Så då tar vi Manuels punkter i tur och ordning (spoiler: de håller inte):

För det första, Rich Grenell har alltså inte fått sparken. Då är vi överens om det.

För det andra, Grenell raderade sina tweets, som sedan dök upp som skärmdumpar. Man trodde att problemet var ur världen. (Och Manuels argument gäller ju då i lika hög grad Grenells sexuella läggning.)

För det tredje, man gick till motattack. Gail Gitchmo, en av Mitt Romneys ledande medarbetare, som sänts ut tidigare när det gällt centrala budskap: ”Mr. Romney has condemned voices of intolerance within the party. We tried to persuade Mr. Grenell to stay on, and we were disappointed that he chose to resign.”

För det fjärde, ingen har förnekat att det funnits en del satellitorganisationer som sagt oacceptabla saker. Jag ska inte börja rabbla allt idiotiskt som president Barack Obamas supporters häver ur sig med jämna mellanrum – och heller inte skylla dem på Obama. Låt mig dock notera att Manuel citerar grundaren av en aktivistgrupp för bland annat samkönade äktenskap. Låt mig också notera att dennes dräpande kommentar inleds med den typiska undanglidningen, ”Det tycks som om…”. Well, det tycks som om månen är av ost också, om man kisar med ögonen. Bryan Fischer bortser sålunda från det jag visat ovan, att det har gjorts uttalanden och att Romney försökte få Grenell att stanna.

Vad som verkligen sägs är att Grenell hoppade av för att han inte ville arbeta i en kampanj som krävde budskapsdisciplin av honom. Vad vi vet om Grenells historia skänker stöd åt en sådan hypotes. Inget skänker stöd åt den våldsamt hårt skruvade hypotesen att Romneys kampanj ville bli av med honom på grund av att han är gay. Allt skänker stöd åt att man ville och verkade för att han skulle stanna.

En generell observation:

Om man studerar det republikanska partiets moderna historia finns det gott om öppet homosexuella, uppskattade och skickliga personer som arbetat i funktioner liknande Rich Grenells. Att Romneys kampanj skulle begå ett idiotiskt unforced error över en sådan sak är inte plausibelt.

Dock: det finns ett starkt motstånd i USA mot samkönade äktenskap och generellt mot att sexuell läggning uttrycks. Don’t ask, don’t tell gäller informellt i alla möjliga sammanhang, skulle man kunna säga. Motståndet gäller båda partierna, exempelvis är Obama motståndare till samkönade äktenskap. Det råder emellertid ingen tvekan om att motståndet är starkare inom det republikanska partiet, och framför allt bland dess gräsrötter och tillhörande organisationer.

Man kan hävda att detta inte är homofobi, utan allmän prydhet. Man kan hävda motsatsen. Kring detta kan man debattera. Att tillskriva varandra attityder och påståenden som är falska gynnar inte den diskussionen.