Hur sårar man Manchester City?
Och hur spelar man inte försvarsspel?
Här är några taktiska punkter från helgen.

Egentligen var den stora frågan inför matchen hur Alex Ferguson skulle neutralisera Yaya Touré. Ivorianen har varit dominant i två av de tre senaste mötena och försöket i våras att tackla problemet genom att spela Ji-Sung Park blev helt misslyckat.
Därför hade, i teorin, den omtalade mittfältsdiamanten varit att föredra. Den hade gett United numerärt överläge centralt.
Men det hade varit ett reaktivt system. Då hade laget helt och hållet negligerat ett eget anfallsspel och bara anpassat sig efter Roberto Mancinis gäng.
Så det var väntat att Alex Ferguson valde 4-2-3-1-taktiken som var så effektiv borta mot Chelsea.
Då kunde United dessutom använda sitt vassaste anfallsvapen: Snabba omställningar på Antonio Valencia.
Manchester City var obesegrat på hemmaplan i två år. De dominerade den här matchen första 20 minuterna och stora delar av andra halvlek. Därför var United tvunget att förvalta lägena.
Ett av dessa dök upp tack vare planen att attackera Citys vänsterkant.

Inför matchen hade Manchester Uniteds anfall sett ut så här: 30 procent på vänsterkanten. 32 procent centralt. 38 procent på högerkanten.
I söndags anföll United till 57 procent på högerkanten.
Och 2–0-målet exemplifierade hur man sårar City bäst. ”Overload the flanks”. Skapa två mot en-lägen på kanten.
Med David Silva och Samir Nasri, två ”inside wingers”, yttrar som vill gå inåt i banan, finns ofta möjlighet att ställa om på kanterna (se nedan).
Det var exakt samma taktik som Manchester United använde mot Chelsea och målet är likt målet som betydde 2–0 på Stamford Bridge.

David Silva har flyttat in i plan. Notera hur högerbacken Rafael da Silva i tidigt skede flyttar upp för att skapa två mot en-läge mot Gaël Clichy. En opressad Michael Carrick har inga problem att hitta ut med passningen.

Passningen har nått Antonio Valencia och Rafael är beredd att överlappa. Ett par sekunder senare kommer brassen att spela in till Wayne Rooney som gör 2–0. Notera hur långt efter David Silva har hamnat. Det medför att Gareth Barry (defensive mittfältaren på väg ut mot kanten) måste ge Clichy understöd och därmed släppa markeringen på Rooney. (Bosse P drog det här i Viasat-studion, men alla kanske inte såg matchen och eftersnacket)

Rooneys defensiva arbete
Det är intressant hur Wayne Rooney förändras när det vankas stormatch. I ett hemmamöte mot, låt oss säga, Reading kan han vara hafsig med possession och gestikulera uppgivet över en missad passning. Så fort det är en stormatch och Alex Ferguson har skräddarsytt en defensiv taktik – då är Rooney superkoncentrerad och superlojal. Mötet på Camp Nou mot Barcelona 2008 är väl det bästa exemplet på det, matchen mot Chelsea i höstas ett annat.
I söndags visade han samma tendenser.
Löpningen i den 25:e minuten är värd att uppmärksamma. Varför? Jo, jag menar att den sekvensen belyser varför United är så effektivt i många stormatcher.

Manchester United har haft hörna, Cleverley spelar bort andrabollen och City får ett gyllene läge att ställa om. Många offensiva spelare hade struntat i att ta jobbet i det här läget, men Rooney inser: 1) United har för många spelare på fel sida om bollen (5). 2) Sergio Agüero, på kanten, kommer att bli svår att plocka upp för någon av försvararna.
Notera – och det här är viktigt: Rooney bestämmer sig för att ta löpningen trots att bollen inte spelas mot Agüero.

Yaya Touré tar emot bollen och vänder upp. Rooney fortsätter att jaga efter Agüero.

När Michael Carrick har lyckats fördröja Yaya Touré har Rooney hamnat i vänsterbacksposition. Men Agüero har inte fått bollen och chansen är över.

När Rooney gjorde den här löpningen skrev jag direkt på Twitter:
”Den defensiva löpningen Rooney gjorde nyss för att täcka av Agüero får man inte av många offensiva spelare i världen”.
I andra halvlek gav Sergio Agüero tillbaka. Han jagade Wayne Rooney ända ned till hörnflaggan (se nedan).

Det finns dock en viktig skillnad: Wayne Rooney var bollförare när Agüero jagade honom. Då är det lättare att inse att en spelare är ”farlig”.
I första exemplet där City har läge att ställa om tar Rooney det oerhört ansvarsfulla beslutet att täcka av en spelare utan boll.
Han gör det för att minimera risken att spelaren eventuellt ska få bollen, för att ta sig hem på rätt sida, för att han upptäckt att laget har för många spelare i offensiva positioner. Det är imponerande.
Den lojaliteten får man inte av många anfallare i världen. Men det är den inställningen som, bortom mål och assist, är storheten hos Wayne Rooney.
Det är tack vare sådana lojala prestationer som Ferguson kan lyckas med defensiven i stormatcher efter att ha genomlidit en hel höst med försvarsproblem.

Andra exempel på försvarsspel från helgen
Vikten av att ta sig hem på rätt sida om sin spelare var tydligt när Tottenham tappade 1–0-ledning mot Everton.
Clint Dempsey gav Spurs ledningen, men notera nedan hur han är ytterst ansvarig för kvitteringen.

Kolla matchklockan. 14 sekunder kvar av ordinarie tid. I det här läget måste Clint Dempsey (nummer 2) inse att han först och främst måste hålla på och åtminstone skära av ”sin spelare”, i det här fallet Séamus Coleman. Direkt i det här läget bör han ta sig ned på rätt sida, det vill säga, åtminstone ned till straffområdeslinjen.

Här ser vi hur Dempsey helt tappat bort högerbacken Séamus Coleman som smyger upp längs kanten. I det här läget, när bollen har nickats bort av Tottenhamförsvaret, måste han ta sig hem (istället för att hoppas på kontring).

Här är det för sent. Hade Clint Dempsey från början tagit sig hem på rätt sida är det tveksamt om Steven Naismith ens vågat slå ut passningen till Coleman. Nu är passningsvägen helt fri och Coleman kan i nästa sekund slå inlägget till Steven Pienaar som betyder 1–1.

Slutsats: 14 sekunder kvar av matchen – då måste man utföra en av försvarsspelets grundstenar. Ta sig hem på rätt sida och skära av de farliga ytorna. Clint Dempsey gjorde inte sin läxa – och Spurs förlorade sedan alla tre poängen.

Ett annat exempel på svagt försvarsagerande hämtar jag från matchen West Ham–Liverpool.
Glen Johnsons 1–0-mål var ett av säsongens allra läckrade. En sträckt vrist i bortre krysset utom räckhåll för Jussi Jääskeläinen.
Det var ett underbart mål, och vi ska inte ta något ifrån Johnsons prestation. Men eftersom vi intresserar oss för detaljer så är det intressant att studera Matt Jarvis försvarsspel i förstaläget.

Steven Gerrard har slagit ut bollen till Glen Johnson. Matt Jarvis är beredd att sätta press. I det här läget har han en elementär kunskap att ha i bakhuvudet: Hitta rätt pressavstånd.
Står han för långt ifrån kan Johnson svinga in ett inlägg ostört (ett större problem om Liverpool haft en bra huvudspelare som striker). Kommer han för nära riskerar han att bli bortgjord.
Johnson får bollen i en ofarlig yta, alltså bör Jarvis inte ”sälja bort sig” genom att bli bortdribblad.
Men det är exakt vad som sker. Jarvis ”hamnar på hälarna”, för att tala fotbollsspråk. Han låter Johnson vandra förbi honom tack vare en bra första- och andratouch.

Utan understöd har Matt Jarvis släppt förbi Glen Johnson in i en farligare yta. Liverpoolspelaren har två djupledslöpande mittfältare att spela in bollen till. Han väljer att hålla i bollen och stoppa upp en bomb i krysset istället.

Det kan förstås vara så att West Ham-managern Sam Allardyce har beordrat sina yttrar att styra motståndarna inåt i plan (inte ovanligt att man styr på det sättet på högre nivå, till skillnad mot på lägre nivå där man alltid styr utåt). Men då måste Jarvis försäkra sig om att han har understöd av någon central mittfältare/försvarare. I den här situationen (första bilden) har han ingen medspelare innanför. Han slänger ingen blick alls bakom axeln för att titta vad han har bakom sig.
Jarvis praktiserar helt enkelt försvarsspel på ett sätt som inte fungerar mot bra spelare.

En sådan här tämligen banal miss har man normalt råd med – det är sällan motståndarna straffar en med skott á la Johnson – men det var förvånande att Jarvis agerade lika naivt vid ett par tillfällen till under första 20 minuterna.
Det var en stor anledning till att Glen Johnson dittills var planens dominant.

Fotnot: Stort tack till nattchef Johan Kingfors som fixade grafik.

***
Fler taktikanalyser:
”Stokes läckra hörnvariant”.
”Zonspel vs man-man vid fasta situationer”.
”Taktiken bakom Evertons succé”.

Tottenhams mardrömsminuter
Om matcherna hade blåsts av efter 80 minuter hade Tottenham toppat Premier League.
Det är sensationella siffror eftersom de ligger hela 13 poäng efter ledande Manchester United.
Men det är ingen slump att det är Spurs och inte United som just nu brottas med den statistiken.
André Villas-Boas lag har släppt in 40 procent av sina mål under slutkvarten i matcherna.
I söndags hände det igen.
Tottenham hade ledningen borta mot Everton efter ett fint Clint Dempsey-mål. Jag tyckte att mycket talade för att Everton skulle ens kvittera. De såg ut att sakna udd på sista tredjedelen.
Men i slutsekunderna av ordinarie tid gjorde Steven Pienaar 1–1 och på tilläggstid satte Nikica Jelavic 2–1.
Jag tror knappast att det handlar om att Tottenham är dåligt tränat. Snarare är det en mental fråga. Kan AVB lösa problemet?

Henderson på väg att tina upp
Jordan Henderson fick inget lätt förstasäsong i Liverpool. Det började med att ägaren FSG betalade ett rejält överpris för ”English talent”, vilket gav ett ok att bära på. Det fortsatte med att Kenny Dalglish spelade honom på fel position, som högermittfältare istället för i mitten.
I somras ville Brendan Rodgers göra sig av med Henderson när Fulham visade intresse. Spelaren sa nej.
– Vad Rodgers sa kom som en blixt från klar himmel. Jag jobbade hårt för att komma till en klubb som Liverpool. Jag ville stanna så länge som möjligt. Jag sa till managern att jag ville stanna och kämpa om min plats, sa Henderson till Telegraph.
Efter att bara få 50 minuters speltid på de sju första matcherna i ligan fanns det många som tvivlade.
Faktum är att få spelare i England fått utstå fler raljanta skämt om kvalité kontra övergångssumma. Möjligen Andy Carroll.
Men nu har Henderson startat fyra av de senaste sex matcherna i alla turneringar.
Han gjorde segermålet i Europa League, målet som tog Liverpool till slutspel. Och i söndags hoppade han in sista 20 minuterna och var med och spelade fram till segermålet (som bedömdes som självmål).
– Jordan är en underbar talang och har en stor framtid här, sa Brendan Rodgers nyligen efter att i somras ha velat klippa banden.
Jordan Henderson har förstås en bra bit kvar innan han tar en ordinarie tröja på ett mittfält med Lucas, Joe Allen och Steven Gerrard, men han verkar ha lämnat platsen bredvid fiskpinnarna i frysboxen.
Och det viktigaste: Han får numera speltid i sin rätta position.
Det är ett stort steg i rätt riktning.

Diamés skada förödande för West Ham
Det var en match med tre ansikten igår på Upton Park. Liverpool började starkt och dominerade med eftertryck första kvarten.
West Ham var häpnadsväckande svagt.
Sedan klev West Ham högre i presspelet och kavlade upp ärmarna. Mark Noble och Mohamed Diamé tog tag i mittfältet, Matt Jarvis utmanade på vänsterkanten och Carlton Cole skapade oro med sitt huvudspel.
Så fort det blev en match utan struktur, en fysisk kamp snarare än spel efter marken, tog hemmalaget över.
De vände till 2–1-ledning och det var en matchbild som passade Mohamed Diamé perfekt. Den kraftfulle senegalesen tog de där löpningarna som ingen annan orkade och som gjorde att ”Hammers” kunna länka ihop sina långa bollar mot Carlton Cole med mittfältet.
I den 70:e minuten, när han tog en ny energikrävande löpning, skedde det som inte fick hända. Diamé drog sönder baksidan av låret.
Och efter att han burits ut på bår såg vi hur mycket han betyder för laget.
Plötsligt trampade West Hams mittfält vatten. Utan Diamés kvalité dels som bollvinnare, dels som bolltransportör, föll de ihop totalt.
Liverpools segermål må ha varit turligt, men min känsla är att de hade gjort mål ändå under slutkvarten. West Ham såg ut att vara slutkört.
Och det är förstås illavarslande för West Ham.
Efter matchen kom beskedet att Mohamed Diamé kan bli borta upp till tolv veckor på grund av en muskelbristning. Det kan bli förödande för West Ham nu när ligan går in i ett hektiskt skede.
På måndagskvällen sa spelaren själv att skadan inte var så allvarlig och att han hoppas vara tillbaka om tre veckor. Det gör hela West Ham.
Mohamed Diamés ”impact” blev väldigt tydlig mot Chelsea där han kom in och lyfte laget.
Gårdagens match var ännu en indikation på att Sam Allardyce inte har någon ersättare som kan fylla det tomrummet.

Wigans stjärna – en av ligans formstarkaste spelare
Wigan faller ju lite utanför radarn så jag förstår om ni inte har lagt märke till mittfältaren James McCarthy, 22, senaste veckorna.
Men sanningen är att irländaren gjort stormatch på stormatch. Han är en av ligans mest formstarka mittfältare.
Mot Manchester City förra helgen var han dominant i 70 minuter. I lördags gjorde han båda målen när Wigan fick 2–2 mot Queens Park Rangers.
– Tekniskt sett tror jag att det är svårt att hitta en bättre spelare, sa Roberto Martínez efter matchen.
Varje gång Wigantränaren berömmer en av sina spelare finns risken att någon storklubb vaknar och öppnar plånboken. Det vet han, men den här gången höll han inte igen.
– Tekniskt sett kan han spela i vilket lag som helst i världen och det kommer han att göra.

McCarthy är en typisk Wigan-värvning. Han hämtades från Hamilton Academical för den ringa summan 1,2 miljoner pund. Idag är det priset tiodubblat.
Frågan är hur länge det dröjer innan någon klubb hostar upp en peng som Dave Whelan inte kan säga nej till.

Norwich visar karaktär
Norwich är ligans hetaste lag. Chris Hughtons gäng har nio raka (!) matcher utan förlust.
Jag skrev häromveckan om lagets starka form, om hur övergången till 4-5-1 har gett ett stabilare, mer kompakt lag.
Helgens match var ett bevis på ”kanariefåglarnas” karaktär och nyvunna självförtroende.
Laget tog ledningen med 3–0 borta mot Swansea. I andra halvlek inledde Swansea upphämtningen genom att göra två mål direkt i andra halvlek.
Men när alla på Liberty Stadium väntade på 3–3 skruvade Robert Snodgrass istället in en frispark till 2–4.
Swansea slog 661 passningar i matchen, varav 596 till rätt adress (90 procent). Norwich slog knappt hälften, 320, varav 236 till rätt adress (74 procent). Hemmalaget hade 67 procent av bollinnehavet.
Men Norwich gjorde fyra mål och vann.

Southamptons vapen: högersidan
Jag fastslog ju tidigare under säsongen att Leighton Baines/Steven Pienaar varit hösten bästa ”wide combination” i Premier League.
Därför är det värt att uppmärksamma att Southampton också har en riktigt start högersida, dock inte med lika kända namn.
Jason Puncheon, 26, är mest känd för att ha gjort mål i alla fyra proffsdivisionerna (med Barnet i League Two, Milton Keynes och Southampton i League One, Millwall i Championship och Blackpool i Premier League).
Nu har han även stigit fram som en av Nigel Adkins nyckelspelare. Det mesta i Southampton sker via högersidan med snabbe ytterbacken Nathaniel Clyne och Puncheon. Den sistnämnde är lurig, kvick och hela tiden villig att utmana. Dessutom har han vassa inlägg med sin vänsterfot.

Jämnaste fjärdeplatsracet någonsin
Slutligen: Snacka om jämn tabell.
Jag kan inte minnas att vi haft så tätt mellan lagen så här långt in på säsongen sedan Uefa började dela ut fyra Champions League-platser.
Mellan Everton på fjärde plats och Norwich på tolfte plats skiljer bara fyra poäng. Liverpool, som började så svagt, är nu med i allra högsta grad.  Norwich, som låg under strecket, är till och med uppe och hotar.
Det är sensationellt… och samtidigt, alldeles, alldeles underbart.
Även om titeln blir ett tvåhästarsrace i Manchester har vi en rafflande vår att se fram emot.

***
I morgon kommer lite taktiska observationer från helgen.

På förhand målades West Ham–Stoke ut som mötet mellan långbollarna.
Så passande att vi då fick se ett av säsongens läckraste mål.

Jag slötittade lite på gårdagens möte. Mest nyfiken var på att se om det skulle bli den långbollskavalkad som många tog för givet.
Det blev det inte. Visst skickade lagen långt på sina fyrtorn, men lagen levererade också en del fina kombinationer. Stoke ägde första halvlek, West Ham tog över totalt i den andra.
Framför allt innehöll matchen ett mästerverk.
Håll med om att det är lite kul. Tony Pulis har lett Stoke i tio år i rad (med undantag för en ettårig sejour i Plymouth). Han har gjort ett beundransvärt jobb när han etablerat klubben i Premier League.
Han har samtidigt fått leva med att bli ständigt kritiserad och förlöjligad över lagets taktik. Stoke gör bara mål på inkast, heter det. Trots att statistiken visat att de bara gjort ett fåtal mål som direkt följd av inkasten per säsong.
Nu är inte Rory Delap i närheten av någon startelva längre, men allmänheten tror fortfarande att lagets främsta anfallsvapen är inkasten.
Så plockar Stoke – av alla lag – fram den läckraste hörnvarianten jag sett i Europa den här säsongen.
Det är bara för oss att lyfta på hatten, förlåt kepsen, för Tony Pulis.

Gary Neville kallade det ”säsongens mål”. Jag tror Demba Ba, bland andra, har invändningar mot det efter sin supervolley, men jag förstår vad Neville menar.
Det finns ju mål som bygger på otrolig individuell skicklighet.
Zlatan Ibrahimovic påminde oss om det förra veckan.
Men det finns inget som värmer en tränare mer än när en intränad variant lyckas. En sådan som bygger på att l-a-g-e-t lagt ned idogt arbete på träningsplanen som sedan bär frukt när det är skarpt läge.
Vi minns Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien i VM 1994, vi minns hur Tommy Svensson pratade om varianten i den klassiska SVT-krönikan efteråt.
– … han hade nog samma känsla som jag. Vi fick en sån grej att lyckas!
Jon Walters 1–0 för Stoke i går borta mot West Ham var ett sådant mål.
Det var ett mästerverk eftersom den involverade så många spelare.
Lag är så sönderlästa nuförtiden att man sällan ser hörnvarianter. Det handlar mest om att screena på ett ställa och att få en spelare att kunna nicka ostört (som Chelsea mot Liverpool häromveckan).
Det här var något helt annat. Den byggde på att fem spelare som interagerade och gjorde exakt rätt sak för att öppna ytan för målskytten.
– Vi jobbade med den i två, tre dagar och gjorde aldrig mål när vi övade på den på träningarna, men lyckligtvis gick den hem nu, sa Tony Pulis.
Eftersom jag förra veckan grottade ned mig i zonspel kontra man-man-spel vid fasta situationer var det ju underbart att vi fick ett sådant här mål att vila teorierna emot.
Det hade aldrig varit möjligt för Stoke att lyckas med varianten mot ett försvar som använt zonspel. Uppenbarligen hade de kartlagt West Ham, noterat att de inte, som brukligt, placerar en spelare vid ”första ytan”. Sedan var det bara att köra.
– Det var en fin boll in och en fin avslutning, tillade Pulis innan han erkände:
– Jag borde inte säga det, men vi blockade en spelare. Vi obstruerade honom. Jag borde inte vara så ärlig.
Stoke har de senaste åren varit synonymt med inkast.
Till viss del har det varit orättvist, jag har skrivit det flera gånger, eftersom Stoke de senaste åren haft ett fint kantspel med Jermaine Pennant och Matthew Etherington.
Efter gårdagen kanske fotbollsvärlden har fått upp ögonen för att de faktiskt kan något mer.

SÅ HÄR GICK HÖRNVARIANTEN TILL

Kolla gärna målet först så kan vi granska detaljerna senare:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article15802877.ab

Hörnläggaren Glenn Whelan har lagt upp bollen för att slå hörnan. När han lägger handen på bollen är det signalen till lagkamraterna att starta löpningarna. Jon Walters, längst bort i straffområdet, kommer att inleda rörelsen. Samtidigt är spelarna som ska skapa yta för honom beredda. Ryan Shawcross vid första stolpen. Peter Crouch och Robert Huth i mitten. Charlie Adam vid bortre stolpen. Den enda som inte kommer att delta aktivt är Steven N’Zonzi som kommer att stå still (givetvis för att ta upp markering).

1) Jon Walters har startar sin löpning längst bort i straffområdet. Han har inga problem att rycka ifrån sin bevakning eftersom han framstår som tämligen ”ofarlig” i den ytan. Han kommer att springa i en båge runt alla spelare och dyka upp vid första stolpen. 2) Peter Crouch gör ett litet ryck framåt för att dra med sig sin bevakning.

Här ser vi hur lång och genomtänkt Jon Walters löpning är. Det intressanta är att han löper bakåt för att komma loss från sin bevakare.

Här kan vi se samspelet mellan samtliga Stoke-spelare. Ryan Shawcross vid första stolpen har gjort ett litet ryck. Peter Crouch har rört sig mot målet. Jon Walters har slitit sig loss och är nu helt fri på väg mot första stolpen. Robert Huth, vid straffpunkten, är beredd att blockera sin motståndare. Samtidigt har Charlie Adam screenat George McCartney vid bortre stolpen.

Här ser vi tydligt hur Charlie Adam (inringad) håller i och drar i George McCartney.

Jon Walters möter Glenn Whelans låga hörna och skjuter in 0–1 lågt vid första stolpen. Här ser vi tydligt hur Stokes löpningar utan boll har tryckt ned alla West Ham-försvarare till målområdeslinjen.

Fotnot: Tack till redigeraren Christoffer Glader som hjälpte till med grafiker och rita pilar.

***
Läs mer:
Analys: Zonspel vs man-man vid fasta situationer.

Liverpool utan Suárez – ett bottenlag
Luis Suárez hade ett stort ansvar redan inför säsongen. Det blev inte mindre när Andy Carroll lånades ut till West Ham och Fabio Borini gick sönder.
Just nu axlar han det där ansvaret på ett alldeles lysande sätt.
Förra helgen spelade han i princip ensam 2–2 mot Everton. Igår var han bäst på plan mot Newcastle och räddade oavgjort med sitt klassmål i andra halvlek.
– I varje match gör han något sådant här och han är en nyckelspelare för oss, sa José Enrique till Liverpool Echo.

Sedan Luis Suárez anslöt till Liverpool har han egentligen haft alla verktyg i lådan för att vara en anfallare i världsklass. Hans enda problem har varit den där detaljen att han sällan omsätter chanserna i mål. Vilket, förstås, inte är en så obetydlig detalj om du är anfallare.
Men nu har uruguayanen börjat hitta nätet. Han har gjort sju mål i höst i ligan, tio totalt. Effektiviteten kan fortfarande bli bättre. Hade han haft samma mål/skott som Robin van Persie hade han, enligt Opta, gjort 15 mål och toppat skytteligan överlägset. Men just nu gör han allt Liverpool kan kräva av honom och lite till.
Opta tog fram statistik som visade att Liverpool legat sist i Premier League utan Suárez mål och assist. Nu är det ju inte så enkelt eftersom någon annan spelare hade spelat i hans ställe, men det säger en del att han gjort 54 procent av lagets mål. Endast Steven Fletcher (Sunderland) har gjort en större andel av sitt lags mål.

Det är det som är problemet för Liverpool. Just nu bär Suárez sitt lags hopp på sina axlar.
Han spelar varje ligamatch från start eftersom de inte har något alternativ. Brendan Rodgers har sagt att de ska förstärka i januari, men det är många matcher som återstår till dess.
Vad skulle Liverpool ta sig till om han blev skadad nu?

Wigan överraskar – mot alla odds
Hur bär de sig åt? År efter år tappar de sina bästa spelare. År efter år tippas Wigan (inte minst av mig) att hamna på någon av de tre nedre platserna. År efter år lyckas de rädda kontraktet.
Nu känns det som Wigan har faktiskt har hittat ett vägvinnande spel. Det djärva 3-4-3-systemet som blev en succé i våras har satt sig. Uppstälningen innebär inte längre något överraskningsmoment för motståndarna, men spelarna verkar trygga i sina roller.
I lördags åkte de till White Hart Lane och tog alla tre poängen. Det var inte på något sätt orättvist. Brad Friedel var, trots det något tveksamma agerandet vid målet, hemmalagets bästa spelare och svarade för ett par, tre kvalificerade räddningar. Wigan hade 49 procent av bollinnehavet och spenderade nästan hälften av tiden på Tottenhams planhalva.

Trots förlusterna av Victor Moses och Hugo Rodallega har tränaren Roberto Martínez komponerat ett vasst anfall. Arouna Koné från Levante är ett fynd. Franco Di Santo har tagits ut i argentinska landslaget. Och Shaun Maloney är en av ligans mest underskattade spelare.
Med så svaga nykomlingar kan Wigan mycket väl klara kontraktet igen.

Bannan/Ireland från start – då vann Villa
Jag kollade reprisen av Sunderland–Aston Villa söndags. Det var ingen stor fotbollsunderhållning – Martin O’Neills gäng är bedrövligt just nu – men det var kul att se att Paul Lambert verkar ha funnit en lämplig uppställning för att få in Stephen Ireland och Barry Bannan.
I min bok är dessa spelare helt centrala för Villa eftersom de tillsammans har mer kreativitet än hela den övriga truppen. Hittills har varken Ireland eller Bannan spelat kontinuerligt, men i lördags fick de starta tillsammans i det nya 4-2-3-1-systemet och då blev det seger.
Barry Bannan var mycket bra i rollen som sittande mittfältare och ett perfekt komplement till städaren Ashley Westwood.
Efter att ha sett Aston Villa förra helgen göra en urusel insats hemma mot Norwich var det här ett steg i rätt riktning.
Segern var förstås livsviktig, men även det faktum att Lambert nu fått in både Ireland och Bannan i elvan. Christian Benteke löste strikerrollen mycket bra.
Nu är frågan om det även finns plats för Darren Bent. Känslan är att kubbens dyraste riskerar att få fortsätta på bänken.

Papiss Cissé – ligans formsvagaste anfallare
När Papiss Cissé köptes till Newcastle i januari var succén omedelbar. Anfallaren från Freiburg kallades årets fynd och öste in mål.
Nu är han iskall.
Igår gjorde han än en gång en svag insats. Det ser ut som han tappat allt det där självförtroendet han hade i våras. När lägena dyker upp är han inte alls lika kompromisslös som tidigare.
Han har gjort blott ett ligamål i höst på nio matcher – när ett skott träffade honom i ryggen förra omgången och styrdes i mål.
Formsvackan innebär problem för Alan Pardew.

Newcastle-managern vill spela 4-3-3. Det gjorde han i våras och Demba Ba anpassade sig då till en kantroll. Men när inte Papiss Cissé inte har levererat i höst har Pardew varit tvungen att ändra. Mot Liverpool startade Demba Ba som striker och Cissé på kanten.
Det gynnar Ba, som varit grym i höst och återigen öser in mål. Det har dock varit katastrof för landsmannen Cissé som är helt vilse på vänsterkanten.
Att spela 4-4-2 är inget alternativ om inte Cheick Tioté är tillgänglig eftersom mittfältet blir för sårbart. Dessutom ger det inte Hatem Ben Arfa lika fria tyglar.

Det bästa för laget, i min bok, vore att återgå till 4-3-3 med Ba på vänsterkanten, men kan Pardew få anfallaren att acceptera att spela andrafiolen igen? Och vågar han det när senegalesen har en klausul i kontraktet som aktiveras om någon klubb bjuder 7 miljoner pund i januari?

Kritiserade Silva saknad i City
David Silva fick kritik i våras när hans form dalade. I början av den här säsongen ifrågasattes han på nytt när han inte var lika bra som förra hösten.
Men nu när han är skadad märks det tydligt hur mycket han saknas i Manchester City.
Utan Silva blev City mållöst borta mot West Ham i lördags.
Efter en första halvlek där West Ham skapade de bästa chanserna (Kevin Nolan fick ett mål tveksamt bortdömt för offside, Mohamed Diamé sköt tätt över, Yossi Benayoun träffade ribban), var City närmast segern i andra halvlek.
Carlos Tévez försökte, men det saknades ändå något.
Vad? Som jag ser det är svaret enkelt: En David Silva i form.
När motståndarna faller ned på egen planhalva är det spanjorens förmåga att dyrka upp försvar med en dragning eller en passning som gör skillnad.
Sedan han blev skadad på landslagsuppdrag har City spelat fyra matcher.
De vann tack vare mål i slutsekunderna mot WBA, de föll i Amsterdam med 1–3 mot Ajax, de vann med 1–0 hemma mot Swansea och nu 0–0 mot West Ham.

Bottenlag med toppmålvakter
QPR och Reading stod utan vinst inför söndagens bottenmöte. Efter matchen var läget oförändrat efter 1–1 på Loftus Road.
Reading inledde klart bäst i första halvlek och det var inte alls orättvist när förre Assyriska- och Öster-spelaren Kaspars Gorkss satte 1–0 med en konstspark.
I andra halvlek flyttade QPR fram och Djilbril Cissé fick in 1–1. Adel Taarabt hade sedan en jättechans med åtta minuter kvar att göra 2–1, men Alex McCarthy gjorde en finfin benparad. Det var en av flera svettiga räddningar från 22-åringen.
Och det fick mig att fundera.

QPR och Reading ligger under strecket, men just nu har de faktiskt två av de mest formstarka målvakterna i ligan.
Julio César har varit ett rejält lyft för Rangers och svarade för en grym insats förra helgen borta mot Arsenal.
Alex McCarthy har sedan han ersatte Adam Federici räddat sitt lag i flera matcher.
Hur hopplöst hade inte läget sett ut för dessa klubbar utan dessa herrar mellan stolparna?

AVB under press
André Villas-Boas bytte ut Jermain Defoe i andra halvlek när Tottenham jagade kvittering.
– Han hade inte spelat särskilt bra, motiverade tränaren.
Publiken på White Hart Lane var mäkta missnöjd och började skandera Defoes namn.
André Villas-Boas förtroendekapital förändras för varje vecka känns det som. Häromveckan var allt positivt när Spurs klättrat till en fjärde plats.
Efter förlust hemma mot Wigan – och med toppmöten mot Manchester City och Arsenal närmast – sjuder pessimismen från Tottenhamfansen igen.

Att André Villas-Boas är en 4-3-3-tränare är ingen hemlighet. Det är därför det är antingen Defoe eller Emmanuel Adebayor i startelvan.
Men går det inte att tumma på den ”regeln” när laget ligger under hemma mot Wigan och måste göra mål?

Därför kommer Hughes få mer tid
Det var inte det här han hade tänkt sig, Tony Fernandes. Det var inte det här han hade tänkt sig när han lättade på plånboken och lade ut runt 200 miljoner kronor på nyförvärv i sommar.
Efter förlusten mot West Ham i går ligger Queens Park Rangers sist i Premier League.
De har haft ett tufft schema, det ska sägas, och har redan mött Chelsea, Manchester City och Tottenham.
De har fyra backar på skadelistan: José Bosingwa, Fábio, Armand Traoré, Anton Ferdinand.
Men två poäng efter sex matcher är ändå långt under förväntan.
Efter värvningar av Julio César, Stéphane Mbia, Ji-Sung Park, Esteban Granero, Jose Bosingwa och David Hoilett fanns goda förhoppningar om att undvika nedflyttningsstriden. Själv såg jag QPR som ett möjligt överraskningslag med chans på en mittenplacering.
Den möjligheten finns fortfarande, men då krävs en rejäl uppryckning.

Att döma av gårdagens match är QPR ett lag som ska vara glatt om de har tre lag efter sig i maj. Försvaret var en enda röra när Matt Jarvis tilläts nicka in 1–0 och Ricardo Vaz Tê kunde fylla på med 2–0.
Det var frapperande hur lojt och taffligt hemmalaget agerade.
Mark Hughes gjorde ett lyckat byte när han skickade in Adel Taarabt i andra halvlek. Marockanen skickade in 1-2 med ett kanonskott efter 81 sekunder. Dessvärre för QPR förstörde den andra inhopparen Samba Diakité chanserna till en vändning när han tog sitt andra gula kort. Den franske mittfältaren har dragit på sig sex gula kort och två röda kort på tio matcher. Dags att tagga ned?

Hur länge får Mark Hughes stanna? Snaran kring den 48-årige walesaren dras åt, onekligen. Det ryktas redan om att arbetslöse Harry Redknapp kopplas samman med Londonlaget.
Men det finns ändå saker som talar för att Hughes kommer att få mer tid.
För det första är han Tony Fernandes värvning. Det var ägaren själv som handplockade Hughes förra vintern när han gjorde Neil Warnock till syndabock och gav honom sparken. Det var många som tyckte det var märkligt eftersom Warnock haft allt annat än optimala förutsättningar.
För det andra arbetar QPR med en femårsplan, under överseende av tekniske direktören Mike Rigg. Den senare  hade tidigare en viktig funktion i utvecklingen av Manchester City. Han övergav City en månad innan de lyfte ligabucklan i våras för att han ”trodde så mycket på QPR:s projekt”.
QPR:s värvningsstrategi har två faser: Till en början köper man spelare med Premier League-erfarenhet som Ji-Sung Park och José Bosingwa. I nästa, lite mer ambitiösa fas, värvar man stjärnor som Esteban Granero och Julio César.

Tony Fernandes skrev i går på sin Twitter att Mark Hughes kommer att få mer tid.
”Mark kommer att reda ut det. Kolla på hans facit. Vi hade vunnit om vi inte blivit reducerade till tio man. Jag är avslappnad. Låt oss få tillbaka våra skadade spelare och sedan kan vi se. Sex matcher gör inte en säsong. Jag har lärt mig det från många kloka ordföranden”.
Gör QPR rätt som ger Mark Hughes mer tid?
Ja, jag har aldrig varit någon anhängare av att sparka tränare i tid och otid, och ska man göra en förändring ska man vara säker på att man har ett bättre alternativ i rockärmen så man inte gör ”en Wolves”.
Men visst vore det spännande att se Harry Redknapp, en beprövad traghettatore*, kliva in ombord och rädda den här skutan.

* Traghettatore är en term som används i fotbolls-Italien för att beskriva en tränare som ställer saker tillrätta, en hjälpdoktor som är bra för att lyfta lag i kris.

Noble – Englands just nu bästa mittfältare
Everton och West Bromwich har varit de stora överraskningarna hittills i Premier League. Men vi får inte glömma West Ham.
Sam Allardyce har skippat finfotbollen, lånat in Andy Carroll och fått se sitt lag kamma ihop elva poäng tack vare typiskt engelskt spel. Rakt, långt och mycket inlägg.
Om Andy Carroll och Sam Allardyce är ”a match made in heaven” är Matt Jarvis och Sam Allardyce nästan lika kompatibla.
Saker och ting hänger ju ihop. Har man anfallare som Andy Carroll och Carlton Cole bör man ha kantspelare som slår inlägg. I det avseendet finns det få spelare som är lika pålitliga leverantörer som Matt Jarvis, värvad i somras från Wolverhampton.
Men det finns en annan spelare som varit ännu bättre och förtjänar mer credit än han fått.

Det fanns en tid när Mark Noble såg ut som en blivande engelsk landslagsspelare. Sedan var det något som hände. Han stagnerade.
Nu har West Ham-produkten hunnit fylla 25 år, gjort ett år i Championship – och växt ut till den självklare härföraren på mittfältet även i Premier League.
Han har alltid haft spelskickligheten, de fina linjerna, talangen till något större. Nu har han förbättrat det defensiva positionsspelet och värderar bättre.
Igår valdes han till ”man of the match” efter att ha bossat mittfältet. QPR hade bollinnehavet, men när Esteban Granero och Alejandro Faurlin skulle hitta vägar framåt stod Noble och Mohamed Diamé ständigt på rätt plats.
Roy Hodgson har många namnkunniga centrala mittfältare att välja på när han tar ut landslaget. Det är tveksamt om Mark Noble kommer att vara med i truppen till nästa VM-kvalmatch.
Men den här säsongen kommer jag inte på någon som varit bättre.

Han var Australiens mest lovande spelare, hade suttit på bänken i Premier League och var på väg att få sitt genombrott.
Då, under en semester, fick Dylan Tombides ett telefonsamtal. I andra änden sa en röst:
– Du har testikelcancer.
I tisdags, 15 månader efter chockbeskedet, fick han äntligen göra sin debut i West Ham.
Låt mig berätta om en 18-åring som genomfört en remarkabel resa.

25 september 2012:
West Ham har inlett ligan bra, men den här kvällen går det mesta snett. I den 84:e minuten spikar Jordi Gomez igen locket när han sätter 4–1 för Wigan från straffpunkten.
Ändå har stora delar av publiken på Upton Park några minuter innan rest sig upp och applåderat. Som om resultattavlan inte spelat någon roll.
Varför? Vid sidlinjen gör sig Dylan Tombides, 18 år, redo att hoppa in.
Det är ett speciellt ögonblick. Det är en så känslosam stund att fansen kan bortse från uttåget ur Capital One Cup.
Att debuten i a-laget bara varade i några minuter, att matchen var avgjord, var sekundärt. Den som känner till Dylan Tombides resa vet att han besegrat oddsen och så många hinder för att nå hit.
– Det är bara skönt att vara tillbaka, säger Dylan Tombides. De 15-16 senaste månaderna som jag har varit borta från fotbollen har varit… det går inte att förklara. Ingen fotbollsspelare ska få uppleva det, säger han.
När han loggar in på Twitter senare på kvällen har han fått otaliga lyckönskningar.
”Dylan Tombides är en inspirationskälla för alla”, skriver en.
”Ska genomföra London Marathon med Teenage Cancer Trust. Du, med din story, är en av anledningarna att jag gör det”, skriver en annan.
Själv konstaterar Dylan Tombides kort:
”Att få vara involverad ikväll och komma in på planen under tiden som man genomgår behandling är en sån belöning. Synd på resultatet, men vi måste gå vidare”.
För en ung kille som rest sig efter att ha diagnostiserats med cancer bör det inte vara några problem att skaka av sig en simpel förlust mot Wigan.
Allting började med ett telefonsamtal.

Mars 2011:
Snacket har börjat gå i supporterkretsar. Dylan Tombides har gjort stora framsteg i juniorlaget. Anfallaren, som värvades till ungdomsakademin efter att ha imponerat i en turnering i Hong Kong, har redan jämförts med landsmannen Harry Kewell och knackar på porten till West Hams a-lag. Är han redo för debut i de stora sammanhangen? Tränaren Avram Grant, vars lag slåss vid nedflyttningsstrecket i Premier League, säger:
– Harry Kewell var en bra spelare och jag tror Dylan har potential att bli minst lika bra. Det är svårt på grund av den tabellposition vi befinner oss i, men han kanske får spela den här säsongen när vi slåss om kontraktet.
Han tas ut i den preliminära truppen till mötet med Burnley. Efter en fin insats i reservlaget mot Blackpool intervjuas Dylan Tombides av West Hams egen webb-tv:
– Det är vad alla unga spelare ser fram emot. Det var en enorm upplevelse att vara uttagen i truppen och få vara med bland de stora namnen. Jag ser fram emot att spela med reservlaget. Om jag behövs i a-laget så vore det kul, men jag vill bara spela så många matcher som möjligt. Jag har en lång väg att gå. Jag tar bara ett steg i taget och försöker ta chanserna när de kommer.
Världen låg vid hans fötter. Dylan Tombides fick pris som årets spelare i akademin. Han var 17 år när han fick sitta på bänken i Premier League-matchen mot Sunderland den 22 maj. Kevin Keen, som tog över som caretaker efter att Avram Grant fått sparken, spådde att Tombides skulle bli en stor spelare:
– Hans tajmade löpningar och touch är bra och han har chansen att bli en West Ham-stjärna, men bara om han behåller fötterna på jorden. Han har en lång väg att gå och behöver två-tre år för att mogna.
Varken Dylan Tombides, Kevin Keen, eller någon annan, kunde ana hur lång vägen skulle bli.

Sommaren 2011 åkte han till Mexiko och spelade U17-VM med Australien. Det började bra. West Ham-talangen satte segermålet i öppningsmatchen mot Elfenbenskusten (2–1).
Det blev respass i åttondelsfinalen mot Uzbekistan (0–4), men erfarenheten i Mexiko hade varit positiv. Han såg fram emot lite ledighet innan försäsongsträningen skulle dra igång.
Dylan Tombides reste på semester med familjen till Cancun. Då, i juli förra året, kom samtalet som skulle förändra hans liv.
Ett dopningsprov efter förlustmatchen mot Uzbekistan hade analyserats. Läkarna hade upptäckt cancer i ena testikeln.
Dylan Tombides stelnade till. När han lagt på, vände han sig till pappa:
– Kan det här döda mig?
I ett ögonblick hade tillvaron kastats omkull. Dylan Tombides berättade i våras för Daily Mail:
– Jag var 17 år och hade aldrig kommit i kontakt med cancer. Allt jag tänkte på var att slå mig in i a-laget i West Ham och ta körkort.
– Jag hade inte förstått vad som hände. Jag hade känt av ljumsken mot Brasilien i U17-VM, jag visste att det var något. Men jag hade ingen aning om att det var cancer.
Han skickades direkt hem till England där läkarna satte in behandling. Tombides fick kemoterapi vid St Barholomews sjukhus i London. Han fick beskedet att de var tvungna att operera bort en testikel.
– Det var bara att acceptera. Det gjorde så ont ändå så det verkade logiskt.
West Hams klubbläkare Sam Howlett försäkrade på hemsidan att det inte fanns några farhågor för fotbollskarriären. Men det var inte så okomplicerat.

Behandlingen pågick i veckor. Dylan Tombides fick ibland ligga i en sjukhussäng i timmar med slangar i kroppen. Han berättar:
– Det fanns ögonblick när jag tittade på mamma och sa: ”Jag vill inte ha den här kemoterapin längre, jag vill leva med cancern istället”. Så kändes det ibland. Efter varje behandling tog det fem till tio dagar att återhämta sig. Mina lagkamrater ville besöka mig, men jag sa åt dem att inte göra det. Jag kunde inte vara vaken mer än 15 minuter åt gången och kunde inte alltid minnas vad som hände.
Fotbollsspel kändes avlägset. Vissa dagar kunde Dylan Tombides lämna sjukhuset och gå ned till träningsanläggningen och käka lunch med lagkamraterna. Sedan gick han hem och sov.
Behandlingen gav resultat. Dylan Tombides, vars lillebror Taylor också tillhör West Hams akademi, hoppades vara tillbaka i träning vid nyår. Men före jul noterade läkarna att cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Det krävdes en ny operation.
Dylan Tombides tillbringade elva dagar på sjukhus. När han vaknade upp efter nedsövningen såg han ett enormt ärr på magen.
– Jag kunde inte använda ryggmusklerna på flera veckor. Jag fick hitta på ett sätt att rulla ur sängen för det gjorde så ont.
Klubben var ett stöd under den tunga tiden. Klubbdirektören Karen Brady höll kontakt med Dylans mamma. I januari värmde West Ham-spelarna upp i tröjor med en hyllning till Tombides efter ett initiativ från bland andra Kevin Nolan och Carlton Cole.
– Jag vill tacka alla som stöttat mig, sa spelaren till klubbens hemsida. Det har varit så många och det är svårt att hinna svara alla, men det har betytt massor.

Operationen blev lyckad, men det var fortfarande en bit kvar till comeback.
– Jag ville bara spela fotboll igen, men det var så mycket ärrvävnad att jag var tvungen att vara försiktig. Jag tillbringade mycket tid på motionscykeln och i poolen.
I april – drygt nio månader efter att att han fått mardrömssamtalet under semestern i Cancun – twittrar Dylan Tombides:
”För första gången på nio och en halv månad åker skorna på.”
Känslan att få plocka fram joggingskorna skänkte glädje, men det fanns fortfarande ett kritiskt datum. I juni var han inbokad på återbesök. Om blodproven visade vad läkarna hoppades på skulle han få klartecken att återvända till planen.
Den 28 juni skriver han på Twitter:
”Jag har fått beskedet att jag kan spela matcher och träna under tiden jag genomgår fortsatt behandling.”
Den 29 juni skriver han:
”Kom hem vid midnatt efter att ha spenderat 12 timmar med kemoterapi på sjukhuset. Jag är trött och känner mig helt nere, men inget kan stoppa mig från att träna med grabbarna idag.”
Den dagen genomförde han sin första träning sedan cancerbeskedet.
Rehabiliteringen hade varit lång och påfrestande, men Dylan Tombides var på väg tillbaka.
Den 21 september gör han comeback med ett inhopp i en U21-match mot Arsenal. En West Ham-bloggare ger honom en tia i betyg, med omdömet: ”Rörde knappt bollen, men jag ger honom ändå en 10 för att ha tagit sig igenom sjukdomstiden och kommit tillbaka till planen”.
Det var bara en vecka sedan. I Ligacupmötet mot Wigan i tisdags valde Sam Allardyce att ta med Dylan Tombides i truppen. Ett sentimentalt val, förstås, men också ett populärt beslut både hos lagkamrater och fansen.
Med knappt tio minuter kvar visade fjärdedomaren upp skylten med nummer 39 på. Dylan Tombides, som satt på bänken i Premier League redan våren 2011, fick äntligen göra debut i West Hams a-lag.
När han joggar in på planen är den kala hjässan det enda som vittnar om vad han gått genom.
Lagkamraten Jordan Spence skriver efteråt på Twitter:
”Fantastiskt att se Dylan Tombides debutera! Jag är stolt över att få vara hans lagkamrat. Styrka, mod och färdigheter i överflöd.”
Dylan Tombides skickade en hälsning till dem som stöttat honom:
– Tack alla fans, vänner och familj som gratulerat mig. Jag hoppas att kunna betala tillbaka med mål inom den närmsta framtiden.
Skulle målen dröja har Dylan Tombides ändå vunnit sin största seger.
Och han har gett oss en inspirerande berättelse om att det går att nå fram.
Även om resan är lång.

Källor: Australia Telegraph, Boleyn Inheritance, Daily Mail, Fourfourtwo, Perth Now, West Hams officiella hemsida.

Fotnot: Tack till läsaren Isak Edén som uppmärksammade mig på att Tombides fick hoppa in i tisdags.

Allardyce och Carroll – en perfekt kombination
Tänk vad ett klubbyte kan betyda. Andy Carroll köptes till Liverpool för 35 miljoner pund för ett och ett halvt år sedan. Men sedan Brendan Rodgers tog över som tränare i somras och ville införa kortpassningsspel har Carroll knappt varit värd vatten.
Under sommaren uppfann Rodgers alla möjliga diplomatiska sätt att säga att den engelske landslagsanfallaren inte ingick i hans planer.
Igår blev Andy Carroll klar för West Ham. På lån.
Det kändes som en klok värvning eftersom Sam Allardyce är en tränare som förespråkar ett längre spel (hans största bedrift är när han ledde Bolton till Europaspel med skogshuggarfotboll).

I debuten idag mot Fulham behövde Andy Carroll knappt en minut för att visa exakt hur bra och nyttig han kan vara – om han används på rätt sätt.
Andy Caroll vann en nickduell mot Brede Hangeland (en bedrift i sig), Ricardo Vaz Te stack i djupled och nån sekund senare hade Kevin Nolan borrat in 1-0 för West Ham.
Resten av första halvlek var en demonstration av hur man utnyttjar en targetspelare på bästa sätt. Vid varje West Ham-uppspel sökte man Andy Carroll. I varje nickduell gick han mer än gärna upp och stångades.
Som några minuter senare när han nickade ned till Mohamed Diamé som träffade ribban.
Som i den 29:e minuten när han parkerade vid den bortre stolpen, tog upp markering från Fulhams bäste huvudspelare (Hangeland), vilket öppnade för Winston Reid som nickade in 2-0.
Som i den 41:a minuten där Carrolls förlorade nickduell, ändå gav en andraboll som Matty Taylor förvandlade till 3-0.
Andy Carroll slog 23 passningar i matchen, varav 15 till rätt adress.
Inte speciellt involverad i spelet? Det är lätt att tro det när man studerar siffrorna, men West Ham använder inte sin striker för att överbelasta mittfältet. Nix. Vid nära nog varje uppspel siktar man istället på Andy Carrolls hjässa. Det var därför han gick upp i 15 nickdueller under matchen (9 vunna).
När 23-åringen haltade av i den 68:e minuten med en lårskada fick han stående ovationer.
Sam Allardyce och Andy Carroll är helt enkelt en match made in heaven.

På den här passningskartan från StatsZone över Andy Carrolls mottagna passningar idag kan vi se hur West Hams taktik fungerade. Av 28 passningar som Carroll fick var 20 långbollar.

Försvagat Fulham
Ni har inte glömt från Fulham i våras? När Martin Jol väl fick ordning på sitt nya gäng, när Clint Dempsey öste in mål och när Moussa Dembélé funnit sig tillrätta som ”sittande” mittfältare såg Fulham ut som ligans mest stabila mittenlag.
Klubben kunde smida planer på att etablera sig som ett lag för övre halvan.
Tyvärr kom en sommar emellan.
Clint Dempsey ville bort, det gick så långt så att han strejkade sig bort från klubben, och Tottenham lade ett saftigt bud på Moussa Dembélé.
Fulham har tappat sina två bästa spelare.
Steve Sidwell är en habil mittfältare (han var som bäst i Reading innan flytten till Chelsea), men han får svårt att fylla ut skorna efter Dembélé.
Dimitar Berbatov, som hoppade in i paus idag, kommer förstås vara briljant i vissa matcher (han serverade lagkamraterna ett par gånger som hade kunnat lett till reducering i andra halvlek), men jag ser ändå Fulham som rejält försvagat efter senaste dagarnas utveckling.