Reaktionerna på president Barack Obamas ställningstagande för samkönade äktenskap har två huvudspår. Dels har många liberaler reagerat med tacksamhet och lättnad. Man ser hur världens viktigaste opinionsbildare, den fria världens ledare, sätter ner foten i en avgörande rättighetsfråga, och förväntar sig att det kommer att ha viktiga, generella effekter på attityderna till homosexuella.

Dels har många på högerkanten reagerat mot hur Obama – igen – tycks låta politik och valkampanj forma hans åsikter. Efter att ha varit för samkönade äktenskap när det inte spelade någon roll (innan han blev en betydelsefull politiker) ändrade han sig till att vara emot under några år då motsatsen kunda skada honom. Nu har det politiska landskapet tvingat fram en ny förändring i en samvetsfråga och följdriktigt byter Obama åsikt igen.

Däremot har man inte – ännu, åtminstone – sett några högljudda protester mot Obama när det gäller själva sakfrågan. Fox News förvånade med en tramsig vinjett (som Manuel visar här), men annars har det varit tyst. Det förstärker min uppfattning att den här frågan inte kommer att vara viktig fram till valet.

Det viktigaste skälet är att ekonomin och jobben överskuggar allt annat. Men ett annat skäl är att (återigen, Manuel har redan varit inne på detta) amerikaner i grund och botten vill skänka andra frihet. Det viktiga för den överväldigande majoriteten amerikaner som är emot samkönade äktenskap är att de själva tillåts upprätthålla en sådan praktik, exempelvis inom sina religiösa samfund, och att de inte därigenom beskylls för homofobi och bigotteri. För andra männsikor, de som inte delar deras världsbild, bör de stå fritt att agera annorlunda.

(Kom nu inte med motexempel på det påståendet i form av enstaka citat från högerkristna som resonerar annorlunda. Jag vet att de finns. Min poäng är att de flesta är ute efter att värna sitt sammanhang, mer än att tvinga på andra sina attityder.)

Jag delar kritiken mot Obama att han flip-floppade på grund av dagspolitiska avväganden. Det är ett osympatiskt och genomgående drag hos honom. Däremot ser jag inget problem i att han ändrat sig i frågan. Synen på äktenskapet är genuint svår, där viktiga värden står emot varandra. Jag skulle vilja likna hans omvändelse med Mitt Romneys egen resa vad beträffar aborter, och finner inga skäl att betvivla i något av fallen att de faktiskt har ändrat ståndpunkt av goda skäl och ärligt sökande. Problemet i bådas fall är ju att tillkännagivandet kommit vid ett så ytterst praktiskt tillfälle…

Vilket för mig till diskussionen som Manuel initierar, om huruvida detta var en plan, där Joe Bidens och Arne Duncans tillkännagivanden var testballonger. Så kan det vara, men jag tror inte det. Det finns en tendens bland Obamas beundrare att tillskriva honom eftertanke och smarthet också om han råkar snubbla på ett bananskal. I det här fallet tyder allt på att han planerade att långt senare annonsera sin ändrade syn på samkönade äktenskap. Läckor från hans innersta cirkel ger olika besked, några säger i samband med konventet sent i sommar, andra säger att frågan skulle städas undan till efter valet.

Verkligheten tvingade Obama att meddela sin utveckling nu, och då gäller det att göra det bästa av saken. Om han hade lyckats att själv behålla kontrollen över processen, då hade beskedet dröjt.

Vad är då det bästa av saken? Jag tror att både Obama och Romney vill göra detta till en icke-fråga. Vinsten för Obama är att han talat om för sina gräsrötter – alla som hoppats på honom och börjat tvivla – att det verkligen ÄR skillnad på honom och det republikanska partiet. Risken för honom är att han på marginalen förlorar väljare på sitt ställningstagande. I vissa delstater kan den marginalen betyda vinst eller förlust.

För visst är det som Manuel säger, att det amerikanska folkets attityder till samkönade äktenskap har förändrats kraftigt under det senaste decenniet. En del opinionsexperter talar om en förändring som saknar motstycke. Men det är också ett faktum att dessa mätningar är nationella, och att det ser annorlunda ut på delstatsnivå. Det är också ett faktum att 32 delstater hittills har röstat i frågan, och alla har röstat emot den position som Obama nu intagit.

Enligt Gallups senaste mätning tyckte 50 procent av befolkning att samkönade äktenskap är okej. Förra årets mätning visade att 53 procent tyckte att samkönade äktenskap är okej.

En del tror att detta ska skada Obama bland afrikanamerikaner, där motståndet till samkönade äktenskap på sina håll är kraftigt. Det betvivlar jag starkt. Det ska mer än så till för att dessa ska överge Obama i ett val mot Mitt Romney.

Alltså, som marginell fråga på delstatsnivå kan detta skada Obama, men vinsten när det gäller entusiasm bland de egna är antagligen viktigare. Det enda sätt på vilket denna fråga kan få märkbar betydelse i valet är om Romney och det republikanska partiet gör en stor affär av den. Då kommer väljarna, med rätta, att fundera över om man prioriterar rätt i en tid då landet står inför sina största ekonomiska utmaningar sedan 1930-talet.