Som alla vet har det historiskt sett alltid varit mycket lite pengar inblandade i amerikansk politik, åtminstone om man jämför exempelvis med Sverige.

Vad? Trodde ni att det var tvärtom?

Faktum är att det är först med pengamaskinen Barack Obama som USA börjat närma sig Sverige i att spendera pengar för att övertyga väljarna. Anledningen är dels att Obama haft förmågan att väcka mycket stark entusiasm hos donatorer, dels att han mer hänsynslöst än andra väljer bort principer till förmån för cash.

Ändå finns det en hel del som tyder på att också Obama det här året kan få problem med finansieringen. Det tycks helt enkelt som om de som mer än gärna öppnade plånboken för fyra år sedan nu är njuggare i attityden. De är besvikna på Obama.

Där var alltså tre påståenden. Vi börjar med det sista, om Obamas svårigheter att dra in pengar i år.

Målet för Obamas kampanj var att dra in en miljard dollar för 2012. Sedan kampanjen inleddes har man emellertid inte lyckats skrapa ihop mer än i genomsnitt 24 miljoner dollar i månaden. Det betyder att man kommer att landa flera hundra miljoner dollar lägre än vad man bedömde som möjligt i inledningen av kampanjen.

Ett skäl är alltså att många donatorer tvekar inför att ge igen. Av dem som gav 2008 var det under första kvartalet av den här kampanjen bara knappa sju procent som förnyade sitt åtagande. Det är mycket tid kvar, men vid en jämförelse är det ynkligt, typiskt ligger siffran betydligt högre. För George W Bush var läget första kvartalet av dennes kampanj mer normala 20 procent. (Påståendet är pålitligt, eftersom det kommer från personen som ledde Bushs kampanj, Karl Rove, liksom mycket av den information jag hänvisar till i det här inlägget.)

Den bristande entusiasmen har dessutom tvingat Obamas kampanj att be om mindre donationer. För fyra år sedan uppmanade man anhängare att ge mellan 10 och 50 dollar. I år ber man om 3 dollar, och lovar dessutom att lotta ut en middag med presidentparet till en lycklig vinnare bland dem som skänker. (Det är, vad jag kan dra mig till minnes, ett nytt påfund i år. Mitt Romney gör samma sak.)

Jag har flera gånger påstått att Obamas enorma kampanjhögkvarter i Chicago är en svaghet, med fel folk som gör fel saker. Rove visar på hur det är också en ekonomisk svaghet: det kostar skjortan. Under andra kvartalet 2011 spenderade Obamas kampanj en fjärdedel av vad den drog in. Bush gjorde av med mindre än en tiondel vid motsvarande period. Tredje kvartalet gjorde Obama av med hälften, Bush med en fjärdedel. I januari gjorde Obamas kampanj av med mer än en och en halv gång så mycket som den drog in, Bush vid samma tid gjorde av med 60 procent. Resultatet hittills är att Obama i slutet av januari hade 91,7 miljoner dollar i kassan. Bush hade 122 miljoner dollar. Och då är alltså Obama historiens mest imponerande pengamaskin, medan John Kerry faktiskt besegrade Bush i grenen samla in och göra av med pengar 2004.

Problemet för Obama är att mycket tyder på att det är de fasta kostnaderna för det bisarrt stora högkvarteret i Chicago som drar mest pengar. Inte annonser eller massutskick eller andra typiska kampanjåtgärder. Och självklart är det svårare både praktiskt, symboliskt och mänskligt att spara på högkvarteret. Att mitt i kampanjen tvingas sparka några hundra heltidsanställda är ingen rolig åtgärd. Istället läggs energin på att samla in pengar för att hålla igång maskinen.

Mitt andra påstående var att Obama har  ett liberalare förhållande till sina principer än din genomsnittlige amerikanske politiker när han är på jakt efter stålar. Vi minns hur han inför förra valet av principskäl lovade att begränsa sig till det statliga kampanjbidraget. Detta löfte höll han ända tills det stod klart att han skulle kunna samla in mer pengar på egen hand, då ändrade han sig. Resultatet var att han spenderade tre gånger så mycket pengar som John McCain (sista veckan innan valet var det fem gånger så mycket). I år har Obama bestämt sig för den mycket ovanliga åtgärden att inte hjälpa några av sina partikamrater med pengar. Varenda cent som samlas in till partiet ska landa i Obamas kassa, medan demokratiska senatorer, representanter och guvernörer som står inför egna val får klara sig själv.

HD:s utfall 2010 har skapat Super Pacs, en slags ”fristående” organisationer som kan ta emot hur mycket pengar som helst och satsa dem på valfritt politiskt budskap eller kandidat. Däremot är det förbjudet att samordna exempelvis Mitt Romneys kampanj med den Super Pac som stöder honom. År 2010 fördömde Obama dessa Super Pacs och kallade dem för ”ett hot mot demokratin”. I år satsar han stenhårt på sin egen Super Pac. Samordning? Nå, i förra veckan sågs en av Obamas viktigaste medarbetare, David Plouffe, äta middag och samla in pengar i sällskap med aktivisterna i Priorities USA Action. Arrangörer: Priorities USA Action.

A propos middag med David Plouffe. Jag träffade honom häromåret över en bit mat. Han är en hängiven Obamaaktivist. Han uppträder inte med Priorities USA Action utan att prata med chefen både före och efter, det kan jag lova.

En annan sak. När Rush Limbaugh kränkte Sandra Fluke fördömde Obama uttalandet och till och med ringde Fluke för att ge henne sitt stöd. När den vulgäre misogynen Bill Maher – som sagt långt värre saker om Sarah Palin än vad Limbaugh sade om Fluke– skänkte en miljon dollar till Obamas Super Pac då hörde vi inga fördömanden från Obama. Pengar luktar inte.

Det är också slående hur mycket tid Obama lägger på att kampanja och dra in pengar (åt sig själv, alltså, motsatsen är slående när det gäller hans åtaganden för partikamrater ). Han inledde sin omvalskampanj i april i fjor och har sedan dess smörjt kråset vid 103 donationsmiddagar. Energin som Obama lägger på sitt omval ställs ofta av kritiker i relation till det jobb han faktiskt får betalt för, att vara president. En annan aspekt av detta är att han väldigt ofta tycks hitta goda, exekutiva skäl att resa till delstater som kommer att vara speciellt viktiga i november. I Air Force One, med sin Vita Huset-stab.

Slutligen, pengar i amerikanska val respektive svenska. Den första stora skillnaden är såklart genomskinligheten. Vi vet exakt hur mycket pengar amerikanska politiker samlar in, vilka det är som skänker, och hur pengarna används. I Sverige vet vi varken det ena, andra eller tredje. Förutom att detta är en demokratisk styrka i det amerikanska systemet, och en demokratisk risk i det svenska, innebär det att det är svårt att jämföra hur mycket pengar som används i de båda länderna för att vinna val.

Tillsammans samlade John McCain, Barack Obama och alla deras formella eller informella kampanjorganisationer in omkring 1,5 miljard dollar förra valet. Det är en struntsumma, motsvarande drygt trettio kronor per medborgare. Om någon anser att det är mycket att lägga trettio kronor per medborgare vart fjärde år för att välja landets president värderar man nog demokratin lite väl lågt. Exempelvis lägger amerikanerna sextio kronor per år på att köpa påskgodis, något den konservative kommentatorn George Will ofta påpekar.

I Sverige vet vi alltså inte hur mycket partierna lägger på att övertyga väljarna. Men om man studerar olika uppskattningar landar man exempelvis när det gäller LO:s kampanj för sossarna och bidrag till sossarna kring hundra miljoner kronor för en mandatperiod. Enligt SVT:s Aktuellt satsade Svenskt Näringsliv en halv miljard på eurokampanjen. Låt oss gissa att man matchar LO under en mandatperiod i hur mycket pengar man satsar på opinionsbildning. Då är vi uppe i 200 miljoner kronor, och vi har inte börjat räkna vad partierna själva lägger, eller hur mycket en mängd andra intresseorganisationer spenderar. Men låt oss säga att det är lika mycket. Då hamnar vi på 400 miljoner kronor i Sverige under en mandatperiod på att övertyga väljarna om vilket parti de bör rösta på, vilka frågor de bör låta sig vägledas av, och hur de bör tycka i dessa frågor. Det är lika med nästan 50 procent mer än i USA, räknat per medborgare. Och då ska vi bära i minnet att valet 2008 slog alla rekord i USA i dessa avseenden.

Man kan räkna kors och tvärs på många olika sätt och siffrorna från Sverige är mycket osäkra. Jag har höftat till efter eget omdöme och tagit hjälp av andras bedömningar, men ni måste ta det för vad det är: gissningar. Den grundläggande poängen tror jag dock är svår att snacka bort, nämligen att det är falskt att påstå att det är mycket pengar i politiken i USA jämfört med Sverige. Att vi inte vet varifrån pengarna till politikerna kommer, medan genomskinligheten i USA är föredömlig, är också ett svårbestridligt faktum.

***

Fredrik Segerfeldt mailar och berättar om siffror som tillhandahölls av projektet Enpartistaten, grundade bland annat på Carl B Hamiltons återkommande beräkningar. De kom fram till att S och LO tillsammans satsade sex gånger mer per capita än George W Bush. De räknade då in LO-medlemmarnas kampanjarbete, vilket jag valde att inte göra, då jag uppfattade det som frivilligarbete – vilket ju är mycket vanligt i amerikanska valrörelser. Men Fredrik berättar att det rörde sig om kampanjarbete på betald arbetstid för LO-medlemmarna. I sådana fall ska det givetvis räknas in, och Sverige fortsätter att lägga långt mer pengar än i USA på att övertyga väljarna att rösta på ett visst sätt.