Läs dessa två berättelser.

Story I: Barack Obamas regering har drivit frågor om personlig integritet i informationsfrågor med ungefär samma inställning som din genomsnittlige Kungsholmsliberal. När verkligheten har mött idealen har såklart agerandet anpassats (Patriot Act, upphovsrättsfrågor), men det har varit mycket tydligt att Obama vet att unga, nätaktiva personer är en viktig väljargrupp för honom, och han har anpassat sitt budskap i enlighet med detta.

Förra månaden formulerade han exempelvis en Bill of Rights för konsumenter, med sju principer som han vill att politiken tar sig an för att skydda människor från riskerna med all den information som företag samlar in om dem i egenskap av kunder.

Vad får man samla in? Hur får man korsköra databaser? Vem äger informationen? Hur får den användas?

Frågorna är många. Obama betonar att enskilda ska ”utöva kontroll över vilken personlig information som företag samlar in och hur de använder den”.

Ett annat högprofilerat utspel från presidenten har varit att uppmana Google och Facebook att utveckla sina principer på området. Detta följde dessutom på hårda anklagelser från Federal Trade Commission mot Google och Facebook. Myndigheten mer eller mindre anklagade företagen för att ljuga offentligt om hur de utnyttjar sina användare.

Obama: ”En sak måste vara klar, och det är att även om vi lever i en värld där vi byter personlig information mer öppet än förr, så måste vi tillbakavisa slutsatsen att integritet är ett gammaldags värde. […] … vi behöver den mer i dag än någonsin.”

Story II: Obamas kampanjhögkvarter i Chicago har investerat miljoner och åter miljoner dollar i att skapa databaser för att med högsta precision kunna målinrikta sina budskap i årets valkampanj. Man sammanställer personlig information om människor, som dessa inte alltid känner till att de lämnar ifrån sig. Enligt integritetsförespråkare i USA utgör verksamheten exakt den sortens digitalt snokande som Obamas eget integritetsprojekt syftar till att stoppa.

Frågor har ställts om saken till Obamas kampanj och till partiet, men båda har vägrat att kommentera . Däremot upplyser Obamas regering oss att konsumenternas Bill of Rights inte gäller för politiska kampanjer. Varför inte? Jag har inte sett något svar på den frågan.

Kan det ha att göra med att Obama driver en politisk kampanj som har råd, teknik och kunnande att utnyttja nätet på det sätt som Obama attackerar i sin retorik? I det finstilta på Obamas kampanjsida upplyser man om att all personlig kan komma att delges ”företag, konsulter och andra tjänsteutövare” liksom andra kandidater, organisationer, grupper eller aktivister ”som vi tror har liknande politiska åsikter, principer eller mål”. Kampanjen kan också komma att ”samla information om vilken sorts mobil apparat du använder, din apparats unika ID, vilken sorts mobil internetbrowser du använder och information om var din apparat befinner sig”.

Den demokratiska politiska strategen Jason Stanford talar klarspråk: ”Eftersom människor skapar så många filter […] måste man använda alla medel man kan för att hitta en spricka […] så att man kan nå fram till dem.”