Med blicken riktad mot framtiden presenterade AP i helgen en analys av opinionsläget inför presidentvalet, men nedbrutet på delstatsnivå, vilket givetvis är långt mer relevant än de attitydsmätningar som avslöjar opinionen på nationell nivå. Man når slutsatsen att president Barack Obama i dag har skäl att känna sig trygg i 14 delstater plus District of Colombia, medan Mitt Romney tycks den säkra vinnaren i 20 delstater. Räknar man de elektorsröster som dessa delstater levererar leder Obama (som i huvudsak vinner längs kusterna) med 186 över Romney (huvudsakligen Södern och sydväst), som får 156.

Resultatet ligger i närheten av andra, liknande mätningar, och avspeglar nog ganska väl situationen just nu. Det betyder att kampen står om 10-15 delstater – s.k. swing states.

Om man tittar på den nationella opinionen tycks den just nu röra sig i riktningen mot Romney. De senaste mätningarna – av Rasmussen och Fox News – ger båda Romney ledningen, med fyra respektive två procentenheter. Samtidigt ger RealClearPolitics sammanlagda tal en fortsatt Obamaledning med 2,6.

Därmed står det också klart, för det första, att Obama just nu ligger något bättre till inför november och, för det andra, att valet verkligen är en oviss historia. Vid valet 2004 var många svenskar förvånade över att John Kerry förlorade, trots att George W Bush enligt alla rimliga bedömningar var stor favorit hela tiden. Den här gången är det långt mer ovisst, men det är ändå en pedagogisk uppgift för den här bloggen att försöka överbringa budskapet att det inte är säkert att Obama vinner.

En gång till: det är fullt möjligt att president Barack Obama förlorar i november.

Till Romneys fördel talar givetvis USA:s genuint svåra läge just nu, efter tre och ett halvt år med Obama i Vita Huset. Nyckeltal som tillväxt, presidentens approval rating, arbetslöshetssiffror och konsumentförtroende befinner sig alla på en nivå som historiskt innebär att omvalsförsök misslyckas. Börsen har gått upp, men under senaste tiden försvagats: fortsätter den trenden spelar riktningen troligen större roll än den absoluta uppgång som skett sett över hela Obamas period.

Det ska också bli intressant att se vilken betydelse det får att Romney uppfattas som en moderat East Coast Republican. Under primärvalen har detta varit en svaghet för honom. Vänds det nu till en styrka? Det är inte en orimlig tanke att Romney trots svaghet bland det egna partiets konservativa gräsrötter kommer att vinna alla röda delstater bekvämt, och att denna upplevda svaghet istället gör att han kan konkurrera i delstater där en tydligt konservativ republikanska kandidat varit chanslös.

Om man studerar sakfrågorna är det amerikanska folket på Romneys sida i viktiga avseenden. Obamacare är snarare mindre populärt i dag än när lagen drevs igenom, vilket är en unik utveckling för den sortens breda entitlement reforms. Budgetunderskottet uppfattas som akut viktigt att angripa, och i det avseendet vill Obama driva en mindre radikal politik än Romney. Vidare är missnöjet med den federala regeringen stort, och det kan Romney utnyttja med sitt löfte om att skära (och till och med i vissa fall eliminera) i snårskogen av myndigheter och program. Det är ett löfte som dels, även om det uppfylls, inte kommer att påverka budgetunderskottet i någon märkbar grad, dels aldrig uppfylls. Men om Romney kan placera den diskussionen nära centrum av debatten kommer han att vinna på den opinionsmässigt.

När det gäller pengar är Obama den klara vinnaren. Nya siffror för mars visar att hans kampanj samlade in 53 miljoner USD, vilket innebär att den maskinen nu börjar ticka igång på allvar – det är första månaden på länge som man uppfyllt förväntningarna. Det är sant att Romneys kampanj är kompetent i det här avseendet, och att det finns flera mäktiga Super Pacs som kommer att vara till stor hjälp, men det skulle ändå förvåna storligen om det inte i november visar sig att det var den demokratiske kandidaten som spenderade mest pengar på massutskick, telefonsamtal, reklamfilmer, annonser, &c. Och det har betydelse.

En annan sak som har stor betydelse, utöver pengar och de båda kandidaternas kampanjorganisationer, är hur de båda partierna mår på delstatsnivå. Att haka i lokala organisationer är avgörande för framgång. I det avseendet tycks demokraterna ligga bättre till än republikanerna, inte minst på grund av att Obamas organisation i åratal skickligt har utvecklat, byggt och vidmakthållit relationer till demokratiska föreningar över hela landet.

Republikanerna har noterat detta, och just nu pågår ett projekt för att styra upp partiet på delstatsnivå, men risken är uppenbar att det är för lite och för sent. Den gamle demokratiske talmannen Tip O’Neills påstående att all politik är lokal är inte längre lika klockrent som på 1970-talet (jag tror att det var då han sa det) – man skulle kunna driva ett argument som säger att all politik i dag är nationell – men det är fortfarande sant att det är av avgörande vikt för entusiasm och get out the vote att ha en stark lokal organisation.

Vilken betydelse har läget just nu för hur det går i november? Mätningarna spelar inte så stor roll, men i ett avseende går vi nu in i det viktigaste skedet under hela kampanjen. Sättet som kandidaterna nu definieras på och de båda kampanjernas förmåga att formulera frågorna och problem kommer att ligga till grund för de sista tre månadernas bevakning. Flera händelser som tagit plats i medierna de senaste veckorna är därför av särskilt intresse. Trayvon Martin-fallet tycks, precis som förutspåddes i den här bloggen, vara en händelse som följer med oss hela vägen in i november. Den aningen förstärks av att det nu finns mycket som talar för att det faktiska rättsfallet kommer att utspelas efter sommaren men innan valet.

”Kriget mot kvinnorna”, som demokraterna försökt fästa vid republikanerna, har fått en ny twist i och med Hilary Rosens angrepp på Ann Romney. Kan GOP utnyttja det?

Barack Obamas konstiga angrepp på Högsta Domstolen – där han på ett historielöst sätt förklarade att det vore högst märkligt om HD förklarade Obamacare grundlagsvidrigt – har använts för att förstärka bilden av Obama som både oerfaren och arrogant.

Skandalen med Obamas Secret Service vid statsbesöket i Colombia har givetvis inte ett dugg med Obama att göra, men kommer icke desto mindre vid ett mycket dåligt tillfälle för presidenten.

Diskussionen om Buffett-regeln har blossat upp på nytt, och nu börjar det bli skarpt läge. Kan Obama vinna den debatten med sitt argument att också de rika måste bidra till landets välfärd? Eller kommer republikanerna att vara framgångsrika med sina argument: att Obama ägnar sig åt billig klasskampsretorik, som dessutom bygger på falska siffror?

Om jag skulle gissa utgången av valet mot bakgrund av allt det ovanstående ligger det nära till hands att utnämna Romney till klar favorit i november. Men det finns åtminstone tre invändningar mot detta. För det första, Obama för fyra år sedan var en unik kandidat, med sällsynt förmåga att tala till folket på ett sätt som var enormt attraktivt. För det andra, Romney har ännu inte visat att han är en stark motståndare. Också detta gör den närmaste tiden extra intressant. Kommer Romney att lyckas framställa sig som en trovärdig och seriös utmanare, som kan vinna av egen kraft, eller kommer han  fortsatt att uppfattas som en kandidat som kommer att ha en chans bara om det går dåligt för Obama? För det tredje, det finns en mängd andra val som ska avgöras i november, och dessa kommer inte bara att färgas av presidentvalskampanjen, utan i lika hög grad bidra till de båda presidentkandidaternas momentum. Det är sant att det republikanskt styrda Representantshuset är mycket impopulärt i opinionen, och säkert kommer en hel del av Obamas krut att spillas på detta. Men saken är långt mer komplicerad än så, och bidrar till att göra utgången mellan Obama och Romney mer oviss än i något val sedan 1980, och dessförinnan 1960.

Jag kommer att återkomma med synpunkter på delstats- och distriktsvalen.