Historierna om hur Mitt Romney mobbade några skolkamrater när han var i tonåren är inte smickrande. Vi känner igen den bekymmersfria spolingen som inte begriper konsekvenserna av sina handlingar, som inte förmår sätta sig in i andra människors svårigheter, och som föraktar svaghet. Varje klass har den sortens elever.

Ibland får det svåra följder, ibland är det bara ett irritationsmoment. Nästan alltid växer den tillfällige mobbaren upp och inte bara slutar med sitt beteende, utan inser intellektuellt och känslomässigt hur förkastligt tonårsbeteendet varit.

Med det sagt. Nu tapetseras tidningssidor (och den här bloggen) med de här historierna, som sägs ha inträffat för ett halvt sekel sedan. Den första frågan som infinner sig är givetvis: hur sant är det? Jag har inga specifika skäl att misstro vittnesmålen, men det finns generella skäl. Det är långt ifrån ovanligt att det dyker upp personer i valkampanjer med konstiga historier som inte tål dagens ljus. Jag skulle kunna berätta om några sådana ”sanningssägare”när det gäller president Barack Obama – men gör det inte. Det gör inte pressen heller. Eller den här bloggens andra hälft.

Den andra tanken gäller den dubbla standarden. Att våga påpeka att Obama umgåtts och försvarat terroristen Bill Ayers anses vara oförsvarligt. Samma sak med Obamas umgänge med kommunister som påverkat hans politiska bildningsgång. Kommer ni förresten ihåg den liberala pressens ramaskri när det avslöjades att Obama inte bara tillhört den våldsromantiserande extremisten pastor Jeremy Wrights församling i många år, utan dessutom använde Wright som en viktig mentor? Och hur orättvist det ansågs vara att tala om de ekonomisk-politiska banden mellan Obama och skurken Tony Rezko?

Eller, om man nu ska gå, inte ett halvt sekel tillbaka som i fallet med Romney, utan 25 år, då Obama sniffade kokain och rökte brass och ville göra revolution.

Det skrivs inte om de här sakerna. I vissa fall tycker jag det är bra. I vissa fall tycker jag visst att historierna kan vara relevanta för en bedömning av vem Obama är i dag. Jag kan resonera kring detta, försvara mina positioner. Hur försvarar man ”avslöjandet” att Romney – om vars ungdomskaraktär det också finns hur många positiva berättelser som helst – stundtals var en arrogant mobbare för femtio år sedan? Att man tycker om att skvallra? Att ändamålen helgar medlen? Eller vet man att man inte behöver försvara det, eftersom man ändå kan komma undan med precis vad som helst?