I dag är det primärval i Wyoming och Kansas, viktiga delstater. Men organisation och pengar gör avtryck också i sammanhang som inte är lika synliga. Sålunda har Mitt Romney nu utan större uppmärksamhet vunnit nio delegater från Norra Marianaöarnas Samvälde, som tillhör USA:s territorium, och dessutom nio ytterligare delegater från Guam, också del av USA:s territorium.

Ni har läst om Rush Limbaughs osmakliga angrepp på Sandra Fluke. Radiovärden påstod att Fluke, som tagit sig för att driva kampanj för rätten till skattesubventionerade preventivmedel, var en ”slampa” och ”prostituerad”, eftersom hon ”kräver pengar för att ha sex”. Rimligt, då, menade Limbaugh, att hon filmar akten och visar den för skattebetalarna, så att de får lite valuta för pengarna, eller åtminstone kan skapa sig en uppfattning om vad de får för pengarna.

När Mitt Romney, oförberedd, tillfrågades vad han ansåg om Limbaughs svammel, svarade han: ”I’ll just say this, which is it’s not the language I would have used.”

Och det är klart, han hade kunnat förklara varför han inte skulle ha använt de orden: de är kränkande, idiotiska och smutsar ner det offentliga rummet. Men det var knappast heller så att han gav Limbaugh sitt stöd.

Vilket inte hindrar Barack Obamas mouthpiece David Axelrod att utnämna Limbaugh till det republikanska partiets faktiska ledare, som en konsekvens av att Romney vek ner sig för Limbaugh. ”Hur ska han kunna stå upp mot Ahmedinejad” om han inte klarar av att stå emot Limbaugh, undrade Axelrod.

Utspelet är såklart en liten del i planen att definiera höstens motståndare till Obama som en del av en tokig och extrem höger. Uppförsbacken för en sådan plan är lång, med tanke på att motkandidaten kommer att heta Mitt Romney.

Samtidigt har den svårt misogyne talk show-värden Bill Maher skänkt en miljon dollar till Obamas Super PAC Priorities USA. På samma sätt som Limbaugh använder ett språk om Fluke som en anständig man håller sig för god för, excellerar Maher i vulgariteter när han beskriver republikanska kvinnor. Det är framför allt Sarah Palin och Michelle Bachmann som fått stå ut med hans påhopp, som enligt varje mått varit ännu värre än Limbaughs.

Därför kräver nu republikanska debattörer att Obama ska ge tillbaka pengarna från Maher. Förutom att det är ett dumt krav – Obama har ingen rätt att påverka en Super PAC – är det också mycket smart. Om Priorities USA ger tillbaka pengarna har man erkänt ett problem inom vänstern (som faktiskt utsträcker sig till betydligt fler personer än vad samma problem gör inom högern) och man stöter sig med en betydande del av sina egna hårdföra gräsrötter. Om man inte ger tillbaka pengarna försvagar man attackerna mot Limbaugh och framstår som intellektuellt ohederliga.

Hittills har Obama på ett presidentlikt sätt undvikit att låta sig smutsas ner av den här historien. Och det var säkert också Romneys avsikt med sin sparsmakade kommentar. Jag tror han lyckades, och att Axelrod framstod som tramsig.

Minns du Obama Girls från 2007? Ett av de mer tacky inslagen i den valrörelsen. Men den blev snabbt en viral succé. Nu svarar First Love Band med låten Game On. Två amatörtjejer som hyllar Rick Santorum med bland annat textraden: ”There will justice for the unborn”.

Hyllade HBO – produktionsbolaget bakom succéserierna Sopranos, Boardwalk Empire och The Wire – premiärvisar i kväll Game Change om John McCains presidentvalskampanj 2008. I rollen som John McCain ses Ed Harris och Sarah Palin spelas av Julianne Moore. Även om republikaner rasar mot ”vänstervridna” HBO:s nidporträtt av Sarah Palin kommer effekten bli den rakt motsatta. Vem skulle inte vilja se Forrest Gump som USA:s president?

Mitt Romneys fru Ann har skickat ut uppmaningen att hylla Mitts födelsedag nästa vecka. Men tyst – säg det inte till Mitt. Det ska nämligen bli en överraskning. Därför har Ann lagt upp hela födelsedagskuppen på Mitts egen kampanjsida. Alla 3-åriga väljare fnissar glatt. Vi andra plockar fram skämskudden.

Varför kastar inte Santorum och framför allt Gingrich och Paul in handduken? Svaret på den frågan är många, men ingen är viktigare än att det fortfarande finns en teoretisk möjlighet att vinna nomineringen. Trots allt är endast hälften av alla delegater som Romney skrapat ihop hitintills bundna att rösta på honom på partikonventet efter sommaren. Resten får rösta efter eget huvud. ”Unbound delegates” kallas de och var ytterst nära att avgöra det republikanska nomineringsvalet 1976 mellan Reagan och Ford.

Överkurs: Alltid lika pedagogiske Ben Swann på FOX 19 förklara hur man räknar delegater (den observante noterar dock att det är Ron Pauls kampanj som publicerat inlägget på youtube).

Jag intervjuades av Amerikanska Nyhetsanalyser om Super Tuesday. Här kan du lyssna.

Jag måste ju svara Manuel, eftersom han missförstått det jag skrivit, projicerat, får man förmoda. Han skriver: ”Därmed till frågan: är Guggenheims harmlösa film republikanernas största problem just nu? Allvarligt?”
Och hela min poäng var ju den direkt omvända: filmen är en tillgång för republikanerna.

För övrigt har Manuel, enligt min och nästan alla republikaners bedömning, rätt i sin beskrivning av upplevelsen kring den pågående primärvalsprocessen. Den inger mest negativa känslor av det enkla skäl att den innehåller mest negativa inslag. Och den skadar Mitt Romney inför hösten.

Men.

För det första, huvudskälen till att det gått så fel har inte med Tea Party-rörelsen att göra, utan med dels HD:s nya tolkning av yttrandefriheten, som möjliggjort Super Pacs. Hade dessa varit tillåtna för fyra år sedan, hur tror ni den mycket inflammerade kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton hade sett ut? Dels har GOP på eget bevåg flyttat runt primärvalen och förändrat delegattilldelningen just för att förlänga processen. Man trodde detta var smart, eftersom Obama bedömdes ha tjänat på den utdragna kampen mot Hillary. I dag ångrar man sig.

För det andra, också detta kommer att sjunka undan. Romney hade varit i bättre skick – inte minst ekonomiskt – om han avgjort i tisdags, men när det väl är avgjort vänds uppmärksamheten in i framtiden. Redan nu kan vi förvänta oss att Romney allt mer kommer att rikta sin kampanj mot Obama.

Käre Manuel, vi låter ofta nuet påverka vårt omdöme alltför mycket i våra bedömningar av framtiden. Jag tror detta är fallet när man påstår att det som sker nu skadar Romney inför hösten. Återigen, det är säkert en korrekt bedömning, men skadan är inte så stor som många hoppas/befarar i dagsläget.

Slutligen, en annan sak. A propos att jag och Manuel emellanåt rasar mot varandra. Nej, det beror inte på bad feelings. Manuel är en god vän, ytterligt kunnig, smart och rolig. Dessutom världens bästa demokrat sedan Ronald Reagan.

Tänk att en 2 minuter lång trailer för Obamas kommande dokumentär kan väcka så mycket undanträngda känslor. Jag kan inte tolka det, och många andra kända och okända konservativa som gått i spinn sedan i går, på något annat sätt än att de ledsnat ordentligt på den egna nomineringsprocessen. Projektion tror jag det kallas om jag minns min Sigmund rätt.

Sanningen är att den pågående valrörelsen helt ballat ut. Det som egentligen skulle bli precis tvärtom: lång (för att ta mediefokus), intensiv (för att mobilisera), debattglad (för att engagera) och positiv (för att sprida budskapet). Kvar på den önskelistan är endast den oändliga längden.

Hur kunde det gå så fel? Låt oss börja med tedrickarna. Oavsett om republikanska lobbyister och spindoktorer var med om att sjösätta rörelsen eller inte, närde partiet ett litet hungrigt monster som behövde konstant uppmärksamhet och ständig matning. Och oj vad det kom att matas. Det var fredagsmys dygnet runt. Därför var det kanske inte så märkligt att monstret började ta mer plats när det växt sig tillräckligt stort. Men ingen av alla föräldrar vågade dra några skarpa gränser. Tvärtom beställdes mera godis på löpande band och i kongressvalet 2010 firades stora triumfer.

Men så satte partiet till slut ned foten. Mitt Romney skulle bli allas kille från och med nu. Va!? En riskkapitalist som gillar sjukvårdsreformer och inte har hang-ups på varenda liten moralfråga som går att leta fram. En sorts konservativ mittenkandidat helt enkelt. Monstret blev självfallet besviken och sprang slutligen till Rick Santorum för att söka tröst och medlidande.

Och för det andra. Republikanernas offentliga pajkastning saknar helt motstycke i amerikanska val. Aldrig någonsin har så mycket pengar investerats på att smutskasta sin egen partivän.  Enligt Washington Post har 462 av sammanlagt 600 miljoner kronor som kampanjerna och deras Super PACs investerat i reklam varit negativa budskap. 77 procent! 462 millar! Negativt!

Hm.

Därmed till frågan: är Guggenheims harmlösa film republikanernas största problem just nu? Allvarligt?

Manuel postade häromdagen en länk till en sovande Newt, och det är precis som han skriver: kampanjandet är extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Här är en femminutersfilm om Newts bisarra vardag inför Super-Tisdagen, som ger en aning om hur livet är för den som söker väljarnas förtroende.

Här är länk till trailern till den halvtimmesfilm som sändes inför förra valet. Också den regisserad av den modige David Guggenheim.

David Guggenheim är en mycket god människa. Oscarvinnaren och regissören av fredspristagaren Al Gores PowerPoint-presentation An Inconvenient Truth har avslöjat att han gick med på att sänka sin lön för att regissera filmen om Barack Obamas första period som president, The Road We’ve Traveled.

”Det är det bästa jag kan göra för mina barn och för mitt land”, säger Guggenheim.

Vilket mod! Vilket offer!

Medierna i USA beskriver alltså filmen som en dokumentär. I sådana fall är de gripande filmerna om Iprenmannen också dokumentärer om smärtstillande medel. Att se Joe Biden stirra in i kameran och berätta om hur ensam Obama var när han fattade beslut om räden mot Osama Bin-Ladens gömställe kan vara ett av filmhistoriens mest patetiska ögonblick, särskilt när scenen sedan glider över i en återinstallation av den klassiska scenen med siluetten av John F Kennedy i motljus i Ovala Rummet, fast nu med Obama i huvudrollen.

Sådana här propagandafilmer får man såklart göra. Men Obamas beställning av ytterligare en Jesus-framställning av sig själv (inför förra valet beordrade han en liknande hyllning av sig själv, som han sedan köpte tid av TV-kanalerna att sända över hela landet) visar inte väljarna hur fantastisk han är som stor ledare, djup tänkare och god människa (godare, får man förmoda, än Guggenheim själv, godare än Tom Hanks, som gör berättarrösten, förmodligen också han för sänkt lön).

Vad filmen visar är Obamas allra sämsta sidor: uppblåst självbild, brist på omdöme, oförmåga att omge sig med kritiska rådgivare.

Om man bortser från dem som skulle ha röstat på Obama under alla tänkbara omständigheter, finns det ingen människa som kan se den här filmen utan att fyllas med en fnittrande känsla av klentrogenhet: ”WHAT?!?”Jag tror inte ens att den inger den känsla av obehag som normalt skulle infinna sig vid visningen av en sådan oförblommerad propagandafilm från världens mäktigaste man. Till det är den för okänslig, för överdriven.

”De är inte lika bra på det de gör som de själva tror”, sade en person med god insyn i Obamas kampanj till mig. Den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Medan den oerfarne och uppblåste Jim Messina, Obamas kampanjledare, får ryggdunkningar av David Plouffe (Obamas kampanjledare 2008: ”historiens med överskattade”) ser vanligt folk hur filmen förstärker den bild av Obama som republikanerna vill skapa inför hösten: elitistiskt, självgod, megalomanisk.

Givetvis är det enormt mycket mer effektivt när Obama själv satsar ett stort antal miljoner dollar på att teckna den bilden, än när republikanerna själva försöker påstå det. Så skåla i era fina viner på kampanjhögkvarteret i Chicago. Hemma i vardagsrummen runt om i landet sitter samtidigt miljoner mittenväljare och skakar på huvudet och undrar, ”Vem tror han att han är?”. Obama tror att dessa människor saknar förmågan att uppfatta de nyanser hans idolfilm innehåller. I själva verket är det han själv som inte uppfattar dem.