Under de senaste dagarna har ett drama utspelat sig i Kina. Den blinde människorättsaktivisten Chen Guangcheng lyckades under dramatiska former fly sin husarrest och ta sig in på den amerikanska ambassaden. Timingen kunde inte vara bättre – eller sämre. Just nu är utrikesminister Hillary Clinton och  finansminister Timothy Geithner i Beijing för strategiska överläggningar kring ekonomiska frågor.

Efter några dagar på amerikanskt territorium kom Chen ut ”på egen begäran”. Det sades att han gjort en överenskommelse med kinesiska myndigheter om att i frihet få studera vid universitet i Beijing. Strax efter frigivandet tycktes emellertid alla tidigare villkor vara glömda. Chen kritiserade hårt den amerikanska regeringen, som enligt honom lovat att skydda honom och följa upp händelseutvecklingen efter att han lämnat ambassaden. I stället  lämnade man nästan omedelbart Chen ensam att hantera den kinesiska reaktionen.

Från kinesiskt håll gjorde man klart att Chen inte lovats något. Samtidigt passade man på att barskt tillrättavisa USA för att lägga sig i interna kinesiska angelägenheter, kodord för att klaga när USA kräver att mänskliga rättigheter ska respekteras av Kina. Från amerikanskt håll har reaktionen på den kinesiska uppläxningen varit svag.

Scenariot tycks alltså kristallklart. En människorättskämpa flyr till amerikansk säkerhet, men avvisas efter kinesiska påtryckningar. Det är en potentiellt mycket svårhanterlig situation för president Barack Obama, som redan och ofta kritiserats för att vara svag och anpasslig i sin utrikes- och säkerhetspolitik.

Samtidigt någon annstans i världen, nämligen Afghanistan. Efter besök hos de amerikanska trupperna och ett linjetal beträffande Afghanistans framtid har Obama fått tonvis med goda omdömen på hemmaplan. Överhuvudtaget har hans politik gentemot Irak och Afghanistan mottagits väl av det amerikanska folket, och han har lyckats med något som jag trodde var nästan omöjligt för fyra år sedan, nämligen att ta hem trupperna.

Faran i hans agerande består givetvis i att alla de mörka bilder som tecknats av mer hökliknande politiker i USA blir verklighet. Vad som kommer att hända i Afghanistan, Irak, Iran och Pakistan när USA lämnar regionen? Hittills har domedagscenariorna uteblivit, men nu kommer våren, då talibanerna historiskt varit som mest aktiva. Våldet i Irak tycks ibland blossa upp på nytt, ibland verkar det civila samhället ta överhand. Utvecklingen i Iran är en gissning och Pakistan befinner sig ständigt på slak lina.

Det har gått ett år sedan Osama Bin-Ladin dödades och den senaste veckan har sett stor uppmärksamhet för händelsen. Mest diskuterad blev en film Obamakampanjen släppte, där Obama klappade sig själv för axeln för beslutet att attackera Bin-Ladens safe house – självberöm som ingen protesterade mot – och i nästa andetag påstod att Mitt Romney inte skulle vågat fatta samma beslut. Det senare har lett till en våg av kritik för att presidenten sålunda gör en amerikansk angelägenhet till partipolitiskt stoff. I krig ska presidenten företräda hela folket.

Det mesta talar för att utrikes- och säkerhetspolitiken inte kommer att spela särskilt stor roll i höst, men det kan såklart förändras i ett nafs om något inträffar i omvärlden som kräver Obamas agerande. Det är också uppenbart att den mäktigaste, republikanska Super Pac-organisationen Crossroads kommer att använda Obamas utrikes- och säkerhetspolitiska historia som en kraftfull sidohistoria under valrörelsen.

Det intressanta är att det verkligen är svårt att avgöra om detta är en svaghet eller styrka för Obama. Ända sedan hans linjetal i Kairo i inledningen av hans mandatperiod, över agerandet visavi Ryssland, den arabiska våren, Palestinakonflikten, Libyen, &c, finns det starka berättelser som tecknar presidenten både som hopplöst svag och naiv och som skickligpå att värna amerikanska intressen utan destruktiv cowboy-mentalitet.