President Barack Obamas kampanj planerade att framställa Mitt Romney som en flip-flop – detta sägs ha varit den grundläggande, definierande egenskapen som man ville sätta hos väljarna. Under de senaste veckorna har Bill Clinton varit mera synlig än tidigare som surrogat för Obama, och nu kommer det uppgifter att han bidragit med mer än star quality. Den förre presidenten, som är omåttligt populär bland demokratiska gräsrötter, vill se Romney framställas som en farlig högerpolitiker istället.

De båda bilderna står i ett visst spänningsförhållande till varandra. Om Romney gör det han tror behövs för att folket ska gilla honom, då finns det mindre skäl att han ska driva igenom radikala, impopulära högerreformer.

Grundfrågan för Obama är: Vad anar vi hos Romney, som väljarna inte tycker om? Att spinna något som inte finns är en omöjlig uppgift.

Att Romney äger ett element av out of touch är uppenbart. Han växte upp i en rik familj och har blivit rikare. Det finns få mörka skuggor i hans liv – vad vi vet. Hur kan han, för att hålla kvar temat Clinton, feel the pain, hos de arbetslösa, oförsäkrade och utsatta?

Att han inte alltid har varit som Ron Paul i förhållande till sina värderingar går heller inte att förneka. Han har bytt åsikt i centrala frågor, ibland legitimt, men ibland tycks det verkligen som om det varit en rent populistisk manöver.

Men Romney som severly Conservative? En extrem högerkandidat? Jag kan inte se det, helt enkelt. (Här diskuteras saken i det judiska samhällsmagasinet Commentary, av Alana Goodman.)

Om jag varit Obamas kampanjchef hade jag blandat ihop de två första och försökt skapa den ryggradslöse rikemanssonen. Sedan hade jag ägnat all tid åt att kampanja mot George W Bush (igen) och det republikanskt styra representanthuset. Det är en stategi som också innehåller faror, men det visar egentligen bara en sak, nämligen att Obamas väg till omval är snirklig och smal.