Han har stämplats som ”näste Michael Laudrup” i Danmark. Hans tränare har jämfört honom med Dennis Bergkamp.
Christian Eriksen håller på att utvecklas till en storspelare.

Tottenham var en av de mest aktiva klubbarna under förra sommarens transferfönster. Daniel Levy valde att spendera Gareth Bale-pengarna och lade dem på Erik Lamela (€30m), Vlad Chiriches (€9,5m), Étienne Capoue (€11m), Roberto Soldado (€30m), Paulinho (€19,7m), Nacer Chadli (€8,1m).
Få av dessa har levererat i önskad utsträckning – Erik Lamela har blivit en jätteflopp – men ett köp ser ut att bli en fullträff. Offensive mittfältaren Christian Eriksen värvades från Ajax och har senaste veckorna visat varför han kallats ”Danmarks största talang sedan Michael Laudrup”.

Christian Eriksen har länge ansetts som ett jättelöfte, ända sedan han tog de första stapplande stegen i lokala klubben Middlefart på Fyn som treåring. Som 13-åring tog han steget till Odense. Där gick utvecklingen fort. Som 16-åring hade han ögonen på sig från Europas storklubbar. Han fick bland annat åka till Barcelona, Chelsea, Real Madrid, Manchester United och Milan för att  provträna.
Men Christian Eriksen valde sitt nästa karriärsteg med omsorg. Istället för att riskera att hamna i periferin i en storklubb riktade han blickarna mot Eredivisie.
– Mitt första steg får inte bli för stort. Jag visste att spel i Holland skulle vara bra för min utveckling. Ajax visade intresse och det var ett fantastiskt alternativ.
Så Christian Eriksen hamnade i Ajax, en affär värd cirka 9 miljoner kronor.

Den 17 januari 2010, en månad före sin 18-årsdag, debuterade Christian Eriksen i ligan mot NAC Breda. Dåvarande tränaren Martin Jol jämförde honom med Rafael van der Vaart. Sedan gick allt i rasande tempo.
Månaden efter fick han debutera i danska a-landslaget i en vänskapslandskamp mot Österrike. Förbundskaptenen Morten Olsen tvekade inte att ta med 18-åringen till VM, där Eriksen var den yngsta spelaren i turneringen. Christian Eriksen gjorde två inhopp, mot Holland och Japan.
Säsongen 2010/11 blev året då fotbolls-Europa fick upp ögonen för Christian Eriksen. Ajax vann titeln och Eriksen valde efter säsongen till årets spelare i Holland. Johan Cruyff, en av jurymedlemmarna, sa:
– Priset är bara början, en uppmuntran för att kunna få ut maximalt av sin karriär. Talangen finns där, uppmärksamheten likaså, nu är det upp till spelaren själv. Han är en typiskt produkt av den danska skolan. Du kan jämföra honom med Brian och Michael Laudrup. Tids nog får vi se om han kan bli lika bra som dem.
Martin Jol var lyrisk.
– Om den här spelaren inte blir mycket bra eller rent av en toppspelare måste vi vara väldigt fel ute.

Den match som verkligen fick England att få upp ögonen för det danska underbarnet spelades i februari 2011. Danmark tog emot England på Parken och Christian Eriksen, då endast 18 år, var så bra att han valdes till matchens bästa spelare. Rio Ferdiannd hyllade den unge dansken på Twitter och efteråt var Frank Lampard mäkta imponerad.
– För att vara helt ärlig så kände jag inte till honom före matchen, men han är en mycket bra spelare. Han kan bli en toppspelare, sa Lampard.
Den profetian var han inte ensam om att göra, men vägen till toppen tog lite längre tid än förväntat.
Efter stormatchen mot England kopplades i stort sett alla Europas stora drakar ihop med Christian Eriksens namn. Men trots intresset dröjde det 2,5 år, till sommaren 2013, innan dansken lämnade Ajax.

Då hade det hunnit bli slutet av augusti. Tottenham var i full färd med att spendera och Christian Eriksen presenterades samma dag som Erik Lamela och Vlad Chiriches.
Då smög han in lite under radarn eftersom argentinaren Lamela var det stora namnet, en affär värd €30m. Men medan Erik Lamela aldrig lyckades slå sig in i Tottenham har Christian Eriksen redan nu etablerat sig som en av lagets viktigaste spelare.
Det började med den succéartade debuten mot Norwich i mitten av september då Christian Eriksen spelade fram till Gylfi Sigurdssons mål med en smart assist.
– Det var en fantastisk debut för Christian. För en spelare i den åldern har han stor erfarenhet. Han är en ren nummer tio-spelare, en kreativ spelare och hans individuella kvalitet gjorde skillnad, sa Tottenhamtränaren André Villas-Boas.
Motståndarmanagern Chris Hughton ställde sig också i beundrarskaran.
– Jag tror att Eriksen kommer att bli en riktig stjärna. Som 21-åring har han väl 40 landskamper med Danmark och har spelat runt 150 proffsmatcher. Han är en rutinerad, ung spelare.

Christian Eriksen kunde inte riktigt hålla i den nivån under hösten, naturligt eftersom han skulle anpassa sig till en ny liga. Men efter det att Tim Sherwood tog över som tränare har hans formkurva varit stigande.
Spelaren själv har fått en friare roll och oavsett om han haft sin utgångsposition centralt eller på kanten har han fått större inflytande i matcherna.
– Jag är inte en spelare som ska försvara eller springa runt. Jag vill ha bollen, säger han själv i en intervju med The Guardian.
– Nu spelar vi mer av ett 4-4-2. Det är annorlunda mot vad jag är van vid. Men jag kan fortfarande komma och hämta boll. Det är fritt, samtidigt är det engelskt.
Sedan frisparksmålet mot West Bromwich 26 december har Eriksen gjort nio mål, varav sju i ligan.
Därför var det förvånande att han ratades i ett par matcher i mitten av februari.
Senaste tiden har han dock varit glödhet. Som i mötet med Southampton 23 mars då han gjorde två av målen i 3–2-segern. Eller som vid 5–1-segern mot Sunderland 7 april där han var fullständigt magisk.

Tottenham tappade enorm slagstyrka när man sålde Gareth Bale till Real Madrid. Christian Eriksen är inte en fullgod ersättare ännu, men hans spel senaste månaderna antyder att han kommer att bli en riktigt bra spelare, en stjärna i Premier League. Han är redan en av Spurs bästa spelare.
En sak har de gemensamt – båda är frisparksspecialister. Eriksen är annars en diametralt annorlunda spelartyp än Bale. Medan walesaren bygger sitt spel på snabbhet, styrka och distansskott är Christian Eriksen en mer finurlig spelare. Hans sätt att hitta geniala lösningar på sista tredjedelen påminner om andra stora tior i världsfotbollen, om Zico och Michael Laudrup.
Tim Sherwood, Tottenhams tränare, jämförde förra veckan Eriksen med Arsenallegendaren Dennis Bergkamp. Då hade Eriksen gjort kvitteringsmålet i slutminuten mot West Bromwich med en klassavslutning.
– Eriksen är omöjlig att lämna utanför laget. Han är samma sort som Bergkamp. Motståndartränarna hoppas att man ska förhasta sig när man får sådana chanser. Men när bollen landar hos honom vet du att han kommer att vara iskall.
Själv har Christian Eriksen sneglat på Mesut Özil.
– Du kan lära dig från alla som spelar i din position. När jag var i Ajax tittade jag mycket på hur Özil spelade i Real Madrid. När du ser honom märker man att allt sker naturligt. Han är medveten om löpningarna runt omkring. Han vet hur han ska löpa och passa.

Källor: BT.de, Daily Mirror, The Guardian, Tottenhams officiella hemsida.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.
11 feb: Raheem Sterling.
5 mars: Luke Shaw.
18 mars: Fabian Delph.

En lurig match mot ett Champions League-jagande lag, en match som skulle kunna ställa till det i jakten på ligatiteln?
Nej. Inte i närheten. Inte i den formen som Liverpool är i nu.

Liverpool avancerade upp i ligaledning tack vare söndagens 4–0-seger mot Tottenham.
Den meningen tål att läsas igen.
Liverpool, klubben som under 21 års Premier League-spel famlat i mörkret, fått titta på när Manchester United, Arsenal och senare Chelsea gjort upp om titeln, leder ligan när sex omgångar återstår.
Vem hade trott det? Inte jag, inte någon annan jag kan minnas att jag pratat med senaste året.
Men nu har laget satt sig i föratsätet. Efter en lördag där Chelsea förlorade mot Crystal Palace och där Arsenal och Manchester City spelade oavgjort har Liverpool allt i egna händer. De ska visserligen möta både Chelsea och Man City, men båda dessa matcher spelas på Anfield och med den här hemmaformen håller jag Liverpool som klar favorit, oavsett motstånd. Deras senaste hemmamatcher mot toppmotstånd har slutat med 4–0 mot Everton, 5–1 mot Arsenal, 4–0 mot Tottenham.
Fansen som tidigare tvivlat och på sin höjd siktat på den där Champions League-biljetten har börjat tro. När de nu sjunger ”We’re gonna win the league” på The Kop är det inget lustigt skämt som visar på självdistans. Nu är det den rådande känslan runt Anfield Road. Liverpool stormar mot titelstrid ända in i kaklet.

Tottenham hade ingenting – absolut ingenting – att sätta emot i dagens möte. Tim Sherwood-effekten är borta sedan länge. Spurs ställde en offensiv uppställning på planen med Gylfi Sigurdson bredvid Nabil Bentaleb, men skapade knappt någonting i första halvlek. Knappt något i andra heller förrän matchen redan var död och begraven. Emmanuel Adebayor saknas enormt.
Redan i andra minuten styrde Younes Kaboul in 1–0 i eget mål. Jan Vertonghen blev skadad och ersattes av Michael Dawson. Efter en halv minut på planen satte han fram en boll till en framstormande Luis Suárez som satte 2–0 med ett kliniskt avslut i bortre.
Där var tillställningen avgjord.
Spurs hade en möjlighet att ta sig in i matchen om Christian Eriksen varit mer bestämd när han fick ett jätteläge precis efter 2–0-målet. Men då kastade sig Martin Skrtel förtjänstfullt och täckte skottet. Skrtel är ett till exempel på vad självförtroende betyder för en spelare. Förra säsongen var han formsvag och väntades lämna klubben. Nu spelar han som den mittbacksresen han var för två år sedan.
Liverpool har hamnat i det där sköna tillståndet där bollen studsar deras väg. Motståndarna gör häpnadsväckande misstag vecka efter vecka. Eller som borta mot Cardiff där två hemmaspelare stod utanför planen ”skadade” när Liverpool gör mål.
De avgör matcher tidigt vilket gör att förslitningen på spelarna blir begränsad. De behöver oftast inte kämpa fram avgörande mål in på tilläggstid. De skaffar sig sin ledning, sedan ligger de rätt i positionerna och kontringsspelar. Idag kunde Brendan Rodgers kosta på sig att byta ut Steven Gerrard när 20 minuter återstod.
Är det tur?
Jo, visst, men min övertygelse är att det framför allt handlar om att Liverpool förtvingar sin tur. I princip varje match jag sett Liverpool de senaste månaderna har jag sett ett 110-procentigt arbete från hela laget. Ingen spelare faller ur ramen. Jag ser stjärnor som Luis Suárez som accepterar att flyttas ut i kantroller även om det innebär att han hamnar längre från målchanserna. Jag ser komplmentsspelare som Jon Flanagan och Jordan Henderson som spelar efter sina resurser, enkelt och effektivt, vilket maximerar nyttan för laget.
Jobbar man så hårt har man större chans att få marginalerna med sig.
Och har man två så fantastiska anfallare har man chansen att vinna varje match.
Luis Suárez och Daniel Sturridge har gjort 49 mål i ligan den här säsongen, otroliga siffror med tanke på att båda missat matcher. Lagkamraterna kan spela, och spelar, med vetskapen att håller de tätt bakåt och skickar upp bollen så kommer herrarna där uppe att göra mål. Hur illa de än spelar, hur tillbakatryckta de än är i matcherna, har de alltid en livlina eftersom dessa två anfallare kan skapa mål av ingenting.

Det som tidigare såg ut som en avlägsen dröm, ser nu fullt realistiskt ut. Om jag skulle värdera titelchanserna nu med hänsyn till spelschema och skadeläge skulle jag säga: Liverpool 40 %, Manchester City 40 %, Chelsea 20 %.
Jag repeterar det jag sagt tidigare: Skulle Liverpool vinna ligan är det den största sensationen under Premier League-eran. Blackburn 1995 var skillnad. Då hade ägaren Jack Walker köpt ihop ett superlag som på pappret var minst lika bra som övriga lag i ligan möjligen med undantag för Manchester United.
På pappret var Liverpool, enligt förhandstipsen, det sjätte bästa laget i Premier League. På pappret är de fortfarande avsevärt tunnare än Manchester City och Chelsea.
I tabellen – den enda statistiken som räknas i slutändan – ligger de etta.

Ett fatalt domarmisstag slog undan benen för Tottenham igår.
Men det förtar inte sättet Manchester City spelar på just nu.

Okej, vi börjar med domslutet som fick helt matchavgörande konsekvenser.
Tottenham hade överlevt första halvlek med blotta förskräckelsen, känt att det fanns en väg tillbaka in i matchen.
Då fick gästerna en straffgåva från domarteamet. Huvuddomaren Andre Marriner hade inte tänkt blåsa. Men när linjedomaren Scott Ledger viftade så pekade Marriner på straffpunkten och visade ut Spurs vänsterback Danny Rose.
Straff, mål, Rose utvisad och avstängd. När det egentligen skulle ha blivit hörna. Tottenhams fans kände sig förfördelade, de neutrala kände sig blåsta på spänningen. Efter att hemmalaget reducerats till tio man fanns bara en utväg.
Domslutet blev inte mer populärt hos hemmafansen av att domarna underkänt Michael Dawsons 1–1-mål för offside (Adebayor var offside, Dawson onside, men linjedomaren bekräftade att han vinkat för Dawson. Ett fel som blev rätt? Märkligt nog tyckte Graham Poll att målet borde godkänts).
Men med det sagt så är det få som idag nämner det faktum att City skulle haft en straff i första halvlek vid ställningen 0–1 för en solklar hands.
Och det som var mest slående på White Hart Lane var faktiskt inte domarnas insats utan gästernas i första halvlek.

Vi har hyllat Manuel Pellegrinis arbete i City flera gånger, men det tål att lyftas fram igen.
Det är inte bara det faktum att laget spelar snabbare, rakare och mer underhållande än tidigare. Inte bara det faktum att laget gör fler mål än tidigare. Inte bara det faktum att han varit banbrytande med att spela med två anfallare.
Han har fått ett lag att agera i symbios. Han har hittat ett system där laget, trots att det finns så mycket individuell kvalitet, är bättre än summan de enskilda delarna. Det är Pellegrinis främsta bedrift.
Första halvtimmen var City fullständigt överlägset mot Tottenham. David Silva kom in från sin kant och överbelastade centralt och Mousa Dembélé och Nabil Bentaleb fick inte en lugn stund.
Problemet att möta detta kompletta City-lag är att de har så många vapen. Packa mittfältet för att stänga ytorna för David Silva och Yaya Touré – som Arsenal gjorde på Etihad – och City kommer att överbelasta kanterna med sina ytterbackar och hota där. Ser du istället till att dina ytterbackar får understöd så kommer David Silva smyga in centralt och smeka in passningar med kirurgisk precision som igår när han serverade Agüero.

Sergio Agüero var fullständigt briljant första halvtimmen igår. Han sprang sig fri och dunkade en kanon i stolpen direkt i inledningen, petade retfullt enkelt in 1–0-målet bakom Hugo Lloris och tvingade några minuter senare den franske målvakten till en fantomräddning. Dessutom hade han en stenhård halvvolley med vänstern som strök ribban. Han hade lätt kunnat haft ett hattrick redan där.
Agüero haltade av med en sträckning precis före paus och han kommer förstås att saknas. City har klarat det bra hittills när argentinaren saknats, men känslan är ändå att han ger den där extra lilla udden.
Stevan Jovetic ersatte argentinaren. Den förre Fiorentina-spelaren har bara startat en match i ligan på grund av skadeproblem. Han såg rostig ut igår, av naturliga skäl, men kan Pellegrini få igång även Jovetic finns ytterligare sparkapital.
Manchester City har inte förlorat en match sedan 10 november då de fick stryk av Sunderland. De har det tuffaste vårprogrammet med bortamatcher mot Arsenal, Manchester United och Liverpool.
Men som laget spelar nu är det motståndarna som ska frukta Pellegrinis gäng. Sedan Vincent Kompany gjorde comeback har alla bitar fallit på plats. Till och med Martin Demichelis, som var så skakig i början, agerar nu förtroendeingivande.
Vilket lag ska kunna stoppa dem?

***
En tanke som slog mig vid Sergio Agüeros 1–0-mål som jag ofta tycker mig se: Målvakter som går ut i lägen där de egentligen borde stanna kvar.
Ponera att Hugo Lloris inte hade rusat ut för att skära av vinkeln. Vad hade Agüero kunnat göra? Inte speciellt mycket eftersom han hade Michael Dawson hack i häl. City-anfallaren hade förstås kunnat spela in bollen så någon lagkamrat kunde ha gjort mål istället, men den risken hade varit mindre. Lloris otajmade utrusning  gav Agüero chans att göra mål ur snäv vinkel, vilket han aldrig hade gjort om målvakten stannat.
Jag har inget facit här, men jag upplever att målvakter för ofta går ut och orsakar straffar/enkla mål. Det här var ett exempel. Håller ni med?

Det finns många symboler för Tim Sherwoods regi i Tottenham: Övergången till 4-4-2, Emmanuel Adebayors väg tillbaka in i laget och Christian Eriksens stigande formkurva.
Men det finns också en nyligen anonym 19-åring som gett nästan lika mycket effekt.
Det var nog många som höjde på ögonbrynen när Tim Sherwood bytte in Nabil Bentaleb borta mot Southampton. Nabil, who?
Att släppa fram en debutant i sin egen debutmatch som ansvarig tränare i Premier League var djärvt. Men ”modet” har betalat sig.
Nabil Bentaleb har sedan dess gjort ytterligare två inhopp och startat i FA-cupmatchen borta mot Arsenal.
På lördagen fick han för första gången starta en Premier League-match. Det gick galant.
Nabil Bentaleb slog 106 passningar i matchen mot Crystal Palace, varav 93 procent till rätt adress. Det var fler passningar än någon annan spelare levererade i PL den här helgen.
Bentaleb har blivit Spurs spelmotor, den som har ansvaret för det tidiga uppspelen. En spindel i nätet.
Fransmannen har det som krävs för att klara den rollen. Han är den sortens spelare som ofta söker enkla alternativ, men som också hittar lösningar när han hamnar i trånga situationer. Den kvaliteten syntes redan i debuten mot Southampton. Bentaleb var tillräckligt trygg för att stiga in på centralt mittfält i Premier League och kalla till sig bollen mot ett högt pressande Southampton.
Det imponerade redan då.
I lördags var han nära att få göra sitt första mål, men skottet träffade insidan av stolpen.

Tottenham har en rad centrala mittfältare, men nu har vissa av dem, bland andra Lewis Holtby, blivit utkonkurrerade av en 19-åring som ser ut att vara ”the real deal”.
– Jag tycker att han har varit fantastisk, sa Tim Sherwood efteråt. Som jag sa, när han kom in mot Southampton, var jag säker på honom, men du vet aldrig när du slänger in någon på den här nivån. Det visar att han är orädd och jag tycker hans insatser blir bättre och bättre.
Tim Sherwood basade för Bentaleb tidigare i Tottenhams u-lag.
– Jag känner till honom väl, jag vet vad han kan. Han tränar varje dag som det är den sista och det är en bra egenskap att ha som ung spelare.

Tim Sherwood har gjort en hel del intressanta förändringar sedan han tog över efter André Villas-Boas.
Han har prioriterat bort bollinnehav och satsat på att få mer tryck i anfallet med två strikers. Han spelar inte längre med den extremhöga försvarslinjen.
Draget att lyfta in Nabil Bentaleb i a-laget förtjänar han extra credit för. Att producera egna spelare går hem i supporterleden och i Nabil Bentaleb har Spurs en spelare som de sannolikt kommer att få stor nytta av i framtiden.

Är det Sherwood-effekten vi ser?
Under hösten packade Tottenham mittfältet, ägde bollinnehavet och – skapade noll och inget framåt.
Nu har Tim Sherwood fått effekt genom att gå tillbaka till grunderna. Och, inte minst, ge förtroende till den utfrysta stjärnan.

Mötet på Old Trafford på söndagskvällen skulle bli en fingervisning om vilket lag som hakar på i kampen om Champions League-platserna.
Skulle det bli Manchester United som kom till spel med sex raka segrar i alla turneringar?
Skulle det bli Tottenham som fått ett (temporärt?) lyft efter tränarbytet där Tim Sherwood ersatte sparkade André Villas-Boas?
Det blev Spurs som hoppade på tåget.
De dröjde nästan ett kvarts sekel innan de vann på Old Trafford i Premier League. Nu har de vunnit två raka på den här arenan. Så skrämmer man bort spöken.

Segern var inte orättvis. Manchester United dominerade inledningsvis. Antonio Valencia skaffade sig övertag mot Danny Rose, men inläggen var undermåliga så United skapade inga vassa chanser (det är ju allmänt känt att de numera inte klarar av att anfalla centralt).
Tottenham skapade de heta lägena. Aaron Lennon fick ett friläge som David De Gea räddade (underbar pass av Roberto Soldado, uselt försvarsagerande av Patrice Evra) innan ledningsmålet kom.
Och det var förstås den pånyttfödde Emmanuel Adebayor som visade vägen. Under André Villas-Boas var han utfryst och fick träna med U21-laget. Nu har han stigit fram som klubbens frälsare. Målet var fint: Christian Eriksen tog en löpning, utmanade Nemanja Vidic, slog ett inlägg och Adebayor utnyttjade att Chris Smalling var passiv.

Efter paus hade Tottenham full kontroll på händelserna första kvarten. Michael Dawson styrde förtjänstfullt i de bakre leden och Kyle Walker stängde igen fullständigt på sin kant (därför var det naturligt att Adnan Januzaj flyttades över på högerkanten).
David Moyes gjorde ett tidigt dubbelbyte i 61:a minuten där Shinji Kagawa och Javier Hernández ersatte Chris Smalling och Michael Carrick. Wayne Rooney tog då steget ned på mittfältet när Hernández klev in bredvid Danny Welbeck.
Bytena gav rätt effekt spelmässigt, men planerna grusades av att Spurs bara några minuter senare stack emellan och kontrade in 0–2. Antonio Valencia slappnade av och Christian Eriksen kunde nicka in Aaron Lennons inspel bakom David De Gea.
Fram till dess hade United inte skapat en enda farlig målchans i matchen.
Men 0–2-målet blev den väckarklocka hemmalaget behövde. En minut senare hade Adnan Januzaj (svag i första halvlek, vass i andra) hittat Danny Welbeck som smet in bakom Vlad Chiriches och chippade in 1–2.

Manchester United fick till en anstormning mot Stretford End, det som laget gjort sig känt för. Men känslan är att de skapar färre målchanser nu än de gjorde förr om åren. Javier Hernández klackstyrning tvingade Hugo Lloris till en vass räddning och Nemanja Vidic hade ett par giftiga nickar. Sedan hade vi ett par straffsituationer (där jag tycker att Howard Webb gjorde rätt som friade).
För att laget ska skapa chanser krävs det att en 18-årig ytter hittar på något (Adnan Januzaj) eftersom varken Welbeck/Hernández kan skapa på egen hand och eftersom centrala mittfältet är för svagt för att hitta öppningar centralt.

Tottenham gjorde en beundransvärd match defensivt. Hugo Lloris gjorde ett par viktiga ingripanden och hade marginalerna med sig vid ett par utrusningar. Michael Dawson och Vlad Chiriches var enorma (även om Chiriches slumrade när Welbeck fick sticka in bakom ryggen på honom vid 1–2), liksom Kyle Walker. Aaron Lennon lattjade med Patrice Evra. Det var dock inte så förvånande eftersom fransmannen visat usel form defensivt (jag förstår att David Moyes lägger bud på Leighton Baines). Christian Eriksen – ett mål och en assist – har flyttats ut på kanten under Tim Sherwood och fått ett lyft. Emmanuel Adebayor är den uppspelspunkt (och målskytt!) som laget behövt. Tyvärr blev Adebayor utburen på bår i andra halvlek och frågan är hur länge han blir borta.
– Han har en ispåse på varje kroppsdel. Vi vet inte riktigt vilken del som smärtar, sa Tim Sherwood efter matchen.
Spurstränaren passade på att hylla sin anfallare:
– När han (Adebayor) spelar som han gör just nu är han ostoppbar.
Tim Sherwoods framgångsrecept? Förutom att ge Emmanuel Adebayor förtroende har han gått tillbaka till grunderna. 4-4-2 ger automatiskt mindre bollinnehav, men mer spets framåt i omställningarna. I första halvlek hade Spurs väldigt lite boll, men de hade de tre vassaste lägena. Dessutom har Sherwood vågat satsa på de egna. Nabil Bentaleb hoppade in idag igen och gjorde det bra när ytorna skulle krympas. I slutet fick Harry Kane komma in på topp och springa av sig.
– Vi hade kunnat spela bättre, vi hade kunnat flytta bollen snabbare, framför allt i första halvlek. Men man vinner matcher med olika kvaliteter och idag visade vi verkligen ett lejons hjärta där ute.

För David Moyes var förlusten ett enormt hårt slag. Hans Manchester United åkte på två raka chockförluster hemma före jul, mot Everton och Newcastle.
Sedan har man vunnit genom att övertyga (West Ham) och vunnit utan att övertyga (Hull City, Norwich). Därför var det inte förvånande att man gick på en mina idag.
Manchester United har elva poäng upp till Arsenal (tolv med målskillnad). De har förlorat fyra (!) matcher på hemmaplan. Totalt har man förlorat sex matcher och tappat fler poäng än man gjorde under hela förra säsongen.
Dagens match var ett bevis på att det finns brister i truppen och att klubben måste handla (och pricka rätt!) i januarifönstret. Annars kommer de stå utanför Champions League nästa säsong.

Tim Sherwood blev en vinnare i Premier League-debuten som ansvarig tränare i Tottenham.
Receptet? Vrida tillbaka klockan 25 år i tiden, skaka liv i två djupfrysta anfallare och utmana Mauricio Pochettino i rodeo.

Tim Sherwood tog över som tränare i Tottenham efter sparkade André Villas-Boas. Detta efter en höst där portugisen misslyckats fatalt med att få sitt lag att få till det offensiva spelet.
Spurs hade förvandlats till ett sidledsspelande lag, Roberto Soldado sprang runt i ingenmansland och yttrarna levererade inte inlägg i samma frekvens som tidigare.
Så Tim Sherwood var tvungen att göra något drastiskt.
Redan i veckans Ligacupmatch mot West Ham såg vi i vilka banor han tänkte: Ett rakare spel med två anfallare.

Så valet igår mot Southampton blev att spela 4-4-2 med Emmanuel Adebayor bredvid Roberto Soldado.
Men det var väntat. Mer oväntat var mittfältets balans. Det var som om tiden skruvats tillbaka 25 år. I en tid när nästan alla lag spelar med tre centrala mittfältare – eller åtminstone med en utpräglad defensiv av två – sprang Spurs runt med Christian Eriksen och Mousa Dembélé. En nummer tio-spelare och en före detta anfallare som senaste två åren omskolats till tia/central mittfältare…
Större nostalgitripp än så, rent taktiskt, ser vi sällan i Premier League såvida inte liberon gör comeback.
Det var som om Tim Sherwood stod inför en strid som gällde hans liv och tänkte: ”Nu får det bära eller brista. Jag släpper alla tyglar och ser hur långt det räcker”.
Spelet blev därefter – många mål, publikfriande spel och två lag som inte kunde stava till riskminimering.

Tim Sherwoods djärva beslut medförde förstås komplikationer. Adam Lallana, Southamptons underbare offensive mittfältare, fick enorma ytor mellan backlinje och mittfält i inledningen av matchen. När Vlad Chiriches dessutom missbedömde en situation fullständigt i den 13:e minuten hade Lallana utnyttjat just den ytan och placerat in 1–0 intill stolpen.

Där och då såg det ut att kunna bli en lång eftermiddag för Tottenham, inte minst eftersom comebackande Danny Rose var skakig defensivt och bjöd Calum Chambers på inläggslägen.
Men då fick Tottenham effekt på sitt tvåmannaanfall.
Emmanuel Adebayor – totalt utfryst under Villas-Boas – hade mest lunkat runt första kvarten, men i den 25:e minuten slog han ut en passning till Roberto Soldado på vänsterkanten. Spanjorens inlägg var magnifikt – jag har inte sett något vassare inlägg den här säsongen – och Adebayor lyckades hoppsparka in 1–1.
I andra halvlek efter att Jos Hooiveld först gjort självmål och Adam Lallana elegant serverat Rickie Lambert till 2–2 steg Adebayor fram igen.
Togolesen vann en närkamp med Jos Hooiveld och placerade in segermålet, 3–2, i bortre hörnet.
Roberto Soldado hade sedan chansen att säkra segern, men den här gången lyckades Spurs hålla undan.

Anfallsparets samarbete var det stora glädjeämnet för Tottenhamfansen den här dagen. Roberto Soldado gjorde inget mål, men han tog sig till lägena, han löpte bra ”in the channels” som de säger på fotbollsengelska, det vill säga ut mot kanterna, bakom Southamptons ytterbackar. Han slog ett inlägg som Adebayor så när hann fram på och sedan världsklassinlägget som gav 1–1. Jag har varit en av Soldados kritiker, men det här var iallafall en insats som gav hopp. Han trivs utan tvekan bättre när han får sällskap av en stor targetman som kan avlasta honom i spelet utanför boxen.
För Emmanuel Adebayor var det en upprättelse. Under AVB var han så sidsteppad att han ställdes utanför det officiella lagfotot. Nu är han klubbens hetaste anfallare med tre mål på två matcher och given startman till mötet med West Bromwich på annandagen. Det är så synd att han inte är på humör oftare för när han väl är det är han en komplett striker.

Jag vet inte om 4-4-2 är vägen till framgång för Tottenham. Laget var extremt såbart igår för passningar igenom mittfältet. Adam Lallana firade tidig julafton och hade gjort ännu större skada om han fått bättre service från ett blekt hemmalag. Det blev en liten bättring efter att Tim Sherwood bytt in unge Nabil Bentaleb på mittfältet, men känslan är att det behövs en Sandro. Bentaleb gick före etablerade Etienne Capoue.
– Jag kan inte Capoue så bra, jag har bara haft tre träningar, men för tillfället vet jag att jag kan lita på den där killen (Bentaleb), sa Sherwood.
Vi diskuterade tidigare i ett avsnitt av Sportbladets Premier League-podd varför Spurs inte spelat med två anfallare. Jag lyfte fram möjligheten att testa 4-4-2 som ett sätt att väcka ett lag som helt uppenbart hade kört fast i sin offensiv. Precis så blev det.
Spurs var rakare, snabbare och mer spetsigt än tidigare. Tim Sherwood skulle kunna få än mer fart med Aaron Lennon på högerkanten istället för Erik Lamela som återigen var misslyckad. Eller Nacer Chadli som gjorde ett piggt inhopp.
Om 4-4-2 är lösningen på längre sikt tvivlar jag på.
Men i nuläget handlar det om att få skeppet på rätt kurs igen och det kan bara ske genom trepoängare.
Därför kan Tim Sherwoods offensiva strategi igår bara betecknas som en succé.

***
Southampton är i fritt fall just nu. Mauricio Pochettino brottas med en lång skadelista och laget känns ihåligt. Igår saknades målvakten, tre spelare ur backlinjen och viktige Victor Wanyama på mittfältet.
Att Pochettino i det läget väljer att spela Jos Hooiveld bredvid Dejan Lovren istället för José Fonte och Maya Yoshida är för mig obegripligt.
Jag ser inte Saints träningar, och det är möjligt att Hooiveld imponerar där, men jag har sett deras matcher och det är tillräckligt för att konstatera att Hooiveld med nuvarande form inte räcker till i Premier League.
Han bjöd på ett mål borta mot Newcastle och igår gjorde han självmål. Hans fjärde totalt i Premier League. Karln är mer Richard Dunne än Richard Dunne själv.
– Vi klädde ut oss till tomten och bjöd Tottenham på chanser och mål, konstaterade Pochettino efteråt.

Adam Lallana var briljant, igen, men det räcker inte när han ska dra loket ensam.
Southampton känns tröttkört. Deras presspel är inte lika intensivt som tidigare och det var något jag varnade för tidigare under hösten. Lag som pressar på det här sättet tenderar att krokna under resans gång. Titta på Marcelo Bielsas Athletic Club.
Nu har laget sex raka matcher i ligan utan seger och nu känns det som att deras mål bör vara att hamra fast en niondeplats snarare än att blicka uppåt. Det var kul så länge det varade.

Lite snack inför januarifönstret, del 4:

SINGAPORE. Under gårdagens toppmöte mellan Tottenham och Liverpool hade hemmafansen satt upp en banderoll på Park Lane. ”Enough Is Enough” var budskapet. Supportrarna protesterade mot de alt högre biljettpriserna för bortafans.
Det är möjligt att Daniel Levy, i takt med att baklängesmålen trillade in, sneglade upp mot banderollen och tänkte på André Villas-Boas.
Det som utspelade sig framför ögonen på Levy och publiken på White Hart Lane var inte det som vi hade trott.
Jag hade väntat mig en tuff, jämn kamp mellan två lag som fajtas om Champions League-platserna.
Det blev en total utspelning där Liverpool var allt som Tottenham inte var: Snabbt, rappt, idérikt.
Inför matchen funderade jag och många andra hur Liverpool utan Steven Gerrard skulle klara av Spurs fysiska mittfält med Dembélé, Sandro och Paulinho. Liverpool var överlägset på mitten. Och på kanterna. Raheem Sterling hade lekstuga med stackars Kyle Naughton.
André Villas-Boas var förstås inte hjälpt av det faktum att Jan Vertonghen, Vlad Chiriches och Younes Kaboul saknades och att Danny Rose precis återhämtat sig från skada. Men det är vid såna här tillfällen man får följdfrågor. Varför lånades Benoït Assou-Ekotto ut? Varför såldes Steven Caulker så Tottenham tvingas spela mittfältaren Etienne Capoue i försvaret? Tottenham drabbas ju alltid av försvarskris, det är ett problem som återkommer varje säsong.

Förra hösten vann Spurs det här mötet med 2–1 efter mål av Aaron Lennon och Gareth Bale. Då var Brendan Rodgers satt under press.
Sedan dess har Tottenham gått bakåt medan Liverpool har utvecklats enormt. Det var uppenbart att Rodgers visste hur hans lag skulle såra Tottenham: Löpningar bakifrån mot Spurs höga backlinje. Jordan Hendersons djupledslöpningar lade grunden till tre av målen.
Taktiskt klädde Liverpooltränaren av André Villas-Boas. Och det blev portugisens sista insats i Tottenham.

På måndagen kom beskedet att han får sparken. ”Gemensamt beslut”, skriver klubben på hemsidan, men det är en omskrivning. AVB har fått foten. Så sent som igår sa han på presskonferensen att han ”inte är någon quitter”.
Det finns två sätt att se på det här:
Det är förvånande eftersom Tottenham tagit en poäng mer jämfört med vid motsvarande tidpunkt ifjol, att laget trots alla storförluster bara är fem poäng från fjärdeplatsen och ligger två poäng före Manchester United. Vidare är laget vidare i både Ligacupen och Europa League, i EL tog man full pott i gruppspelet. Det är förvånande eftersom Tottenham har värvade massor av nya spelare i somras, varav flera är unga och lovande. Alla ”visste” att dessa behövde tid. Deras coach gav inte samma tålamod.
Däremot är jag inte särskilt förvånad om man ser till stämningsläget kring klubben.

Jag minns hur känslan var hos fansen och experterna efter den övertygande vinsten mot Norwich den 14 september. Tottenham hade förlorat mot Arsenal i tredje omgången med 0–1 på Emirates (lagets första insläppta mål för säsongen), men två veckor senare manglade de Norwich på White Hart Lane.
– You played brilliantly, inledde en reporter på presskonferensen efteråt.
– Thank you very much, sa André Villas-Boas och log.
Spurs vann bara med 2–0, men hade kunnat vinna med tvåsiffrigt sett till spelövertaget. Efter att ha tagit knappa och icke övertygande segrar mot Crystal Palace och Swansea var det första gången ”nya Spurs” gav en hint i ligaspelet om potentialen i truppen. Gylfi Sigurdsson gjorde två mål vilket underströk hur bred truppen var), Christian Eriksen var planens kung och gav hopp om en ljusnande framtid – och försvarsspelet var tätt.
Oj, vad avlägset det känns nu när vi börjar närma oss juletid.

Chockförlusten hemma mot West Ham med 0–3 kändes som ett snedsteg i arbetet, men den blev snarare ett tecken på att något inte stod rätt till.
Spurs har framför allt haft svårt att få till anfallsspelet. Egentligen hela säsongen.
Det är ytterst märkligt med tanke på att André Villas-Boas är känd som en duktig taktiker och teoretiker. Nog borde han ha verktygen för att skapa mönster i offensiven? Hans Porto spelade en rak och effektiv attackfotboll. I höst har hans lag spelat en seg, trist, sidledsfotboll.

Har Spurs gått bakåt i höst? Det råder delade meningar här. Vissa menar att Tottenham var lika taffligt ifjol men att Gareth Bales briljans räddade dem då (men när laget kallades ”one-man team” förra säsongen så protesterade ändå vissa högljutt).
Jag håller visserligen med om att spelet var torftigt i många matcher förra säsongen, men jag tycker ändå att det fanns fart och en tanke om hur man ville anfalla (med hjälp av sina vassa kanter).
Nu finns varken speed eller några idéer i offensiven. Det verkar som om spelarna inte har en aning om hur de ska skapa målchanser. Det är uppseendeväckande. Man måste kunna kräva mer av en trupp med så många kvalitetsspelare.
Roberto Soldado värvades för stora pengar i somras för att bli den pålitliga skyttekungen, men spanjoren har floppat. En förklaring är att han inte har använts på rätt sätt. Där ligger förstås en stor del av ansvaret på tränaren. AVB har försökt förändra men hittills har han inte hittat några lösningar. Och det är det han har betalat för.
Erik Lamela är en annan storvärvning som haft det svårt. Enligt uppgift var det Franco Baldinis köp, mot AVB:s vilja. Det kan förklara en del.
Men det är inte bara offensiven som gett bryderier.

Defensiven – den tidigare så säkra defensiven – har havererat.
Storförlusten med 0–6 borta mot Manchester City kanske man kan förklara med att Manuel Pellegrinis lag är fantastiskt på hemmaplan (det fick inte minst Arsenal erfara i helgen). Men igår mot Liverpool så var det som om AVB bad om stjärnsmällen.
Mot Luis Suárez, Europas just nu hetaste spelare och en av ligans bästa djupledsspelare, valde han att återigen spela med sin höga försvarslinje. Den som han korrigerade med lyckat resultat efter torsken mot Manchester City. Detta trots att Michael Dawson kamperade ihop med mittfältaren Capoue i mittförsvaret.
Det slutade med katastrof. Liverpool utnyttjade gång på gång att Spurs stod för högt och hittade ytan bakom.
Inte ens när Paulinho blivit utvisad och matchen var förlorad valde man att sjunka hem. Följden blev att Liverpool gjorde fem mål och hade bud på ett gäng till.

Jag är inget fan av att sparka tränare. Jag tror på kontinuitet. Sett från utsidan av klubben tycker jag att André Villas-Boas borde fått mer tid på sig, åtminstone säsongen ut. Han borde ha fått chansen att odla ett passningsspel kring Christian Eriksen, fått chansen att använda Danny Rose på vänsterbacken och invänta de skadade mittbackarna.
Men så fungerar det inte i toppfotbollen. Inte när en klubb spenderat en miljard kronor på spelarköp.
Det är ingen nyhet. Känslan direkt efter slutsignalen igår var att det återigen skulle blåsa rejält kring AVB.
Därför var jag inte speciellt förvånad. Katastrofalt anfallsspel, en havererad defensiv, ett gäng storförluster. Ja, det kostade AVB jobbet. Trots att han har den högsta vinstprocenten av alla Spurstränare under Premier League-eran (54 %).

Jag vill skjuta in en brasklapp kring det där om att Villas-Boas skulle fått mer tid:
Om han förlorat förtroendet från spelarna fanns inget annat val.
Och det kan mycket väl vara så. Det lär vi få veta eller åtminstone få en hint om tids nog.
Spelarna har upplevt tillkortakommandena i offensiven och farorna med det höga försvarsspelet. Om de sedan åker på en rad storförluster och tränaren inte visat några tecken på att lära sig av misstagen finns risk att de börjar tvivla. På sig själva och på coachen.
Portugisen har visat bristande rutin, både taktiskt och psykologiskt. När resultaten gick emot honom påstod han att media var emot honom. Det kändes märkligt att som Tottenhams tränare ens bry sig om några negativa ord i en tidning efter en skral insats. Hans agerande blev ifrågasatt av flera tränarkollegor, de som annars brukar hålla ihop och stötta varandra.
Ett lag i motgång behöver en stark ledare. AVB har inte framstått som en.
Efter debaclet i Chelsea går nu André Villas-Boas gå från ytterligare en klubb. Hans aktier har sjunkit markant sedan förra säsongen då det ryktades om intresse från Real Madrid.
Men inte så mycket så att han inte kommer tillbaka. Han är bara 36 år, han har tiden för sig och kan säkert vara tillbaka i cirkusen inom kort.
Men det lär inte bli i Premier League.

***
Vem ska ta över Tottenham? Tim Sherwood har fått uppdraget tills vidare, men är tveksamt om det blir en permanent lösning. Om de kan få loss Vincenzo Montella från Fiorentina vore det ett spännande namn.
Den nya tränarens uppgift blir att utveckla det befintliga materialet, inte bygga om truppen. Spurs lag är byggt för en kontinental tränare så jag utgår från att Daniel Levy blickar utomlands. Eller mot Swansea där en viss Michael Laudrup finns. Dansken har sagt att han inte vill träna storlag, men han kanske går att övertala. Det snackas om Fabio Capello, men han står knappast för någon attraktiv fotboll.
Daniel Levy, förresten. Karln är fantastisk på att göra bra business under silly season och sälja spelare för otroliga priser. Men när det handlar om att rekrytera tränare är han inte lika framgångsrik.

Ingen av tränarna hade råd att kamma noll för att inte drabbas av en förtroendekris.
De klarade sig ifrån nederlag, men det handlade ändå om två förlorare på White Hart Lane. Tottenham och Manchester United fick varsin poäng från söndagens stormöte men det var knappast vad lagen behövde.
Man kan förstås argumentera för att det var ett fall framåt för Tottenham som åkte på en kölhalning förra omgången mot Manchester City. Man kan tycka att oavgjort borta mot Tottenham är ett godtagbart resultat för vilket lag som helst.
Men inte i den situationen de här lagen har hamnat i. Tottenham är nia (!) i tabellen, även om avståndet upp till Champions League-platserna är kort. United är åtta samtidigt som Arsenal springer i väg.

Tottenhamfansen hade iallafall en del spelmässigt att glädja sig åt. Efter en längre tids ökenvandring med måltorka och torftigt offensivt spel fick vi se ett rakare, snabbare Spurs.
Det blev inte två anfallare och 4-4-2 som vi efterlyste i Sportbladets Premier League-podd i torsdags. André Villas-Boas behöll Roberto Soldado som ensam striker. Men han gjorde små förändringar som fick stor betydelse. Aaron Lennon spelades (precis som mot City) till höger med uppgiften att komma in bakom Patrice Evra istället för till vänster där han lätt blir avskärmad. Nu kunde Lennon attackera med fart och var automatiskt en av första halvlekens giftigaste spelare.
Den viktigaste förändringen var dock att Paulinho startade som offensiv mittfältare med Mousa Dembélé bredvid Sandro i den defensiva rollen. Brassen är ingen naturlig nummer tio-spelare, snarare en duktig box-to-box-mittfältare, men han visade kvaliteter som i nuläget gynnar Spurs. Dels en vilja att snabbt spela bollen framåt (till skillnad från Dembélé), dels förmågan att också sätta fram den så viktiga sista passningen. Han hittade till och med Roberto Soldado med en passning in i boxen, vilket är en bedrift i sig. I brist på annat – än mer påtagligt med Christian Eriksens skada – så klev Paulinho fram som Tottenhams (temporära?) lösning som tia.
Soldado var på nytt en besvikelse. Han ersattes av Jermain Defoe som såg pigg ut. Engelsmannen är värd en chans, men allra mest intressant vore att se Spurs testa ett tvåmannaanfall där Emmanuel Adebayor skapar utrymme för antingen Soldado eller Defoe. Rådet är: Strunta i att man ”förlorar” bollinnehavet – Tottenham har ändå inte kreativiteten i laget för att öppna motståndarna genom långa anfall. I den här matchen hade de bara 40 procent av bollen, men var klart spetsigare än man varit den senaste månaden.

I Manchester United fick Shinji Kagawa chansen som tia, men tog den inte. Han var lysande i veckan borta mot Bayer Leverkusen, men det är i såna här matcher japanen måste leverera för att motivera sin plats i en skadefri startelva.
Nu blev han så anonym och avskärmad i första halvlek att David Moyes kände sig tvungen att gå över på 4-4-2 med Wayne Rooney och Danny Welbeck som strikers. Att Kagawa inte hittade in i matchen är givetvis inte enbart hans eget fel. Det handlar förstås om att United inte har ett tillräckligt bra centralt mittfält. Igår spelade Phil Jones och Tom Cleverley. De var okej, framför allt Jones som bidrar med bollvinnaregenskaper, de är unga och ambitiösa men inte tillräckligt bra för att hitta in med ”hotande passningar”. När David Moyes fick frågan på presskonferensen om han hade behövt mer ”auktoritet” och ”kontroll” från sitt mittfält svarade han:
– Ja. Jag tror att det är därför insatserna på sistone från Ryan Giggs och Michael Carrick varit så omtalade. Vi var medvetna om det idag. Vi kände att det var något där vi kunde…
Moyes avslutade inte meningen, men det var lätt att läsa hans tankar. Samtidigt satt 300-miljonersköpet Marouane Fellaini på bänken. Med Wayne Rooney i toppform, med en Antonio Valencia som höjt sig och nu bidrar med det kanthot som United brukar karaktäriseras av är centrala mittfältet (fortfarande) lagets stora bekymmer.
Mer akut än någonsin efter Michael Carricks skada.

Vi hade räknat med en tuff, tät, intressant toppmatch. Vi fick något helt annat när Manchester City krossade Tottenham med 6–0 på söndagen.

Det här var en eftermiddag där nästan allt som kunde gå snett gick snett för Tottenham. Det dröjde bara 13 sekunder innan Hugo Lloris fick plocka ut den första bollen ur nätet. Den franske målvakten fick hem ett tillbakaspel, missade totalt när han skulle rensa undan och fyra-fem sekunder senare hade Jesús Navas lobbat in 1–0.
Det är inte ofta Lloris gör misstag, men han hade del i nästa baklängesmål också. En halvdan rensning gav en City-omställning och sedan hade Alvaro Negredo tryckt in 2–0 med god hjälp av Sandro.

Det var precis som Bosse Pettersson påpekade i Viasat-studion en match mellan två olika fotbollsstilar. Manchester City med sitt tvåmannaanfall och direkta djupledsspel. Tottenham med sitt… ja, vad är egentligen Spurs spelidé? Det är inte helt lätt att utröna.
Hur ska de skapa chanser? Det verkar inte finns några linjer.
De har en boxspecialist (Roberto Soldado) som inte erbjuder något djupledsspel men som inte heller får några bollar in i straffområdet, de har samtidigt yttrar som går inåt i plan snarare än i djupet, de har en Mousa Dembélé som dribblar och dribblar men aldrig kommer fram.
Under Harry Redknapp spelade de en fartfylld fotboll med snabba omställningar och massor av inlägg där Gareth Bale och Aaron Lennon satte skräck i motståndarförsvaren.
Nu har de blivit ett passningsorienterat lag utan det som engelsmännen kallar ”penetration”. De hittar helt enkelt inga vägar framåt i plan. Det blir ett ständigt bollande av intetsägande passningar sidled. När bollen väl hittar in på en spelare som kan vända upp så väljer den spelaren att inte göra det (brist på självförtroende eller brist på kvalitet?).
Tottenham vann bollinnehavet på Etihad idag med 53–47, ändå skapade de ytterst få målchanser – medan City skapade hur många som helst. Det hade kunnat bli ännu större siffror. Tottenham har gjort ett mål på fyra senaste ligamatcherna.
Var det så att Gareth Bales briljans överskuggade bristerna hos André Villas-Boas gäng redan ifjol?
Framtiden får utvisa.

Tottenhams problem är att deras spelstil inte är självvald.
Villas-Boas filosofi bygger på att hans lag ska vara spelförande. Det är de ofta, men de saknar nycklarna för att låsa upp motståndarna. Finns det något tippat topplag i Europa som har sådan påtaglig avsaknad av kreativitet? Det har varit ett återkommande problem hela säsongen. Ska det hända något måste Andros Townsend skapa något på egen hand (numera är han något sönderläst) eller så måste Christian Eriksen ha vaknat på rätt sida. Annars händer inte mycket.
De skjuter flest distansskott i ligan – ett tecken på deras problem att såga sig igenom.
Det som var förvånande var hur den tidigare så täta defensiven fullständigt rasade ihop på söndagen. Hugo Lloris har vi redan nämnt, Younes Kaboul var otajmad, Kyle Walker hade en svart eftermiddag, Jan Vertonghen bjöd på mål och Sandro var uppseendeväckande svag.
Framåt var Roberto Soldado återigen en besvikelse.
André Villas-Boas har till stor del ett nytt lag. Det här var ytterligare ett bevis på att bygget är långt ifrån färdigt.

Det är svårt att värdera Manchester Citys insats. Var det Tottenham som vek ned sig fullständigt eller City som gjorde gästerna dåliga? En kombination, förstås, men det var inte första gången City levererade en exceptionell insats på hemmaplan. Det kan inte vara en slump när det sker gång på gång. Deras högstanivå är extremt hög, framför allt när de möter ett lag som spelar med en hög försvarslinje (som Spurs gjorde idag). Då blir de livsfarliga.
Nu har de gjort 26 mål på de sex första hemmamatcherna. Det är 78 år sedan (!) som ett lag hade ett liknande facit (Sunderland).
Sergio Agüero var briljant. Fernandinho var kung på mitten. Jesús Navas fick göra två mål. Samir Nasri visade att den starka formen håller i sig. Det spelade ingen roll att Martin Demichelis såg lite ringrostig ut. Den här dagen kunde inget stoppa City, allra minst Tottenham.
”You should have gone Christmas shopping”, skanderade City-fansen till de tillresta Tottenhamsupportrarna… och ja, de hade nog önskat det.
Manchester City visade att de har den högsta högstanivån i Premier League. Intet nytt under solen där. Idag spelade de utan Joe Hart, Vincent Kompany, David Silva och Stevan Jovetic. Pellegrini har en del ess i rockärmen.
Frågan kvarstår dock: Kan Manuel Pellegrini skrämma i väg bortaspöket? Annars det blir ingen ligatitel. Oavsett hur läckert man är på hemmaplan.

***
Det hade förstås varit kul om John Guidetti hade fått göra debut i Premier League. Svensken fick plats på bänken, fick börja värma i andra halvlek, men med en kvart kvar valde Manuel Pellegrini att istället byta in James Milner.
Trist för Guidetti, men nu känns det som han är riktigt nära ett inhopp.