När Jimmy Carter 1976 förklarade för Gerald Ford att denne inte ens borde vilja bli president med tanke på hur högt the misery index – eländesindexet – var under Fords sista år, krattade han manegen för Ronald Reagan fyra år senare. Då låg indexet betydligt högre än för Ford.

Så vad är då detta index? Det är ett ganska trubbigt mått, som man får om man lägger samman inflationen med arbetslösheten. Ingen hade känt till om det inte varit för att Carter ofrivilligt gjorde det berömt. Upphovsmannen till själva idén var den amerikanska ekonomen Art Okun. Ett problem är att det utgår från att människor tyngs i samma utsträckning av inflation som av arbetslöshet, vilket såklart är ett godtyckligt antagande. Viss forskning visar dessutom på att det är falskt, och att arbetslösheten är viktad för svagt.

Med detta sagt, här är siffrorna för de senaste sex presidenternas läge vid tiden för när de lämnade Vita Huset:

Gerald Ford      12,66

Jimmy Carter   19,72

Ronald Reagan 9,72

George Bush     10,30

Bill Clinton        7,29

George W Bush 7,49

Var hittar vi då Barack Obama? Inflationen uppskattas i dag till 3,1 procent och arbetslösheten ligger på 8,3, vilket ger 11,4. Det är en hög siffra, men inte katastrofal. Reagan vann 1984 med ett eländesindex på 12,4.

Den här sortens matematik är rolig, men säger ganska lite om man rycker den ur sitt sammanhang. Dels spelar så många olika faktorer in när väljarna bestämmer sig, dels är urvalet faktiskt försvinnande litet. Sedan Andra världskriget har USA bara haft tolv presidenter, Obama inräknad.

Men om man tittar på de hårda siffrorna i en mängd olika sammanhang ger de icke desto mindre information om en presidents sannolikhet för att bli omvald. Arbetslösheten, inflationen, börsen, konsumentförtroende, tillväxt och approval ratings har betydelse, och ligger man illa till i alla krävs extraordinära omständigheter för att folket ska förlänga sitt förtroende för en sittande president. Just nu ligger Obama illa till i minst fyra av de sex kategorierna. I sammanhanget är det dock viktigt att påpeka att riktningen historiskt sett är minst lika viktig som nivåerna. Exempelvis är arbetslösheten på 8,3 procent en stark indikator för att Obama ligger illa till, men det faktum att arbetslösheten sjunkit under en tid förmildrar den omständigheten betydligt. Just denna aspekt verkade starkt till Reagans fördel 1984.

Börsen har gått bra och Dow Jones Industrial Index har nyligen gått över 13 000 för första gången sedan 2008.  Den siffra där Obama till synes ligger hyfsat till, men kanske ändå inte, är just halva eländesindexet, nämligen inflationen. American Enterprise Institute har nyligen presenterat siffror för vardagsprisinflationen i USA, alltså prisstegringen om man bortser från extraordinära inköp, och bara ser till de utgifter medborgarna möter dagligen eller på vecko- eller månadsbasis: mat, blöjor, bensin, elräkningen, &c. Det måttet är viktigt, eftersom det ligger närmare folks upplevelse av inflation än det bredare måttet. Och här ligger den amerikanska inflationen på 8,1 procent – vilket i sådana fall ger Obama ett eländesindex på 16,4. Det är en hård siffra som kommer att ha betydelse i november. Ingen avgörande faktor, men en viktig pusselbit i argumentet mot Obama.