Efter gårdagens resultat finns det goda skäl att tro att det dröjer till juni innan GOP:s kandidat är utsedd. Berättelsen kring detta handlar om att kandidaterna av olika skäl är svaga, deras brister gör att de inte förmår samla partiet bakom sig.
Det är bara delvis sant.
För fyra år sedan såg republikanerna hur den utdragna kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama höll demokraterna i mediernas fokus och fungerade som en effektiv skola för segraren inför höstens huvuduppgörelse. Man bestämde sig för att förändra sin egen primärvalsprocess för att uppnå samma sak. Delvis har detta skett genom att man flyttat på enskilda val, men huvudsakligen genom att en mängd delstater nu delar ut delegater på andra sätt. Några förbinder sig inte att ge delegater enligt valresultat, utan vid särskilda delstatskonvent, men framför allt delar fler delstater ut delegaterna i proportion till valresultatet istället för att vinnaren får alla delegater själv.
Det betyder såklart att det dröjer betydligt längre innan en kandidat vunnit så många delegater att det blir hopplöst för motståndarna att fortsätta.
En annan skillnad jämfört med tidigare är att kandidaterna kan finansieras indirekt genom Super Pacs, ”oberoende” pengainsamlings- och kampanjorganisationer. En stark mekanism bakom att kandidater hoppar av är att de efter några förluster blivit så osäkra investeringar att donatorer överger dem. I år kan man fortsätta också när det ser mycket mörkt ut, om bara man har en eller två stenrika uppbackare, som har råd att kasta pengar i sjön och känner stark lojalitet med en kandidat.
Slutsatsen är att detta race troligen varit över redan vid samma spelregler som för fyra år sedan, och pratet om att Mitt Romney är svag hade aldrig fått fart.
Sedan är det en annan femma att mycket av detta är strategiska misstag begångna av republikanerna själva.