Under den senaste veckan har jag sett några kommentatorer uttrycka förhoppningen att den ekonomiska återhämtningen i USA nu kommer att bli kraftigare och gå snabbare än vad ens optimisterna vågat tro. Historiskt är det ingen dum gissning. Typiskt för upp- och nedgångar i realekonomin är att de dröjer längre än förväntat och sedan blir starkare än förväntat när de väl infinner sig.

Men i dag påminner den alltid läsvärde Jim Pethokoukis oss om en viktig observation. Att ekonomin har börjat återhämta sig är inte alls självklart. Visst har det skapats många nya jobb de senaste tre månaderna, men reallönerna fortsätter sjunka och tillväxten är långt ifrån imponerande.

Det leder mig till en fundering om de högt ställda förväntningarnas förbannelse. Det ligger i Barack Obamas intresse att pumpa ut budskapet att ekonomin nu återhämtar sig, tåget tuffar på, arbetslösa får jobb, folk börjar handla, företag investerar. Vilken bild är det han sätter hos alla dem som lidit av nedgången i ekonomin? Självklart att allt snart kommer att vara som vanligt igen.

Men om det går långsammare än vad förväntningarna säger? Om de goda tecknen hos ekonomin får sig några törnar? Då kan missnöjet med Obamas sätt att sköta ekonomin växa kraftigt trots att det faktiskt ser lite bättre ut, och riktningen är god. Kom ihåg att 59 procent av väljarna är missnöjda med Obamas sätt att sköta ekonomin.