Lambert måste få in rutin
Den 15 december vann Aston Villa på Anfield med 3–1. Det var en blytung seger för Paul Lambert, för ägaren Randy Lerner, för fansen.
Under hösten har det funnits ett stort frågetecken kring ”nya Villa”. Den nye managern från Norwich har satsat på de unga spelarna, på de oprövade och satt stjärnan Darren Bent i frysboxen. Resultaten har varit blygsamma, spelmässigt har det stundtals sett bra ut, ofta tveksamt.
Mot Liverpool mönstrade Villa sin yngsta startelva någonsin i Premier League (23,6 år) – och vann. 5-3-2-systemet fungerade perfekt. Nathan Baker var en jätte i försvaret. Christian Benteke var ett monster i rollen som ensam striker.
Entusiasmen var, av förklarliga skäl, stor hos fansen. Var det här kickstarten för en klättring mot övre halvan?
Det borde förstås ha varit det, men följden blev en helt annan.
En vecka senare kom den försmädliga 0–8-smällen borta mot Chelsea. Sedan kom 0–4 mot Tottenham.
Fansen accepterade läget. Jag tvivlar på att något annat lags supportrar tagit storförlusterna lika bra. De sjöng till och med till stöd för Lambert.
Men dagens 0–3 hemma mot Wigan har förändrat stämningsläget. Den publik som tidigare stöttat Paul Lambert fullt ut vädrade sitt missnöje. Delar av publiken lämnade arenan efter knappa timmen spelad.

Får Paul Lambert sparken nu? Nej, jag tror inte det.
Aston Villa har haft en oroväckande trend de senaste åren, truppen har gradvis försämrats år för år.
Det är rätt talande att flera av de mest namnkunniga och bäst betalda spelarna – Richard Dunne, Stephen Ireland, Charles N’Zogbia, Shay Given, Darren Bent – har varit petade.
Efter två dystra år med Gérard Houllier och Alex McLeish är fansen luttrade. De förstår att det inte går att byta tränare varje år.
Skotten är inte felfri. Hans val att spela 3–5–2 på Stamford Bridge och 5–4–1 hemma mot Tottenham – istället för tvärtom – framstår som ett av de märkligaste taktiska dragen den här säsongen.
Och nu brinner det. Något måste göras. 0–15 på tre matcher är alarmerande.

Paul Lamberts strategi att satsa ungt är beundransvärd, men det är uppenbart att Aston Villa behöver få in rutin.
En långsiktig vision blir uddlös om den fäller krokben för klubben på kort sikt.
Aston Villa har ett gäng spelare som skulle kunna gå in i andra klubbar utan att göra bort sig, men som inte är tillräckligt bra för att luta sig emot vecka efter vecka.
Mot Chelsea sprang ett gäng Villa-spelare runt med hängande huvuden utan att någon var beredd att ta befäl.
Januarifönstret kommer att bli avgörande.
Darren Bent lär säljas. Där handlar det om att kräma ut så mycket pengar som möjligt för att kunna släcka de mest akuta bränderna. Främst en mittback, en central mittfältare och en striker.
Jag hoppas ägaren Randy Lerner inser att han behöver öppna plånboken. Jag hoppas Paul Lambert inser att han inte bara kan spela ungt och oprövat utan behöver en mix mellan rutin och entusiasm.
Annars finns risken att kräftgången fortsätter. Och då kan Aston Villa spela i Championship nästa höst.

Vidic kan lösa Uniteds försvarsproblem
Manchester United hade inför dagens match släppt in 28 mål i Premier League. Fler än de gjorde på 38 matcher säsongen 2008/09.
Alex Ferguson sa på presskonferensen i fredags att han inte hade någon aning om hur han skulle lösa försvarsproblemen.
Men han kanske insåg att mycket kommer att lösa sig automatiskt när Nemanja Vidic har fått spela in sig i mittförsvaret. Serben startade idag bredvid Jonny Evans och det var påtagligt hur mycket han betyder.
Efter en första halvlek med hemmadominans reste sig West Bromwich efter paus. Stundtals tryckte de på rätt rejält. Så mycket att Alex Ferguson kände sig tvingad att dra ned Antonio Valencia som wing-back till höger för att Chris Smalling skulle få extra hjälp mot Peter Odemwingie och för att få in en extra huvudspelare centralt i banan.
Men vid varje inlägg, varje boll in i straffområdet, fanns en 31-årig klippa som krigade, täckte och vann nickdueller.
West Bromwich slog 26 inlägg i matchen. Den här hösten har United varit häpnadsväckande bräckligt när det gäller ”crosses”. Idag, när Vidic regerade i eget straffområde, klarade laget att stå emot, trots att WBA i andra halvlek skickade in en så skicklig huvudspelare som Romelu Lukaku.
– Han (Vidic) är en krigare. Han är en straffområdesspelare, det är ingen tvekan om det, sa Alex Ferguson efteråt.
Statistiken från matchen var rätt talande.
Nemanja Vidic gjorde flest tacklingar (3/4 lyckade), flest brytningar (4), täckte flest skott tillsammans med George Thorne (3), gjorde flest rensningar (12/19) och vann flest nickdueller (7/8).
Manchester United är ett annat lag med Nemanja Vidic i startelvan.

***
Hinner jag skriver jag fler slutsatser senare.

Fått behålla nyckelspelarna
När transferfönstren stänger talas det stort och brett om vilka klubbar som spenderat mest pengar på de flådigaste nyförvärven under sommaren. Det talas ofta för lite om vilka som fått behålla sina spelare. Trots att det är viktigare.
West Bromwich slutade på tionde plats förra säsongen. En stark prestation, framför allt då de inte hade en enda spelare som stack ut, inte en enda spelare som var bland ligans 30 bästa. Både Youssouf Mulubmu och Peter Odemwingie gjorde rätt svaga säsonger, vilket blev en ”blessing in disguise” för WBA. Den spelare som var närmast en flytt i somras var ingen av dessa utan mittbacken Jonas Olsson, som jagades av Tottenham. Svensken stannade.
Den enda ”förlusten” var mittfältaren Paul Scharner som flyttade till Tyskland. Men där valde WBA själva att inte ge österrikaren något nytt kontrakt.
Målvakten Ben Foster borde ha intressenter, men storklubbarna kanske är bländade av det faktum att han dumpades av Manchester United. Offensive mittfältaren James Morrison skulle också klara att spela i en större klubb, men är fortfarande kriminellt underskattad.
Att som mittenklubb inte ha några fixstjärnor har en stor fördel – det är lättare att få behålla sina spelare.

WBA:s spelaromsättning i somras
In: Ben Foster (permanent övergång), Markus Rosenberg, Claudio Jacob, Yassine El Ghanassy (lån), Goran Popov (lån), Romelu Lukaku (lån). Ut: Keith Andrews, Paul Scharner, Nicky Shorey, Marton Fülop, Simon Cox.

Fynden
Dan Ashworth må vara en doldis för många, men där har ni mannen bakom West Bromwichs framgångar. I sin roll som sportchef har han varit hjärnan bakom det scoutingnätverk som lett till att klubben kunnat göra fynd som andra klubbar bara kunnat drömma om.
Peter Odemwingie 3 miljoner euro, James Morrison 2,5 miljoner euro. Claudio Yacob var gratis.
Backlinjen – en av ligans mest solida – kostade runt 30 miljoner kronor. Totalt.
Att WBA inte lagt ut stora summor på spelare har gjort att många av lirarna är brutalt underskattade. Jag sa inför säsongen att lagets anfall är ligans mest underskattade och hösten har väl bevisat det. Markus Rosenberg är långt från startelvan av den enkla anledningen att Shane Long, Marc-Antoine Fortuné och Romelu Lukaku är bättre än folk tror. Detsamma kan sägas om många spelare i WBA.

Klubbar med begränsade resurser – det vill säga nästan alla – står och faller med sin spelarrekrytering.
Newcastle gjorde sensation förra säsongen tack vare att de gjort en rad fynd.
WBA har kunnat bygga en slagkraftig trupp tack vare Dan Ashworths engagemang och skarpa affärssinne.
Ta Claudio Yacob som spelat ut kontraktet med Racing Club hemma i Argentina. Det går en historia om hur Dan Ashworth under en scoutingresa fick klättra över ett stängsel bara för att ta sig in och spionera på spelaren under en träning. De bjöd in mittfältaren till provträning under träningslägret i Sverige under sommaren. Och så fick de en av ligans bästa defensiva mittfältare – gratis.

Centrallinjen
WBA har inga stjärnor – men laget är jämnt. Det finns inga svaga länkar, ingen ytterback där motståndarna kan ”sätta in stöten”.
Den främsta orsaken till succén är tveklöst centrallinjen med målvakten Ben Foster, mittbackarna Jonas Olsson och Gareth McAuley och defensiva mittfältarna Claudio Yacob och Youssouf Mulumbu.
Mittbackarna är tuffa, lojala och starka i luften. Mittfältarna är tuffa, lojala och exceptionellt starka defensivt, vilket medför att det är svårt att såra West Bromwich med omställningar. Yacob har, bortsett från fasta situationer, knappt tagit ett steg i motståndarnas straffområde den här hösten. Istället ligger han konstant och samlar andrabollar i korridoren mellan backlinje och mittfält.

Kontringsspelet
West Bromwich är ett av de lag som har minst bollinnehav i Premier League. Ändå ligger de trea i tabellen.
Managern Steve Clarke har utnyttjat skickliga kontringsspelare som Shane Long och Peter Odemwingie perfekt.
Kontringsmålet mot Southampton var ett perfekt exempel på det.

Klarat sig från skador
West Bromwich har visserligen fått klara sig utan målvakten Ben Foster i de senaste matcherna, men nyckelspelarna har klarat sig från skador: Jonas Olsson och Gareth McAuley har fått spela ihop utan att behöva byta mittbackspartner. Youssouf Mulumbu och Claudio Jacob har i princip spelat varje minut i ligan hittills. Shane Long och Peter Odemwingie har kunnat leda den offensiva lagdelen.
WBA har en bredare trupp än tidigare år, vilket bevisas av det faktum att Chris Brunt och Romelu Lukaku inte ens är ordinarie.
Men det blir intressant att se hur de klarar en skada på en av nyckelspelarna. För sådana får man tyvärr räkna med.

Tränaren
Det var en del som tvivlade på Steve Clarke inför säsongen. Hos spelbolagen var han en av favoriterna till att få sparken först.
På ett sätt var det förståeligt eftersom han inte varit huvudansvarig tidigare.
Men rent fotbollsmässigt visste vi att han hade kvaliteterna. Han har jobbat under tränare som Ruud Gullit, José Mourinho och Kenny Dalglish och har givetvis tagit intryck.
Att så många spelare hyllat honom, både personligheten och kunskapen, kan inte vara en slump.

Läs mer: Mitt dokument om Steve Clarke från oktober.

Klubbens struktur
West Bromwich har arbetat långsiktigt. Under åren när de var ett jojo-lag förköpte de sig inte utan tog de ettåriga sejourerna i högstaligan som ”läropengar”.
Det var många som var missnöjda med ordföranden Jeremy Peaces hårda hållning, men hans linje har visat sig framgångsrik. Hans filosofi var i korta drag: ”Det är ingen katastrof om vi åker ur. Istället siktar vi på att vara bättre nästa gång vi går upp”.
Med den röda tråden har WBA varken äventyrat ekonomin eller tagit impulsiva beslut.
Jeremy Peace ska ha enormt credit för att ha etablerat en klubb i Premier League utan att ha dragit på sig skulder.

WBA har även arbetat utifrån modellen sportchef-coach, istället för att ha en manager med övergripande ansvar.
Det har gjort att systemet och filosofin varit intakt trots att man bytt tränare ett par gånger senaste åren.
Roberto Di Matteos avsked innebar ett lyft. Roy Hodgsons farväl har gjort att laget tagit ytterligare ett kliv. Frågan är vad som händer när Dan Ashworth lämnar klubben (han har fått en tjänst inom FA).

Mata utmanar om POTY
Jag har ju lanserat Santi Cazorla som en tidig kandidat till priset som Player of the year. Efter helgen måste vi lägga till ett namn på listan över spelare som gör anspråk på utnämningen (eftersom omröstningen av någon outgrundlig anledning sker redan i februari räcker det ofta med en bra höst för att vara högaktuell).
Juan Mata har nu gjort 7 mål och 7 assist på sina sex senaste matcher för Chelsea.
Det är ett fantastiskt facit – och gör petningen från landslagstruppen än mer underlig. Visst, konkurrensen i Vicente Del Bosques gäng är mördande, men Juan Mata har varit med i två raka turneringar och sa själv förra veckan att han är i sitt livs form.
Om någon tvivlade på på orden fungerade insatsen mot Tottenham som rätt bra argument.
Juan Mata svarade för en av säsongens bästa individuella insatser när Chelsea vann med 4-2 på White Hart Lane.
Han satte två mål när han vände matchen på egen hand inom loppet av några minuter och serverade sedan Daniel Sturridge till det fjärdemålet.
Mata var inte så involverad i uppbyggnadsspelet som i tidigare matcher (han slog bara 52 passningar, varav 45 till rätt adress), men det han gjorde gjorde han bra.
Roberto Di Matteos val att ge Juan Mata två veckors vila har redan betalat sig.
– Det var viktigt att ge honom ett break. Du kan inte spela två säsonger i rad och sedan EM. Du kan se att han dragit fördel av vilan, han har hungern att spela. Det är underbart att se honom spela så här, sa Di Matteo efter segern igår.
Kan Juan Mata hålla i den här formen – då slåss han om priset till Årets spelare.
Och då kanske han till och med får en välförtjänt chans att slå sig in i startelvan i landslaget.
* Det blir mer läsning om Juan Mata senare i veckan.

Holt i form – då lyfter kanariefåglarna
Grant Holt var en av förra säsongens sensationer i Premier League. Vi charmades alla av spelaren som arbetat på däckfirma och slog sig fram i de lägre divisionerna. Det snackades till och med om att han borde vara aktuell för den engelska EM-truppen.
Det var förstås att dra det hela för långt och i starten av den här säsongen visade Grant Holt väldigt lite av det som gjorde honom till en så effektiv striker ifjol.
Men så fick han göra ett tröstmål i 2–5-matchen mot Liverpool före landslagsuppehållet. Och sedan kom det fina målet borta mot Chelsea på Stamford Bridge.
Och det verkar ha gjort susen för självförtroendet.
I lördags mot Arsenal var ”Grant Holtzilla” tillbaka.
Mot ett för dagen ursvagt Arsenal var Grant Holt precis det Norwich längtat efter.
Han var targetspelaren som gjorde att laget hade en referenspunkt att sätta uppspelen på.
Han var den djupledslöpande anfallaren som gjorde att laget klarade sig utan Steve Morison.
Han var måltjuven som högg på Vito Mannones retur och satte segermålet.

Norwichs manager Chris Hughton har skippat 4-4-2 i de senaste matcherna och satsat på ett 4-4-1-1. Det är ett klokt val.
Även om Bradley Johnson och Jonny Howson är underskattade finns alltid risken att bli utmanövrerade centralt när de flesta andra lag spelar 4-2-3-1. Med tre man centralt blev Norwich mer kompakt än tidigare och hade även lyxen att kunna foga in spelgeniet Wes Hoolahan i favoritrollen som ”tia”.

Arsenal gjorde sin sämsta match för säsongen, det ska sägas. Laget hade nästan 72 procent av bollinnehavet men skapade frapperande få chanser.
Men trots gästernas bottennapp var det en stor triumf för Hughton.
Han fick defensiven att stämma (Sébastien Bassong var riktigt bra i mittförsvaret), han fick Hoolahan att trivas, han fick Holt att vara Holt. Framför allt fick han en insats som liknade Norwich under Paul Lambert – ett lag med hjärta och engagemang.
Ska Norwich klara kontraktet måste det bli en vana.

Coloccinis mäktiga comeback
Newcastle har hittills inte nått upp i samma nivå som i inledningen av förra säsongen. En av orsakerna är avsaknaden av Fabricio Coloccini i de bakre leden.
Argentinaren var en av lagets bästa spelare ifjol, men har bara spelat fyra matcher hittills i höst.
Idag var han tillbaka i mittförsvaret – och dominerade.
Coloccini, som gjorde sin första match på en månad, var monumentalt bra i 78 minuter när Newcastle krigade för att försvara 1–0-ledningen efter Cheick Tiotés utvisning.
I 79:e minuten fick Coloccini kliva av skadad. Några minuter senare nickade John O’Shea bollen i huvudet på Demba Ba som oturligt styrde in bollen i eget mål. Det var ingen slump att det inträffade när Coloccini satt på bänken.
Om Newcastle ska slåss om Champions League-platserna igen är en frisk Fabricio Coloccini en förutsättning.

Sessegnon formsvag – då är Sunderland uddlöst
Det var derbyt som skulle kickstarta Sunderlands säsong. Det blev istället en match som tydligt visar hur Martin O’Neill har mycket att jobba på.
Sunderland fick chansen att spela 65 minuter i numerärt överläge idag. Trots massivt bollinnehav hände inte mycket.
Ifjol var Stéphane Sessegnon en av ligans bästa offensiva spelare. En Santi Cazorla-typ som fick saker att hända genom en mottagning, genom en dribbling. När Sessegnon förlängde kontraktet jublade Sunderland-fansen, men i höst har han inte kunnat upprepa succén.
28-åringen hade blott ett avslut idag, och skapade endast en målchans enligt officiella statistiken. I höst har han skapat sex målchanser på sex matcher. Jämför det med den här tiden ifjol då det kändes farligt varje gång han fick bollen på offensiv planhalva.

Utan sin nummer tio-spelare i form är Sunderland ligans mest förutsägbara lag.
Varje anfall spelades bollen ut till kanterna, till James McClean och Adam Johnson i hopp om att dessa skulle kunna skapa något. Det blev ett gäng inlägg (41 för att vara exakt), men sällan med kvalitet. Hemmalaget lyckades aldrig – trots att de spelade mot tio man – spela sig igenom centralt.
En av anledningarna är att Jack Colback och Sebastian Larsson blir för mycket sidledsspelare och för lite djupledshot.
Nu fick Sunderland en poäng till slut, tack vare ett självmål, men insatsen som sådan var en stor besvikelse och reser ett stort frågetecken kring klubbens chanser att sluta på övre halvan.

Mina spelarbetyg, Sunderland-Newcastle:
Sunderland: Mignolet 6 – Gardner 5, O’Shea 6, Cuéllar 6, Rose 6 – A Johnson 4, Larsson 6, Colback 6, McClean 5 – Sessegnon 5 – Fletcher 5.
Avbytare: Saha -, Vaughan -.

Newcastle: Krul 6 – Simpson 6, Coloccini 9, Williamson 7, Santon 7 – Ben Arfa 7, Cabaye 7, Tioté 5, Gutiérrez 6 – Ba 7, Ameobi 6.
Avbytare: Perch 6, S Taylor -, Obertán -.

En match som avslöjade WBA
Om Sunderland var en besvikelse på söndagen var West Bromwich samma sak i lördags.
Inför matchen låg de bara en poäng efter Manchester City i tabellen. Roberto Mancini hade inför mötet hävdat att ”WBA spelat den bästa fotbollen i ligan”.
I den här matchen såg vi hur stor skillnad det är mellan topplagen och de som utmanar om en plats på övre halvan.
West Bromwich fick spela med elva mot tio i 67 minuter efter James Milners målchansutvisning. Ändå var det City som kontrollerade matchen och skapade de farligaste lägena.
Det är en sak att vara kompakt bakåt och ta chanserna när de dyker upp.
Det är helt annan sak att vara det spelförande laget och öppna en ”parkerad buss” med kreativt anfallsspel.
West Bromwich och Sunderland bevisade det tydligt inom loppet av ett dygn.
– Idag visar vi att vi kanske inte är tillräckligt bra för att ligga i toppen av tabellen, sa Jonas Olsson.
Det var precis den känslan jag hade när ett naivt WBA skapade en hörna på tilläggstid men ändå lät superinhopparen Edin Dzeko kontra in segermålet några sekunder senare.

Att Steve Clarkes gäng inte hör hemma i toppen är precis som det ska vara.
Lagets startelva i går kostade 17,78 miljoner pund, 1,62 miljoner per spelare.
Manchester Citys startelva kostade 172,96 miljoner pund, 15,72 miljoner per spelare.

Uniteds superanfall maskerar problem
Manchester United vann över Stoke, gjorde fyra mål och anfallsbesättningen med RvP, Danny Welbeck och Wayne Rooney fick alla hamna i målprotokollet.
Det var tre viktiga poäng med tanke på Chelseas ”ryck” tidigare på lördagen, men min känsla är att superanfallet maskerar problem som Alex Ferguson måste åtgärda.
Manchester United har släppt in elva mål på åtta omgångar i Premier League. Säsongen 2008/09 släppte laget in 24 – på hela säsongen.
Wayne Rooneys självmål var förstås olyckligt, men sättet Stoke skapade en rad chanser att öka på till 2–0 var häpnadsväckande.

Manchester United av idag är en diametral motsats mot för tre-fyra år sedan då laget var tätt, disciplinerat och svårgenomträngligt. Då fanns en defensiv triangel med Edwin van der Sar, Nemanja Vidic och Rio Ferdinand som oftast garanterade max ett baklängesmål per match.
Nu är Uniteds presspel undermåligt. Ytorna som uppstår på mittfältet är stora nog för att få ett eget riktnummer. Och det beror delvis på att den annars förträfflige Paul Scholes med åren blivit för statisk.
Vi har sett i tidigare matcher att det går att ”springa sönder” United; löpstarke Moussa Dembélé har dominerat två matcher på Old Trafford med eftertryck. Gareth Bale sprang över halva plan innan han placerade in bollen. Och igår fick Michael Kightly springa förbi en trög Rio Ferdinand innan han placerade in reduceringen till 2–3 – en omöjlighet för fyra år sedan.
Lägg till att ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra (nuförtiden) är skakiga i defensiven så förstår man varför United släpper in fler mål än någonsin.
Ifjol vid den här tiden hade United släppt in sex mål efter åtta omgångar.
I den nionde kom 1–6-smällen hemma mot Manchester, vilket fick Alex Ferguson att backa bandet och gå back to basics. Han övergav den överentusiastiska, hyperoffensiva ”byta-chanser-med-varandra-fotbollen” och hängde på dubbla hängslen.
Efter det släppte United inte in ett mål på fem raka matcher och slogs sedan om titeln ända in på mållinjen.
Om laget ska göra det igen så måste försvarsproblemen åtgärdas.
Frågan är hur man gör det och samtidigt behåller den sexiga offensiven med Rooney, van Persie, Welbeck?

Dzeko – fotbolls-Europas super-sub
Ni kanske minns blogginlägget där jag radade upp Premier Leagues bästa inhoppare. Manchester Citys Edin Dzeko toppade den listan. Han hade gjort 7 mål på 419 spelminuter som inhoppare, ett snitt på ett mål per 60:e minut.
Sedan dess har Edin Dzeko gjort tre inhopp i ligan. Två gånger har han blivit matchhjälte, senast i dag då han hoppade in på The Hawthorns och satte två mål.
> Han fick spela en minut i bortamatchen mot Stoke, den gången blev han mållös.
> Han fick spela fem minuter mot Fulham, vilket räckte för att göra segermålet.
> Han fick spela elva minuter mot West Bromwich, vilket räckte för att vända matchen på egen hand med två mål.
Dzekos har nu gjort 10 mål på 435 minuter som inhoppare. Det ger ett snitt på ett mål var 43:e minut. Känslan varje gång han kommer in på planen är att han kommer att näta.

Det finns förstås argument för att Edin Dzeko borde starta fler matcher, men jag tycker inte att det är så självklart.
Edin Dzeko är avsevärt mer effektiv som inhoppare än som startspelare. Från starten av matcher, när laget vill bygga bollinnehav, är Dzeko inte lika nyttig. Han är den spelartypen som passar bäst när det egna laget släpper på handbromsen och börjar chansspela med fler bollar in i boxen. Precis som Duncan Ferguson en gång i tiden för Everton.
Edin Dzeko är en drömspelare att ha på bänken för Roberto Mancini. Bosniern har samma lojala inställning som Ole Gunnar Solskjaer hade på sin tid. Det spelar ingen roll hur kort speltiden blir – han brinner alltid för att göra mål.
Dessutom ger hans egenskaper en ny dimension som komplement till minilirarna i Citys offensiv.
Det finns många vassa inhoppare i fotbollsvärlden, men just nu kommer jag inte på någon vassare än Edin Dzeko.

***
Nu ska jag lägga mig i soffan och kolla Norwich–Arsenal. Det blir förstås fler analyser från lördagens matcher senare.

Han har en historia som proffsspelare och har arbetat med flera av fotbollens stora namn: José Mourinho, Kenny Dalglish, Gianfranco Zola och Ruud Gullit.
Ändå var det många som satte ett frågetecken för West Bromwichs nye tränare Steve Clarke, 49. Han var ju en ”nummer två”.
Efter sju omgångar har kritiken tystnat.

När det dyker upp en ny tränare i Premier League brukar nyfikenheten vara så stor att denne till en början får orimligt mycket utrymme i medierna.
Jag tror inte någon tränare har gjort en mer anonym entré än Steve Clarke. Det är som om han gått in gått in genom en bakdörr och plötsligt står på den stora scenen.
Visst, många minns honom från rollen som assisterande tränare, men i Sverige gissar jag att få har en tydligt bild av vem Steve Clarke är.
Hur han är? Den diametrala motsatsen till Sam Allardyce.
Det här är ingen tränare som kommer att gorma vid sidlinjen, knuffa fjärdedomare eller starta ordkrig med Alex Ferguson. Han väger sina ord noga, är artig och framstår som jordnära. Som spelare i St Mirren och Chelsea fick han höra att han var melankolisk.
– När man känner mig är jag okej, you know, säger han i en intervju i Independent från i somras. Jag är trevlig och personlig. Jag kan ha mina stunder som alla andra. Som coach är det viktigt att vara sig själv.
Steve Clarke, vars största intresse utanför fotbollen är flugfiske, har erfarenhet från andra delar av livet. Efter spelarkarriären hann han med en fyraårig lärlingsutbildning som ingenjör innan han tog sig tillbaka in i fotbollscirkusen.

Steve Clarke hade länge ryktet att vara en av de bästa assisterande tränarna i branschen.
Den förre Chelseaförsvararen började som assisterande manager till Ruud Gulllit i Newcastle 1998. När holländaren sparkades fick Clarke leda laget i en match, borta mot Manchester United (förlust, 1–5).
Fram till i somras var det den enda matchen som Steve Clarke haft huvudansvaret för ett proffslag.
Efter det hann han med fyra år som assistent till José Mourinho i Chelsea (och senare till Avram Grant), två år som assistent till Gianfranco Zola i West Ham och ett och ett halvt år som Kenny Dalglishs assistent i Liverpool
Det var inte det att han inte ville bli huvudansvarig. Det föll sig så. Redan efter sejouren i Chelsea 2008 ville han ta ett eget lag. Istället hoppade han på jobbet som side-kick till Zola. För ett par år sedan, efter att han lämnat West Ham, såg jag en tv-intervju med Steve Clarke där han pratade om drömmen att bli huvudansvarig:
– Jag vill lära mig jobbet. Jag ville ha en klubb som kan ge mig tid att lära mig jobbet. Jag tycker jag är tillräckligt bra för att få chans i Premier League, men om jag får den chansen vet jag inte. men jag tror att 90 procent av klubbarna tittar efter kandidater med erfarenhet och då kanske jag måste titta lägre ned. Championship är en bra nivå att börja.

Det blev ingen ”mjukstart” i Championship. Istället nappade han på erbjudandet från Kenny Dalglish och gjorde ytterligare två år som asstränare. När Dalglish fick sparken i våras och ersattes av Brendan Rodgers lämnade även Steve Clarke.
Och då kom chansen – från Premier League.
West Bromwich stod utan tränare sedan Roy Hodgson tagit jobbet som förbundskapten för England. Sportchefen Dan Ashworth visste vad han letade efter. Eftersom WBA har valt att ha en sportchef med övergripande ansvar letade man inte en manager. Ashworth ville ha en bra coach, som var van att arbeta på träningsplanen, nära spelarna.
Det ryktades om namn som Ralf Rangnick och Chris Hughton, men i början av juni presenterades lösningen.
Valet föll på en 49-årig skotte. Den evige tvåan.
– Steve låg i framkant med tanke på vilka klubbar han arbetat i och hans goda rykte. Steve har hungern och drivkraften att lyckas som nummer ett, sa Dan Ashworth.
Steve Clarke konstaterar att det var dags.
– Nu var det läge att ta steget. Jag har gjort scouting, ungdomstränare, assisterande manager, first team coach. Det var logiskt att nästa steg skulle bli att bli manager. Det var den grejen som saknades från min cv. Det var det jag ville göra, bli killen som tar det slutgiltiga besluten.
Om de ökade kraven, svarar han:
– Det är en motivationen. Motivationen är att vara han som står i rampljuset och utveckla sig själv så mycket som möjligt. En av anledningarna till att jag lämnade Chelsea var att jag ville ha en utmaning. När du arbetar i en klubb som Chelsea vet du vad du får. Med John Terry, Petr Cech, Frank Lampard, Didier Drogba. Vecka ut och vecka in håller de en hög nivå. Deras attityd är bra, standarden är hög. Det är därför de är toppspelare, det är därför de vann en cupdubbel ifjol. De kommer alltid att träna bra. När du kliver ned en nivå så arbetar du fortfarande med bra spelare, men du måste du hitta sätt att motivera spelarna för att få en ”end product” på lördagen eller söndagen.
– Jag hade kunnat sitta kvar som assisterande manager i Chelsea. Jag trivdes i klubben, klubben trivdes med mig. Det hade varit ett enkelt liv. Bra pengar. Men man måste våga ta sig ur sin ”comfort zone” och utveckla sig och se hur långt man kan nå.

Stämpeln som ”nummer två” var svår att sudda ut. Många reste ett frågetecken för Steve Clarke inför säsongen. Var han redo att stå på egna ben? Visste han vad det innebär att vara ansvarig? Hade han karisman för att vara ansiktet utåt?
Bland spelbolagen var Clarke en av favoriterna till att få sparken först.
Det är förstås för tidigt att dra tvärsäkra slutsatser efter bara sju omgångar, men hittills har han minst sagt tystat kritikerna.
West Bromwich ligger på sjätte plats i ligan, bara en poäng bakom tvåan Manchester United. Enda plumpen är förlusten borta mot Fulham (0–3).
Sättet han gjort det på är också imponerande. WBA har byggt vidare på arvet från Roy Hodgson – laget är fortfarande disciplinerat bakåt – men har även lagt till en offensiv dimension.
– Han har börjat fint och intrycket är att han har en plan, säger anfallsstjärnan Peter Odemwingie.
– Han säger att han vill bygga något istället för att bara stanna kvar i ligan, han vill vinna en av cuperna. Han kommer att spela starka lag i cuperna. Han vill spela en aggressiv fotboll, inte passiv och avvaktande bara för att klara kontraktet. Vi ska försöka växa och jag blev glad när jag hörde hans ambitioner. Han har jobbat under stora managers. Vi visste att han inte kunde undvika att bli influerad av de coacherna som vill vinna saker.
Och så har vi det där med passningsspelet. Steve Clarkes mål är att WBA ska slå avsevärt fler passningar jämfört med ifjol.
– Killarna gillar verkligen hans träningar och man kan se att vårt passningsspel har förbättrats. Hans sa att målet är att bygga organisationen bakifrån och slå nästan dubbelt så många passningar.
Steve Clarke säger om sin filosofi:
– Jag vill leda ett lag som spelar fin fotboll och underhåller publiken. Om det bara var fantasy football skulle alla spela som Barcelona men det är en resultatdriven bransch. Jag är ansvarig för att West Bromwich Albion blir kvar i Premier League. På resan hoppas jag att fansen ska kunna gå hem och känna att de blivit exalterade över lagets spel.

Steve Clarke tonar förstås ned förväntningarna efter den fina starten, men känslan är att det här West Bromwich-laget inte kommer att ha något med bottenstriden att göra. När WBA på lördagen tar emot Manchester City på The Hawthorns ligger de bara en poäng efter mästarna.
WBA är ett gediget lag utan direkta svagheter. Mittförsvaret med Gareth McAuley och Jonas Olsson är stabilt, defensiva mittfältarna Youssouf Mulumbu och Claudio Yacob är två av ligans mest undervärderade och offensivt finns plötsligt så många alternativ att Chris Brunt inte ens är ordinarie.
Tack vare Dan Ashworths fina scoutingnätverk lyckats hitta fynd efter fynd. Steve Clarke har redan skissat på en vision om att ta nästa steg. Han ser Fulham som förebild.
– De är en etablerad Premier League-klubb och det är det vi siktar på att bli. Deras ordförande driver klubben lite annorlunda än vår, men det är en klubb som vandrat genom divisionerna. De har spenderat utan att över-spendera och de har lyckats få ihop en stark och konkurrenskraftig trupp.
Roy Hodgson nådde en tionde plats med WBA förra säsongen. Året före slutade laget elva. Nu finns chansen att ta en ännu bättre placering.
Och då kommer ingen längre att ifrågasätta tillsättningen av Steve Clarke.
– Managers som José har så mediaprofilerade. Frågorna till mig handlar alltid om hur det var att jobba med honom. Förhoppningsvis, om några år, pratar de om Steve Clarke.

Källor: Birmingham Mail, The Guardian, Independent.

FAKTA/WBA:s passningsstatistik
Slår WBA fler passningar den här säsongen? Ja och nej. Det har visserligen spelats för få matcher för att få en heltäckande bild, men här är en jämförelse från två möten:

> I mötet med Everton hemma 1 januari 2012 (0–1) slog WBA 454 passningar, varav 358 till rätt adress. I samma möte 1 september (2–0) under Steve Clarke slog laget 366 passningar, varav 286 tlll rätt adress.
> I mötet med Tottenham borta 3 januari 2012 (förlust, 0–1) slog WBA 296 passningar, varav 212 till rätt adress. I samma möte 25 augusti (1–1) slog WBA 343 passningar, varav 268 till rätt adress.

***
Vad tror ni om West Bromwichs chanser att ta en plats på övre halvan den här säsongen?

WBA är ligans jämnaste lag
De är kända som engelsk fotbolls jojo-klubb under 2000-talet, de har inga stjärnor o deras manager hade bara varit ansvarig tränare i en match innan säsongen startade.
Men det är som om West Bromwich har fått de allra flesta bitarna på plats.
Igår blev det seger med 3–2 mot QPR och laget parkerar på fjärde plats i tabellen. Det var ingen sprudlande insats – WBA startade bra, men tappade i andra halvlek – men det är just det som imponerar. West Bromwich är så stabilt, så gedigt, att de vinner matcher utan att imponera.

West Bromwich är, tillsammans med Reading, det enda laget i ligan som inte har någon spelare som sticker ut. Det är ett sammansvetsat kollektiv som i år har bredare trupp än tidigare (att en så kompetent spelare som Chris Brunt inte längre är given säger en del om klassen på laget).
Tittar man på WBA:s ordinarie startelva (nu har de skador på ytterbackspositionerna) kan man inte identifiera någon svag länk. De är ligans jämnaste lag.
De har ett gäng lojala fotbollsarbetare – Liam Ridgewell, Zoltan Géra, Marc-Antoine Fortuné, Shane Long och Steven Reid – som kanske inte ger motståndare skrämselhicka men som aldrig faller ur ramen.
Och WBA har är ett gäng spelare som är kriminellt underskattade.
Mittbacksparet Jonas Olsson och Gareth McAuley är två av dem, Youssuf Mulumbu är en annan, men jag främst framhålla nye argentinaren Claudio Yacob och offensive mittfältaren James Morrison.
Morrison var tillsammans med Olsson lagets bästa spelare förra säsongen. Han är spelskicklig, målfarlig och har ett riktigt vasst distansskott. Hans förmåga att komma i andravågen såg vi igår när han in med 1–0 på Shane Longs fina inlägg.
Managern Steve Clarke pratade efter gårdagens vinst om att dämpa förväntningarna, om att nytt kontrakt fortfarande är målsättningen. Men det här WBA-laget kan mycket väl hamna på övre halvan.
Utan svagheter, med en så säker defensiv, med sin hemmaborg (för första gången sedan 1919 har de vunnit sina fyra första hemmamatcher i högstadivisionen) och med det nyvunna självförtroendet ska de knappast behöva oroa sig för att bli indraget i bottenstriden.

Taarabt skänker QPR hopp
Sju omgångar in i ligan väntar QPR fortfarande på sin första seger. Lördagen blev inte den vändning som Mark Hughes hoppats på. Istället blottades återigen den skakiga defensiven när WBA tilläts göra 2–0 i första halvlek.
Ägaren Tony Fernandes har sagt att Mark Hughes kommer att få mer tid och får han inte sparken nu så lär han inte få det efter kommande två matcher heller med tanke på att QPR ställs mot Everton på hemmaplan och Arsenal på Emirates.

Det är inte mycket som är positivt i QPR, men det finns faktiskt ett par spelare som skänker ljus i mörkret.
> Esteban Granero skruvade in ett fint 2–3-mål och han har verkligen visat att han är en klasspelare. Dock är det tveksamt om Alejandro Faurlin är den optimala mittfältspartnern. Speluppläggaren Granero skulle snarare behöva en defensiv motvikt, en (mer disciplinerad) Samba Diakité. Igår testades Stephane Mbia som defensiv mittfältare, men han slarvade med sitt defensiva ansvar.
> Adel Taarabt hoppade in mot West Ham i förra omgången och svarade för ett drömmål när han vred in en reducering i krysset. Igår startade han och bjöd på ett nytt sagolikt nummer. Hans nedtagning på bröstet och volley i nät bakom Ben Foster var ren konst.
Men det är inte bara målen som gör marockanen så viktig för QPR. Taarabt är den inspirationsspelare som laget behöver. Varje gång han får bollen har han viljan, och förmågan, att få saker att hända.
Det är dags att Mark Hughes offrar en anfallare (Djibril Cissé) och ger Taarabt en friare roll.

Silva bra – då är Manchester City bra
Vid den här tiden förra året spelade David Silva fotboll som i trans. Han bar Manchester City på sina axlar och var i princip man of the match varje gång han knöt på sig dojorna.
Formen höll i sig länge, men under våren var det inte samme Silva. Då hade han gått in i väggen.
Dem långa första säsongen på engelsk mark, ett spelår som förlängdes av Confederations cup, hade tagit ut sin rätt. Han hade slut på bränsle.
Han inledde hösten okej, men senaste matcherna har vi fått indikationer på att han är på väg mot storstormen. Idag mot Sunderland (3–0) var spanjoren så där läcker och finurlig som vi minns honom från förra hösten.
Han var spindeln i nätet, slog flest passningar av samtliga spelare (83), flest på offensiv tredjedel (42).
Dagens match slog fast en sanning vi lärde oss ifjol:
När David Silva är bra är Manchester City bra.

Walcott – fortfarande viktig för Arsenal
Olivier Giroud fick göra sitt första ligamål (oj, så viktigt för honom), Lukas Podolski levererar igen och Santi Cazorla fortsätter att vara en våt dröm.
Men den som avgjorde matchen i går för Arsenal var Theo Walcott.
Engelsmannen har utgående kontrakt och parterna uppges stå en bit ifrån varandra i förhandlingarna. Men den snabbe yttern har fortfarande en viktig roll att spela för Arsenal. I ett läge där matchen stod och vägde sprintade han i djupled, tog emot en passning från Giroud och rullade in 2-1.
– Theo har fantastisk attityd och jag räknar inte bort någon. Om jag gjorde det skulle jag inte ta in honom i ett avgörande skede av matchen. Gervinho såg trött ut och Theo Walcott gjorde skillnad. Du är säker när han kommer nära mål att han ska hitta rätt, sa Arsène Wenger.

Det är när Walcott gör såna iskalla avslut som man anar att han skulle kunna vara effektiv som renodlad anfallare. Där skulle han få fler lägen som i går, fler omställningslägen, fler chanser att dra isär tröga försvar. Han skulle kunna göra ett liknande jobb som Gervinho – men med högre effektivitet i avsluten.
Spelaren själv vill lira längst fram och Wenger har antytt att han är beredd att testa om 23-åringen mognar och kan utveckla sitt allroundspel.
Under inhoppet i går hann Walcott både göra segermålet och spela fram Santi Cazorla till 3-1.
Hittills har varken Oliver Giroud eller Gervinho gjort strikerpositionen till sin egen, även om fransmannen stärkte sina aktier rejält igår. Wenger sa inför säsongen att Lukas Podolski var aktuell att spela centralt, men tysken verkar trivas bättre till vänster.
Det är dags att istället se Theo Walcott som ett av alternativen.

Efter en dags paus kör vi vidare med säsongssummeringen där vi granskar lag för lag.
Här är del 3.

Jag var upptagen av fotbollsspelande igår – en klang och jubelföreställning mot Finland – därav uppehåll i säsongssummeringen.
Men i dag kör vi vidare. Får se om jag hinner publicera sista delen senare ikväll eller imorgon.

6) Chelesa, 64 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Ligasäsongen var en stor besvikelse. Laget prenumererat på topp tre-placeringar sedan Roman köpte Chelsea 2003. Segern i Champions League gör dock att det undermåliga ligaspelet är bortglömt.
Tränaren: André Villas-Boas: 1/5. Pojken med guldbyxorna kom, sågs och – sparkades. Lyckades inte alls hantera hierarkin i Chelseas omklädningsrum. Roberto Di Matteo: 5/5. Ligaspelet under Di Matteo var inte så bra som folk tror. Chelsea låg femma i tabellen när han tog över, man slutade sexa. Men cupframgångarna – inte minst segern i Champions League – kan inte ge annat än högsta betyg.
Mest positivt: Drömmen om Champions League blev verklighet.
Mest negativt: Herrar som Terry, Lampard och Drogba kan inte lira i evighet.
Vilka spelare kan säljas: Didier Drogba (redan lämnat), Branislav Ivanovic, José Bosingwa, Florent Malouda
Vilka spelartyper skulle behövas: En ny högerback om Ivanovic lämnar.
Rimliga värvningar: Eden Hazard (redan klar), Kevin De Bruyne (redan klar), Marko Marin (redan klar), Hulk.
Säsongens spelare: 1) Juan Mata. Har kreativitet i överflöd. 2) Branislav Ivanovic. 3) Ramires.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Ligatiteln.

7) Everton, 56 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Började som alltid trögt på hösten för att sedan klättra under våren. Starka insatser av herrarna i de bakre leden: Baines, Heitinga, Distin, Hibbert.
Tränaren: David Moyes: 4/5. En sjunde plats, före värsta rivalen Liverpool, med det här materialet där man dessutom tappade Mikel Arteta sent i augusti är mer än godkänt. Moyes lyckades dessutom få in fynd som Steven Pienaar och Nikica Jelavic i januari.
Mest positivt: Nikica Jelavics intåg i januari blev succé. Äntligen fick Everton den målgörare man saknat så länge.
Mest negativt: Sjundeplatsen brukar betyda Europaspel, men inte den här gången.
Vilka spelare kan säljas: Marouane Fellaini, Tim Cahill, João Silva.
Vilka spelartyper skulle behövas: En kreativ mittfältare som kan fylla tomrummet efter Arteta/Pienaar.
Rimliga värvningar: Steven Pienaar, Jonas Olsson.
Säsongens spelare: 1) Leighton Baines. Bör få chansen i en större klubb. 2) Marouane Fellaini. 3) John Heitinga.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Europaspel.

8> Liverpool, 52 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen: 
Betyg: 
Spelarna: 1/5. En åttonde plats är långt ifrån godkänt för en klubb som Liverpool. Flera har underpresterat, inte minst några av senaste årets storköp.
Tränaren: Kenny Dalglish: 1/5. Cupframgångarna (seger i Ligacupen, final i FA-cupen) var en fjäder i hatten. Men Kennys misslyckade mercato och taktiska inkonsekvens under säsongen lade grunden till den misslyckade ligasäsongen.
Mest positivt: Ligacuptriumfen gjorde slut på en sex år lång titeltorka. Ligacupen väger inte så tungt, men den får iallafall slut på snacket om uteblivna titlar.
Mest negativt: Att sommarens värvningar inte presterade bättre. Jordan Henderson, Stewart Downing och Charlie Adam kostade en förmögenhet, men floppade. Lyfter de under nye Brendan Rodgers?
Vilka spelare kan säljas: Dirk Kuyt (redan lämnat), Fabio Aurélio (på gång till Brasilien), Charlie Adam, Maxi.
Vilka spelartyper skulle behövas: En högerytter av klass, en defensiv mittfältare med playmaker-egenskaper för att komplettera Lucas.
Rimliga värvningar: Gylfi Sigurdsson (Hoffenheim).
Säsongens spelare: 1) Martin Skrtel. En klippa hela hösten. 2) Luis Suárez. 3) Daniel Agger.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Champions League-plats.

9) Fulham, 51 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Fulham började säsongen tungt, men hittade formen och avslutade ligan riktigt starkt. Clint Dempsey var den lysande stjärnan.
Tränaren: Martin Jol: 3/5. Den sympatiske holländaren var pressad under hösten, men fick sedan Fulham att kombinera fin fotboll med en dos pragmatik. Ska bli spännande att se vad Jol kan göra nästa år om han får behålla stommen av det här materialet.
Mest positivt: Clint Dempsey.
Mest negativt: Bobby Zamora såldes i januari, Pavel Pogrebnyak var bara ett lån. Nu måste Fulham träffa rätt när man shoppar en striker i sommar.
Vilka spelare kan säljas: Clint Dempsey, Moussa Dembélé.
Vilka spelartyper skulle behövas: En anfallare, en högerback.
Rimliga värvningar: Mahamadou Diarra (redan skrivit på), Besnik Rustemaj.
Säsongens spelare: 1) Clint Dempsey. 17 mål från mittfältet (bara en straff). 2) Moussa Dembélé. 3) Brede Hangeland.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

10) West Bromwich, 52 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. En plats på övre halvan är mer än godkänt för West Bromwich. Mittfältaren James Morrison var en överraskning, Jonas Olsson minst lika stabil som ifjol.
Tränaren: Roy Hodgson: 4/5. Byggde vidare på den fina våren ifjol. Fick till ett vasst anfall med Peter Odemwingie som släpande bakom Marc-Antoine Fortuné.
Mest positivt: WBA har etablerat sig i högstaligan efter att ha varit ett jojo-lag under 00-talet.
Mest negativt: Roy Hodgson lämnar, Jonas Olsson väntas flytta. WBA kommer att få byta tränare och bygga på nytt igen.
Vilka spelare kan säljas: Jonas Olsson, Youssouf Mulumbu.
Vilka spelartyper skulle behövas: En mittback av kvalitet som kan ersätta Olsson om han flyttar. Vassare ytterbackar.
Rimliga värvningar: Mariano Pavone (River Plate).
Säsongens spelare: 1) James Morrison. Begåvad mittfältare som blommade ut. 2) Jonas Olsson. 3) Ben Foster.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Mittenplacering.

Då var vi framme vid femte och sista delen i genomgången där jag betygsatt samtliga spelare i Premier League.

När vi nu sätter punkt för den här serien har vi granskat runt 400 spelare. Övermäktigt? Tja, det har inte varit enkelt men det trodde jag inte heller.
Alla har inte hållit med om allt, men det vore ju konstigt om det vore så.
Ni ser också att ingen spelare fick betyget 6, det jag kallat för Messi-klass. Varför fanns det med?
Jo, jag gjorde en sådan här genomgång förra året och då ångrade jag att jag inte ”breddade” betyget ”5=världsklass” och därigenom även ”4=mycket bra”.
Nu kändes fyra mer träffande än förra året så sexan fyllde sin funktion.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12 
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

Tottenham

Målvakter
Brad Friedel 3

Försvarare
Sebastien Bassong 1
Benoit Assou-Ekotto 4
Vedran Corluka 2
Michael Dawson 3
William Gallas 3
Younes Kaboul 4
Ledley King 3
Ryan Nelsen 2
Kyle Walker 4

Mittfältare
Gareth Bale 4
Aaron Lennon 4
Jake Livermore 2
Luka Modric 4
Scott Parker 4
Steven Pienaar 1
Danny Rose 2
Sandro 3
Rafael van der Vaart 3

Anfallare
Emmanuel Adebayor 4
Jermain Defoe 3
Giovani Dos Santos 1
Roman Pavljutjenko 2
Louis Saha 3

West Bromwich

Målvakter
Ben Foster 4
Marton Fülop 1

Försvarare
Craig Dawson 2
Billy Jones 3
Garath McAuley 3
Jonas Olsson 4
Steven Reid 2
Liam Ridgewell 3
Nickey Shorey 2
Gabriel Tamas 2

Mittfältare
Keith Andrews 2
Chris Brunt 3
Simon Cox 2
Graeme Dorrans 2
Youssuf Mulumbu 3
James Morrison 4
Paul Scharner 2
Somen Tchoyi 2
Jerome Thomas 2

Anfallare
Peter Odemwingie 3
Shane Long 3
Marc-Antoine Fortuné 3

Wigan

Målvakter
Ali Al-Habsi 4

Försvarare
Antolin Alcaraz 3
Emmerson Boyce 2
Gary Caldwell 3
Maynor Figueroa 3
Steve Gohouri 2
Ronnie Stam 2

Mittfältare
Jean Beauséjour 2
Mohamed Diamé 2
David Jones 2
Jordi Gomez 2
James McArthur 2
James McCarthy 3
Callum McManaman 2
Ben Watson 2

Anfallare
Albert Crusat 1
Franco Di Santo 3
Shaun Maloney 4
Victor Moses 4
Hugo Rodallega 2
Conor Sammon 1

Wolverhampton

Målvakter
Wayne Hennessey 3

Försvarare
Sebastien Bassong 1
Christophe Berra 2
Jody Craddock 2
George Elokobi 1
Kevin Foley 2
Roger Johnson 1
Richard Stearman 1
Stephen Ward 3
Ronald Zubar 2

Mittfältare
David Davis 2
Dave Edwards 2
Emmanuel Frimpong 2
Adiène Guédioura 2
Adam Hammill 1
Karl Henry 2
Stephen Hunt 2
Matt Jarvis 3
Michael Kightly 2
Nenad Milijas 1
Jamie O’Hara 2

Anfallare
Kevin Doyle 2
Sylvain Ebanks-Blake 2
Steven Fletcher 3

Silly season är över för den här gången.
Den blev inte så galen som många förväntat sig, snarare än gäspning jämfört med ifjol då Torres och Carroll bytte klubb på stopptid.
Här analyserar jag gårdagens stora transfers i Premier League.

För att på allvar förstå det enorma intresset för deadline day – suget efter en ”bomb” behöver man nog sitta som jag gjorde i går – som liverapportör på Sportbladet.se. Över 50 000 läsare följde minut-för-minut-rapporteringen från klockan 12 på dan till klockan 24. Det strömmade in frågor, cirka 70-100 i minuten. En stor del undrade samma sak:
”Något nytt om Arsenal/Liverpool/Chelsea/United?”, ”Något nytt om Barcelona/Real?”.
Tyvärr, var vi tvungna att göra folk besvikna i går. Det blev ingen ”bomb”. Vi hörde inte ens ljudet av någon Babel-helikopter. Istället fick vi nöja oss med horribla rykten som ”Ljungberg till MK Dons”, ”Gerrard till Barcelona” och så vidare.

Storklubbarna var aldrig med i matchen i går. De tittade på när han Queens Park Rangers agerade och klev fram som januarifönstrets vinnare. Mark Hughes gjorde i går klart med både Djibril Cissé och Bobby Zamora och plötsligt ser hans lag riktigt intressant ut.
Förloraren?
Blackburn fick visserligen behålla Chris Samba, men nu släppte de istället Ryan Nelsen och Keith Andrews. Steve Kean pratade om att värva fyra spelare. Det blev en ung nyzeeländare, Marcus Olsson och Bradley Orr. Knappast de förstärkningar som laget behöver.

Done deals, 1 februari:

> Nikica Jelavic, från Rangers till Everton
Pris: Cirka 80 miljoner kronor.
Kommentar: Everton har haft brist på anfallare de senaste åren och ofta tvingats spela Tim Cahill och Marouane Fellaini som strikers. I Nikica Jelavic får laget en stark avslutare som beskrivits som en ”smalare version av Mark Viduka”. Det bådar gott. Andra är inte lika övertygade.
Betydelse för laget: Louis Saha ut – Nikica Jelavic in. Saha är en grym spelare när han är hel, men eftersom det är alldeles för sällan är det bara att hoppas att David Moyes får mer användning av Jelavic. Everton har länge behövt en pålitlig målgörare – kan Jelavic bli lösningen?
Tänkbar startelva med Nikica Jelavic: Howard – Hibbert, Jagielka, Distin, Baines – Donovan, Neville, Fellaini, Pienaar – Cahill – Jelavic.
Värvningsbetyg (där vi tar hänsyn till spelarens kapacitet, potential, lagets behov och prislappen): 2/5.

> Steven Pienaar, från Tottenham till Everton (lån)
Pris: -.
Kommentar: Pienaar lämnade Everton för Tottenham förra året men har inte alls lyckats på White Hart Lane. Har spelat sparsamt, men alla minns hur vass han var på Goodison Park före flytten.
Betydelse för laget: Everton har saknat kreativitet på mittfältet sedan Pienaar och Mikel Arteta försvann. Där kommer Pienaar och korttidslånet Landon Donovan tillföra massor framöver.
Tänkbar startelva med Steven Pienaar: Howard – Hibbert, Jagielka, Distin, Baines – Donovan, Neville, Fellaini, Pienaar – Cahill – Jelavic.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Djibril Cissé, från Lazio till QPR
Pris: Okänt.
Kommentar: Cissé återvänder till Premier League efter en lyckad sejour i Grekland och en mindre lyckad sejour i Italien. Senast fransmannen var i England gjorde han en lyckad lånesväng i Sunderland. QPR hoppas att han kan hitta tillbaka till den formen nu.
Betydelse för laget: Stor. QPR:s allra största problem under hösten har varit att anfallarna inte gör mål (med undantag av överraskningen Heidar Helgusson). Cissé är en djupledslöpande striker, en vass avslutare och kommer att bli en rejäl förstärkning. Lär vara revanschsugen efter fiaskot i Lazio där han spelades i fel position.
Tänkbar startelva med Djibril Cissé: Kenny – Young, Ferdinand, Onuoha, Taiwo – Barton, Bazsáky, Diakité, Wright-Phillips – Cissé, Zamora.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Bobby Zamora, från Fulham till QPR
Pris: Okänt.
Kommentar: Bobby Zamora har inte hittat tillbaka till den där superformen som han höll när Fulham nådde EL-final våren 2010.  Han lär ha gjort en ekonomisk jackpot. Han tjänade £45 000 i veckan i Fulham – och krävde dubbla lönen i QPR.
Betydelse för laget: Blir ett välkommet tillskott med sin tyngd och sina targetkvaliteter. Zamora som target och Cissé som djupledslöpare ser hyperintressant ut på pappret.
Tänkbar startelva med Bobby Zamora: Kenny – Young, Ferdinand, Onuoha, Taiwo – Barton, Bazsáky, Diakité, Wright-Phillips – Cissé, Zamora.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Liam Ridgewell, från Birmingham till West Bromwich
Pris: Okänt.
Kommentar: Ridgewell verkar ha som mål att spela i alla Birminghamklubbar. Den tidigare Aston Villa-spelaren har gjort ett antal säsonger i Premier League och ger Roy Hodgson fler alternativ.
Betydelse för laget: Ridgewell kan användas både som vänsterback och mittback. WBA har haft problem när Jonas Olsson saknats under säsongen. Jag är tveksam om Ridgewell är kapabel att fylla ut Jonas Olssons kostym, men han fungerar som rotationsspelare.
Tänkbar startelva med Ridgewell: Foster – Reid, Ridgewell, Olsson, Shorey – Mulumbu, Scharner – Brunt, Morrison, Thomas – Odemwingie.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Louis Saha, från Everton till Tottenham
Pris: Okänt.
Kommentar: Harry Redknapp visste att han var tvungen att hitta en ny backupanfallare då Roman Pavljutjenko bett om en flytt inför EM. Få trodde nog att valet skulle falla på Louis Saha, som fyller 34 år i år. Den förre Manchester United-spelaren dumpades av sir Alex på grund av sin förmåga att alltid bli skadad och har haft samma problem i Everton.
Betydelse för laget: Saha ska agera backup bakom Emmanuel Adebayor och som en sådan kan han fungera bättre. Han behöver inte spela varje match och kan fokusera på att vara hel och fit i utvalda fajter. Som spelare liknar han Adebayor då han både är stark som target och som djupledsspelare.
Tänkbar startelva med Louis Saha: Friedel – Walker, King, Kaboul, Assou-Ekotto – Lennon, Modric, Parker,  Bale – van der Vaart – Saha.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Ryan Nelsen, från Blackburn till Tottenham
Pris: Okänt.
Kommentar: Chris Samba lämnade in en transferbegäran och många förväntade sig att han skulle flytta. Istället blev det hans mittbackskollega, lagkaptenen, Ryan Nelsen, 34, som lämnade Blackburn. Han blev löst från kontraktet i klubben vilket gör att han kan slutföra övergången till Spurs under onsdagen. Nyzeeländarens flytt till Tottenham var en av få ”bomber” under deadline day.
Betydelse för laget: Kommer bli en reserv i Spurs, men en ack så pålitlig sådan. Stark defensivt och en karaktärsspelare som växer med uppgiften (vilket vi inte minst såg i VM för två år sedan).
Tänkbar startelva med Ryan Nelsen: Friedel – Walker, King, Nelsen, Assou-Ekotto – Lennon, Modric, Parker,  Bale – van der Vaart – Adebayor.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Sébastien Bassong, från Tottenham till Wolverhampton (lån)
Pris: -.
Kommentar: Wolves har legat lågt under fönstret men Mick McCarthys låneaffärer framstår som rätt smarta. Han plockade Emmanuel Frimpong från Arsenal och nu Bassong från Tottenham.
Betydelse för laget: Wolves försvar var en katastrof i höstas där Berra och Roger Johnson aldrig hittade något samarbete. Nu har Johnson skärpt till sig och med nye Bassong ser till plötsligt riktigt intressant ut. Kamerunaren är underskattad, han var riktigt bra i Newcastle före flytten till Spurs. Glöm inte heller att veteranen Jody Craddock finns att tillgå.
Tänkbar startelva med Sébastien Bassong: Hennessey – Foley, Bassong, Johnson, Ward – Jarvis, Henry, Frimpong, Hunt – Fletcher, Doyle.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Wayne Bridge, från Manchester City till Sunderland (lån)
Pris: -. City uppges betala 75 procent av lönen.
Kommentar: Bridge karriär har gått ganska kraftigt utför sedan han skrev på för City. Har inte spelat en enda minut under säsongen och var utlånad till West Ham förra åren (ingen succé).
Betydelse för laget: Sunderland får en naturlig vänsterback som alternativ till Kieran Richardson. Jag är för osäker på Bridge form för att ens tro att han petar Richardson ur startelvan.
Tänkbar startelva med Wayne Bridge: Mignolet – Bardsley, O’Shea, Brown, Bridge – Larsson, Cattermole, Colback, McClean – Sessegnon – Bendtner.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Sotirios Kyrgiakos, från Wolfsburg till Sunderland (lån)
Pris: -.
Kommentar: Greken gjorde en sejour i Liverpool tidigare. Nu ska han förstärka Martin O’Neills försvar.
Betydelse för laget: Extremt nickstark, även på offensiva fasta situationer, men hans snabbhet gjorde att han aldrig blev ordinarie på Anfield. Går det bättre den här gången? Jag är tveksam.
Tänkbar startelva med Sotirios Kyrgiakos: Mignolet – Bardsley, O’Shea, Kyrgiakos, Bridge – Larsson, Cattermole, Colback, McClean – Sessegnon – Bendtner.
Värvningsbetyg: 2/5.

> David Pizarro, från Roma till Manchester City (lån)
Pris: Lån med option på att köpa loss spelaren i sommar.
Kommentar: Manchester City höll i pengarna det här fönstret och jag trodde inte att vi skulle få se någon central mittfältare. Men Mancini verkar fäst vid Pizarro som han tränade tidigare i Inter. Med sina 13 säsonger i Serie A besitter chilenaren en enorm rutin. Passningsspelet är ännu mer imponerande.
Betydelse för laget: City får i Pizarro en ”deep-lying playmaker” som kommer att kunna förbättra lagets possessionspel ytterligare. Pizarro är en ruskigt bra passningsspelare. Frågan är om han hanterar tempot i Premier League.
Tänkbar startelva med David Pizarro: Hart – Richards, Kompany, Lescott, Clichy – Pizarro, Y Touré – Nasri, Agüero, Silva – Balotelli.
Värvningsbetyg: 3/5.

> Ryo Miyaichi, från Arsenal till Bolton (lån)
Pris: -.
Kommentar: Japanen väntar på sitt genombrott i Arsenal. Wenger håller spelaren högt och många fans har stora förhoppningar på Miyaichi. Bolton har gjort lyckade lån tidigare, bland annat Jack Wilshere för två år sedan, och lite välbehövlig speltid kan vara det Ryo Miyaichi behöver för att få  en liknande skjuts i karriären.
Betydelse för laget: Extremt teknisk och sevärd offensiv mittfältare. Påminner en hel del om en ung Cristiano Ronaldo med sina överstegsfinter och sin vilja att utmana. Alternativ till Martin Petrov på vänsterkanten.
Tänkbar startelva med Miyaichi: Bogdan – Steinsson, Knight, Ream, Ricketts – Eagles, Muamba, Reo-Coker, Miyaichi – M Davies – Ngog.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga affärer:
På den här länken kan du läsa en sammanställning över alla transfers under deadline day.

***
Alldeles nyss kom nyheten att Simon Grayson får sparken från Leeds United. Synd eftersom han betytt så mycket för klubben och bland annat förde dem till Championship.
Men det är väl straffet när ens lag låter Nikola Zigic göra fyra mål på en.

Liverpool har tecknat ett tröjkontrakt värt £25m per år. Avtalet är det största som tecknats i brittisk fotboll.
Kan den här dealen ge förutsättningar för att slå sig in i toppen av Premier League? Det är åtminstone vad klubben hoppas.

Liverpool kom inte överens med Adidas, som tillverkat laget tröjor sedan 2006. Det tyska företaget ansåg att bristen på Europaspel sänkt klubbens marknadsvärde.
– Det var för stort avstånd mellan deras insatser på fotbollsplanen och den siffran som nämndes, sa Adidas vd Herbert Hainer förra veckan.
Då dök amerikanska Warrior Sports upp och erbjöd £150m för sex år.
– Det är en ny milstolpe för Liverpool Football Club och visar än en gång klubbens starka varumärke globalt, säger Ian Ayre, vd i Liverpool.
Den årliga summan, £25m, är mer än de £23,3m som Manchester United fått från Nike åren 2007-2010 (dock höjdes summan till £25,3m från 2011).

Så vilka är Warrior Sports? Hur kan de erbjuda mer än jätten Adidas?
Företaget bildades 1992 av före detta Lacrosse-spelaren David Morrow. De sysslade mest med Lacrosse-utrustning och slog sig in på ishockey. 2004 köptes företaget av skotillverkaren New Balance, som i dag är värt över 7 miljarder kronor.
Då Warrior är Bostonbaserat är det ingen slump att man är tröjtillverkare till Boston Red Sox – som har samma ägare som Liverpool.

Affären med Warrior Sports är mer lukrativ än de £150m som betalas ut under sex år. Med Warrior som samarbetspartner kommer Liverpool få full kontroll över den övriga souvenirförsäljningen. Det betyder bland annat att det är fritt fram att öppna en officiell souveniraffär i Norge eller Indien. Ian Ayre tror att den detaljen kan ge klubben ytterligare £25m i årliga intäkter, det vill säga ytterligare £150m över sex år.
Ian Ayre förklarar:
– Affärsverksamheten består av två delar. Vi har dels dräkterna, sakerna som spelarna bär, det är en del av uppgörelsen med Warrior. I vår nuvarande deal (med Adidas) har vi haft restriktioner för vår övriga souvenirförsäljning. I det nya avtalet har vi full kontroll över det. Det ger oss en större möjlighet.

Andra tröjkontrakt för tillverkare (kit supplier)

Övriga ”Big six”
Arsenal
Skrev ett sjuårigt avtal med Nike som gällde till 2012, värt £55m, men det har förlängts med tre år.
Chelsea
Förlängde avtalet med Adidas i oktober 2010 för de åtta kommande åren. Det nya kontraktet ger £20m per år, en höjning med £8m.
Manchester City
Har bara avverkat tre år av det tioåriga avtalet med Umbro. Men det ryktas om att kontraktet ska omförhandlas och att den årliga intäkten ska öka från blygsamma £6m till £26m. Ett bevis på klubbens framsteg senaste åren.
Manchester United
Om förhandlar sitt kontrakt med Nike. Det nuvarande avtalet gav klubben £23,5m per år åren 2007-2010. Från 2011 ger avtalet £25,3m per år. Det spekuleras att den nya dealen kan ge så mycket som £35m per år.
Tottenham
Tecknade nyligen ett avtal med Under Armour som gäller från och med säsongen 2012/2013. Uppges vara värt £10m per år, dubbelt så mycket som nuvarande avtalet med Puma ger.

Övriga klubbar
Aston Villa
Har ett avtal med Nike värt £10m över tre år. I dagarna meddelade klubben att man avser att byta inför nästa säsong för att tröjkvalitén varit undermålig. Man hoppas få ett avtal värt £6m per år då klubben säljer cirka 100 000 replicas per år.
Blackburn
Har sedan säsongen 2007/08 avtal med Umbro. Okänt vad det ger.
Bolton
Har avtal med storsponsorn Reebok som även köpte arenanamnet (Reebok stadium). Okänt vad avtalet ger.
Everton
Har bytt ut Umbro till Le Coq Sportif, märket de bar under sin mest framgångsrika säsong 1984/85. Uppges ge cirka £3m per säsong.
Fulham
Kappa ersatte nyligen Nike för de kommande tre åren. Okänt vad de betalar.
Newcastle
Har avtal med Puma som gäller till 2012. Vad kontraktet är värt är inte känt.
Norwich
Tecknade ett ettårigt avtal med italienska Errea inför comebacken i Premier League. Uppges vara värt cirka £1m.
Queens Park Rangers
Har ett femårigt avtal med italienska Lotto sedan 2008.
Stoke
Tecknade fyraårigt avtal med Adidas våren 2010. Okänt vad det är värt.
Sunderland
Har avtal med Umbro som går ut efter säsongen.
Swansea
Skrev kontrakt med Adidas i somras (precis som under legendariske tränaren John Toshacks dagar). Okänt vad de betalar.
West Bromwich
Har avtal med Adidas. Okänt vad de betalar.
Wigan
Har ett tvåårigt avtal med Mifit som löper ut efter säsongen. Okänt vad de betalar.
Wolverhampton
Skrev ett treårigt avtal med Schweiziska Burrda våren 2010. Enligt uppgift betalar de £1m per år.

Övriga Europa
Barcelona
Avtal med Nike som ger cirka £28m per år.
Real Madrid
Avtal med Adidas som ger cirka £28m per år.
Inter
Avtal med Nike sedan 1998 som ger cirka €12m per år (Obs! Uppgift i euro).
Milan
Avtal med Adidas som ger €13m per år.
Juventus
Avtal med Nike som ger €12m per år.
Roma
Avtal med Kappa som ger €5m per år.
Napoli
Avtal med Macron som ger €4,7m per år.
Bayern München
Avtal med Adidas som ger cirka £20m per år. Skrev nytt åttaårskontrakt förra våren.

Fotnot: Uppgörelserna är förmodligen valutalåsta, vilket betyder att de italienska avtalen ovan inte kan räknas mot dagens eurokurs.

Källor: Birmingham Mail, Daily Express, Guardian, SportsPro Media, Swiss Ramble

***
André Villas-Boas har väckt liv i debatten om reservlagen ska få spela i ligasystemet. Den här frågan har diskuterats tidigare. Rafael Benítez var en förespråkare för det spanska systemet och Manchester United förde fram ämnet för fem år sedan.
Jag är inte alls pigg på idén. Jag är väl inne på samma linje som Independents Sam Wallace.
Visst finns det fördelar. Som att unga spelare skaffar sig erfarenhet genom att spela riktiga proffsmatcher i stället för avslagna b-lagsmatcher inför tomma läktare. Barcelona är ett bra exempel där en spelare som Pedro redan hade gjort ett par hundra ligamatcher när han debuterade för Barcelonas a-lag.
Men för mig är Championship en alldeles för fin och traditionsrik liga för att slänga in Chelsea B bland Leeds och Nottingham.

Vad tycker ni? Vill ni se Manchester Citys b-lag i andraligan för att gynna talangutvecklingen?