Mitt Romneys kampanjdirre, Rich Beeson, skickade i natt ut ett pep-mejl till alla supportrar. Efter den något lama totalsegern av Super Tuesday behövs en snärtig story att förmedla till media och kampanjaktiva.

Den lyder ungefär så här: Mitt Romney har vunnit elva av de femton senaste primärvalen och har nu lite mer än dubbelt så många delegater som Rick Santorum och fyra gånger fler än Newt Gingrich. Super Tuesday var också Santorum och Gingrich sista möjlighet att knappa in på Romney. I de kvarvarande 34 primärvalen är endast fyra sådana där ”vinnaren-tar-allt”, och i samtliga dessa – Utah, New Jersey, Washington D.C. och Delaware – ligger Romney i topp i opinionsmätningarna. Och före tisdagens val avgjordes hälften av dem genom ”caucuses”, men endast sju av de återstående valen avgörs på det sättet (läs: caucuses – eller nomineringsmöten – kräver generellt inte lika mycket av organisatoriska förberedelser). Kort och gott: Det som nu återstår är en sorts inofficiell Eriksgata fram till partikonventet.

Beeson glömmer dock ett antal fakta i sitt pep. Romney har hitintills endast lyckats att samla ca. 3,2 miljoner röster, vilket ska jämföras med Santorum och Gingrich ca. 2 miljoner vardera. Detta trots att han har en kampanjkista och partibackning som utmanarna bara kan drömma om.

Han vann efter stora svårigheter sin egen delstat Michigan med ytterst blygsamma 3 procent och Ohio-segern var ännu tajtare trots att den egna kampanjen och Super PAC:en ”Restore our future” öste pengar i köpta medieutrymmen. Vad händer om och när Newt Gingrich tar sitt förnuft till fånga och hoppar av – vilket det just nu spekuleras vilt om. John Fund på National Review Online skriver träffande om Romneys problem med att entusiasmera väljarbasen.

Avslutningsvis ett förtydligande. Fick ett sms i morse: ”Tycker du och Roland inte om varandra?” Nu tycker kanske inte jag att våra två senaste inlägg skulle utgöra något som helst bevis för att så skulle vara fallet, men samtidigt vet jag ironi är en debattörs värsta fiende. 2008 bevakade vi USA-valet tillsammans, och under många och långa månader kom vi både att stötta varandra men också att retas vid tillfälle. Ni som inte följt oss tidigare kan därför omöjligt veta detta – och att Roland är världens bästa republikan.