Manuel har visat reklamfilmen från American Crossroads, den opinionsbildande organisation som Karl Rove är en av initiativtagarna till, och som han själv är med och styr. Och, yes, filmen om Obamas vedervärdiga viskning till ryske presidenten Dimtrij Medvedev är en bra och effektiv bagatell. Den ska emellertid sättas in i ett större sammanhang, och då växer den till något helt annat.

År 2003 röstade den demokratiske senatorn John Kerry från Massachusetts emot ett förslag som bland annat innehöll 87 miljarder dollar till de amerikanska trupperna i Irak. Kerry försökte vinna sitt partis nominering inför presidentvalet 2004, och när han vunnit alla delstaterna förutom Vermont vid Super Tuesday den 2 mars året därpå stod det klart att det var han som skulle utmana George W Bush.

Bush gick till val bland annat på argumentet att han var den stadiga handen när det gällde USA:s krig mot Irak, och hans kampanj började nu köra en annons mot Kerry, som kritiserade dennes nej till skyddsvästar och annat viktigt material som skulle gå till de amerikanska soldaterna (det var en del av vad de 87 miljarderna skulle bekosta).

Den 16 mars befann sig så John Kerry i Huntington, West Virginia, där han bestämde sig för att slå tillbaka mot Bushkampanjens anklagelse att han inte var beredd att satsa det som krävdes för att USA:s soldater skulle ges en chans att vinna kriget. Han gjorde det med en förklaring som blivit klassisk:

”Jag röstade faktiskt för de 87 miljarderna innan jag röstade emot dem.”

Rove har berättat för mig att de omedelbart såg sprängstoffet i det uttalandet. Visst fanns det en lång och krånglig förklaring som kunde förklara Kerrys märkliga undanflykt (han var missnöjd med att förslaget att sända pengar till trupperna inte också innehöll en skattehöjning, som hade funnits med i det första förslaget), men det kvittade. Uttalandet passade alltför väl in i den bild av Kerry som Bushs kampanj hade försökt sätta, som en opålitlig flip-flop, och inte tillräckligt hårdför som Commander-In-Chief.

Och man ska vara medveten om att det aldrig går att definiera en kandidat utan att haka i en faktisk, existerande bild. Visst hårdvinklar man och väljer det som passar, men att skapa något som inte alls finns – det är inte lönt att ens försöka. En del av berättelsen om Kerry innehöll exempelvis hans överdrivna skryt om sina egna insatser i Vietnam, kopplat med hur han mitt under brinnande krig satt inför kongressen och baktalade de amerikanska soldater som fortfarande kämpade i Sydostasien.

Kerrys uttalande blev grundbulten i kampanjen mot honom, och har gått till den amerikanska kampanjhistorien. Och i onsdags skrev Rove följande:

”Precis som senator John Kerrys förklaring 2004, att han faktiskt ”röstade för de 87 miljarderna innan [han] röstade emot dem”, avslöjade senatorn från Massachusetts som en fjäskande flip-flop, så kan Mr. Obamas privata- och-sedan-offentliga anmärkningar bekräfta oron att han inte är ärlig gentemot det amerikanska folket. Det kan också bidra till uppfattningen att han betraktar väljarna med illa dolt förakt.”

Och Rove efterlyser samma tydlighet från Mitt Romneys kampanj som från Bushs kampanj 2004:

”Det kommer inte att hända av sig själv. Om republikanerna ska kunna få full effekt av Mr. Obamas uttalande måste de lyfta fram det gång på gång i tal, annonser, reklamfilmer och debatter. Mr. Kerrys anmärkning från mars 2004 blev trots allt inte en fråga förrän den hade upprepats otaliga gånger i annonser och valtal av GOP:s företrädare. Då och först då blev det till aha-ögonblicket som gav fokus åt hur den demokratiska kandidaten uppfattades och bidrog till hans valförlust.”

Två dagar senare hittade Manuel den nya reklamfilmen.

Make no mistake. Anledningen till att detta kan skada Obama är, för det första, att händelsen är verklig. Presidenten för USA talade med Rysslands president om USA:s missilförsvar, och viskade (så att amerikanska väljare inte skulle höra) att han måste säga en sak innan valet, men efter valet kan han ändra sig — först ska han medvetet ljuga för väljarna för att sålunda lura dem att ge honom förnyat förtroende. Säger USA:s president. Till Rysslands president.

För det andra är detta inte en enskild händelse. I sådana fall hade den inte kunnat utnyttjas effektivt. Det har länge funnits en uppfattning bland republikanska trogna att Obama är en smooth operator, som säger vad som krävs och rättfärdigar hyckleri med övertygelsen att han begriper det väljarna inte begriper. Det finns redan ett antal uttalanden från Obama, som leder i precis samma riktning, liksom ett antal politiska förslag och beslut. Och precis som Peggy Noonan skrev i en uppmärksammad kolumn häromdagen börjar denna uppfattning nu sprida sig till mittenväljare – personer som ibland varit tveksamma till Obamas politik, ibland inte, men som hela tiden tyckt om honom som person. Nu börjar de undra. Kan man lita på Obama? Vill han landets bästa, eller drivs han av egna motiv? Tycker han om oss?

Obamas osmakliga fiffel med den ryske presidenten. Roves ord och reklamfilm. Noonans iakttagelse. Trycket på Rick Santorum att lägga av. Stora Super Pacs (bland annat Crossroads) som inte tidigare tagit ställning i GOP-racet, men nu tycks ansluta sig till Romney.

Valkampanjen 2012 är på väg att börja på riktigt.