Michael Barone är, tycker jag, en av de bästa opinonsanalytikerna i amerikansk press. Nu har han noterat den klentrogenhet som spridit sig i demokratiska kretsar inför Barack Obamas svaga siffror i de senaste stora mätningarna. Hur är det möjligt, när allt tuffar på så fint och republikanerna bara babblar om preventivmedel?

Nå, som både jag och Manuel visat är det uppenbarligen inte alls givet att kvinnor anser att socialmoraliska frågor är antingen irrelevanta eller avgjorda till vänsterns fördel. Men Barone gör dessutom en annan poäng (som liknar något jag påstod i ett tidigare inlägg), nämligen att avståndet mellan budskapet att ekonomin nu går bättre, och den verklighet människor upplever är stor. Därför mottas glädjebeskeden med irritation av väljarna: försök inte tala om för oss att allt är bra, vi ser varenda dag hur politikerna misslyckats. Och under ett presidentvalsår står den sittande presidenten som främsta symbol för politiken.

Det pratas om hur de absoluta talen inte är lika viktiga som riktningen: arbetslösheten är hög, men den sjunker, vilket är viktigare, o.s.v. Också pekar man på hur Ronald Reagan vann sitt omval med siffror som liknar de Obama måste försvara, på grund av att det stod klart för väljarna att ekonomin var på väg uppåt.

Barone påminner om att läget är något annorlunda i dag. Senaste kvartalet växte ekonomin med 2,8 procent. Året innan Reagan valdes om steg BNP med 8,9 procent, alltså för hela året, inte bara för ett kvartal. I dag gläds Obama över två månader med mer än 200 000 nya jobb. Reagan hade två månader då det skapades 729 000 respektive 660 000 nya jobb.

Barone avslutar: om Obama hade kört ”Morning In America”-annonser i dag hade det utgjort material för Saturday Night Live.