Från att ha spelat en undanskymd biroll i valrörelsens öppningsscen pratar nu alla om Rick Santorums ”momentum”. Jag minns en av de första TV-debatterna från i höstas: han var placerad längst ut på ett hörn och för varje minut som de stora grabbarna fick prata tilldelades Santorum på sin höjd en bråkdel. Till slut ledsnade han och ropade till moderatorn: ”Här borta i Sibirien är det riktigt kallt!”. Han var en politisk underdog som klädd i skjorta, slipover och chinos åkte runt i en pick-up på valmötena i Iowa.

Men den tiden är nu till ända. I förrgår anlände han till Puerto Rico i skräddarsydd kostym, Land Rovers med tonade rutor, Secret Service-bevakning och motorcykelkortege. Förvandlingen från den principfasta grannen till statsmannen med globala ambitioner tog litet drygt tre månader.

Samtidigt slår det mig. Många av dem som röstar på honom gör det i protest mot Mitt Romney. De är varandras motpoler i mångt och mycket, och just den kontrasten har varit ett av hans främsta vapen. Skulle han inte tjäna på att fortsätta vara den fattiga outsidern med de starka värderingarna? Eller är förvandlingsnumret ett måste för att övertyga partitopparna om att han är redo axla ansvaret som Commander in chief?

***

På tal om Puerto Rico. Santorum har en närmast unik begåvning att sätta folks känslor i svall. Han kallar det själv för övertygelse – att oavsett konsekvenserna alltid säga vad han står för och tror på. Men tämligen ofta blir resultatet det omvända: ett begynnande tecken på politisk tondövhet. Hur ska man annars förklara att han strax före avresan till Puerto Rico reser kravet på att göra engelskan till huvudspråk på den spansktalande ön?

Motsatsen till populism måste vara santorism.

***

Santorums budgetkampanj går nu på offensiven i Illinois. Hans Super PAC ”Red, White and Blue Fund” har köpt TV-tid för tre miljoner kronor med en tydlig passning till tisdagens väljare: lita inte på Mitt Romney.

***

Under strecket

”Vad sysslade du med på bloggen i går natt?”. SMS:et är helt berättigat och mitt uppriktiga svar är: jag tog mig vatten över huvudet och höll nästan på att drunkna. Den katastrofala utgången var egentligen given på förhand. Jag som varken har Facebook, Twitter eller något så självklart som mejl i mobilen skulle nu live-streama Obamas film på nätet. Från stavgång runt kvarteret till att korsa nordpolen på skidor, för att prata i prestationstermer.

För att göra en betydligt mycket längre historia kort: fick en personlig inbjudan att se filmen före alla andra, publicerade glatt länken på bloggen, blev tillsammans med alla läsare utsparkade från Youtube och sedan fick vi snällt vänta en timme längre än alla VIP-are.

Från och med i dag har RPM därför befordrats till IT-ansvarig på bloggen.