Det är ett tag sedan Ron Paul gav upp kampen för republikanernas kandidatur. Två observationer sammanfattar varför han hela tiden varit dels betydelselös, dels betydelsefull.

För det första, det har aldrig varit aktuellt att Paul skulle vinna nomineringen. Han har vetat det själv hela tiden, alla andra har vetat det – utom den del av Pauls anhängare. Därav betydelselös.

Vilket för över till skälet för varför Paul har inflytande: hans anhängare. Libertarianerna är en mycket blandad kompott, med ingredienser både från östkustens caféer och Montanas berg, men de har gemensamt att de är mycket trogna sin ledare. Med tanke på detta – att Paul närmast kan flytta dem som en kloss dit han vill – och de utgör en tillräckligt stor minoritet av det republikanska partiets gräsrötter för att kunna mätas, har det hela tiden varit viktigt för de andra kandidaterna att inte göra sig ovän med Paul.

Paradoxalt nog har Mitt Romney lyckats bäst med detta, trots att nästan varje annan republikansk kandidat låg närmare Pauls budskap politiskt.

I natt kom det definitiva beskedet att Ron Paul har avslutat sin sista kampanj för Vita Huset, och att Romney spelat sina kort väl, när sonen Rand Paul gav Romney sitt stöd inför november.

Det kommer inte att få Pauls anhängare att rusa i famnen på Romney, men det innebär att ett anständighetskrav har uppfyllts. Goda nyheter fortsätter komma Romneys väg.