

Förväntningarna är inte särskilt stora på Tottenham inför denna säsong. Fansen såg det stundtals mediokra spelet ifjol och utan stora förvärv kan man inte kräva någon revolution. Å andra sidan har man för en gångs skull fått behålla alla sina tongivande spelare. Gylfi Sigurdsson är den enda spelaren av hyfsad dignitet som lämnat klubben, men islänningen var inte ordinarie. Jake Livermore, också såld, gör mer nytta i Hull än han någonsin kunnat göra i Spurs. Att få kvar samma manskap är lika viktigt som att värva nytt.
Truppen är bred och Pochettino bör därför inte ha några större problem med dubbelspelet i Europa League. En femte-/sjätteplats i ligan och en framgång i någon av cuperna känns realistiskt.

Tänkbar startelva:
Lloris – Walker, Chiriches, Vertonghen, Davies – Lamela, Dembélé, Sandro, Townsend – Eriksen – Adebayor.

In: Ben Davies (Swansea City, £8m plus swap), Michel Vorm (Swansea City, £4.5m), Eric Dier (Sporting Lisbon, £4m).

Out: Jake Livermore (Hull City, £8m), Iago Falque (Genoa, £4m), Heurelho Gomes (Watford), Lawrence Vigouroux, Kevin Stewart (Both Liverpool), Darren McQueen (Ipswich Town), Gylfi Sigurdsson (Swansea City, swap), Grant Hall (Birmingham City, Loan), Alex Pritchard (Brentford, Loan), Kenny McEvoy (Peterborough United, Loan), Shaquile Coulthirst (Southend United, Loan), Jordan Archer (Northampton Town, Loan). 
Released: Giancarlo Gallifuoco, Cameron Lancaster, Roman Michael-Percil, Jonathan Miles.
Nyckelspelare: Christian Eriksen.
Håll ögonen på: Erik Lamela.