I senaste numret av New York Magazine skriver John Helleman ett långt och läsvärt reportage om Obamakampanjen. Grundstrategin görs tydlig. Dels hoppas Obamas kampanj på att demografi ska besegra ekonomi, d.v.s. att man åter ska lyckas samla en koalition av hispanics, afrikanamerikaner, unga och kvinnor, som ska rösta på Obama i så överväldigande siffror att de trumfar de vita, medelålders männen.

Dels tänker man öveträffa till och med 2008 års kampanj – då Barack Obama bombarderade John McCain med fler negativa annonser än vad någon politisk kampanj i historien tidigare vågat sig på. I år ska således Mitt Romney utmålas – till tonen av miljarder kronor av TV-reklam – som kadaverkapitalist, högerextrem, kvinnofientlig, främlingsfientlig och reaktionär.

David Plouffe, Obamas kampanjchef: ”Låt oss vara tydliga med vad han skulle göra som president. Abort kan komma att kriminaliseras. Kvinnor kan förvägras preventivmedel.”

”Han är femtiotalet, han är retro, han är baklänges. Om du är kvinna, hispanic, om du är ung, om du lämnats utanför, då tittar du på Romney och säger, ’This fucking guy kommer att ta oss tillbaka till hur det alltid varit…”, säger en annan hög medarbetare till Obama, som vill vara anonym.

Problem med detta? Ja, för det första att mycket av det som Obamakampanjen säger om Romney inte är sant. För det andra, att mycket av det inte hakar i något som är nästan sant – ett säkert recept på när eget spinn slår tillbaka. Och, för det tredje, att mätningar tycks visa att strategin hittills inte fungerar. Om något har trenden sedan dessa budskap började trummas varit att kvinnor och hispanics börjar snegla i högre grad på Romney som sitt val.