Min relation till Rick Santorum är inte helt okomplicerad, kan jag erkänna. Av någon anledning har jag tyckt litet synd om honom. Som om han inte visste bättre och att det är min uppgift från andra sidan jordklotet att lotsa honom rätt bland livets alla fallgropar. Jag tänker att det liknar George Miltons vänskap med Lennie Small i Möss och människor.

Inför andra har jag därför ofta tagit Santorum i försvar. ”Han tror ju på sin sak”, brukar jag säga. Och vem har rätt att ifrågasätta någon annans tro? När vi andra ställer oss frågan varför människor är fattiga, frågar sig Santorum först vad som gör en människa till just människa. Det är logiskt på ett djupt ologiskt sätt.

Och likt Lennies döda mus bär Santorum omkring på en liten mjuk moralkaka i byxfickan som han smeker försiktigt för att söka tröst och få vägledning. Men nu är det dags för mig att släppa taget och gå vidare. För hur ska jag förklara och försvara Santorums senaste uppvisning i oförmågan att känna andras känslor?

Dödskjutningen av 17-årige Trayvon Martin upprör en hel nation. Människor av alla dess slag samlas på gatorna för att ge uttryck för sin ilska och sorg, och Obama liknar till och med Martin med den son han aldrig haft.

Santorum bestämmer sig i det läget för att åka till en skjutbana i Louisiana. Inför rullande TV-kameror och en fnittrande publik tömmer han stolt två magasin i en pappfigur.

Jag tänker: vem ska nu berätta drömmen för Santorum om den lilla gården på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington?

***