I kulisserna till det republikanska nomineringsvalet och presidentvalet i november pågår 33 senatsval runt om i landet. För den politiskt intresserade kan det vara minst lika givande att följa en betydligt mindre valrörelse. Kampanjernas ofta begränsade resurser – i jämförelse med de nationella versionerna – tvingar kandidaterna att vara påhittigare och ofta även råare i motståndarkritiken.

Exempelvis föregicks Mitt Romneys förlust i senatsvalet 1994 mot Ted Kennedy av en smart och elak negativ kampanj som tog sikte på alla människor som fått sparken av Romneys riskkapitalbolag Bain Capitals. Utanför större arbetsplatser i Massachusetts restes skyltar med budskapet: ”Vi fick sparken och nu står ni på tur om Mitt Romney får bestämma.”

Efter att den framstående republikanske senatorn Jon Kyl i början av 2011 meddelat att han inte ställer upp till återval står nu kampen i Arizona mellan demokraten och åklagaren Don Bivens och republikanen Jeff Flake. I Bivens första TV-annons går han hårt åt Flake för att underblåsa republikanernas ”könskrig” med bland annat inklippta sekvenser av Rush Limbaughs numera ökända attack på studenten Sandra Fluke.

Vem hade gissat att feminismen skulle stå i centrum i år? Simone De Beauvoir har all anledning att le, var hon nu än befinner sig.

***

RPM 1: jag hävdade framför allt att det är skillnad på en komikers skämt och en politisk radiomans påhopp. Allt annat lika är en komikerns uppgift att roa – även när det inte är särskilt kul utan bara plumpt, lågt, elakt och skitigt. Men humor, you know.

RPM 2: nationella mätningar är som du riktigt beskriver ett trubbigt instrument – i synnerhet i USA där organisation, pengar och battleground states ofta avgör valets utkomst. Kerry ledde exempelvis många gånger dessa mätningar mot Bush. Likaså Gore, för att ta moderna exempel. Och även mellan McCain och Obama var det länge förhållandevis jämnt. Men samtidigt: ingen förståndig person tror att det blir en parkpromenad för Obama i höst. Tvärtom.

***

Den uppmärksamme noterade att jag ändrat Solanas namn till De Beauvoir. Varför? Det är helt enkelt en diskussion jag kommer förlora. Av förklarliga skäl. Så då släpper vi det.

Under den senaste veckan har jag sett några kommentatorer uttrycka förhoppningen att den ekonomiska återhämtningen i USA nu kommer att bli kraftigare och gå snabbare än vad ens optimisterna vågat tro. Historiskt är det ingen dum gissning. Typiskt för upp- och nedgångar i realekonomin är att de dröjer längre än förväntat och sedan blir starkare än förväntat när de väl infinner sig.

Men i dag påminner den alltid läsvärde Jim Pethokoukis oss om en viktig observation. Att ekonomin har börjat återhämta sig är inte alls självklart. Visst har det skapats många nya jobb de senaste tre månaderna, men reallönerna fortsätter sjunka och tillväxten är långt ifrån imponerande.

Det leder mig till en fundering om de högt ställda förväntningarnas förbannelse. Det ligger i Barack Obamas intresse att pumpa ut budskapet att ekonomin nu återhämtar sig, tåget tuffar på, arbetslösa får jobb, folk börjar handla, företag investerar. Vilken bild är det han sätter hos alla dem som lidit av nedgången i ekonomin? Självklart att allt snart kommer att vara som vanligt igen.

Men om det går långsammare än vad förväntningarna säger? Om de goda tecknen hos ekonomin får sig några törnar? Då kan missnöjet med Obamas sätt att sköta ekonomin växa kraftigt trots att det faktiskt ser lite bättre ut, och riktningen är god. Kom ihåg att 59 procent av väljarna är missnöjda med Obamas sätt att sköta ekonomin.

Enligt en ny opinionsmätning av Washington Post/ABC News skulle ett val mellan Rick Santorum och Barack Obama bli mycket jämt, samma sak för ett val mellan Obama och Mitt Romney. Analysen pekar ut de höga bensinpriserna som en anledning till Obamas svårigheter i opinionen. Bakom detta ligger givetvis ett vidare missnöje med hur presidenten resonerar kring energifrågor, en oerhört viktig fråga i USA av både symboliska, privatekonomiska och säkerhetspolitiska skäl.

Så här tidigt går det inte att dra några slutsatser av den här typen av mätningar, åtminstone inte beträffande utgången. Däremot tycks det som om en tendens börjar skönjas för den som studerar ett stort antal mätningar och ställer dem i relation till vad det pratas om vid mättillfället. Nämligen att Obama vinner i opinionen när fokus ligger på hans kommande motståndare, medan han förlorar när fokus ligger  på honom själv, och hans politik.

Det kan man tolka på olika sätt om man är i spekulationsbranschen (som jag). Å ena sidan är det potentiellt dåliga nyheter för Obama, eftersom den republikanska motståndaren troligen inte kommer att uppfattas lika negativt efter sommaren, med större avstånd till den deprimerande primärvalsprocessen.

Å andra sidan kan det vara goda nyheter för Obama, med tanke på att ekonomin i vissa avseenden tycks befinna sig i en uppåtgående fas. Det som sänker honom kan vara borta, kanske till och med stärka honom, efter sommaren.

Fortfarande kvarstår alltså att ekonomins riktning kommer att vara helt avgörande för hur höstens kampanjer kommer att formuleras, och för utfallet.

Jag hade uttryckt mig på ett annat sätt, men för övrigt håller jag med om mycket av det Manuel skriver om republikanernas korkade könskrig. Framför allt Rick Santorum har svårt att låta bli att bete sig ungefär som RFSL:s företrädare i Sverige: att tolka allt som sker i världen ur ett perspektiv som handlar om sexuell samvaro.

För RFSL är det ju inte så konstigt. Det är deras pryl. Men det funkar inte för en presidentkandidat. Att han i någon mening luras till det är ingen ursäkt, utan ger snarare ammunition åt dem som menar att Santorum inte är presidentämne.

Men i en sak har Manuel faktiskt alldeles fel. Det är när han skriver att Bill Mahers (och många andras) äckliga angrepp på republikanska politiker som Sarah Palin, Michelle Bachman, m.fl, är mindre allvarliga, eftersom de frivilligt har placerat sig i offentligheten, där de har starka positioner. Och då syftar jag inte på det faktum att Sandra Fluke också frivilligt placerat sig i offentligheten, utan på detta:

Rush Limbaughs tillmälen – slampa, prostituerad – riktade mot Fluke utgjorde en politisk kritik. Denna respektlösa och kränkande retorik var just det: extremt misslyckad retorik. Men bakom detta dolda sig ett innehåll som var helt rimligt, nämligen synpunkten att staten inte bör subventionera preventivmedel. Kring detta kan man ha olika åsikter, men det är väl svårt att påstå att det inte är en legitim hållning? Likaså är det uppenbart att det är denna sakfråga som Limbaugh far efter.

Med könsorden mot Palin och Bachmann är saken en helt annan. Maher et al kallar dem för de råaste könsord av inga andra skäl än att de är kvinnor som gett sig in i politiken. Inget av deras grövsta påhopp äger några andra kvaliteter än att vara just grova påhopp. De kan jämföras med att hela tiden använda nedvärderande omdömen om en politikers kroppshydda, hudfärg eller någon annan tillfällig och irrelevant egenskap.

Återigen, jag önskar att Limbaugh inte hade ett radioprogram, just på grund av hans aggressiva och förråande tonläge. Men vänsterns angrepp på kvinnliga politiker till höger spelar i en annan division, och den är ännu lägre.

Boken Game Change handlade om kampanjen 2008, som slutade med att Barack Obama valdes till president. Tyngdpunkten låg på Hillary Clinton, hur otrevlig, ogenomtänkt och jobbig hon för det mesta var. Andra teman: John McCains temperament, Bill Clintons påverkan, Barack Obamas personlighet (stabil) och Sarah Palins svårigheter med att kastas rakt in i rampljuset.

Filmen Game Change har nu släppts, gjord av samma team som låg bakom Recount, propagandafilmen om efterspelet till George W Bush valseger 2000.

Kort omdöme, efter att ha sett några klipp, trailern, läst recensioner: se den inte.

Förutsägbart 1: Manus har skrivits utan vidare hänsyn till boken. Tyngdpunkten ligger nu på Sarah Palin, som framstår som bindgalen.

Förutsägbart 2: Det republikanska partiets gräsrötter framställs som om möjligt ännu vansinnigare än Palin.

Förutsägbart 3: Filmen ljuger. I en nyckelscen vrålar en supporter till Palin, ”Kill him!”, när Obama kommer på tal. Detta finns inte i boken och fanns inte i verkligheten (två gånger spreds rykten om en sådan händelse under 2008, Secret Service undersökte båda, och fann att de var grundlösa). På motsvarande sätt förvrids innehållet i en mängd sammanhang till att lämna både det faktiska skeendet och boken som legat till grund för manus.

Jag blir ständigt förvånad över hur vänstern beskyller den amerikanska högern för att förråa och fördumma debatten. Jag menar, ser de verkligen inte bjälken i det egna ögat? Jag ser gång på gång högerskribenter som klagar över dårfinkarna i de egna leden, som tillrättavisar och fördömer högerns skränfockar. Senaste exemplet är den armada av fördömanden från höger som Rush Limbaugh möttes av häromveckan.

Men inom vänstern finns inte mycket av motsvarande inre renhållningsarbete. Det är väl därför som en studie häromåret kom fram till att bloggar som klassas som vänster innehåller ungefär elva gånger så många personangrepp och svordomar som bloggar som räknas som höger.

Filmen Game Change är ytterligare en vänsterprodukt som bidrar till att hälla bensin på den elden. Man skulle kunna luta sig tillbaka, lägga upp fötterna på skrivbordet, och le åt saken. Det finns nämligen gott om belägg för att hatet från vänster skadar det demokratiska partiet bland väljarna.

Men det hade faktiskt varit värt ännu mer att alla hade försökt att vara lite snällare mot varandra.

Den prestigefyllda juristskolan Harvard skakades i början av 90-talet av en infekterad mångfaldsdebatt. Av 59 professorer på skolan var endast fem kvinnor och tre afroamerikaner. Derrick Bell var en av dem – och dessutom med en lång historia i den svarta medborgarrättsrörelsen. Han inledde därför 1990 en högljudd protestaktion för att skolan skulle inrätta den första professuren för en afroamerikansk kvinnlig jurist. Dåvarande chefredaktören på Harvard Law Review och för övrigt den förste afroamerikanen på posten, Barack Obama, deltog i manifestationen med ett hyllningstal till Derrick Bell. Se det unika klippet här.

***

Hoppar av rent praktiska skäl över att kommentera alla konspirationsteorier som omgärdat filmklippet. De är helt enkelt alldeles för många.

I veckan sänds dokumänteren om Obamas fyra år i Vita Huset. Newt Gingrich vill naturligtvis inte vara sämre. Därför släpper han i dag filmen om sig själv. 16 minuter närmast outhärdliga klipp från liten till gammal Newt. En film för den med grava sömnproblem.

51 procent av kvinnorna skulle om det var val i dag rösta på demokraterna. 36 procent på republikanerna. Samtidigt är det helt jämnt mellan männens röster. Sedan slutet av 2011 har gapet mellan könen ökat explosionsartat. Inte så konstigt egentligen. Efter att primärvalen drog i gång på allvar går det inte en dag utan att TV, radio och tidningar i USA fylls med politiska uttalanden om ultraljud, abort, preventivmedel och kvinnans roll i samhället i allmänhet och familjen i synnerhet.

Det har varit den bidragande orsaken till vad liberala spindoktorer nu kallar ”war on women”. Jag vill tro att varenda republikansk tänkare utom Rick Santorum har insett att det måste bli ett slut på denna utomordentligt korkade strategi. Till och med Ricks fru Karen har påtalat problemet för sin make. Till Politico sa hon: ”Jag har bett min man att sluta svara på denna typ av frågor”. Men Rick kan helt enkelt inte låta bli. Radiomannen Rush Limbaughs galna påhopp på juriststudenten Sandra Fluke gör därmed saken sämre. Exempelhögen blir liksom ytterligare en kilometer högre.

Nu svarar republikanerna med att gå till frontalangrepp på komikern Bill Maher. I bästa fall skapar man fokusförflyttning för ett litet tag. Men grundproblemet kvarstår. Om inte gapet minskar vinner Obama med säkerhet valet i november. Och att som Mitt Romney i panik kasta in gamla fina mormor i talen är knappast det omtag som frågan kräver. För egentligen är det ganska enkelt: den amerikanska kvinnan behöver inte – oavsett partitillhörighet – en konservativ manlig medelålderspolitiker som varje dag berättar hur hon bäst lever sitt liv.

En gång i tiden var republikanernas käpphäst att politiker och stat skulle ge fan i att bestämma hur folk levde. Jag gillade det anarkistiska draget.

Under strecket

Bill Maher är komiker och skämtade. Sarah Palin var då vicepresident. Rush Limbaugh är inte komiker och skämtade inte. Sandra Fluke är en ung och okänd student. Någon som uppfattar skillnaden? Annars bedöm själv: Bill Maher om Sarah Palin. Rush Limbaugh om Sandra Fluke.

I Wyoming säkrade Mitt Romney 7 delegater, medan Rick Santorum tog hem 3. I Kansas vann däremot Santorum 33 delegater mot Romneys 7. Dock finns det 17 delegater från Wyoming som kommer att fördelas senare, och av dessa kommer Romney att få en stor majoritet.

Sammanlagt äger Romney nu 424 delegater, exakt dubbelt så många som Santorums 212. New Gingrich har smalat ihop 103, Ron Paul 45. Kvarvarande, icke fördelade delegater från avklarade val är 82.

Manuel noterar att Gingrich dansade till 02.00 med Callista. Det är inte det enda tecknet på att Newt bestämt sig för att lägga av om inte Alabama eller Mississippi överraskar honom med en eller helst två segrar (sömn är hårdvaluta för de hårt arbetande kandidaterna). Hans egen talesperson R.C. Hammond förklarade i förrgår att det krävs en dubbelseger i Mississippi och Alabama på tisdag för att chefen ska fortsätta. Senare tog han tillbaka detta, men varifrån kom det? Och i ett tal samma dag refererade Gingrich till sin pågående kampanj i imperfektum…

Faktum är att tisdagen börjar likna Super Tuesday i ett avseende: förhoppningar om att det hela ska ta slut. Romney  har slagläge i Mississippi och Alabama. Tar han båda kan han vara ensam ganska snart. Å andra sidan, det finns också scenarior som förstärker följden av Super Tuesday, att detta kommer att pågå i ytterligare tre månader. Dubbelseger för Santorum i Syd, och det kommer att strömma pengar till dennes kampanj.

Rick Santorum vann i kväll väntat valet (”caucuses”) i Kansas och Romney lika väntat i Wyoming – en delstat han för övrigt också vann 2008. Näst på tur väntar sydstaterna Alabama och Mississippi samt Hawaii på tisdag. Frågan alla ställer sig är om Romney kan besegra Santorum i de konservativa fästena i södern. Det skulle om inte annat skynda på färden mot nomineringen. Även Newt Gingrich har en del att tänka på. I går sågs han dansa med sin fru till ett coverband till kl 02 på natten och dagens resultat innebär att det väntar en svår uppförsbacke. Från kampanjen hörs nu röster om att det definitivt är slut om han misslyckas på tisdag. Mycket talar därför för att Santorum önskningar snart blir uppfyllda: det blir ett ”en-mot-en-race” mot mål.

***

Följande är opinionsläget enligt mätinstitutet Rasmussen Report:

Alabama: Gingrich 30 %, Santorum, 29 %, Romney 28 %.

(Mike Huckabee vann Alabama 2008 med 41 % före John McCain 37 %. Alabama var då en av delstaterna i Super Tuesday.)

Mississippi: Romney 35 %, Gingrich och Santorum 27 %.

(John McCain vann Mississippi 2008, men eftersom nomineringen i praktiken var avgjort hade samtliga huvudkandidater redan hoppat av.)