Coat tails. Uttrycket står för hur den som står överst på en valsedel drar med sig mindre betydelsefulla kandidater. En mycket populär republikansk guvernörskandidat vinner ett val och skänker samtidigt en opinion till delstatskongressen, domare, polischefer, skolchefer, och så vidare, på lokal nivå.

Eller att en mycket populär demokratisk presidentkandidat inte bara vinner sitt eget val, utan dessutom lockar fram vinster åt demokratiska senatorer, representanter, guvernörer, och så vidare, i val som sker samma dag.

Motsatsen, att huvudkandidaten tros göra ett dåligt val, har ofta en stark effekt på huvudkandidatens kampanj. Lokala, framträdande partikandidater väljer att distansera sig i stället för att ge sitt stöd. Vill det sig illa kan de till och med gå i direkt clinch med den som leder deras parti.

Det finns en antydan på sina håll att detta riskerar drabba president Barack Obama. Det är framför allt det folkliga motståndet till Obamacare som gör demokratiska kandidater runt om i landet oroliga.

North Carolinas Brad Miller ska väljas om, och har gått ut och med kritik mot Obamas sätt att driva igenom Obamacare vid en tidpunkt då det politiska etablissemanget borde samlats runt åtgärder för att motverka den ekonomiska krisen. Den vänsterradikale Barney Frank, representant från Massachusetts, anser att hans parti fått betala ”ett fruktansvärt pris” för Obamacare. Den tunge senatorn från Virginia, Jim Webb, talar om Obamacare som Obamas ”största negativa faktor”. Ett av de synligaste namnen inom vänsterfalangen i partiet, Elisabeth Warren, också från Massachusetts och kandidat till Senaten, har till och med sagt att hon vill dra tillbaka en del av Obamacare. Och den demokratiske profilen i Alabama, tidigare kongressmannen Artur Davis, har utnämnt Obamacare till den enskilt mest impopuläre reformen de senaste sjuttio åren: ”Den var inte populär när den röstades igenom. Den är ännu mindre populär i dag.”

Enligt mätningar är det en minoritet av demokratiska väljare som anser att Obamacares grundbult, det individuella mandaten, borde vara tillåtet. Kandidater som är beroende av demokratiska väljare noterar detta.

Samma vilja att distansera sig från presidenten ser man för övrigt när det gäller dennes sätt att hantera debatten kring energifrågor. Där är det framför allt frågan om Keystone-pipelinen från Kanada som upprör. I Huset har 69 demokrater ställt sig på republikanernas sida – representanter som ska kampanja i sitt hemdistrikt efter sommaren. Och i Senaten har så många demokrater svikit Obama att republikanerna är nära att undvika en filibuster, vilket kräver 60 röster, trots att GOP är i minoritet i kammaren.

Samtidigt kommer det siffror från Public Religion Research som säger att Obamas ledning i gruppen 18-24 år nu bara är sju procentenheter i förhållande till Mitt Romney – en dramatisk förskjutning i en grupp som inte bara i massiva tal röstade för Obama 2008, utan som dessutom faktiskt valde att gå och rösta.

Tillsammans pekar detta på att Obama kan stå inför det problem som hittills mest tillskrivits Romney: oförmåga att entusiasmera gräsrötter, kampanarbetare och politiskt allierade. Den förmågan är bland de viktigaste om man vill vinna val.