Uträknad senaste säsongerna. Nu är Theo Walcott en av Premier Leagues hetaste spelare.

Konkurrensen om platserna i Arsenals offensiv är hårdare än i något annat Premier League-lag.
Därför var det inte konstigt att många undrade var Theo Walcott stod inför årets säsong. Där finns trots allt en rad spelare som slåss om högerflanken: Alex Iwobi, Alex Oxlade-Chamberlain, Aaron Ramsey (till viss del) och Jack Wilshere (som ibland flyttats ut på kanten).
Men sedan har den ena efter den andra fallit bort. Jack Wilshere lånades ut till Bournemouth. Alex Iwobi flyttades över till vänster när en plats där blev ledig och Alex Oxlade-Chamberlain har inte hittat någon jämn formkurva.
Så nu har Theo Walcott fått sin plats – i rampljuset.

Med Alexis Sanchez som striker har Theo Walcott lagt beslag på platsen till höger. Och som han gjort det. Fem mål på sju matcher i alla turneringar är hans facit hittills den här hösten. I veckan blev det två mål mot Basel i Champions League. Fyra mål på tre senaste framträdandena och tre mål på sex ligamatcher vittnar om Walcotts form.
Det kan ställas mot hans blott fem fullträffar i ligan under hela förra säsongen.
I Premier Manager handlas Theo Walcott för 5,066 miljoner kronor. Sett till form är han minst sagt prisvärd.

***
Byt in:
Theo Walcott, Arsenal
Alexis Sanchez, Arsenal
Robert Snodgrass, Hull City
Charlie Austin, Southampton
Heung-Min Son, Tottenham

Byt ut:
Kevin De Bruyne, Manchester City
Leighton Baines, Everton
Francis Coquelin, Arsenal

Efter att Liverpool imponerat stort tidigare idag, efter att Manchester City noterade sin bästa säsongsstart någonsin och efter att Manchester United till slut hittat något slags spel så kom ytterligare ett statement från en annan titelkandidat.
Arsenal demolerade Chelsea i lördagens sena toppmöte och vann med 3–0.
Låt gå för att Chelsea bjöd på målen. Gary Cahill får så klart ta på sig det första målet där han fumlade och bjöd Alexis på ett friläge (där ser man vikten av att kunna passa med båda fötterna, då hade han slagit passningen med vänsterfoten och löst situationen enkelt). Andra målet var slarvigt positionsspel av César Azpilicueta som hängde med Theo Walcott nedanför offsidelinjen och släppte hela kanten till Héctor Bellerín. Och tredje målet var förvånansvärt tafatt agerat av N’Golo Kanté som blev bortgjord av Mesut Özils snygga kroppsfint.
Det är saker som Antonio Conte kommer att ligga sömnlös över.
Vi andra kan fokusera på andra saker. Som Arsenals bländande anfallsspel och nyvunna tuffhet.

Innan transferfönstret klappade igen hade Arsène Wenger till slut köpt in en ny striker i Lucas Pérez från Deportivo. Men i inledningen av säsongen har startanfallaren varken blivit Pérez eller Olivier Giroud i startelvan utan Alexis Sanchez.
Chilenaren har använts i en roll som ”falsk nia” och idag mot Chelsea fick den taktiken full effekt. Med en droppade Alexis som överbelastade mittfältet kunde Arsenal spela ut hela sitt passningsregister. Hur mycket (eller snarare lite) ytor Chelsea täckte så dök det alltid upp ytterligare ett passningsalternativ när Arsenal etablerat spelet på sista tredjedelen. En del passningskombinationer – som den före 2–0-målet – var en ren fröjd att se.

Siffrorna i paus, 3–0 till hemmalaget, var i överkant. Chelsea hade tagit sig in i matchen om William förvaltat sitt läge i minut 20. Men jag gillade verkligen vad jag såg av Arsenal idag. Det fanns en kvalitet och ett kombinationsspel av högsta snitt. Dessutom fanns en styrka och en beslutsamhet som vi inte vant oss vid att se. Framför allt inte när Arsenal möter Chelsea. Idag var det Arsenal som vann närkamperna, Arsenal som stod upp, Arsenal som tog fram krigarhjärtat.
Före dagens match hade Gunners inte gjort mål på sex senaste mötena mellan lagen. Idag hade de lätt kunnat göra fem-sex mål, så pass överlägset var man.
Alexis Sanchez var grym som anfallare. Han är den enda ”falska nian” som både kan droppa ned i planen, springa i djupled och sedan ha ork över för att pressa motståndarbackarna.
Med Alexis som droppade anfallare passar det perfekt att ha torpeder som Theo Walcott och Alex Iwobi på kanterna.
Mesut Özil var bländande. Han var på bästa spelhumör, ”titt-fintade” när han passade med yttersidan och flöt runt så att Chelseaspelarna fick jaga hans skugga.
Det enda negativa för fansen på Emirates var att Francis Coquelin utgick med skada, men där finns nu en mer än fullgod ersättare i Granit Xhaka.

Arsenal framstod som en titelkandidat en bra bit in på förra säsongen. Min känsla är att de är bättre den här säsongen, men nu finns samtidigt ett gäng topplag som rustat och tagit flera kliv framåt.
Kan de hålla hela vägen denna säsong?

Utskälld och kritiserad de senaste matcherna. På lördagen hittade Paul Pogba äntligen rätt roll i Manchester United. Och då såg José Mourinhos gäng återigen ut som ett topplag.

Manchester United vann stormötet med Leicester (vi kan väl även inkludera Leicester bland ”stormötena” nuförtiden, eller?) med klara 4–1.
Målen kom under en blixtrande tjugominutersperiod i första halvlek. Tre av målen var följden av hörnor där Leicesterförsvaret agerade mer eller mindre slappt, men det mest positiva för Manchester United var inte resultatet i sig, utan att 1,2-miljardersköpet Paul Pogba till slut fann sig tillrätta och visade sin enorma kapacitet.

Paul Pogba och hans position på planen har varit rejält omdiskuterad senaste veckorna efter den bleka insatsen i Manchesterderbyt. Då var han alldeles för ansvarslös i defensiven och hans kollega Marouane Fellaini fick ett hav av ytor att täcka. Sedan dess har José Mourinho testat Pogba högre upp i nummer tio-rollen utan att få ut önskad effekt.
Men på lördagen hade José Mourinho hittat ett recept som åtminstone fungerade i den här matchen. Han lät Ander Herrera få ett uttalat defensivt uppdrag, bara ligga i korridoren och fördela bollar och vinna andrabollar. Den rörlige Herrera löser det uppdraget bättre än Fellaini även om Manchester Citys offensiv självklart ställer frågor som är svårare att besvara än något annat lag i England.
Herreras roll gav Paul Pogba friare tyglar, den sortens licens att röra sig som han behöver. Samtidigt var Pogba själv mer disciplinerad i sitt positionsspel, drog inte i väg på utflykter i onödan.
Fransmannen var dominant redan i första halvlek, långt innan han nickat in 4–0-målet precis före paus. Med fin touch och majestätisk kontroll över mittfältet smekte han fram den ena fina passningen efter den andra, inte minst den fina lyftningen fram till en fri Zlatan Ibrahimovic.
När Paul Pogba är bra, när han spelar på sin topp, så är det omöjligt att undgå vilka möjligheter han ger sitt lag. En vändning, ett väggspel, en dribbling – på en sekund har han skapat ett rättvänt läge som kan ge en målchans ur det som såg ut som ett låst läge.
I den tjugominutersperioden före paus spelade Manchester United den bästa fotbollen laget presterat sedan sir Alex dagar. Inte för att det säger överdrivet mycket, men ändå. Juan Mata bidrog förstås till att passningsspelet blev rörligt och intelligent, med sin förmåga att hitta fria ytor. Wayne Rooney, som till slut petats till bänken av José Mourinho, kunde bara titta på och konstatera att laget fungerade så mycket bättre utan hans statiska spel.

Det fanns en period i andra halvlek där Manchester United slappnade av och där Leicester faktiskt var på väg in i matchen. Demarai Gray hade reducerat till 1–4 med ett fint distansskott och Islam Slimani fick ett jätteläge att sätta 2–4. I den situationen slarvade Paul Pogba med sitt hemjobb och det där är defensiva brister som José Mourinho behöver arbeta med. Alla lag kommer inte vara lika frikostiga som Leicester var idag.
Men den enskilda koncentrationsmissen överskuggar inte det faktum att Paul Pogba levererade sin bästa insats hittills i Premier League. Han valdes välförtjänt till man of the match.
Det här var dagen då Paul Pogba hittade sin roll i Manchester United.

Efter ännu en uppvisning av Manchester City har England drabbats av Pep-feber. Det är som om öarna nu till slut har upptäckt att Pep Guardiola är en tränare som är betydligt bättre än det envisa ryktet att han bara ”tagit över klubbar med överlägset spelarmaterial och dukade bord”.
”Can he do it on a windy night at Stoke”. Jovars, 4–1 på Britannia fungerade som rätt bra argumentionsmaterial.

Manchester City var allt annat än ett dukat bord när Pep Guardiola tog över i somras. Faktum är att laget i våras framstod som det stökigaste bordet av alla topplagen i England.
De hade en tröttkörd, mätt och ålderstigen spelartrupp som inte visat vare sig motivation eller kvalitet under Manuel Pellegrinis sista år i klubben.
Skillnaden nu, bara några månader senare, är diametral. Häpnadsväckande.
Allt det där snacket om att ”en tränare behöver tid” kan vi sätta inom parentes nu. Eller åtminstone använda med ett tillägg.
En tränare behöver tid, ja. Men en tränare behöver inte alltid tid.
Pep Guardiola har genomfört sin revolution på två månader. Hans spelidé syntes redan i premiären mot Sunderland. Sedan har den förfinats steg för steg och nu ser vi ett lag som spelar hänförande fotboll med iögonfallande precision och taktisk smartness. Var fanns den här passningskvaliteten förra säsongen?

Det står helt klart Pep Guardiola har satt extremt stark prägel på det här City-laget och att han har fått effekt förvånansvärt snabbt.
De som inte rättar in sig i ledet och springer benen av sig i presspelet sitter vid sidan. Yaya Touré (och hans agent) kan berätta mer om det där.
Raden av spelare som fått ett lyft i ”nya City” är många: Raheem Sterling, Gaël Clichy, Nicolas Otamendi, John Stones, Fernandinho, Aleksandar Kolarov, Sergio Agüero, för att nämna några, och inte minst Kevin De Bruyne.
Kevin De Bruyne lyckades aldrig etablera sig i Chelsea under José Mourinho. När han återvände till Premier League hade han pressen på sig eftersom transfersumman sköt i höjden (runt 650 miljoner kronor).
Jag tycker att belgaren var en av ligans bästa spelare förra hösten, innan han åkte på en ödesdiger skada.
Nu har han höjt sig ytterligare ett snäpp. Och då har han inte så många övermän i världen.
– Messi sitter vid ett eget bord. Men Kevin kan sitta med de andra vid bordet bredvid.
Det var Pep Guardiolas sätt att beskriva att Kevin De Bruyne, förutom Leo Messi, är i klass med de bästa spelarna han tränat. Och han har ju, som bekant, tränat några klasspelare.

Pep Guardiola pratade om 25-åringens exceptionella beslutsfattande och det är den egenskapen som sticker ut.
Kevin De Bruyne är inte snabbast, inte den allra mest tekniska spelaren, inte den som slår längre precisionspassningar à la Pirlo.
Men han har den överlägset bästa spelkänslan. Han vet när han ska dribbla, när han ska passa, när han ska dra ned på tempot när han ska sätta fart. Sedan har han förmågan att ständigt hitta fria ytor, en kompetens som blir guld värd med Manchester Citys nya spelsystem där ytterbackarna ska gå in i plan och de offensiva mittfältarna ska hitta ytor högre upp.
Kevin De Bruyne har inlett säsongen strålande och ska man här och nu peka på en spelare som blivande Player of the year, årets spelare, går mitt tips till honom.
Jag håller alla tummar jag har för att Kevin De Bruyne får vara hel den här säsongen. För utan honom tappar Premier League en attraktion.

FAKTA/Kevin De Bruynes statistik hittills 2016/17
Matcher: 5. Spelade minuter: 433. Mål: 2. Assist: 3. Skott/match: 3,6. Key passes/match: 3,4. Dribblingar per match: 1. Bolltapp/match: 0,6. Tekniska misstag/match: 2. Källa: Whoscored

Det var många dyra mittfältare som inhandlades till Premier League i somras.
Vem som imponerat mest av nyförvärven hittills?
En som knappt diskuterades överhuvudtaget inför säsongen.

Idrissa Gueye köptes till Aston Villa förra sommaren. Han visade glimtar av oförlöst kvalitet i de inledande omgångarna men sedan drogs han ned i takt med att laget underpresterade. Att han hade intressanta egenskaper som skulle komma bättre till användning i en bättre omgivning gick dock att ana.
Innan fönstret hade slagit igen i somras hade Manchester United lagt en miljard kronor på Paul Pogba, Chelsea runt 400 miljoner kronor på N’Golo Kanté, Arsenal cirka 430 miljoner kronor på Granit Xhaka.
Everton behövde bara betala 7 miljoner pund, cirka 90 miljoner kronor, för Idrissa Gueye. Men det kan visa sig vara en mittfältare som kan nå upp i samma nivå som de bästa i ligan.

Everton har inlett ligan med tre vinster och ett kryss och Idrissa ”Gana” Gueye, 26, är den spelare som imponerat mest på mig. Faktiskt mest av alla ”sittande” mittfältare i Premier League.
Igår mot Sunderland underströk han igen att han är en ”all action”-mittfältare med ruggigt hög högstanivå. Han vann bollar, fördelade bollar och rörde sig över stora ytor. Gueye var dominant i första halvlek när Evertons spel hackade lite och ännu bättre i andra halvlek när laget var överlägset på Stadium of Light. Han överglänste till och med tremålsskytten Romelu Lukaku. Senegalsen Gueye hade 95 i passningsprocent trots att han ständigt hittade intelligenta spel framåt.
– Lukaku gjorde hattrick och kommer att få rubrikerna, men Gueye var min man of the match, sa Ronald Koeman efteråt.

För Aston Villa-fansen är Gueyes succé ytterligare ett hårt slag för en klubb som numera huserar på 17:e plats i Championship. När han värvades till Birminghamlaget skrev parterna in en klausul som gjorde att han fick lämna för 7,1 miljoner pund vid en eventuell nedflyttning. Det framstår idag som ett ödesdigert beslut eftersom prislapparna skjutit i höjden och han redan nu, en månad in på säsongen, är värd nästan tre gånger så mycket.
Idrissa Gueye har gjort flest tacklingar (15) hittills av alla spelare i ligan och igår krönte han en fantastisk insats med ett väl avvägt inlägg till Romelu Lukakus 1–0.
Evertonfansen var otåliga i somras och det pyrde ett missnöje över uteblivna storvärvningar fram till dess att Yannick Bolasie blev klar (Bolasie var också riktigt vass igår).
Köpet av Idrissa Gueye, 26, kan visa sig vara ”årets N’Golo Kanté”. Det vill säga en mittfältare som köps för billigt och sedan utvecklas till en av ligans allra bästa i sin position.

För fyra år sedan hade han inte spelat en tävlingsmatch på elvamannaplan. Nu är han en av Manchester Uniteds viktigaste spelare och har valts till man of the match i tre av sina fyra matcher på engelsk mark.
Historien om Eric Baillys raketkarriär är något alldeles extra.

När Manchester United storshoppade i somras hamnade nästan allt ljus på Zlatan Ibrahimovic och Paul Pogba. Lite spillde över på Henrich Mchitarjan, mittfältaren från Dortmund. En vanlig sommar hade han betraktats som det stora stjärnköpet.
Få rubriker handlade om Eric Bailly.
Samma sak i inledningen av ligaspelet. Zlatan Ibrahimovic har fått rubrikerna för sin starka entré i engelsk fotboll, men den som imponerat mest är spelaren som huserar där bak. Han som inte sålt så många tröjor, men som redan har fått en minst lika viktig roll i laget.
Eric Bailly, inte Zlatan Ibrahimovic, valdes till augusti månads bästa spelare i Manchester United och det säger en hel del. Så bra har han varit.
Hans bakgrund är en story värd att återge.

Eric Bailly föddes i Abidjan, huvudstaden i Elfenbenskusten. Pappan var lärare och mamman arbetade i en klädaffär. Som så många andra småkillar spelade han fotboll på gatan. I unga år anslöt han till ungdomsklubben Abia Stars. Där upptäcktes han av spanska talangjägare. Scoutchefen David Comamala berättar för Daily Mail om en träningsmiljö med minimala resurser.
– Första gången vi såg Eric var i Abidjan 2009. Han spelade i den där lilla klubben med i princip ingen infrastruktur. Planerna var undermåliga. Tränaren var bara en kille från området som hade några västar och en boll. Inga riktiga mål, bara en yta och lerig mark, säger Comamala.
– Eric var smal, men han stack ut med sin längd, sin snabbhet och sitt mod. Han gjorde saker man sällan såg unga spelare göra i Afrika.
Den spanska talangagenturen bjöd in till testmatcher i Burkina Faso. Scouter från Europas toppligor bjöds in. Eric Bailly imponerade på klubbar som Sevilla, Espanyol, Barcelona och Juventus. Juventus ville plocka över honom till Italien, men hade inte plats för fler icke-EU-spelare. Det blev Espanyol istället, en övergång värd cirka 175 000 kronor (exklusive bonusrelaterade belopp).

Väl i Espanyol fick han den skolning han behövde för att ta nästa kliv. B-lagstränaren Sergio González hade tagit över som huvudtränare i a-laget efter mexikanen Javier Aguirre. González kände Eric Bailly väl och gav honom en trupplats som fjärde mittback.
Det skulle inte dröja länge innan Bailly hade klättrat i hierarkin.
– Han började träna med a-laget och det blev svårt att ignorera honom. Ingen anfallare ville möta honom. De frågade om de kunde få ställas mot någon annan istället.
I sin tredje start för klubben mötte Espanyol storebror Barcelona. I halvtid ledde man med 1–0 och Eric Bailly hade sett till att Leo Messi var påtagligt anonym. Det blev förlust med 1–5 på Camp Nou, men Eric Bailly var på väga att göra sig ett namn i Spanien.
Det som Sergio González fick lägga tonvikten på var det taktiska. Han såg en oslipad diamant med enorma fysiska egenskaper, men positionsspelet behövde förbättras.
– Kom ihåg att han inte hade någon taktisk träning i Afrika – han var väldigt ofärdig. Han behövde lära sig när han skulle ta klivet fram, ställa offside och alla de sakerna. Vi jobbade hårt med video och satt ned med honom och hans försvarskollegor i timmar. Ibland använde jag klipp på Sergio Ramos och Gerard Piqué för att exemplifiera.
Eric Bailly sög in allt. Han efterfrågade till och med mer videoklipp och frågade fystränaren om tips för att spetsa fysiken än mer.

Det blev inte mer än ett halvår innan Villarreal fick upp ögonen. Efter imponerande insatser i Afrikanska mästerskapen i januari-februari 2015 anslöt Bailly till ”de gula ubåtarna”. Där blev det en och en halv säsong och 35 ligamatcher innan Manchester United visade intresse.
Eric Bailly blev uppringd av José Mourinho och det räckte för att övertyga honom. Övergångssumman på 30 miljoner pund visade hur gärna Mourinho ville ha 22-åringen i sitt nya lagbygge.
Analysföretaget CIES Football Observatory publicerade i veckan en studie som gjorde gällande att Eric Bailly var sommarens mest övervärderade prislapp.
Sett till att han bara hade gjort 35 ligamatcher för Villarreal så var det en hög summa.
Men sett till vad han presterat i säsongsinledningen i Premier League känns det inte som ett överpris. Snarare rimliga pengar i en uppskruvad marknad.

Eric Bailly har nämligen varit fantastisk i inledningen av säsongen. Om Zlatan Ibrahimovic har lyft anfallsspelet – och det har han – har Baillys entré gjort att försvaret fått nya dimensioner.
Bailly har den sällsynta kombinationen av styrka, snabbhet och bra fötter för att kunna hantera bollen i uppspelen.
Styrkan gör att han vinner dueller på ett sätt som inte gjorts på Old Trafford sedan Nemanja Vidics glansdagar.
Snabbheten ger följdeffekten att Manchester United kan trycka upp backlinjen och ändå inte bli sårbart för djupledsspel.
Den funktionella tekniken gör att Daley Blind inte behöver sköta alla uppspel.
Eric Bailly har varit så bra att han hållit Chris Smalling, förra höstens sensation, utanför startelvan. I tre av de fyra första matcherna (!), inklusive Community Shield, har han valts till matchens bästa spelare. Bailly känns redan som den nye chefen i de bakre leden.
– Eric är en fantastisk värvning. Han har överraskat oss alla, säger David De Gea.
– Han är ett monster. Han är så stark, han är kvick och väldigt klok säger Ander Herrera.

Michael Carrick leder in på något som varit en trend och en klar brist senaste åren. Försvarare är inte längre som försvarare brukade vara. Idag, med mer fokus på teknik och passningsfötter, har de traditionella backegenskaperna ibland gått förlorade. Men inte hos Bailly.
– Eric är en sann försvarare. Nuförtiden är det inte lika vanligt som förr. Generellt har backarna i ligan koncentrerat sig mer på spelet med boll.
Eric Bailly har redan jämförts med Nemanja Vidic och det återstår att se om han kan leva upp till förväntningarna som skapats. Ett tufft test kommer på lördag i derbyt mot Manchester City. Mot Pep Guardiolas possession-filosofi kommer det att uppstå mängder med lägen där det behövs värderas och avvägas i positionsspelet.
Klarar Eric Bailly att hantera Kevin De Bruyne & Co kan vi räta ut ännu ett frågetecken.
Oavsett hur det går mot Manchester City har han gjort en osannolik resa.
Det är bara åtta år sedan han, 14 år ung, slutade skolan för att börja jobba som ansvarig för en telefonkiosk.
Och för bara fyra år sedan hade han inte spelat tävlingsmatcher på elvamanna.
Nu är han på väg att slå sig in bland Premier Leagues bästa backar.
Det har gått fort för Eric Bailly.
Och det är är förmodligen bara början.

FAKTA/Statikstik – år för år
Säsong, klubb, matcher/mål
2012/13 Espanyol B 0/0
2013/14 Espanyol B 20/0
2014/15 Espanyol B 1/0
2014/15 Espanyol 5/0
2014/15 Villarreal 10/0
2015/16 Villarreal 25/0
2016/17 Manchester United 3/0

Källor: Daily Mail, Le Monde, Manutd.com.

Podden spelades in under torsdagen, dagen efter deadline day, så det blev naturligt att summera transferaktiviteten i Premier League-lagen och stanna till vid några uppmärksammade deadline day-affärer.